Berg med sol ska det vara, inte snö

Tycker bäst om soliga bergstoppar. Som när jag var på Korsika med J.

Tänk att vara så vinterskygg och snörädd som jag. Hela min kropp ropar NEJ när det kommer lite snö. Mina ben halkar som en Bambi på minsta snötöcke. Jag tittar ut genom fönstret på stigarna över berget som börjar snötäckas, som ska bli skidspår och tänker: Inte för mig.
Tänker förvånat: Dom vill ju åka! Dom tycker om det.
Ja det är härligt att vi är olika!

E1 ska göra en intervju med påven så hon är i Rom för att följa med i påveplanet till Sverige och sedan tillbaka till Rom.
E2 är i Monrovia, regnperioden är slut, det blir sol. Ja, ni vet ju att jag skulle ha varit där. Att jag ska dit.

Men nu vintervarning
Jag är ensam på bergstoppen i kväll.
I morgon blir det annorlunda. Men jag sjunker in i mig själv och bläddrar i mitt manus. Det känns bra om jag än är lite skör.

Att känna sig som en gummidocka som luften pyser ur

Min fina E2 i Liberia

Ena dagen sprudlar man och är så glad, några dagar senare ligger man helt utslagen på infektionsakuten med dropp. Det hände i söndags. Jag vaknade jättesjuk, på eftermiddagen var jag helt uttorkad och doktorn vi pratade med tyckte vi skulle åka till akuten på KS. Där var läkare och sköterskor helt fantastiska, tänk att orka vara det under den stress de arbetar. De tog massor av prover, satte dropp så jag kände att kraften återvände, innan kände jag mig som en gummidocka som luften pyste ur.
Ja ingen vet vad det beror på. Men jag vet, jag tog sprutor inför resan till Liberia som skulle äga rum idag. Brutalt nog fick jag fem sprutor i mina armar, ganska häftiga vaccinationer inom loppet av ett dygn. Den ena armen blev alldeles röd och svullen och jag hade egentligen feber hela veckan, frossa på kvällarna.
Men tänkte att man vill inte vara pjoskig, det går nog över. Det tyckte inte min kropp utan rasade ihop.
Så kraftigt att jag inte kunde åka med Ellen till Liberia idag.
Det är väldigt sorgligt men jag kommer nog dit när jag blir lite bättre igen. Är redan starkare.
men jag undrar mycket över Gula febern-sprutan de absolut ville att jag skulle ta. För fem år sedan, när jag skulle till Ghana, sa Sven Britton absolut nej till det, du är för gammal och utan mjälte, det är inte bra, sa han.
Nu tyckte läkaren att visst skulle jag ta den. Så jag gjorde det. Inte så bra, känner jag nu efteråt.

Roande, rörande och sprudlande, fina ord!

Foto: Kjell E. Genberg

Ja, på bilderna ser ni mig förstås. Jag var inbjuden till Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord för att tala om mitt författarskap. Det är alltid speciellt att prata om sig själv, men jag valde att berätta om min krokiga väg till författarskapet för den otroligt trevliga och vänliga publiken.
Jag är väl en late - men flitig - bloomer! Man kan ju inte recensera sig själv, men så här fint skriver eldsjälen i Sällskapet, författaren till 260 böcker där ligger man i lä - Kjell E. Genberg:

"Eva Swedenmark var en sprudlande bekantskap som såg till att förmedla sin egen glädje till publiken. Hon berättade om sin något vindlande bana till författarskapet (som omfattar ett tjog vuxenböcker, cirka dussinet ungdomsböcker, ett halvdussin tillsammans med kamraterna i författarkollektivet Emma Vall och dessutom ett antal teaterpjäser) där hon hamnade efter lång tid i journalistiken. Hon föddes nämligen i en tidningsfamilj i Sundsvall och det dröjde innan hon kom igång med bokskrivandet – ”jag är en late bloomer”, som hon sade med ett brett leende.
Men desto mer har det blivit genom åren och hennes berättelser om hur de olika romanerna kommit till var både roande och rörande."

Min bok uppviglar och inspirerar, spontant härligt läsarbrev

Det kom ett läsarbrev:

"Tack för en bok som verkligen uppviglar och inspirerar! Nu har jag äntligen lyckats befinna mig på samma plats som Om ni inte börjar leva gör jag slut och den är verkligen dunderbra. Inte nog med att stilen och berättandet är tajt och överraskande och känslorna så fint frilagda; den säger också nånting väsentligt om hur meningsskapande får en att växa."

Vad glad jag blir för det spontana brevet till mig

En kort kul resa och en lång spännande

Jag reser bort om ett tag och har garderat mig med de sprutor som behövs plus lite till. På två dagar fem sprutor i mina stackars överarmar.
Det gör ondast efteråt! Nu!
Dessutom malariatabletter, koleramedicin. Det är ju egentligen suveränt, tänker jag. jag har i alla fall gjort allt jag kan för att gardera mig mot ondskefulla sjukdomspåhopp.

Annars har jag haft riktigt kul, åkte med min härliga förläggare Ewa, som alltid är fylld av goda idéer, till Åbo och tillbaka med Galaxy. Vi hade saker att prata om, vi ville se hur fantastiska M-magasin lägger upp sin båttripp om vi skulle vilja göra en - betydligt mindre - båtresa för att prata böcker och skrivande med varandra.

Det är i alla fall ett otroligt program M arrangerar, vilken bokfest. Och mitt i allting finns Amelia som entusiasmerar alla. Vilken energi och livsglädje hon förmedlar.
Ja en liten resa och så småningom en längre. Är lite pirrig. Återkommer om allt!

Vi skapade ett skyddat rum när vi skrev med pseudonymen Emma Vall

 Plötsligt slog tröttheten till. Jag blev förvånad först, varifrån kom denna känsla av utmattning.
Mamma, sa både E1 och E2, du har arbetat som en galning hela sommaren, varit på Bokmässa, haft seminarier, skolbesök, haft så många järn i elden.
Ja, de har väl rätt. Det är  samma fenomen som alltid. Jag har så svårt att inse att man kan köra slut på sig själv när man arbetar med det man älskar mest, skriva.
Jag vill ju skriva, sitta vid min mac, skapa, skriva om, skriva nytt. Jag har ju faktiskt både publicerat en ny bok i år och snart skrivit en till och gjort allt det döttrarna räknat upp. Det har gått så lätt för att det varit så roligt och jag har varit så nöjd med att livet ger mig möjlighet att vara verksam.

Men idag har jag bara korrat ett manus, annars promenerat, satt upp nya gardiner, hämtat mat från en underbar food truck som parkerar vid lunchtid utanför mig, fikat med bästa K.
Och läst Elena Ferrantes Min Fantastiska väninna. Jag förstår att jag inte läste henne i somras.  Jag kan inte engagera mig i en så bra bok medan jag skriver på en bok själv.
Nu är det dags, nu hungrar jag efter bra läsning. Jag sov knappt igår natt, ville bara läsa vidare.

Jag såg intervjun med Claudio Gatti som verkade så nöjd med att han "avslöjat" vem som finns bakom pseudonymen, vilket patetiskt sätt att göra avtryck. En myra i fotspåren på en gigant. "Hon ljuger!" sa han med brösttoner, "därför har jag rätt att rota". Ljuga? Eller lägga ut dimridåer för att man inte vill bli hittad?

Jag har själv skrivit under pseudonym utan att någon visste vilka vi var, Emma Vall, vi gjorde det för att vi ville bli bedömda som den författarröst vi var, vi ville inte att vi skulle bedömas av recensenter som letade efter vad vet jag ... olika stilar? Ingen anade att vi var tre bakom pseudonymen. Det var skönt att arbeta i lugn, utan mediabrus.
Vi höll på så i två år, skapade ett alldeles eget skyddat rum med skrivro. Sedan tröttnade vi på det, vi var ju stolta över våra böcker och ville berätta det.
Elena Ferrante har gjort en otrolig succé och skrivit fantastiska böcker. Men varför skulle hon inte ha rätt till att välja själv om hon vill framträda eller skapa vidare i lugn i stället för att utsättas för en exempellös mediacirkus. Det är hennes val som jag respekterar.
Jag behöver inte veta vem författaren är för att kunna njuta av böckerna, . men åh vad jag avundas E1 som läst hela serien på italienska. Själv får jag vänta ...

Se din mamma, ge henne din uppskattning

Idag är det min mammas födelsedag, då tänker jag på henne extra mycket

Idag  bloggar jag hos min fina förlagskompis Åsa Bonelli om min mamma som jag älskade så mycket och saknar förfärligt. Hennes närvaro i mitt liv gjorde det tryggare. Nu finns hon bara i mina tankar. Hon skulle ha fyllt år idag.

Jag bloggar om hur min generations kvinnor inte riktigt såg våra mödrar. Hur deras hemmafrutillvaro framstod som förfärlig för oss, kanske så förfärlig att vi måste fjärma oss från dem för att skapa ett eget liv och kanske därför såg vi oss, många av oss, som pappas flickor.

Det var sent i livet jag förstod hur otroligt mycket mammas stöd betytt för mig, hur jag faktiskt levde det liv hon ville ha med eget arbete, ett yrke jag älskade och studier. Men jag bloggar också om att jag var dålig på att berätta det. Kanske tog jag för självklart att hon insåg hur mycket jag älskade henne, vi pratade nästan varje dag och var nära. Jag visste hur mycket hon älskade mig utan att vi precis sa det. Vi är kanske inte en familj av stora ord. Men jag skulle så önska att jag mer berättat för henne hur jag värdesatt hennes stöd genom hela min uppväxt och sedan hela mitt mammaliv, jag kunde alltid fråga henne, få stöd.

Ja, nu är allting för sent. Jag hoppas och tror att hon vet hur mycket jag älskade henne men jag önskar verkligen att jag formulerat det bättre och sagt det oftare medan hon levde, gett henne den uppskattning för det hon förtjänade.

Men jag kanske får säga det här, till er som har era mammor kvar? Se dem, älska dem, säg det!

Bygg Lars Ahlins låga stadsdel i Sundsvall inte en hög skyskrapa

Sundsvall, jag älskar den här staden. De vackra stabila stenhusen. Storgatans raka sträckning. Den fina ån som ringlar genom staden. Men jag saknar Puckelbron.
Nu har någon man hittat på att det ska byggas en jättepinne, högre än hög, mitt på det harmoniska gamla vackra torget. Vilken galen idé.  En gigantisk penis mitt i staden. Och Sundsvalls politiker som gärna river allt gammalt och vackert och böjer nacken inför SCAs vilja, de verkar bara beundra tevekändisens planer.

Varför?
Det är helt galet.
Jag hoppas ingen i slutändan ställer upp på detta. Folkomröstning talas det om, får man rösta om man flyttat till Stockholm? Antagligen inte.

Jag vet vad man kan göra för pengarna i stället för det som phallossymbolen skulle kosta: Bygga upp den vackra gamla staden på Norrmalm invid ån, den Lars Ahlin skrev om, de fina små trähusen man lät förfalla för att sedan kunna riva dem, de små gränderna. I stället rev politikerna de gamla husen och det bidde förstås en parkeringsplats och SCA-områden.

Bygg upp den gamla stadsdelen igen, de autentiska husen, gränderna, kalla den Lars Ahlins stadsdel, befolka den.
Bygg upp puckelbron igen. Skrota den vansinniga idén om att förfula torget
Det vore värdigt en stad som Sundsvall.

En jättepinne på torget, det är ovärdigt.

Tvärpigg klockan fyra, lyssnar på fransk musik

Jag behöver inte klaga. Visserligen vaknar jag tvärpigg klockan två. Men jag kan ju sova en stund i morgon. Det hjälper mig inte att gnälla över att jag inte sover. Bättre att göra något roligt i stället. I natt har jag till exempel letat låtar från perioder i Paris och från franska cd-skivor jag inte längre kan spela.
Jag fick cd:n Café de Flore av Elin, kanske någon gång 2002? Hon hittade den i Paris och jag älskade att spela den. Nu lägger jag in låtarna jag gillar bäst på min franska Spotifylista. Vilken fridfull sysselsättning.
Jag tänkte på den för att fimen Café de Flore gick på teve, jag missade den men hittade den på nätet men blev så gruvligt besviken. Den handlade inte alls om det titeln utlovade. Jag såg inte klart för jag blev inte alls lockad. I stället tog jag alltså fram låtarna från min gamla cd. Härligt!
Blev full i skratt åt den gamla Eartha Kitt-låten: Je cherche un homme.
Det är nog just precis vad jag inte gör.
Men jag tar gärna emot tips på bra franska sånger, nya och gamla.
PS: Nu lyssnar jag på Sophie Hunger Le vent nous portera. Fantastisk.

Sex helsidor för lyxsängar i DN i en värld i brand

Min säng duger ett tag till

Vilken sjuk värld vi lever i. Jag läser morgontidningen med fruktansvärda rapporter från en värld i brand. Jag läser den i min trygga sänghörna. Bläddrar och hittar varvat med krigsrapporter om dödade barn sex (&!) helsidor med annonser för fruktansvärt dyra lyxsängar.
Sex helsidor jättedyra annonser för jättedyra sängar. Det är inte klokt.

Jag höll på att falla dit härom veckan, sover dåligt och skyllde på sängen.
Gick in på Mio och hittade något med motor, uppfällbar tjocksäng. Tänkte köpa. Jag halade upp mitt id som är min journalistlegitimation från Journalistförbundet som jag har använt som id sedan jag gick med i SJF någon gång på 70-talet och aldrig haft problem. Men Mio godkände den inte. "Gäller inte som id", sa expediten kollade med Resurs bank som också nobbade mitt id.

Jag kollade själv med Resurs bank och fick ett infamt brev tillbaka där man sa nej och citerade Journalistförbundets etiska regler ... skulle det alltså innebära gynnande av mina egna intressen att jag med hjälp av mitt pressleg identifierar mig som just mig själv med mitt SIS-märkta leg? Det tyckte tydligen Resurs bank.
Jag blev riktigt irriterad.

Kontaktade Journalistförbundet som sa att Mio och Resurs bank missuppfattat det mesta,
Jag fick en halvhjärtad ursäkt från Resurs bank (men den som ringde ansåg sig vilja framföra att SJF borde skriva om texten om användning av pressleg/id)

Fick en helhjärtad och uppriktig ursäkt från Mio.

Men lusten att köpa ny säng hade gått över. Jag hade vaknat till. Det är inte en ny säng jag behöver i mitt liv, det är helt klart!