Berg med sol ska det vara, inte snö

Tycker bäst om soliga bergstoppar. Som när jag var på Korsika med J.

Tänk att vara så vinterskygg och snörädd som jag. Hela min kropp ropar NEJ när det kommer lite snö. Mina ben halkar som en Bambi på minsta snötöcke. Jag tittar ut genom fönstret på stigarna över berget som börjar snötäckas, som ska bli skidspår och tänker: Inte för mig.
Tänker förvånat: Dom vill ju åka! Dom tycker om det.
Ja det är härligt att vi är olika!

E1 ska göra en intervju med påven så hon är i Rom för att följa med i påveplanet till Sverige och sedan tillbaka till Rom.
E2 är i Monrovia, regnperioden är slut, det blir sol. Ja, ni vet ju att jag skulle ha varit där. Att jag ska dit.

Men nu vintervarning
Jag är ensam på bergstoppen i kväll.
I morgon blir det annorlunda. Men jag sjunker in i mig själv och bläddrar i mitt manus. Det känns bra om jag än är lite skör.

Jag hittade Korsika i Stockholm - vilken mat!

Idag hittade jag Korsika, min favoritö, i Stockholm. Det är inte så ofta jag äter i Vasastan, mest håller jag mig på söder. Nu befann jag mig där efter ett misslyckat försök till jazzkväll.
Visst hade jag gått förbi en korsikansk restaurang? - tänkte jag när vi hungriga smet iväg från konserten som aldrig verkade komma igång.
Javisst, vi hittade till Campoloro nära Odengatan. En liten perfekt välinredd lokal med en mat som var helt enkelt gudomlig.
Jag som älskar Korsika var plötsligt där, men med godare mat än jag någonsin fått på själva ön.
Det är en korsikansk kock som öppnat denna pärla till restaurang. På somrarna stänger han och öppnar krog på Korsika.
Jag åt en Confit de canard, anka, i en sås med fikon som var så gudomlig att jag knappt kunde avhålla mig från att slicka tallriken ren. Men nåja, det går bra med en brödbit.
Till efterrätt: Fondant de chocolat, lika perfekt den, den mörka chokladen vällde fram ur den lilla varma bakelsen.
Vilken ny favoritkrog!
Till Campoloro återvänder jag snart.
Och till Korsika.
Bilder från senaste besöket 2012 med Ellen

2012.

Vackert rött hår - hur snyggt som helst

Jag läser hur Bloggblad experimenterar med henna i håret och jag blir nostalgisk. Under ganska många år hennade jag håret och klippte vid behov luggen själv. Billiga frisörräkningar blev det. Hennapulver utrört i hett vatten med olivolja och lite kaffe i var dunderkur för håret. 
Men så en dag kändes det lite för rött.
Eller var det jag som omedvetet fegt gav upp för att det var så hånfulla kommentarer om hennakvinnor i tidningarna?
Kanske kom de kommentarerna för att vi som hennade av någon outgrundlig anledning blivit lite för ute, lite för gamla,  kulturtantsfel enligt någon guru antagligen sponsrad av hårfärgningsbranschen?
Jag vet inte, men frisörräkningarna på min front ökade drastiskt.
Kanske dags för henna igen? Jag märker hur snyggt jag tycker det är med rött hår som på min vän Maria som har det mest fantastiska långa röda hår. Må hon aldrig klippa av det!
Kolla bilden av oss båda på skrivresa på Korsika - se Marias naturligt röda hår så vackert det är!

Fina fäkterskan fyller femtio

Om jag skrev om grabbmaffian igår så ska jag idag hylla den mest underbara av musketöser: Maria Herngren, min vän och medskribent, firar idag att hon fyller femtio år. Jag ska snart på hennes fest, en fest där svarta kläder och alkohol är förbjudet och Maria själv ska hålla alla talen. Inga vanliga presenter vill hon ha. Denna godhjärtade människa vill förstås att andra ska firas så vi ger pengar i hennes namn till SOS barnbyar. Nykterist är hon sedan alltid.

På denna bild är vi på Korsika där vi bland annat började skriva Papparesan när vi reste med Langley till Ile Rousse 

Ja det ska bli kul att fira Maria, vi lärde känna varandra på Fönstret där vi kämpade tillsammans länge för att göra en infallsrik, debatterande och härlig kulturtidskrift. Sedan gav vi upp det och började i stället skriva som Emma Vall. Femton Emma Vall-böcker har det blivit, dessutom har Maria och jag skrivit egna böcker ihop.
Hon är den mest underbara, roliga och generösa vän jag vet så det ska bli så kul att fira henne.

PS:  Hon ger sig själv en kurs i fäktning i present, det har hon alltid drömt om så nu fäktas hon en gång i veckan och bara skrattar åt sina blåslagna armar! Det blir nog en bok med en fäkterska som huvudperson en vacker dag!

Eld - en kittlande suveränt spännande fantasyroman

När jag åkte till Korsika för ett år sedan hade jag med mig Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som läsning. Jag tyckte den var ganska spännande, en bra svensk fantasyroman, men kanske levde den inte riktigt upp till mina förväntningar.
I år köpte jag fortsättningen, Eld. Oj vilken roman. Jag förbannar min snabbläsningsförmåga för jag kunde inte släppa boken utan läste oavbrutet i den tills den tog slut när vi just landat på Arlanda.  Jag tänker inte recensera eller skriva mer än: Läs den!
Den är så tät och spännande att den håller mig fängslad som i en av de cirklar boken beskriver. Porträtten av de unga häxorna fördjupas och det är helt enkelt suveränt kittlande bra.

Cirkeln nominerades till Augustpriset med motiveringen: "Över det nedmonterade brukssamhällets helvetesgap för tonårshäxorna en motvillig kamp mot ondskan. Med hatkärlek till bysamhället, lojalitet med huvudpersonerna och stor lust för genren skapar författarna en egen mytologi ur ett myller av referenser."

Så bra är den att jag redan ser fram emot nästa års resa till Korsika med den tredje boken om häxorna i Englefors.

Hejdå Korsika, jag kommer snart tillbaka

Nu har jag landat hemma och befinner mig inte längre i Calvi på Ile de Beauté, skönhetens ö, som Korsika kallas. Alla oavslutade saker jag förträngde, alla räkningar och tråkigheter faller över mig. Men också roliga saker som att träffa familjen och äta korsikanska ostar och korvar som vi ska göra idag.
Men jag skulle inte ha något emot att snart åka tillbaka till lugnet, ljuset, havet, färgerna.
Får väl hålla utkik efter sista minuten från Langley och villiga reskompisar!

Staden invaderas av muskelmän i våtdräkt och på cykel

Stranden klockan åtta på morgonen när 650 tävlande kastar sig i vattnet

Och plötsligt invaderas Calvi, den lilla lugna stad där jag befinner mig av machomän. De dyker upp överallt, som födda ur vågorna på den lugna stranden, iförda våtdräkter. Vi trodde först de var små gråsälar som simmade runt med sina labbar när vi såg dem långt ute i havet. 
Det är inte så många mer än vi svenskar som badar annars. När jag frågade mannen som hyr ut stolarna på stranden om vattentemperaturen stirrade han bara på mig och sa: "Kallllllt, madame!"
Vi ser dem sedan på cyklar  (utan våtdräkt) - maniskt jagande uppför backarna, vi ser dem springande längs  kajen där vi  i all stillhet dricker en Kir Napoleon.
Vadan detta, varifrån kommer alla dessa muskelmän?
Förklaringen är att de nationella mästerskapen i Triathlon äger rum just här i mitt lilla lugna Calvi på lördag. Staden börjar redan dallra intensivt. Det kommer massor med folk för att titta på, segelbåtarna fyller upp hamnen och alfahannarna vandrar omkring med sina seniga muskliga kroppar. De verkar liksom vara helt inne i sig själva.
E och jag hoppas intensivt få se även kvinnor delta och i listan över de mest framgångsrika finns flera kvinnonamn. De tävlande ska simma först, sedan cykla, sedan springa i mål - en fruktansvärt slitsam tävling som kräver styrka, uthållighet och otroligt mycket träning.
Fredagen kommer inte att vara sig lik i Calvi där vi ganska ensamma sippat på vårt vin på de lyxiga men tomma kaféerna i hamnen. I morgon kommer det att vara som under den stora turistinvasionen under sommaren. Kul det med!

Ett leende och vi blommar upp i solen

I varje människa man möter finns så oändliga möjligheter, det är svårt att döma av utsidan vad som finns på insidan. Och alla är vi kanske lite försiktiga och trevande i början för att sedan blomma upp i solen?

Det är spännande med dynamiken i en grupp. Som nu när jag reser i en stor grupp med människor jag inte känner, eller om jag är på kurs eller konferensresa. Först sluter jag mig och känner att det finns nog ingen som jag riktigt kommer att ha kontakt med. Sedan går det någon dag, små ord utbyts, man ser vänliga leenden och ögonkast. Och vips har man knutit nya kontakter.
Idag drog min  trekker E ut på äventyr. Skulle jag sitta i matsalen och skriva? Nja... Mina nya vänner K och UB skulle ta lilla tåget till Ile Rousse där jag ofta är när jag är på Korsika. Jag åkte också dit. UB berättade att hon har en favoritrestaurang där - och det visade sig att av alla ställen i Ile Rousse var det också den restaurang jag älskar mest att gå till, U Libecciu. Vi pratade resor, böcker och det blev en fantastiskt fin dag.
Min trekker hade också gjort nya bekantskaper under vandringen (sex timmar) och vips var vi fem vid middagsbordet.
Visst är det underbart?

Stilla dagar i Calvi

Det är verkligen så här vackert. Och lugnt. Stilla dagar i Calvi.

 I morgon ska E på hike i bergen. Jag ska sitta i den blå-vitrandiga stolen på U Cornu och läsa under ett parasoll. Skriva litet. Bada i det svala salta vattnet. Se mot bergen och njuta av vattnet som skiftar i alla tänkbara blå och turkosa nyanser.

Befria orden

Libérez les mots, Befria orden, det är precis det jag vill. 

Hittade citatet på en vägg i Calvi under en tidig morgonpromenad.

Korsika välbekant, vilt, vackert och vresigt

Bild från förra årets yogaresa till Korsika, vår lärare visar huvudstående i soluppgång

Jag är på Korsika. Välbekant och vackert. Men denna tid på året är nog Korsika som vackrast, hela maquisen blommar och det doftar ljuvligt. Oljorna i de vackra blommorna är lättantändliga och senare i sommar kommer det att vara många vilda bränder. Nu är det stilla och vackert. Vattnet är turkosfärgat och svalt men badbart, Vi har varit här många gånger så det känns som att komma till ett välbekant och trivsamt ställe. Langley har alltid så avspänd stämning på sina hotell och så trevliga medarbetare.
Annars blev vi riktigt  fulla i skratt när vi landade - korsikanerna är ett vresigt släkte där man ofta blir häpen över vilken ilska som kan uppstå i vanliga vardagssituationer.
En klassiker är damen som sköter toaletterna i Bastia där man landar. Alla har ju ganska bråttom dit innan en bussfärd på någon timme till hotellen. Och alltid skäller hon ur några. Hon skriker och gormar på franska och skäller grundligt ut besökarna, det är fascinerande men det kändes som att komma hem när hon denna gång gav E en rejäl utskällning. Obegripligt för alla varför.
Det är Korsika, vackert och vresigt!
Vi får se om damen i tidningskiosken är lika ilsken idag! Hon brukar vara det. Sist blev vi utkastade därifrån av en för oss obegriplig anledning
Men de flesta här är nog ändå  vänliga.....  vi blir bara fascinerade över det som vi får hoppas är de ilskna undantagen...

Jag som gillar öar, nu är det dags igen för Korsika

Hittade mina baddräkter i stugan och tog in dem till stan. En röd och en svart, de ska med mig till Korsika på lördag. Ja det är sant, vi åker dit en vecka, E och jag. Lite vila efter den envetna lunginflammationen. Men också så mycket annat, skriva, prata, umgås.
Den första gången vi var på Korsika, hon och jag, var vi i Calvi. Som jag då hade längtat till Korsika ända sedan jag läste om hur ön doftade blommor och kryddor på långt avstånd, (var det i en text av Maupassant?) Det är den maquis som täcker marken i bergen som är så fylld av växter och örter. Jag vet också att jag läste en fin liten bok om Korsika av  kloka Helga Henschen.
Vi ska vandra längs kajen. Dricka en Kir Imperial och titta på båtarna. Kanske bada på den långgrunda sandstranden. Förra året var jag på Korsika i slutet av april, då var det för kallt för att bada (ja, jag är en badkruka). Vi får se hur det blir i år. Men det jag vill är andas, koppla av, prata.
Och dricka det ljusa rosévin man hittar där, rosé gris, grått rosevin. Gott!

Jag behöver muntras upp

Jag har ingen kraft, det är riktigt jobbigt. Kroppen och huvudet drar åt olika håll. Jag vill en massa saker, har mycket att göra, men orkar inte riktigt. Det här är lunginflammation. Jag minns nu hur otroligt trött jag blivit när jag fått det.
Idag bestämde jag mig för att jag måste muntras upp. Vem ska muntra upp mig? Jag själv, kom jag fram till. Jag hittade en bra resa till favoritön Korsika med favoritresebyrån Langleys, expert på öar och egna hotell med god mat. I maj bär det av till Calvi igen med fina resekompisen Ellen. Första gången jag var på Korsika var tillsammans med Ellen, över tio år sedan, vi hade en alldeles underbar vecka.

Syndiga söta desserter

Hemma igen. För att ni inte ska få fel tankar om min Korsikavistelse vill jag berätta att den också bestod av syndigt god mat, inte bara träning klockan sju. Det här var den bästa efterrätten på min favoritrestaurang U´Libeccu som är det korsikanska namnet för en envis vind. Choklad på tre olika sätt.

Det är något med färgen blå som gör mig lycklig

 Idag har jag småshoppat, två turkosa sjalar, en med vita prickar och en rutig, en i tunnaste ull, en i lin. Som om jag inte redan hade lådorna fulla med sjalar? Men det är något med färgen blå/turkos som gör mig lycklig, som jag inte kan motstå.
Ordet "serein" på franska betyder ungefär upphöjt lugn, det tillståndet vill jag vara i. Det är ett blåturkost ord.

En solhälsning på stranden en tidig morgon

Halvsju i morse var solen ett rött klot ovanför bergen, vi gick ner till stranden för ett yogapass. Rullade ut mattorna på sanden och gjorde solhälsningar och andra rörelser. Vad kan jag säga... det är underbart. Tro nu inte att jag är vältränad, jag är förvisso stel och inte särskilt vig eller stark, men det fina med yoga är att man inte tävlar utan alla gör efter sin förmåga. Och små framgångar kommer med det tålamod man också tränar i yoga. Att vara närvarande en tidig morgon på stranden i Ile Rousse, att göra solhälsningar och lyssna till havet och vinden... det blir inte så mycket bättre än det tror jag! Just jag, just nu, på denna vackra plats.

Invånarna i Ile Rousse var diskreta och passerade bara förbi. Dock inte denna hund som la sig intill mig och bara stirrade, sedan reste han sig upp, skällde, tog en yogamatta i sin mun och sprang!
Det är Linda vår yogalärare som står på huvudet, vill jag förtydliga....

Men hur sura kan fransmän egentligen vara och vad beror det på?

Just idag är det lite regnigt på Korsika. Jag vet inte om det är det som gör lokalbefolkningen så fantastiskt sura att de lever upp till alla fördomar om fransmän jag alltid hört men alltid bekämpat? Men idag blir jag beklämd. Först kyparen på caféet som vägrar ge oss en meny: "Varför ska ni ha en meny, vi har kaffe, te, vin, etcetera", sa han surt och vi gick. På bageriet frågade vi vänligt vad en kaka innehöll. Expediten stirrade med svarta arga ögon på oss och svarade: "Eftersom jag inte kan ert språk kan jag inte säga det."  Det blixtrade till i mig och jag svarade: "Eftersom jag talar ert språk kan ni förklara på franska vad det innehåller." Hon gäspade och svarade surt: "Mandelmassa". Jag köpte ingen kaka men jag blir förvirrad. Är det för att jag nyss varit i Rom och blivit så vänligt bemött som jag nu ser vad jag inte velat se? Är det för att jag blundat för denna otrevlighet och denna självgoda attityd i Frankrike som många vittnat om som jag nu blir  bestört och beklämd?

I en scen i filmen French Kiss försöker Meg Ryan  vara trevlig mot en man i en hotellreception i Paris för att få en upplysning - hon blir bara snorkigt bemött tills hon skriker, då får hon den upplysning hon vänligt bett om. Vi har skrattat åt den scenen och känt igen oss, döttrarna och jag - men ändå inte riktigt hållit med. Efter dagens händelser i Ile Rousse är jag  skakad. Det är ett så extremt otrevligt bemötande, det kan inte bero på att det är mycket turister här, för det är det inte. Det beror inte på språkförbistring för jag pratar flytande franska och försöker vara vänlig - vad betyder då denna otroliga ilska, denna surhet man blir bemött med?
Hur är tillståndet egentligen i ett land där befolkningen verkar må så illa?

Stilla dagar på Korsika

Igår strålade solen från blå himmel så mina vader antog en glad röd färg. Idag var det mulet men jag vaknade av morgonyogan. Vi var utomhus idag, rullade ut yogamattorna på tennisplanen och kämpade i 75 minuter. Bra för kroppen bra för själen. Jag är så glad att jag bestämde mig för denna Korsikavecka. Det är något med den vilda naturen här som är befriande, vilt och vackert samtidigt, det tycker jag om. Havet skiftar i alla blå och turkosa nyanser som finns. Badar gör jag inte än, det är för kallt. Men njuter av skönheten och stillheten på hotellet i Ile Rousse. Jag har varit här många gånger, jag blir förvånad över att det ständigt ser likadant ut. Inga nya turistkomplex växer upp, samma affärer nu som för tio år sedan. Stillsamt, vackert.
På dagarna sitter jag vid ett litet bord i lobbyn och arbetar. Så här kan man ha det, en slags lycka!

GLAD PÅSK! Nu drar jag till Korsika

Det är vår, ljumma vindar och sol och det gör mig så glad och lätt. Kanske ger det mig en lätthet i sinnet jag längtar, ja jag behöver nog sol! Nu drar jag en vecka till Korsika med fina vännen K. Vi ska yoga i 75 minuter varje dag, dricka rosé gris och kanske en Kir Napoleon. Vandra längs havet - ja K. tänker simma. Njuta av det vackra hotellet i Ile Rousse. Jag tar med mig manus att begrunda. Lägger ut kapitel efter kapitel på den andra tomma sängen, ser ut över bergen från min terrass. På lördag åker jag. Kanske vi hörs från Korsika?
Glad påsk!
Bilden tog Maria när vi var på Korsika och började skriva "Papparesan".

Korsika, den vackra ön som inspirerar mig

Vännen Jane frågar om Korsika, var jag brukar bo. Jag är väldigt ensidig när det gäller Korsika. Jag flyger dit med Langley Travel som har de bästa resorna, tycker jag. Jag älskar att bo på Hotel Napoleon Bonaparte i Île Rousse, ett magnifikt hotell som inte är lika lyxigt inuti som utanpå, men  trivsamt. Där har Langley, som äger hotellet, jättebra frukostbuffé och fantastiska trerättersmiddagar som ingår i priset. På det hotellet har jag skrivit mycket! Frukost, morgondopp, havet ligger precis nedanför, skriva några timmar. Flanera, bada, skriva igen, äta lyxig middag... Det är livet! Maria och jag började skriva Papparesan där. Flera av mina Johannaböcker har jag skrivit där också. Men på bilden här tv så var jag på en yogavecka med någon jag tycker mycket om – det kan ni se på leendet mot fotografen eller hur?
Hallå fotografen, ska vi resa dit igen?