Mer om mig och skrivandet
Visar inlägg med etikett journalist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett journalist. Visa alla inlägg
måndag 16 mars 2015
Skälla, hetsa, avbryta - inget bra sätt för journalister att locka fram information
Igår såg jag Gustav Fridolin utfrågas i Agenda av Anna Hedenmo. Jag mådde dåligt av det. Precis som jag alltid gör när jag ser journalister som tror att den bästa metoden att göra intervjuer är att som en ilsken terrier kasta sig över intervjuobjektet, skälla, hetsa, avbryta. Jag såg fascinerad igår vidare och tycker det är obegripligt att tro att det ska vara sättet att få information. Fridolin är slipad nog /eller så är han bara lugn/ och fortsatte lugnt att argumentera.
Vad som är så jobbigt är också att den typen av journalistik på något sätt förutsätter att allt är ruffel och båg och att deras uppgift är att gräva fram de dolda köttiga ben som intervjuobjektet försöker dölja.
Men dagens medietränade politiker har lärt sig det och det behövs en helt ny taktik med väl underbyggda frågor. Anna Hedenmo har kunskaperna, hon är skärpt och påläst. Men varför då så aggressiv? Är det någon mer än jag som mår dåligt av det?
Och det borde vara förbjudet att hela tiden avbryta!
Avskyr det.
tisdag 8 april 2014
Lyckan i att bara vara chef över sig själv - hur jag blev gladare om än fattigare
![]() |
| Kvinnomärke på tröjan, fylld av ambitioner, men så less på maktspel |
Jag blev chef för att jag ville ha inflytande över den tidning jag arbetade på, men att vara chef har aldrig varit min ambition. Att påverka min situation och det jag gör vill jag dock, och alternativet var att fortsätta vara en som man chefade över eller att ta ansvaret själv. Det valde jag.
Och åh vad roligt det var - länge. Tills jag tröttnade på den hierarkiska maktstrukturen. Tills jag tröttnade på en organisation med så höga mål men så låg ambition att uppfylla dem i den egna verksamheten. Jag tröttnade på chefers maktspel, jag tröttnade på manliga hierarkier och nätverk jag inte kom åt.
En dag var jag till och med trött på journalistik, trött på att skriva så kort, att inte få utveckla mina egna tankar mer.
När alla dessa trötthetsfenomen lade sig på mitt huvud och i min kropp blev jag sjuk.
Jag kämpade emot länge. Men en morgon kände jag bara att nä, jag vill inte åka till jobbet. Allt kändes grått och meningslöst.
Då hade jag i flera år arbetat som författare vid sida om. Skrivit på ett helt annat sätt under nätter och kvällar och tidiga morgnar.
I de texterna fanns jag.
Det var det jag ville arbeta med.
Så jag förhandlade mig till att få sluta.
![]() |
| Gladare idag |
Sedan dess är jag en gladare, betydligt fattigare men lyckligare människa som har en enda chef att skylla på om något blir fel: mig själv.
onsdag 26 januari 2011
En dag med träning, skrivande och minnen av den psykedeliska klubben Filips
Jag är nöjd med dagen hittils! Ellen och jag tränade en timme på gymmet och jag orkade mer än jag trodde (vilket dock inte är mycket men ändå!). Grötlunch, Ellen special med banan och äggula, nyttig som bara den och så har jag arbetat med en text som är så rolig och utmanande att skriva. Hela dagen. Flitig som ett litet bi.
Däremellan har jag scannat in en gammal artikel som Ulla min vän och jag skrev 1967 om den psykedeliska klubben Filips i Stockholm dit man gick i sin afghanpäls och sniffade rökelse och lyssnade på "Hansson och Karlsson". En kulturtidningsentusiast, Jonas, fick nys om artikeln. Nu ska han skriva om denna Sveriges första psykedeliska klubb och frågade om minnen och artikel. Så den scannade jag in och började minnas... Hallå Ulla långt borta i Turkiet, vad tuffa vi var som gick upp på Svenskans kulturredaktion med vår allra första artikel och fick den publicerad!!!
Däremellan har jag scannat in en gammal artikel som Ulla min vän och jag skrev 1967 om den psykedeliska klubben Filips i Stockholm dit man gick i sin afghanpäls och sniffade rökelse och lyssnade på "Hansson och Karlsson". En kulturtidningsentusiast, Jonas, fick nys om artikeln. Nu ska han skriva om denna Sveriges första psykedeliska klubb och frågade om minnen och artikel. Så den scannade jag in och började minnas... Hallå Ulla långt borta i Turkiet, vad tuffa vi var som gick upp på Svenskans kulturredaktion med vår allra första artikel och fick den publicerad!!!
torsdag 8 oktober 2009
Naken ibland, med kostym ibland, kanske skapar det balans i min värld
Jag har varit journalist i hela mitt liv. För några år sedan bestämde jag mig för att lägga av, gick ur Journalistförbundet. Då sa jag att det var som att ta av en kostym som skaver - jag hade spelat en roll så länge. Men var den rollen ändå jag? Lättnaden kom inte som jag trodde. Jag skulle klippa itu mitt presskort och skicka in det. Många gånger stod jag med saxen, men jag kunde inte. För några veckor sedan ringde jag förbundet och bad att få gå med igen, jag fick det. Nu har jag hämtat ut mitt nya presskort. Jag älskar att vara med där saker händer. Som idag, jag tog på mig min andliga journalistkostym och gick till Börssalen, något skulle hända, stämningen var laddad och uppvarvad, jag var där och jag älskade det.
Jag får accptera att det är så det är. Jag är ibland journalisten Eva , som vill betrakta, kommentera, vara mitt i.
Ibland gör det så ont i mig när jag helt och fullt är författare, jag måste vara mitt inne i mina känslor och min smärta och jag blir så ledsen. Jag behöver båda. Jag kan inte var så hudlös hela tiden. Då tar jag på mig min kostym, betraktar världen som journalist.
Jag tyckte kostymen skavde när jag lade av. Nu tycker jag inte det. Det är bara när den blir som en andra hud som den skaver, när jag inte får ta av den. Nu är jag naken ibland, har kostymen ibland, kanske skapar det en balans i det som är min värld?
Jag får accptera att det är så det är. Jag är ibland journalisten Eva , som vill betrakta, kommentera, vara mitt i.
Ibland gör det så ont i mig när jag helt och fullt är författare, jag måste vara mitt inne i mina känslor och min smärta och jag blir så ledsen. Jag behöver båda. Jag kan inte var så hudlös hela tiden. Då tar jag på mig min kostym, betraktar världen som journalist.
Jag tyckte kostymen skavde när jag lade av. Nu tycker jag inte det. Det är bara när den blir som en andra hud som den skaver, när jag inte får ta av den. Nu är jag naken ibland, har kostymen ibland, kanske skapar det en balans i det som är min värld?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



