Återträffen, en film som inte lämnar mina tankar

Anna Odell håller ett oväntat tal till sina fd klasskamrater på Återträffen

Enskedeskolan är den skola där mina tre barn gick i nio år var. Gud ska veta att jag stångade pannan blodig mot en reaktionär skoledning och gammaldags pedagogik. Jag har aldrig varit så arg och upprörd som över vissa händelser på den skolan och jag slogs som en furie, inte alls som mitt vanliga ganska blida jag.

Men ändå var det tryggt med barn från området, fina omgivningar och en slags trygghet i att man kände så många.
Nu såg jag Anna Odells suveräna film Återträffen om just samma skola. Där gick hon i nio år, blev mobbad och har gjort en film om hur det var för henne att inte ha vänner, vara utanför, förtalad, ensam, ensam. Inte ens bjuden till Återträffen efter tjugo år.

Filmens slutscen panorerar ut över den idylliska villastaden där jag trivdes så bra, trots både lycka och olycka. Det är smärtsamt att veta hur mycket sorg och grymhet det finns också där, om man lyfter på villataken. Det är så klart inget nytt, men det är skildrat så skickligt

Anna Odells film, där hon själv så inkännande  spelar huvudrollen, är skakande. Jag kan inte värja mig. Och vill inte heller. Jag vill verkligen ta del av detta vittnesmål i så skicklig filmisk form, försöka förstå.

Det är en film som inte lämnar mig. Jag tänker ofta på den och kopplar så klart till minnen jag själv har, både från min skoltid och mina barns.
Klarögt och obarmhärtigt granskar hon mobbarna, medlöparna också, de som inte sa något. De som låtsades att hon inte fanns.

Mitt fina hus i ny färg med nya invånare

Det dröjde flera år innan jag orkade med att besöka mitt hus i Enskede. Jag stod inte ut med tanken att någon annan bodde där. Tänk om de målat trappan vi tillbringade så många kvällar med att slipa ren efter den fula gula heltäckande mattan, tänkte jag. Eller om de klippt ner mina syrener. Men egentligen var jag orolig för de minnen som skulle strömma över mig.

Nu är det länge sedan och minnena ligger på mjuk bomull i en liten ask i mitt hjärta.
Mest vackra minnen av mina barns uppväxt och av ett lyckligt familjeliv. Hur kunde det bli så fel, sen? Det låter jag nu bli att tänka på.

Men idag besökte jag huset. Vi gick runt och tittade och tänk, de nya hade målat om, de hade satt in de nya fönster jag drömde om men inte hade råd med. Men jag kunde se och glädjas med dem. Dock tar det nog tio år till innan jag skulle kunna förmå mig att gå in.
Men vi tog en liten fika på Gamla Enskede nya bageri, det som tidigare var Kafé Tjocka Råttan och sen Margaretas fina Bokhandel.
Livet går. Många lyckliga minnen består.

Gamla Enskede-kär-ingar, en kärleksrelation

En gång var vi unga. Med små barn och hus som krävde mycket reparationer, med förvildade trädgårdar och mitt i karriären. Med mer eller mindre stökiga äkta män. Vi kände varandras föräldrar som nu alla är döda.
Vi har gått en lång stig tillsammans, ibland har vi varit osams, ibland har vi inte träffats, vi har flyttat åt olika håll och gjort olika resor i livet. Men våra stigar leder oss alltid tillbaka till varandra och nu släpper vi inte varandra, jag tror inte det.
Vi har en egen Facebookgrupp, vi Enskedekäringar. Vi träffas, som nu i helgen hos B i hennes sommarhus och pratar om våra minnen och våra drömmar om framtiden.
Tro inte att vi är en sysslolös grupp nostalgiker. Vi minns och pratar om våra barn, mycket,  men mest pratar vi om vad vi vill att livet ska ge. Vi är inte sådär artiga mot varandra som förr utan ganska brutalt uppriktiga. Kärleksfulla nypor har vi. Vi skrattar och gråter.
Det är gott att ha vänner man följt genom livet. Det är lika viktigt att vårda som en kärleksrelation. Förresten: Det ÄR en kärleksrelation.

Jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var min gräsmatta

På tal om att spara saker. Igår när min lille ljuvlige Milton var här på besök hade han på sig sin pappa Emils gröna velourbyxor från sjuttiotalet. Jag hade sparat dem och en del andra bebiskläder från ungarnas barndom och de följde med i flytten från Enskede och hit och nu kan lille Milton använda dem. Sådana små enkla saker är lycka för mig.
Igår var vi tillbaka i huset där vi bodde i Enskede, vi gick på våra gator, Ellen och jag. Loppis på skolgåden, fika på Gamla Enskede Nya Bageri som ligger i den affär som var Konsum när vi flyttade dit. sedan blev det Kafé Tjocka Råttan, sedan Ammis prylar och så småningom Margaretas underbara bokhandel - och nu bageri.
När jag först flyttat från Enskede var det med tårar i ögonen jag återvände. Nu har jag försonats med flytt och allt som hörde till den - jag känner mig väldigt hemma där med mina minnen och jag gråter inte ens när jag ser spår av blå scilla i det som var "min" gräsmatta.