Det var på Bok&Biblioteksmässan i början av 90-talet. Maria var hemma och var barnledig, Annica och jag var där för att skriva artiklar till den tidning där vi arbetade. En sen kväll, efter några glas vin, erkände vi för varandra vad vi verkligen ville: Skriva böcker. "Vi är på fel sida här", sa vi till varandra. "Vad vi vill är att skriva böcker, inte göra intervjuer med andra författare."
Det fanns en sådan längtan i oss efter att skriva, en sådan oerhörd lust att berätta... att vi då och där slöt en pakt. Vi ska bli författare, det vi innerst inne alltid velat vara.
Vi kom hem till Maria och sa: "Vi ska skriva böcker, tillsammans, är du med?" Hon skakade på huvudet, tog oss inte riktigt på allvar, men som den positiva person hon är svarade hon: "Visst! När börjar vi?"
På den vägen är det, nu 2009.
5 kommentarer:
Ja, tänk vad som kan hända när man är en person som inte kan säga nej (även om jag tränat sen dess och blivit bättre på det - om det nu är så bra att kunna säga nej förstås. Hade jag kunnat det då hade jag nog aldrig blivit författare, och inte fått vara det tillsammans med dig Eva, och med Annica, vara musketös och "En för alla och alla för en" tillsammans).
Vilken åldersgrupp vänder sig era barndeckare till? Båda mina barn älskar böcker och vi läser varje dag. 8-åringen har även börjat läsa lite själv, men nu är det mest Tintin som gäller =) Han gillar böcker som Lasse-Maja, Nelly Rapp och Jill & Jonatan.
//Kerstin
Hej Kerstin - 8-12 ungefär säger förlaget Opal, men allt beror ju på läsvana. Böckerna är populära bland både killar och tjejer säger bibliotekarierna. Gillar han Lasse-Maja böckerna blir det säkert bra med Sixten och Sunna!
Bästa hälsningar/Eva
Ni måste bara ha blivit så förbannade på varandra ibland? Kom igen? Berätta. Hur klarar man det och går vidare sen?
Mia
Näpp, aldrig förbannade Mia, ibland kanske lite tjurigt oense när man själv tycker att man vet bäst, tills man upptäcker att man (=jag) inte alls vet bäst om hur något ska skrivas, gestaltas ... eller så kanske de andra upptäcker att man hade en poäng med det man tänkt annorlunda.
På ett seminarium på Bokmässan häromåret när vi fick den frågan skojade jag och sa att "Jag tar ut det på mina barn istället!" Inte sant förstås ... mer än att det händer att jag blir arg på mina barn ibland, eller snarare att de är bra mycket duktigare på att slå an på min ilskesträng än Eva och Annica är. Nej, riktigt förbannad blir jag egentligen bara av orättvisor och taskigheter! Och då är det helt andra personer – och händelser – som fått känna av min ilska (företrädesvis män).
Skicka en kommentar