Teveserier i pyjamas - sen klär vi på oss, går ut i världen och hem igen

På allmän begäran: Just nu ser vi Americans

En gång om året, i juletid, när vi stressat av. Sedan julen fladdrat förbi, sedan vi njutit av all mat och alla klappar, kastat allt papper och det som blev över. Då äntligen sover vi hur länge vi vill och ofta har vi en teveseriorgie. Tittar till sent på natten. Äter frukost till ett nytt avsnitt, hela tiden i pyjamas.

Till slut är vi trötta på det.
Klär på oss och går ut i världen.
Den förvirrande världen där det är lika mycket folk på gatorna som före jul, alla har stirrig blick och kassar och affärerna skriker ut sina REA Billigt .......
Vi återvänder hem, till pyjamasen, de tända ljusen, knäcker några nötter. Och läser.
JA läser!!!

Julen i mitt hjärta, en betraktelse om jul, skrivande, barn och drömmän

Tiden går för snabbt, men jag ska inte klaga. Det kanske beror på att jag fyller mina dagar? Jag blev lite orolig när jag insåg att de små vita julstjärnor jag satte upp i gardinstången julen 2014 hängde kvar 2015. Det är rätt fint .... tror de får hänga kvar till 2016 också.

Julen var fin, jag firade med barn, barnbarn, exman. Tomten kom. Fina klappar, många innehöll gåvor till andra än mig själv, jag som har det mesta, som filtar till frusna flyktingbarn, sådana viktiga saker. Det är så lite vi kan göra, ändå har vi så mycket. Men det vi kan göra får vi försöka att också ta itu med.

Jag har förstående barn. De har hört mig klaga över min gamla skrivare, den jag fick av ABF 2005, inte så bra! Nu fick jag en ny fantastisk skrivare i julklapp, så jag kan skriva ut mina manus, säger de. Och fina bilder av barnbarnen.

Det är väl en bra summa av mitt liv just nu: Mina älskade barnbarn och mitt underbara yrke som författare. I vår kommer min nya roman "Om ni inte börjar leva gör jag slut" på Ordberoende förlag.

Om ni inte börjar leva ...  ... jag tycker varje dag ska levas, jag känner tacksamhet för varje dag. Den behöver inte fyllas med de mest fantastiska upplevelser. Men där ska finnas skrivande, där ska finnas kontakt med barn och barnbarn. Det är livet för mig just nu.

Kärleken då, undrar ni? Inte så mycket just nu. Men vem vet vad det nya året ger? Och kliver ingen drömman in i mitt liv får jag väl i stället fantisera om en, skriva om honom i en ny bok?  Uppfinna honom.

Adventskalender, salig att ge och att få

Doften av köttgrytan med chili och choklad som puttrat så långsamt i min spis i nitton timmar. Familjemiddag med mina nära och kära, barn, barnbarn, bror med familj. Mina bästa människor.
Köttgryta, tända ljus.

Sedan saffransglass och hjortronglass och alldeles vanlig vanilj till lille M.
Vi pratar och skrattar, Julstjärnan är uppe och adventsljusen tända. Våra kinder rosiga av vin, våra ögon glitterglada. Snart jul. Min familj.

Minsta E

Nu är det december, en månad av glädje, givande och tända ljus.
En gång var jag förälskad i en man som med tindrande ögon kom till mig varje år 1 december med 24 paket bundna på ett rött sidenband. En vuxenadventskalender. Det var romantik.

Nu har jag gjort en paketkalender till lille M i stället. 24 små lådor med bild av familjen utanpå, med spännande innehåll. Så rolig att ge. Att se hans ögon tindra. Nästa år är det lillasyster Lilla E:s tur också, men hon får vänta ett år.
Minsta E, hennes första jul. Hon kom som en mycket liten tomte till festen.

En god gärning inte prylar i jul - ingen robotdammsugare i mitt hem

Världen är galen. Hörde just på nyheterna att Handelns institut ... vad de nu heter, har utsett robotdammsugaren till Årets julklapp.
Vilken värld lever de i?
Inte i min.
Så urbota korkat som världen ser ut nu att utse en så onödig pryl till Årets julklapp. Så pinsamt.
45 procent av de utfrågade i en undersökning nyheterna berättade om ville ha gåvor, välgörenhet ... alltså: Goda gärningar,  inte prylar som Årets julklapp.
Skäms på er Prylhandelinstitutet!

Nu stänger vi romanverkstaden för denna gång och ger plats åt julen

Så var det slut på romanverkstaden jag deltagit i. Fantasiska texter har jag fått höra och underbara människor har jag mött under denna intensiva verkstad,  ledd av Ann Ljungberg. Att vi så fort kan komma andra människor nära genom att dela varandras texter, det är fint. Att vi vågar släppa in okända människor i sina innersta tankar, det är också ett litet under.
Sista kvällen satt vi alla tio i Jessicas enkelrum. Delade på en flaska gin och läste våra tyngsta texter, djupt gripande. Samtidigt var skratten många. Så ska det vara.
Att verkstaden stänger betyder inte att vi släpper kontakten med varandra, det känns fint att veta.

Nu är det december och jag längtar efter att "jula". Barnbarnets adventskalender levererades redan innan jag for och han öppnar ett litet paket varje morgon och är så förväntansfull. Jag hann inte adventsfixa så nu är det dags, upp med glitter, lampor och stjärnor som ska leda oss tillbaka till ljuset.

Ingen ensam barrande gran

Nu är glada julen slut och jag är glad för vardagarna som kommer. Själva julen är underbar, men det som sedan följer med nyår gör mig deppad. Nästa år ska jag ordna festmiddag på nyår, det är bästa medicinen mot dysterhet och självmedlidande.
Nu är jag inne i födelsedagsvecka, äldsta barnen E och E fyller år denna vecka och det ska vi fira.
Granen är avklädd och plundrad, julsakerna nerpackade i lådan. Det var bara Milton och jag som plundrade, precis som förra året. Det gjorde vi med besked, plockade ner och packade och Milton blev förtjust över allt barr som rasade från granen och som han fick suga upp med dammsugaren.
Vi kastade granen från balkongen och körde iväg den till Vintertullstorget där granarna samlas ihop. Milton gick med på att låta granen åka i hans vagn, han var också glad över att vår gran inte behövde ligga ensam på gatan utan i en hög med kompisar.
När vi såg en ensam gran ligga slängd på gatan blev han bekymrad. "Stackars lilla gran, alldeles ensam."
Lyckliga mig, känner jag, inte ensam och barrande utan tillsammans med en liten man fylld av kärlek och omtanke.

Hej! Nu är julen över

Klockan är mitt i natten och jag sitter i sängen och begrundar julen. Hela familjen har bott här över juldagarna. Vi älskar julmat, vi älskar gran och gemenskap och klappar väldigt mycket allihopa. Så det blir en bra jul. Tätt tillsammans. Milton sov hos mig två nätter, jag vaknar av en liten röst som säger: Nu är det morgon.
En liten människa så full av förväntan. Han är den som det mesta cirklar omkring när vi träffas, att leva i hans takt så mycket det går, det är fint.
Vi tog pulkan en dag och drog till affären. På vägen hem satt han med nyköpt mjölk i famnen och sjöng högt sina julsånger medan snön föll omkring oss och snön på marken ännu var vit och orörd. Lycka!
Men nu är glada julen slut för denna gång. Och jag sitter i min säng och funderar på vad som väntar.

I kväll ska det rimmas och slås in

Åh, i kväll ska vi klä granen. Vilket pirr jag känner inför det. Klapparna väntar på inslagning och rim, köttbullarna och senapen är ogjorda... men snart ...  och jag hinner idag.
I kväll sänker sig julefriden över hemmet och rimverkstan öppnar.
Och i morgon är det Julafton.
Frid alla!

Inget överflöd men kärleksflöde

Jag är en julperson som njuter av julen, har alltid gjort det. Det var så kärleksfullt under min barndoms jular. Maten lagad med omsorg, snälla släktingar, genomtänkta julklappar gjorda med kärlek.
Inget överflöd för det hade vi inte, men kärleksflöde.
När jag var liten fick jag varje år min docka Lena i julklapp. Hon försvann mystiskt på resa strax före jul, dök upp i paket med nysydda kläder på julafton.
Jag hade bara en docka, Lena hette hon, det har jag berättat tidigare. Jag funderade ibland på att man kanske skulle önska en docka till, men jag insåg att då skulle Lena bli ledsen så jag levde i mitt monogama dockförhållande.
Hon finns kvar, Lena, men celluloiden är lite skadad så hon ligger förpackad i en garderob och får inga nya kläder. Har bara en av de klänningar min mamma Gulli sydde till henne.

Kalendrar med innehåll och tid att packa dem

Första december och kalendrarna är klara att öppna och avslöja sitt innehåll av godis eller andra överraskningar för mottagaren. Milton har förstås en paketkalender. Min mamma broderade en gång för så länge sedan en tomte och ett ljus och 24 siffror. Vid varje broderad siffra finns en ring, där fäster man paketen.
Milton fick den igår, ni ser den knappt för paketen hänger för. Hans pappa hade den en gång i tiden. Jag gillar sådana traditioner.
Ellen och jag brukar ha en gemensam chokladkalender men i år är jag restriktiv med chokladen så Ellen fick en egen mera "stylish" :) till ytan, men med ätbart innehåll.

Jag tänker att jag har mera tid. Jag minns hur stressad jag brukade vara, allt till tidningen skulle iväg och hinnas med. All julplanering, tomtedräkter, luciaskjortor. Men ändå vilka kära sysslor.
Nu försöker jag njuta av varje sak och minnas att jag nuförtiden hinner andas, att jag inte rusar genom livet utan går mera eftertänksamt.

Julpynt i olidlig väntan på förlagets svar

Vet ni något som är riktigt hemskt? Det är att skicka iväg sitt manus till förläggare och vänta på svar. En del är snabba. Det är respektfullt att ge svar snabbt. Andra tar lååång tid på sig. Kanske är de överbelastade med manus. Säkert. Lika stort är lidandet ändå. Jag tycker det är alldeles outhärdligt att gå runt och vänta på domen. Ändå har jag gett ut omkring trettiotre böcker, men jag vänjer mig aldrig.
Det är förlamande för lusten att sätta igång med nästa bok också för det går så mycket energi att hålla sin väntan under någorlunda kontroll.
Så om någon undrar varför jag redan i november satt upp mina julgardiner och tänt adventsstakarna så är svaret:

Jag väntar!

Njutarperiod

Idag för första gången i år fick jag lust att julpynta. Jag vill byta de svala vita gardinerna mot de brokiga röda och ta upp broderade dukar. Jag köpte ett runt datumljus och en svarvad röd ljusstake. Det bara slog till. Kanske för att min lille tomte var på besök? När jag såg hans lilla ansikte omramat av nya tomteluvan , när han höll sin lilla hand i min och blev glad för pepparkaksbaket på dagis, då kände jag att nu, nu är det jul och jag vill pyssla bort en del stress jag har och gå in i en njutarperiod.

Dags för julefrid

Den eländiga influensan ger sig inte. Den blev så klart inte bättre av den slitsamma resan till Åland i stället för vila i helgen. Men trist är det! Jag avskyr när kroppen bara säger ifrån fast jag har lust att göra massor av saker. Men jag får väl ta det som en varning från kroppen, jag har faktiskt arbetat otroligt intensivt hela hösten. Jag har lagt ner så många timmars hårt arbete på  Förfärande Ängel - petat och petat med korret. Plus arbete med nya böcker som är på gång, plus skolbesök. Det är kul. Jag vill att det ska snurra. Men ibland snurrar det väl för fort och då säger min kropp ifrån. Som nu.
Jag försöker gå in i ett mer stillsamt varv. Jag längtar till julmånaden med tända ljus och juliga dofter. Bäst av allt blir det att dotter E (på bilden) kommer hem från en hel termin i Italien. Jag saknar henne. Tur att det i alla fall finns Skype så man kan sitta och småprata med varandra då och då!
I jul är mina tre barn hemma i Sverige, alla tre samtidigt. Det njuter jag av.