När jag var barn gick vi aldrig på restaurang - gjorde du?

Vi brukar fundera, min bror Peter och jag, på hur många gånger vi var på restaurang och åt under vår barndom. Det var inte många gånger. Knappt någon. Vi åt hemma och vid några speciella tillfällen, färre än fem sammanlagt, gick vi ut och åt. Dit räknas inte det årliga konditoribesöket med valfri bakelse på avslutningsdagen. Vi kommer mest ihåg att vi gick till Forumgrillen, den litet finare restaurangen med bordsservering i Konsumvaruhuset Forum i Sundsvall som invigdes i slutet av femtiotalet..
Det var lite högtidligt, föräldrarna var lite spända. Vi åt grillad biff. Drack mjölk till.

Så annorlunda det är idag. Restauranger var inte ett dugg märkvärdigt för mina barn och de hade många att välja på. Skulle jag fråga hur många gånger vi var på restaurang och åt under deras barndom skulle de inte kunna svara.

Vi lagade mat hemma. Mamma lagade alltså. En gång när vi bodde i Sollefteå kom pappas kusin Lennart som hade andra vanor än vi, han bodde ju i Stockholm. Han lärde mamma att steka något som han kallade Bistecca a la Fiorentina . Till den skulle det vara vitlök, det hade vi aldrig ätit förut, han hade med sig. Och det var himmelskt gott.

Jag tänker på hur mycket som blivit annorlunda under min livstid, hur våra vanor och liv ändrats.

Idag strosade jag nöjd omkring i London

Jag reser i fantasin, kanske det räcker.
Idag var jag i London.
Fina Breakfast Book Club hade en bokbrunch  på Mornington hotel, bilden har jag lånat från bloggen.
Där pratade vi storstadsskildringar utifrån en lysande och vacker volym: London av Virginia Woolf. En bok jag inte kände till men absolut förälskar mig i. Så elegant beskrivet, med sådan precision och närvaro.Trots att det är 30-talets Oxford Street hon beskriver känner jag igen mitt nittiotals stökiga gata.
Allra mest älskar jag hennes kapitel om att flanera under några eftermiddagstimmar: Rymma från sitt liv, fantisera sig in i andras:

 "När vi går hemifrån en vacker kväll mellan fyra och sex lägger vi av oss det jag våra vänner känner igen oss på och inlemmas i den väldiga republikanska armén av anonyma vagabonder som det är så roligt att vara tillsammans med efter ensamheten i ens eget rum"

Vissa böcker älskar jag att hålla i min hand, vackert formgivna som denna bok och intelligent skrivna.

Brunchbild lånad från Breakfast Book Club

Och vilken ljuvlig idé det är att träffas ett gäng bokälskare för att över en god brunch tala om det vi brinner för. Böcker.

"Är jag här eller är jag där? Eller är mitt sanna jag varken det här eller det där utan något så varierat och vagabonderande att det bara är när vi ger fria tyglar åt dess önskningar och låter det röra sig alldeles obehindrat som vi faktiskt är oss själva?" (Ur Att strosa omkring på gatorna)

Tips om en italienare att förälska sig i!

Det blev en del festande i helgen. Det var uppmuntrande. Vi halkade oss på osandade isgator fram mellan olika fina krogar.
Igår startade Elin och jag firandet ute på Urban Deli vid Nytorget som jag tycker alltmer om. Dels gillar jag mataffären, dels gillar jag maten och hänget vid baren. Igår slog vi till och åt några ostron och drack cava innan vi gick vidare till det egentliga stället för firande som Elin, födelsedagsbarnet, bestämt. Det blev den suveräna italienska restaurangen La Vecchia Signora på Åsögatan där tidigare Lo Scudetto låg.
Otroligt god mat, välkomnande atmosfär, ja riktig hemkänsla. Vilket ledde till att vi, som vanligt vid våra familjemiddagar, inte bara skrattade utan även grät och löste relationsfrågor. Några av oss är mer konflikträdda personer som vill att allt ska vara trevligt (jag till exempel) - men jag lär alltmer av mina barn hur skönt det är att ta upp de känslor som uppstår och fundera kring vad som ligger bakom. Det är så vi kommer vidare i våra numera vuxenrelationer som så klart  är påverkade av att vi också är föräldrar barn.
Än en gång fick jag en påminnelse om hur stressade vi var, barnens pappa och jag, när de var små. De är nämligen än idag jättekänsliga för att, eller när, vi inte tar oss tid att lyssna in ordenltigt.

Mer om de funderingarna en annan gång. Fingrarna löpte iväg, jag ville egentligen bara tipsa er om att boka bord på denna härliga italienska restaurang!

Vad har Helvetesköket för grobianer till vakter?

 Ibland tänker jag att jag lever ett alltför stillsamt liv i mitt hem, ibland inser jag dock hur bra jag har det som trivs just med det. Det är mycket jag slipper.
En historia ur verkligheten:
Igår var  en ung vän till mig på julfest på jobbet, sedan fortsatte festandet runt Stureplan. Sent på natten upptäckte vännen att hennes mobil blivit stulen - och det är katastrof. Hon letade desperat efter sina kläder på Helvetesköket, som krogen så talande heter på ett ungefär, för att gå hem. Några synnerligen berusade gäster blev irriterade på hennes letande efter ytterkläderna och en kvinna gav henne en smäll över munnen. Tårarna som redan rann efter förlust av mobilen flödade nu över och hon bad om hjälp av vakten. Det fick hon inte. I stället lyfte vakten ut henne från krogen - utan kappa och halsduk i svinkalla natten. Hon åkte hem i taxi i tunn klänning utan mobil, otröstligt gråtande.

Vad är det för grobianer till vakter på Hells Kitchen?

Varför får en sådan krog utskänkningstillstånd och nattöppettillstånd?

Dra in det!