https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 29 september 2011

Ett eget rum i ett levande hus

Idag har jag fått en liten lokal. Ett minirum  i ett trevligt hus intill mig, med roliga organisationer, andra författare och filmare i rummen omkring. Jag är så glad. Det är svårt att arbeta hemma, så mycket distraherar mig och drar mig från skrivandet och det är stökigt att låta en massa anteckningar och lappar ligga framme hemma hos mig och Ellen. Nu kan jag breda ut mig över skrivbordet och klistra post-it-lappar över väggarna. Intill mitt lilla rum finns ett bra förråd för böcker och det tar min käre bror som växt ur bokhyllorna hemma. Egentligen har jag inte råd, å andra sidan kommer jag att bli flitigare, eller vad tror ni?
Jag är glad och förväntansfull!

onsdag 28 september 2011

Idag har jag ingenting att skylla på

Jamen det är väl okej att vila en dag efter bokmässan? Och visst var det okej att inte arbeta igår, vi hade ju författarträff hemma hos mig och Ellskade Ellen kom hem. Men idag? Idag har jag ingenting att skylla på. Jag behöver en lokal att gå till. Sammanhang. Folk omkring mig. Inspiration. En gnutta arbetsmoral.
Undrar om det hjälper med en lokal. Ett tomt skrivbord, en anslagstavla att sätta lappar på. En stol. Inget mer. Allt annat har jag i macen, i mitt huvud och i fingrarna.

måndag 26 september 2011

Och så är mässan över för denna gång och den vanliga skrivarvardagen börjar igen

Hemma från mässan! Väskan fylld av böcker, många minnesfragment från olika seminarier. Det var ju en gång i tiden på mässan som Annica och jag tog beslutet att förverkliga våra författardrömmar, någon gång i början av nittiotalet. Vi sprang runt på presskonferenser och skrev och skrev - men en kväll så bestämde vi att det är dags, nu tar vi steget och börjar själva skriva de böcker vi drömmer om. Nu många böcker senare tänker jag att det var ett bra beslut. Men då på mässan när vi bestämde det trodde jag kanske att det skulle ge mer lycka ändå? Att bara det faktum att jag kunde kalla mig författare skulle vara viktigt i sig. I själva verket känner jag ju samma sak ... visst många böcker har jag skrivit men jag tänker fortfarande mer på de böcker jag vill skriva. Riktning fram på något sätt och jag grubblar mycket på om jag alltid kommer att känna denna otålighet, denna vilja att göra mer, bättre, djupare... och denna känsla av att det jag gör aldrig riktigt räcker till?

Mässans flitigaste författare är nog Kim Kimselius, hon driver eget förlag, skriver mängder av ungdomsböcker, är ständigt ute och signerar och pratar om sina böcker. Hon har förstås en egen monter på mässan som jag besökte och hon är bara bäst på att dokumentera allting som händer i hennes monter med samma okuvliga energi. Här har jag lånat två bilder av henne, från hennes blogg, hoppas det är okej Kim??? På översta bilden var det Sara Swedenmark från Förlag 404 och jag som besökte henne, på andra bilden är det jag och Kim som byter böcker med varandra.

söndag 25 september 2011

Alla dessa oförlösta drömmar

En del av den ångest som bokmässan väcker hos mig tror jag är alla dessa oförlösta drömmar som gör luften tjock att andas. Den hoppfulla blicken hos de flesta författare som är där och som inte drar köer eller publik, som kommer med sin bok och så gärna vill bli sedda och hörda, som hoppas på undret som inte inträffar. Deras bok har kanske betytt allt för dem att skriva. "Men jag skulle ju få tala... och signera" hörde jag en besviken författare förebrå sin förläggare i en monter. Han skakade bara ordlöst på huvudet inför hennes besvikelse. Det är så många som vill, så få som får plats. Så många som sitter där beredda med sin penna för att få signera utan att någon stannar till.  Så mycket marknadsgyckel som styr.

lördag 24 september 2011

Nu ska jag hem och verbalisera

Jag kan verbalisera min ångest. Så stod det på en knapp jag tog idag på mässan. Citat från Jenny Jägerfelds suveräna bok Här ligger jag och blöder. Jag gillade knappen som jag fick i anspråkslösa Gilla Förlags monter. De är vad en bokmässa ska vara: Bra böcker, inga krusiduller.
Kände mig annars som om jag ätit för många semlor efter att ha lyssnat på Guillou och Mankells självbelåtna prat i 45 minuter. Oj vilket ryggdunkande, oj vilken självbelåtenhet de utstrålade. Guillous senaste bok har jag dessutom läst och ogillat.
Två dagars mässa räcker. Det är kul att träffa vänner, äta middag med härliga bokälskande människor, göra oväntade bokfynd.   Men nu vill jag hem, till skrivvrån, till funderande. B&B är ett på många sätt roligt jippo men mycket är yta och bulleribång.
Nu ska jag hem och verbalisera!

torsdag 22 september 2011

Hej Göteborg, nu kommer jag

Det är klart, tar man med sina barn från späd ålder på resor, älskar man själv att resa... då blir det som nu. Yngsta dottern i Tokyo (men inte så länge) mellandottern drar till Rom för att plugga littvetenskap. Det känns tomt när de inte är hemma men  jag förstår dem och ger dem allt mitt stöd. Tur att min son och hans familj i alla fall just nu finns hemma!
I morgon drar jag till Göteborg. Jag har varit med på nästan alla B&B-mässor. Inte förra året, men då saknade jag att åka dit. Det må vara varmt och rörigt och mycket folk, men det är också en gigantisk bokfest. Vem vill vara utan den? Inte jag.

lördag 17 september 2011

En oförglömlig roman om vänskap och mod i amerikanska södern

Jag längtar efter starka romaner som skildrar viktiga skeenden och som har saker att berätta som rör mitt hjärta. Besviken på Guillous Brobyggare strövade jag in i Pocketshop och hittade en fullständigt underbar roman som jag nu säger till alla att läsa. Kanske har du redan läst den? Niceville av Kathryn Stockett höll mig vaken igår en hel natt. Jag började läsa under dagen och hade svårt att slita mig, sedan skulle jag läsa ett kapitel innan jag somnade men jag kunde inte sluta förrän morgonljuset silade in klockan sex på morgonen. Kan inte minnas när en bok senast höll mig vaken en hel natt. 
Niceville är en bok om en svunnen tid som ändå ligger nära, amerikanska södern på femtio-sextiotalet. Det är chockerande vilket rasförtryck som fanns för bara ett halvsekel sedan. Boken berättar om det men det är också en otrolig roman om kvinnlig vänskap, om kärlek och om mod.
 
Romanen berättar om Skeeter som efter sina studier inte längre nöjer sig med det tomma societetslivet med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler i Jackson, Missisippi.
Hon får kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Tillsammans med en annan svart hemhjälp  bestämmer de sig för att i största hemlighet skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om utsatthet och förnedring men också om hur de med sitt arbete övervinner fördomar och rädsla. Vill ni läsa en enastående bok om kvinnors mod och vänskap, köp Niceville, nu direkt!

torsdag 15 september 2011

Mina stunder med pojken som kallar sig Du

Mitt hjärta är varmt och mitt sinne mjukt. Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen med min Milton.
Ingen baby längre utan en mycket liten pojke med egen vilja och många ord. Han älskar att höra böcker (inte så förvånande). Lustigt nog är det Nicke Nyfiken som gjort störst intryck på honom. Strax innan vi somnar brukar han ligga och prata med mig om Nicke, jag brukar låtsas att Nicke kommer till ön och sen pratar vi om vad han och Milton gör tillsammans. Intressant det där vilka barnboksfigurer som fastnar. Vi läser inte bara böcker, vi tittar också på filmer från i somras på min mobil där Milton kastar kottar och leker på ön. Vem är det? frågar jag och pekar på honom. "Du" svarar han. Han kallar sig själv för Du och jag tycker det är så gulligt och logiskt.
Annars åkte vi båten fram och tillbaka till Hammarby sjöstad idag, Milton gillar båtar, vi åkte buss och tunnelbana också och dessutom har vi byggt många klosstorn och sedan rasat dem. Mina stunder med Milton är en gåva.

onsdag 14 september 2011

De bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ, nordiska stålmän i ny pojkbok

Jag läser den insiktsfulla bloggen Kreagrafen: "Jag längtar efter berättelsen, historien, skrönan, som överraskar och förbryllar, helt på egen hand där jag inte behöver spekulera i vad som råkar vara sant eller inte. Jag vill bli förförd, omtumlad, knockad utan förvarning" skriver hon. Precis vad jag känner, jag längtar så efter de läsupplevelserna.
Det var väl därför jag läste Jan Guillous senaste, Brobyggarna i hopp om en episk roman... Den är för all del nöjsam och lättläst - men en riktig pojkbok. Nästan hela boken är skriven ur ett gediget manligt perspektiv där kvinnorna bara ses ur männens synvinkel, aldrig driver handlingen, nej knappt ens finns. Det var som att läsa brorsans B. Wahlström-böcker med gröna ryggar om hjältar, avsedda för pojkar, när jag var barn.  Jag blir lite full i skratt men läser ändå. Guillou har gjort en gedigen research, men tyvärr förmår han inte plocka bort alla detaljer när det gäller brobygge och elefantskjutning, han är som alltid gediget överdetaljerad. Och hans manliga hjältar är verkligen hjältar av stålmannatyp, de bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ. Fyrkantiga hedersknyfflar helt enkelt. Nordiska stålmän.
Ändå läser jag boken med visst nöje, kanske just för att jag längtar så efter stora episka berättelser.

Guillou ger förresten ett annorlunda perspektiv på  första världskriget, han skildrar det ur afrikanskt perspektiv och är inte nådig mot engelsmännen. Ett  intressant grepp, tycker jag, som inget vet om hur kriget utspelades där. Men samma där, om kvinnornas liv under kriget finns intet.
En riktig pojkbok är Brobyggarnas första del, ska bli intressant att se om Guillou lyckas överträffa sig själv i de kommande delarna och skildra världen också ur ett kvinnligt perspektiv - men det är nog att begära för mycket. En enda kvinnlig röst får komma till tals i denna första bok. Det är magert! Men det är ju en pojkbok....

tisdag 13 september 2011

Hoppas vi hinner ses detta år på Bok och Bibliotek?

Plötsligt kändes det som om jag tog av mig sommarmössan. Den som stängt världen ute. Jag erkänner att jag nog aldrig som vuxen varit så lättsinnigt lat som denna sommar, jag har låtit mig uppslukas av ön, av familjen den underbara, av det lättsamma lättsinniga livet och nu när jag kom tillbaka till stan fick jag nästan panik. Kan jag arbeta, undrade jag. Idag är det första dagen som jag känner att ja!!! Det är roligt. jag petnogaläser mitt stora korr - en spännande bok.
Jag längtar till ett annat manus. Åh jag ska spela Faudel på Spotify och rymma in i en annan värld jag skapat. Nu har mina bästa lektörer läst och jag har fått massor med synpunkter på hur det kan bli bättre. jag vill jag vill.
Och dessutom Bokmässan, hoppas vi hinner  ses detta år?

Tröttande att petnogaläsa

Undra på att jag älskar att blogga, i denna lilla hanterliga ruta skriver jag ett inlägg, putsar och filar och skickar iväg, japp, så är det publicerat.

Men i min vanliga skrivavärld är det mer möda för tillfället. Jag har ett korrektur på 394 sidor som ska läsas, bara ett förstakorr. Men ibland tar det emot att petnogaläsa, jag kan bara läsa en kort stund för jag måste vara så oändligt tålmodig och uppmärksam. Men visst är det lust också: Vissa stycken flyter på, det känner jag, det är härligt att läsa dem.
Men som alltid i detta stadium får jag ångest: Bär texten, är det tillräckligt bra, tillräckligt spännande...?

Snart berättar jag mer om denna nya bok.

fredag 9 september 2011

Den befolkade hjärnan

Jag var på zonterapi och medan terapeuten skickligt tryckte på mina fötter och talade om hur kroppen mår, sa hon plötsligt: "Jag måste säga att det är så oerhört många människor omkring ditt huvud."
En märklig kommentar till en ensam kvinna på en behandlingsbädd. Hon visste ingenting om mig.Men konstigt nog förstod jag precis vad hon menar. Jag har många människor i mitt huvud och de tar plats. Låter det flummigt. Kanske, men det är inte det. Jag förstod precis vad hon menade för alla de där människorna omkring mig, de upplever jag hela tiden fysiskt, fast de i någon bemärkelse förstås inte finns. Men de pratar till mig, de vill att jag berättar deras historier. Ibland gör jag det, jag älskade att berätta om Gabrielle och om Johanna till exempel, och om Lena. Nu är det Saga som envist pratar i mitt huvud men jag får inte riktigt till hennes historia fast jag sliter med den.
Kan ni förstå vad jag menar? Jag undrar om andra som skriver upplever samma sak, samma befolkning av hjärnan.
Jag undrar  över hur min zonterapeut kunde säga det bara sådär... hon kanske är en väldigt intuitiv person, tänker jag.

fredag 2 september 2011

... sedan somnade vi framför elden

När jag flyttar ut för sommaren till det lilla huset hissar jag flaggan och sen tar jag inte ner den förrän jag flyttar hem. Idag halades flaggan ner och lades i vinterförvaring, sorgligt är det.
E och jag har arbetat hårt. Oljebehandlat trappor med gråtonad olja, snyggt! Klippt ner diverse buskar. E sågade ner sin första björk idag. Vi arbetade intensivt på tomten, beskar träd, målade, krattade, rensade, planerade om. Sedan somnade vi framför elden, och även om det kanske inte är så det ska gå till med ved så lade vi några av Es egenhändigt sågade björkklabbar på elden.

Vem ägde skidorna på vinden till mitt sommarhus?

1974 köpte vi vårt lilla lilla hus på den lilla lilla ön. Huset är litet och lågt, det finns en krypvind. På den befann sig idag en elektriker som ska fixa min el (jordfelsbrytare i stället för proppar). Vet ni vad han hittade? Två par gamla träskidor, så vackra, i mörkbrunt trä med läderbindningar, ett par långa, ett par kortare, till det två par stavar i bambu, ett par långa, ett par kortare. En gång bodde en familj som hette Hedemo i vår stuga, det ver jag. De brukade sitta på den lilla verandan där fordom man såg havet (innan grannen odlade  sin hasselhäck). Där tog de en snaps och njöt, har det sagts mig, de hade också en fantastisk trädgård som jag kan se rester av i form av vackra plötsligt uppdykande blommor.
Skidade de från Tynningö på vintern, över till det lilla huset? Åh jag vill se bilder av dem!