Möt hans blick, en värld utan våld vill jag ge honom

... "om det fanns något som kan rädda oss så är det en treårings blick, allt det dyrbaraste som människosläktet förfogar över, den största sårbarheten och styrkan kan finnas i deras ögonfärg, vi borde aldrig fatta viktiga beslut utan att titta in i såna ögon."

ur Människohjärtat av Jon Kalman Stefánsson

Jenny skriver till mig när jag tipsar om en kriminalroman som är bra men gör mig rädd: "Åh jag försöker undvika hemska böcker eftersom jag bara blir rädd och jag tycker inte rädsla tillför något vackert till min personlighet... äh jag tycker inte om att vara rädd längre helt enkelt..."

Just vad jag kände när jag lät lampan lysa efter läsning för att jag var så rädd, just vad jag tänker när jag kastar mig på avstängningsknappen när det är deckare i rutan. Jag vill inte bli skrämd. Verkligheten skrämmer mig redan, det är så mycket vi möter där som är så långt ifrån den värld vi drömmer om. Så varför öka rädslan med ännu mera fiktivt underhållningsvåld? Säger jag som skrivit många deckare. Men så känner jag. Och jag tar till den vackraste bok jag läst på länge, Människohjärtat, en bok som hyllar kärleken på ett djupt meningsfullt sätt, och jag ser in i en älskad treårings ögon.
Möt hans blick!
En värld utan våld, det vill jag ge honom.