Orkar inte packa upp väskorna en gång till. Eller: Därför lever jag ensam

Jag lyssnade på ett så bra inlägg om minnet i OBS av Katarina Wikars. Lyssna!!

Så här sa hon bland annat:
 "vid en viss punkt i livet infinner sig konversationsmättnaden, att inte orka höra mer om andras semestrar och psykologer, att inte orka packa upp väskorna en gång till och berätta sin barndom för en ny människa. Det är nog därför många medelålders drömmer om att återförenas med en ungdomskärlek, som redan hört allt det där, och när ens föräldrar är döda är det dessutom remarkabelt att träffa någon som minns dem, och som kommer ihåg helt andra saker än man själv gör. Dessutom ser man genom rynkorna och under dubbelhakorna ansiktet på den där unga människan man kände en gång, det finns ju kvar där bakom."

Hon formulerar precis det jag tänker på, ofta. Det är precis därför jag lever ensam och nog kommer att fortsätta med det. Jag orkar liksom inte en gång till "packa upp väskorna"

Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake

Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial

När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.

Kärlek i Hanoi

Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

Morgonteve dränerar mig och gör mig till passiv betraktare av andras liv

Hellre se ut genom fönstret än se på morgonteve

Mitt tevetittande är verkligen en mätare på min energinivå. Låg nivå=mycket teve. Mycket energi= litet teve, mer radio.

Det har varit lite segt ett tag, livet. Jag kan inte flytta ut till ön än, bygge pågår, regnet faller, bygget fördröjs. Jag har kommit till ett stopp i skrivandet, ganska färdiga manus men inte riktigt färdiga. Tankepaus.
Känner mig ensam.
Då märker jag hur jag håglöst stiger upp, sätter på teven och äter frukost framför så mycket flams i nyheterna. Till och med reklam.
Sitter jag och ser reklamteve och äter frukost framför teven? frågade jag mig själv. Inte bra.

Jag införde morgonteveförbud. Äter nu frukost vid köksbordet och lyssnar på P1, så som jag alltid gjort. Hela livet. Och märker hur teve liksom suger ut min energi. Det går som ett osynligt rör från teven till mig och genom det dräneras jag på lust och energi. De hurtiga morgontevereportrarna lever ett ställföreträdande liv åt mig medan jag betraktar. 
Så får det inte vara.
Så vill jag inte att det ska vara.
Jag vet hur morgnarna ska vara. Promenad vid kajen, P1, frukost. Vid köksbordet eller kanske på balkongen.
Men teve? Nä, vet jag vad. Nu får jag allt skärpa mig.
Och obs, jag talar bara för mig själv. Moraliserar inte över andras morgonvanor.

Colette - en urmoder som än idag kan skrämma en hel del gubbs

Stil i P1 är ett intelligent och folkbildande program som alltid ger mig lust att ta reda på ännu mer i det ämne de tar upp - det är sann folkbildaranda det.
Idag har jag lyssnat på ett program om den franska författaren Colette, den första moderna kvinnan - och jag grips av en otrolig lust att ha Colette som sommarläsning. Så här beskriver Stil henne: "Hon skulle antagligen skrämma en hel del gubbs idag också. Kanske kan man kalla Colette en sorts urmoder till den sexuellt utlevande Erica Jong och den dagboksskrivande Bridget Jones – Colette använde ofta sig själv i berättelser, eller snarare – hon tog avstamp i sig själv för att berätta något djupt allmängiltigt."
Lyssna på programmet och läs mer här Ni kommer då att förstå mig! Vilken oupphörligen fascinerande kvinna - i sina första romaner skapade hon kanske den första litterära tonåringen, menar Stil. Hennes roman Chéri har filmats många gånger. Colette levde sitt liv och skrev om det i sina erotiska  romaner. "Colette var en framsynt och modern kvinna som fritt och obekymrat pendlade mellan konst och kommers, högt och lågt innan det blev allmängods. Hon vann läsare och beundrare i alla läger. Hela det franska folket visste vem denna kvinna med vass tunga, krusat rött hår och nyfikna kattögon, inramade av svart kajal, var."
Visst har jag läst henne - även om det var länge sen - nu måste jag leta Colette i mitt franska bibliotek. Hon får bli min sommarläsning vid sidan av Maupassant och Balzac.

Nycklarna till de inre landskapen

Det är sommar och jag lapar sol på verandan och lyssnar på ett fantastiskt Sommarsamtal där Katarina Hahr samtalar med Marie-Louise Ekman, en av de mest spännande kvinnor jag vet.  Lyssna på det i P1 - det var inspirerande.
"Jag har aldrig gått i analys eller hos psykolog", säger hon... "jag grubblar inte på det sättet, jag studsar upp ur sängen och är  glad att det är en ny dag. Min självanalys har i så fall varit genom mitt skapande..."
Hon talar om att utforska den dolda verkligheten som sin sin drivkraft, vad människor innerst inne tänker. Den osynliga verkligheten som styr människans synliga aktivitet. Det finns inga genvägar dit utan varje människa måste se hur hon ska hitta i sitt eget och andra människors inre landskap.

Jag känner så igen mig, både i det där med självanalys genom skapande och den obändiga drivkraften i att hitta de spännande inre verkligheter varje människa har. Det är verkligen också drivkraften i mitt skrivande.  Medan jag oljar in Miltons skrinda funderar jag vidare på det. Annica och jag arbetar med ett manus nu som är precis det.... några personer vars synbara beteenden kan verka oförklarliga om man inte hittar nycklarna till just deras inre landskap... 
P1 - det är bara bäst.

Lyssna och läs: Vilken klok kvinna!

Jag hade en gång förmånen att få prata med Patricia Tudor-Sandahl vid hennes köksbord och göra en intervju med henne. Vilken klok kvinna! Jag var själv vid den tiden i ett eländigt tillstånd men gick upplyft och berikad därifrån. Jag kände mig också berikad efter att ha lyssnat på hennes program Vinter i P1 den 1.01.11. 
"Att våga darra är att våga leva" sa hon och berättade att åren mellan 60 och 70 varit de bästa i hennes liv. Man kan lyssna på programmet via länken Vinter . Det hon talar om kan man också läsa i hennes kloka böcker Den tredje åldern och Den fjärde åldern.

"Våga utvecklas och söka ett rikare liv även i mogen ålder", uppmanar hon alla som önskar förändring men klamrar sig fast vid det gamla!

Vilken fin författare

Jag satt ute i solen och lyssnade på Gunilla Linn Perssons Till min pappa. En sådan fin novell. Gunilla Linn Persson, det är en författare jag tycker om. Hon skriver så fint och klokt, så hudlöst ärligt och så insiktsfullt. Novellen var berörande. Jag glömde solen och getingarnas surrande. Jag bara lyssnade. Gör det ni också!

Nu ska jag flyga med operans hjälp

Om en radio står på i vardagsrummet och en i sovrummet och jag dessutom lyssnar på P1 i datorn, tyder det inte på att det är för tyst i mitt hem? Nu ska jag skärpa mig och istället spela operaarior på hög volym, det ger mig en känsla av att flyga!

Ni måste sänka era röster för att höra!

Jag vet inte om ni såg det roliga svaret från Anonym som lyssnat på radioprogrammet med Wollter  i P4 som jag medverkade i häromdagen? Hon tyckte i alla fall att han pratade för mycket och föreslog att vi skulle ändra texten i : Åh åh åh kvinnor, vi måste höja våra röster för att höras till
Åh åh åh killar ni måste sänka era röster för att höra.
Det tyckte jag var kul.

Femtiotalet var inte det Idyllien som vi ofta vill tro - men framtidstro fanns det

Idag sneglar vi tillbaka till femtiotalet och ser teakmöbler, Stig  Lindbergkoppar, fotbolls-VM ocxh Hyland och vi idylliserar. Femtiotalet, som jag ser det, led fortfarande av kalla kriget, klassklyftorna var stora, den politiska kampen mot tex svenska kärnvapen hård - hur tuff var inte Inga Thorsson i sin kamp för ett kärnvapenfritt Sverige. Jämställdhet, som vi ser det, fanns inte alls, min mamma och många med henne vantrivdes med hemmafrulivet. Skolan var hård och auktoritär, det var inte förrän i mitten av femtiotalet som skolagan försvann.

Ikväll pratar jag med Sven Wollter, kvinnliga polisen Solveig som berättar hur tufft det var för kvinnliga poliser,  och gamle sångidolen Lars Lönndahl, femtiotalets kanske populäraste sångare med massor av listettor och framgångar. Han lever än och är sig lik, 83 år ganmal. I början av sjuttiotalet slutade han framträda efter en personlig tragedi, därför kanske inte många idag minns hans vackra röst men jag kan i mitt huvud gnola på Får jag bli din tangokvaljer eller Tulpaner från Amsterdam.
Jag vet inte hur samtalet blir ikväll i P4, flera timmars ihopklippt prat som kanske mer tar fasta på Idyllien på femtiotalet. Men vi hade trevligt medan vi umgicks i studion - hoppas det framgår!
Och skillnaden mellan idag och femtiotalet var, tycker jag, att det då fanns en helt annan framtidstro, en kanske naiv, men lättsam framtidsoptimism.

Lyssna till Eldorado med Johns ljudminnen

Här kommer ett bra radiotips att lyssna på i efterhand, jag missade det igår! Eldorado med Kjell Alinge reser med John /min bror/ i etern. Så här beskriver Alinge idén med programmet:

"Res med John!

Onsdag 03 februari 2010 22.30-24.00

Jag läste med stigande förtjusning boken ”Kritikmaskinen” (Utgiven av förlaget Ruin). Boken är skriven av John Swedenmark. Hans sätt att blanda ämnen och segla på tvären var sympatiskt.
Han låter Linda Lovelace, Martin Luther, Patsy Cline, Franz Kafka, Johann Sebastian Bach samsas om utrymmet i ett urval av texter.
Jag bad John göra en hastig egen lista på olika  ljud och musikminnen..."

Tycker som Monika Ahlberg: Leve bloggfamiljen!

Jag lyssnade på Monika Ahlbergs Vinter i P1 ikväll. Mycket om mat och Rosendals trädgård förstås, ett sympatiskt program.
På slutet talade hon varmt om vad bloggandet betytt för henne. Hur hon har en stor kärleksfull bloggfamilj på nätet. Precis så känner jag. Vänner man känner men ändå inte känner, som skojar med en, kommenterar, tröstar och har idéer. Leve bloggfamiljen!

Stefan Einhorns Vinter missar jag inte

I morgon är det Stefan Einhorn som är pratare i programmet Vinter  klockan 13.00 i P1. Och lämpligt nog fick jag hans bok i julklapp. Nu när alla gäster har gått och diskmaskinen har utfört sitt tunga arbete ska jag slå mig ner med den boken och lite portvin. Stefan Einhorn är så lugn och klok och jag känner mig allt lite visare när jag läser honom. Han drar liksom in mig i gemenskapen och jag som läsare blir också en småvis person.
Vägar till visdom heter hans bok. Stefan har också en grupp på Facebook: Visgruppen.

Lyssna på Syjuntan om att sticka för livet och för förändring

Jag missade min egen kloka pratglada syjunta häromkvällen eftersom jag röjde källaren när jag nu fick hjälp med detta. Däremot missar jag inte programet Syjuntan i Sveriges radio P1. Lyssna på det, det är så många intressanta funderingar det väcker om handarbetande.
Jag tycker själv att stickning och virkning är rena terapin för själen, fingrarna arbetar på och jag hamnar i ett lätt meditativt tillstånd som är mycket lugnande. Precis det tog de upp i Syjuntan igår. Syjuntan och trösten var temat och det handlade  om handarbete som överlevnadsstrategi, om hur ilska och sorg kan gå rakt ut i en nål och sedan försvinna och hur monoton stickning kan skapa lugn i kaos.

Förra programet, Syjuntan brinner, handlade om aktvister som den amerikanska konstnären och handarbetsaktivisten Lisa Anne Auerbach som blev känd för sina  dödstalsvantar, som kritiserade USA:s krig i Irak.

”Varje stick upp och ner med nålen var en bearbetning. Det var jag och broderiet, vi blev som ett”, sa  Inger Marianne Ödlund . Hon tog fram nål och tråd och broderade en tavla föreställande sina två chefer med texten "Tig och lyd!" och broderade sig ur sin livskris. 

Jag har lånat bilden från SR:s information om programmet. Lyssna!

Till minne av den hemtrevliga gamla städrocken

På Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall bodde jag några år som barn. Alla kvinnorna i trappuppgången var hemmafruar och det var ett myllrande socialt liv. Vi var massor med barn i vår uppgång. jag har skrivit om livet där i min ungdomsbok Mopedsommar. När jag minns kvinnorna så bär de ofta i mitt minne en städrock. Den hade de på sig när de fikade ihop på förmidagen innan deras män kom hem för att äta lunchen kvinnorna lagat.

I helgen lyssnade jag på ett av mina favoritradioprogram det entusiastiska pigga och folkbildande programmet Stil som just denna gång pratade om Städrockar - ett modemysterium. Städrocken användes av kvinnor i både Europa och USA. I Italien gjordes den dessutom odödlig inom den neo-realistiska filmen under sent 1940-tal, fick jag lära mig: "Den italienska motsvarigheten till städrock, ”vestaglietta”, fick sprängverkan i filmen ”Bittert ris” från 1949".

Den är dock frånvarande i modehistorien, och i museers klädsamlingar. Tack Stil för att vi får veta mer om detta välkända men okända plagg! I programmet får man veta hur denna enkla, rock i bomullstyg, med knäppning fram och ofta blommigt mönster blev så populär i hemmen.

Åh nu blir jag helt nostalgisk och minns massor från Sallyhillsvägen 33! Jag tänker också på hur jag i Indien sett radvis av enkla långa bomullsklänningar avsedda för livet i hemmen då man ju inte går omkring hemma i en sidensari utan i långa bekväma hemmaklänningar.

Lyssna på Assia Djebars radioföljetong - jag tror vi hör en blivande Nobelpristagare

Ni lyssnar väl på den radioföljetong som går just nu i P1? Tio avsnitt hittills av 25 och det är en magisk upplevelse att lyssna till Marie Göranzon som läser Assia Djebars självbiografiska Ingenstans i min fars hus. /Leopard förlag/. Jag har läst flera böcker av henne, men det är först när jag hör boken långsamt läsas som jag drabbas av magin och intensiteten i denna uppväxtskildring från trettio- och fyrtiotales Algeriet.
Jag tror att det är en blivande Nobelpristagare vi lyssnar till.

Jag blev besviken på Djebar när jag lyssnade på henne på Waltic förr året. Hon gav en standarföresläsning helt utan kontakt med publik eller tolk, det var ganska sorgligt. En kvinna från franska ambassaden vaktade henne som en bandhund och släppte ingen i närheten. Jag försökte gå på presskonferensen, men ständigt denna lilla arga fransyska som motade bort alla - utom TV förstås. Assia Djebar såg hjälplös ut när hon fördes omkring, annars var det fina med Waltic att författare av alla de slag vimlade omkring och pratade med varandra. Nåväl, denna besvikelse till trots som jag tror mer det berodde på den arga kvinnan från franska ambassaden än Djebar, så älskar jag denna följetong. Den går både på förmiddagarna, på kvällen och kan avlyssnas på nätet. Så missa det inte. Det är så intressant och så vackert.

Det här är en sommarpratare jag önskar att alla lyssnar till

Dokumentärfilmaren Nahid Persson Sarvestani är dagens sommarpratare. Jag lyssnar på reprisen nu. Det är ett fantastiskt program med vacker musik, ett berörande program om ett levnadsöde fyllt av sorg och kamp. Men också kärlek och en vilja till ett annat liv. Lyssna absolut på det!
Jag ser nu ännu mer fram emot att se hennes film om Farah Diba.

PS - hennes program kunde ha varit dubbelt så långt!

Lite sorgsen blir jag när jag lyssnar på Bodil, men det är inte hennes fel

Jag lyssnar på Bodil Malmstens Sommar och jag är ensam, döttrarna är ute och den som skulle kunna trösta mig är inte hos mig. Hon trycker på alla mina känsliga punkter och hon är så klok att jag inte kan värja mig.
Hon pratar om Bob Dylan och Leonard Cohen som följeslagare genom hennes liv som genom mitt. Förundrar sig över hur de åker jorden runt på turnéer och har kärlekshistorier med surmulna unga kärlekstörstande kvinnor. Bob och Leonard är äldre än jag. Säger hon, Bodil. "Men hade de varit svenska pensionärer som suttit på en parkbänk med varsin gratistidning hade ingen brytt sig om dem."
Vi vet att det är så.
Hon är klok, Bodil Malmsten, lite sorgsen med många funderingar som jag kan känna igen. Jag blir lite sorgsen jag också.

Ansiktet är fullt med streck - det går över tänker man, säger hon: "Det är något som går. Men det går inte över, nåt kallt som sprider sig, som glider längs ryggraden som en isbit, det är oåterkalleligt, du blir aldrig femtio igen, du är på fel sida sextio, det är ingenting att göra åt."

Hon pratar om den galna feel good trenden som kletigt inbillar en att man är så kapabel, problemen fixar sig om man slappnar av. Så otroligt stressande det är med alla avslappningsråd, menar hon. Fuck off alla feel good fanatiker, säger Bodil. Det gör lite ont i mig när hon pratar. Hon har så rätt.

Men hon säger att en tröst hon har är amerikanska våldsserier och signaturen till Sopranos går... just den serie som jag tittar på, den är trösterik.
"Hur dålig människa jag än är och låt mig få vara det - personerna i mina våldserier är värre, men våldet är inte på riktigt."

"Bevisligen, trots allt, finns det lilla ögonblicket till", tröstar Bodil.

Jo det är det lilla ögonblicket till man hoppas på trots allt.

Klok sommarpratare med bra musik

Lars Berg, vilken härlig sommarpratare, så varm och klok. Jag minns vilket radarpar han och Lisa Berg var - för så länge sen, i u-landsdebatten som vi sa då.
Dessutom spelar han så bra musik.
Till exempel "Ne me quittez pas" av Jacques Brel, nu med en för mig okänd sångerska. Lyssna på det programmet om ni missade det.

Kristian Luuk fick mig både att gråta och skratta, så ska det vara i Sommar

Idag kom äntligen ett Sommar-program med den själ och närvaro jag vill ha. Tack Kristian Luuk, du fick mig både att gråta med din berättelse om din morfar och skratta av lycka när du så fint berättade om din kärlek till din fru och hur ni kommer att åldras ihop, lekande. Rakt och enkelt, inga ironiska krumbukter, kärleksfullt och insiktsfullt, det var riktigt fint!