Usel julpysslare som ändå gjort rätta julval

Förra årets kalender, inte Miltons utan min egen som jag fick av fd vännen. Kommer att sakna min kalender i år, det var en fin tradition. Men inget varar för evigt, vänner blir ex"pojk"vänner och nya traditioner skapas.

Lite tur är det att jag tränar mig i acceptans, tänker jag denna första advent. Inget datumljus. Inga ljus i mina adventsstakar. Jag som brukar älska att adventsfixa.
Jag har helt enkelt inte orkat och jag försöker acceptera det.
Nu, idag, för första gången på länge är jag lite starkare.
En julstjärna har kommit upp och Miltons paketkalender är klar, samma kalender som hans pappa och fastrar hade som barn,  men med nya paket förstås.
Idag ska Milton och jag julpyssla på Junibacken.
Det känns som om jag accepterat mina tillkortakommanden som julpysslare men valt att göra det viktigaste, nämligen vara med Milton och pyssla för och med honom.
Det är väl acceptans och rätta val?
Och det är ännu långt till jul!

Regnet befriade mina tankar

Jag skulle ta en promenad igår i solskenet efter att håglöst ha såsat omkring hemma hela förmiddagen. Då när jag gick på Katarina Bangata bröt det mest fruktansvärda regn ut. Våt som en katt hamnade jag på Urban Deli vid Nytorget. Och där. Vid ett ensamt bord med en latte och en kardemummabulle som regntröst, lossnade det i mitt huvud.
Jag kände mig befriad. Nu visste jag vilka beslut jag måste fatta för att gå vidare. Jag hittade en papperslapp i väskan och började skriva ner vad jag såg så klart, vilka mer eller mindre svåra beslut jag måste fatta, vilka jag vill räcka ut handen till, vems händer jag vill släppa. Hur jag vill skriva och var smärtpunkten i mig finns där jag ska hämta stoff till ... vi får se vad.
På måndag börjar min nya arbetsvecka. Jag hoppas att den skrynkliga lappen inte är som när man drömmer och tror sig hitta lösningen på allt, kluddar ner några ord för att inte glömma och häpet läser till exempel: "Jag ska skapa fred i världen" när man vaknar på morgonen och sträcker ut handen efter den geniala tanken.
Men jag tror inte det. Jag känner mig lugnare och befriad. Går vidare.
Önskar dig en solig helg men kanske också ett befriande regn?

Nu kastar jag alla måsten och borden som tynger mig överbord

Det värsta med att vara lite låg är att jag då har en olycklig tendens att avstå från sånt som skulle kunna pigga upp mig. Det blir en nedåtgående spiral. Ändå vet jag att det behövs så lite för att allt ska vända. Igår skulle jag ha firat Ylva som fyllt år och flyttat in i ny lägenhet, men allt blev för krångligt med att döttrarna skulle komma hem - fast egentligen var det ju bara jag som krånglade till allt i stället för att vara flexibel och lösa det.
Och idag skulle jag vara på vattenfest hos Annica på ön. Men efter Ellens avfärd i morse och en lång pratnatt föll jag bara ihop och var ledsen. I stället för ön blev det en kort promenad på loppisgatan Bondegatan.
Nu sitter jag här och tänker att jag borde ha varit på ön. Dessa borden. Nu kastar jag dem överbord. Nu accepterar jag att det här var det valet jag gjorde, dumt eller ej. Jag är ensam men jag har mina sicilianska kakor och jag har en klok bok och en spännande film - den ser jag fram emot, jag träffade en gång författaren till boken som sedan filmatiserades - och... nej i morgon ska jag berätta mer om den mannen med glimten i ögat.
Jag har accepterat mina val och förstått varför jag gjorde dem, allt känns lättare. Men förlåt mig Ylva och Annica - att jag missade era fester är jag ledsen för.