Det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar

Jag hade en plan för dagen som gick upp i rök. Snopet.  Men jag hade i alla fall energi ... så i stället gick jag till attack mot ormbunkarna. Vi har hundratals, de täcker hela områden där jag vill ha gräsmatta. De gömmer musbon och hemska saker. Jag vill inte ha dem där.
Så överskottsenergin plockades fram, en rostig lie likaså, trimmern hade varit bra men den har laddat ur sig för evigt.
Så det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar.
Vi brukar kalla oss musketöser, jag, Annica Wennström och Maria Herngren, när vi skriver våra deckare om journalisten Amanda Rönn, Amandadeckarna.
En musketös har ett blankslipat svärd.
Men jag har min lie och huj vad de rök, ormbunkarna. Det enda jag är rädd för är att de egentligen bara vek sig och reser sig imorgon igen?
Men tomorrow is another day, som vi säger, Scarlett och jag.

Våra texter svävar fritt därute

Vad man sitter fast i det man skrivit, tänkte jag igår. Vi fikade, Maria och jag och pratade och jag berättade om en text jag inte får någon ordning på, kanske för att den ligger för nära mig själv.
Hela tiden har jag tänkt att det är huvudpersonen jag inte lyckas fånga.
Men det är ju en annan person som är problemet, påpekade M. Tänk om, uppmanade hon mig. Och hon satte idéer i mitt huvud som jag nu grunnar på. Kanske är det nyckeln till en hopplös text?
Hon har en liknande text som hon brottats med, därför såg hon mitt problem.
Men skriv då! uppmanade jag.
Lättare sagt än gjort, hela hennes text försvann i en hårddiskkrasch, berättade hon. Finns bara inte någonstans, inte på minnen, inte på papper. Precis som min barnbok som också bara försvann och nu seglar omkring där ute i cyberrymden.

Våra texter  fritt svävande någonstans därute. Kanske kommer de tillbaka till oss en dag? Jag tänker mig dem som små egensinniga färgglada ballonger.

Vackert rött hår - hur snyggt som helst

Jag läser hur Bloggblad experimenterar med henna i håret och jag blir nostalgisk. Under ganska många år hennade jag håret och klippte vid behov luggen själv. Billiga frisörräkningar blev det. Hennapulver utrört i hett vatten med olivolja och lite kaffe i var dunderkur för håret. 
Men så en dag kändes det lite för rött.
Eller var det jag som omedvetet fegt gav upp för att det var så hånfulla kommentarer om hennakvinnor i tidningarna?
Kanske kom de kommentarerna för att vi som hennade av någon outgrundlig anledning blivit lite för ute, lite för gamla,  kulturtantsfel enligt någon guru antagligen sponsrad av hårfärgningsbranschen?
Jag vet inte, men frisörräkningarna på min front ökade drastiskt.
Kanske dags för henna igen? Jag märker hur snyggt jag tycker det är med rött hår som på min vän Maria som har det mest fantastiska långa röda hår. Må hon aldrig klippa av det!
Kolla bilden av oss båda på skrivresa på Korsika - se Marias naturligt röda hår så vackert det är!

Så här skriver vi tillsammans

Vill ni veta mer om hur det är att skriva barnböcker tillsammans?
Då får ni gärna titta in på Barnens Biblioteks hemsida där vi nu i juni är Månadens författare, Maria Herngren och jag. Det är vi stolta över.
Det finns en intervju med oss tillsammans och så varsin egen intervju. Maria här och Eva här. Kommentera gärna vad du tycker!

Fina fäkterskan fyller femtio

Om jag skrev om grabbmaffian igår så ska jag idag hylla den mest underbara av musketöser: Maria Herngren, min vän och medskribent, firar idag att hon fyller femtio år. Jag ska snart på hennes fest, en fest där svarta kläder och alkohol är förbjudet och Maria själv ska hålla alla talen. Inga vanliga presenter vill hon ha. Denna godhjärtade människa vill förstås att andra ska firas så vi ger pengar i hennes namn till SOS barnbyar. Nykterist är hon sedan alltid.

På denna bild är vi på Korsika där vi bland annat började skriva Papparesan när vi reste med Langley till Ile Rousse 

Ja det ska bli kul att fira Maria, vi lärde känna varandra på Fönstret där vi kämpade tillsammans länge för att göra en infallsrik, debatterande och härlig kulturtidskrift. Sedan gav vi upp det och började i stället skriva som Emma Vall. Femton Emma Vall-böcker har det blivit, dessutom har Maria och jag skrivit egna böcker ihop.
Hon är den mest underbara, roliga och generösa vän jag vet så det ska bli så kul att fira henne.

PS:  Hon ger sig själv en kurs i fäktning i present, det har hon alltid drömt om så nu fäktas hon en gång i veckan och bara skrattar åt sina blåslagna armar! Det blir nog en bok med en fäkterska som huvudperson en vacker dag!