Visar inlägg med etikett Nu blir jag arg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nu blir jag arg. Visa alla inlägg

torsdag 21 januari 2010

Jag trivs så bra med blogg och facebook för att det inte är så vansinnigt ÅLDERSFIXERAT som allt annat i vårt samhälle

Idag basunerar Aftonbladet ut att jag är en swoftie - det betyder singelkvinnor över femtio - det ska vara en lycklig och privligierad grupp som lever loppan. Blir man trött???? Förut var jag en mappie. Allt kopplas till ålder.

Jag är faktiskt  urtrött på att bli inplacerad i olika grupper och sedan definierad efter det. Jag tror  att en av anledningarna till att jag trivs så bra med blogg och facebook är att det inte är så vansinnigt ÅLDERSFIXERAT som allting annat i vårt samhälle. Jag vill umgås med folk jag trivs med, inte med bara dem som är i min ålder, jag vill dejta män jag gillar, totalt oberoende av ålder. Jag vill inte stängas in i ett 50+ ghetto, hu så hemskt med alla i samma ålder. Det är berikande med olika erfarenheter i livet. Hela mitt inre går uppror mot tanken på att jag skulle ha massor gemensamt med folk för att de råkar vara födda samma decennium.
Kan jag inte slippa bli inmotad i olika fållor på grund av ålder? Det blir aldrig trovärdigt med sådana beteckningar. Ena dagen ska man vara en närmast vårdbehövande åldring i kraft av ålder, en tant, nästa dag är man i just samma åldersgrupp en vansinnigt spännande panter på jakt efter unga män.
Kan jag inte få vara den jag är, bara Eva, en fritt svävande planet som inte sitter fast i ett enda solsystem? Inte bli inplacerad i fack på grund av något så ointressant som ålder.

måndag 18 januari 2010

Vill inte DN ha en seriös debatt om Åsa Beckmans avslöjande artikel?

Vill inte DN ha en seriös debatt om Åsa Beckmans artikel? Det undrar jag efter att ha läst de vansinniga kommentarerna. Har DN ingen moderator som tar bort inlägg som bara förvirrar - jag tror inte att så många av DNs läsare är så okunniga att de blandar ihop Stieg Larsson med Stig Larsson, jag tror det är en massa små gubbgrabbar som inte klarar av diskussionen och i stället saboterar det som kunde vara en debatt med sina ointelligenta kommentarer. Kom igen DN! Rensa. Det är ju pinsamt att tråden förstörs av alla små "skämtare" därute som saknar argument och därför måste skriva idiotinlägg! För mig verkar många av inläggen vara skrivna av samma person. Som sagt: Rensa!

tisdag 17 november 2009

Jag som kameliadamen i feberyra

I natt drömde jag på franska mellan hostattackerna att jag var La dame aux Camélias som med bruten stämma ropade: "Armand, Armand, oú es- tu?" Det är inte jag på bilden utan Greta Garbo som spelade den rollen på film. Vi brukar yra i vår familj när vi får feber men nu kände jag mig helt snurrig. Hosta hosta feber ont i alla leder, det här är ju avskyvärt. För en vecka sedan studsade jag omkring i Vietnam hur pigg som helst, pigg och glad och inte en krämpa. Dessutom behövde jag inte ens smörja kropp och ansikte som mår så bra i fukten.
Och här ligger jag nu som en torr emlig spillra av detta glada jag. Ytterligare ett tecken på att jag ska vara mer i Vietnam och undvika mörker och kyla.
Kanske blev jag extra snurrig i natt för jag läste Isabel Allendes självbiografiska Summan av dagarna. Jag tyckte så mycket om den första delen, läste med pennan i handen och strök för. Men hon tappar allt tempo i andra delen och det är en roddig massa av olika händelser som inte hänger ihop och en oändlig mängd namn. Nej, den boken började bra men slutade platt som en pannkaka. Eller så ska man inte skriva om böcker man läser under en febertopp?

fredag 13 november 2009

Vilken ful, opraktisk och ovälkomnande flygplats Arlanda är - man skäms!

Jag är så glad och lycklig över att ha landat och att allt har gått bra så det kanske är futtigt att bli sur. Men jag blir sur när jag landar på det opraktiska, röriga, otrevliga, ovälkomnande, smutsiga, illa skyltade Arlanda.
Är du inte rädd för att resa? frågade en vän och undrade oroligt hur det var att landa i Singapore, Hanoi, Hongkong. Jo! Det är finfint! Det finns massor av tydlig information, det är översiktligt, det finns fantastiskt enkla sätt att ta sig runt till olika terminaler med olika snabbtåg och bussar eller rullande banor, det finns vagnar till bagaget överallt. Det finns otroligt rena och många välstädade toaletter.
Så landar jag på Arlanda. Inte en vagn i sikte och mitt handbagage var sjukt tungt /pinsamt mycket övervikt annars så där får jag skylla mig själv/. Men rulltrappan var trasig, hissen också, jag släpade mina väskor upp och ner, allt var otroligt dåligt skyltat och dessutom ganska smutsigt, jag längtade efter de vänliga kvinnorna i Hanoi - ja det är bara kvinnor som sopar där hela tiden och överallt - som håller så blänkande rent. Automaten till snabbtåget fungerade inte som den skulle, kön var lång och ingen visste var man kunde köpa biljett manuellt.
Alltså: Av alla flygplatser jag de senaste veckorna vistats på är Arlanda absolut värst, sämst skyltat, fulast, mest opraktiskt och mest handikappovänligt.
Kastrup kommer tvåa på tycka-illa om-listan. Där fanns heller inga bagagevagnar och jag gick oändliga sträckor, tycktes det och saknade så de fantastiska rullbanorna i Singapore.
Är jag gnällig nu? Vilka flygplatser vill ni undvika och vilka vill ni tillbaka till?

onsdag 22 juli 2009

Jag har dödat min älskade iPod i grå oljelasyr

Nu är jag bitter! Jag målade verandgolvet med vacker grå oljelasyr. Det blir så snyggt. Jag böjer mig fram över målarburken och gnolar till musiken i min iPod, tänker en vag tanke att den skulle kunna falla ur behån där jag tryggt förankrat den, men äsch....
Tyvärr gjorde den det. Min fina röda musikapparat försvann ner i oljan och kom upp grå. Jag sköljde den i vatten. Nu tror jag att jag fått bort den mesta oljan. Men på displayen står det på iPod Diagnostics: Sleep. Tror ni att det är en förskönande omkrivning för DÖD?

torsdag 9 juli 2009

Vem begår mordet på det svenska kulturhuset i Paris?

Läs debattartikeln idag i DN av den fd franske ambassadören Patrick Imhaus i Sverige. Min gamle vän Guy de Faramond har översatt artikeln som är berättigat indignerad. Den svenska regeringen hotar av ekonomiska skäl att stänga CCS, det fantastiska svenska kulturhuset i Paris som varit en mötesplats och ett kulturcentrum i decennier. Hur inskränkt ekonomistisk och kulturfientlig är en regering som sneglar bara renodlat ekonomiskt på en sådan sak som kultur? Vad är det för kortsiktig byråkrati som styr regeringen Reinfelt om de stänger detta fantastiska skyltfönster för svensk kultur? Jag är ledsen och och upprörd.
Jag har själv haft förmånen att vistas i det vackra gamla huset i Maraiskvarteren i Paris där det sjuder av verksamhet. Svensk kultur visas upp, det är en mötesplats för svensk kultur och svenskt samhällsliv. Patrick Imhaus formulerar fint i sin artikel hur betydelsefullt det är. Ska den borgerliga regeringen kröna Sveriges tid som ordförandeland med att smälla igen dörren för den svenska kulturen i Europa och lita till vaddå - marknadskrafterna? Det är pinsamt och det är sorgligt.
Den 14 juli blir det antagligen demonstration i Stockholm mot den kulturfientliga politik som vill stänga det svenska kulturhuset. Jag kommer att delta och hoppas många andra också gör det.

onsdag 17 juni 2009

Välj aldrig Little Persia om ni ska äta middag i Stockholm

Ibland tipsar jag om härliga restauranger. Nu vill jag varna: Om ni ska ut och äta i Stockholm - välj aldrig Little Persia. Jag som älskar persisk mat - men maten där var en nära dödenupplevelse. Servitören visste absolut ingenting - när vi frågade om olika ingredienser sa han motvilligt: "Jag vet inte vad det är, vill ni verkligen att jag ska fråga..." Det ville vi så gång på gång försvann han med allt tröttare steg. Efter en evighet (en och en halv timme efter beställningen) fick vi maten och det mesta var fel. De lockande goda ingredienser som utlovats fanns inte i stället var allt dränkt i någon vidrig svart massa med sura plommon. Men de valnötter och ljuvligheter som utlovats var inte med. E som inte äter ris och fick fel mat blev utskälld av den otroligt ilskna kvinna som lagade maten när hon påpekade det "för den här maten kan inte ätas utan ris..." Det var en absurd upplevelse på det hela taget. Se det var en riktigt usel restaurang, varning utfärdas!

fredag 12 juni 2009

Lista i snålblåst och spöregn

Men det är ju helt avskyvärt, jag deppar ihop. det är så kallt så blommor dör på balkongen av solbrist, det spöregnar och snålblåser när jag ska ta en liten promenad på kajen efter en veckas intensivt innesittande.
Vad gör man då????
1. Dricker kaffe och skriver i den försummade dagboken
2. Funderar på varför inte en vän dyker upp med .. ja rosor och champagne kanske?Eller åtminstone limoncello och badolja och uppmuntrande stöd!
3. Tar ett skumbad och dränker sorgerna
4. Skriver listor på påbörjade projekt
5. Skriver listor överhuvudtaget, på midsommarmat, tänkbara bokprojekt, ställen jag vill resa till, vad jag skulle göra om jag hade en miljon
6. Arbetar med ett sorgligt försummat romanprojekt, men nej, det ska vänta tills sommaren kommer, skriver jag nu blir det inte bra
7. Läser
8. Städar garderoben och hänger alla kläder i färgordning
9. läser korrektur
10. sköter den ohyggligt försummade bokföringen

Det ska jag fundera på nu en stund och jag är glad för mer konstruktiva idéer!

tisdag 26 maj 2009

Rädda barnens ö - kollo så in i själen viktigt

Igår demonstrerade vi sonen och jag. Ledande tjänstemän vill upplösa Stiftelsen Barnens dag. Man utreder hur kollogårdarna och Barnens Ö ska kunna avvecklas. Barnens Ö som är ett unikt sommarparadis för barn och ungdomar, någon motsvarighet finns inte någon annanstans i världen!
I hundra år har Barnens Ö gett barn oförglömliga minnen. Kolloverksamheten på Barnens Ö lever och blomstrar. Under sommaren 2008 besöktes Stiftelsens kolloverksamhet av cirka 2500 barn och ungdomar och fler vill komma till kollo i sommar.
Sälj inte ut Barnens ö - låt kollo leva! Under den parollen demonstrerade vi flera hundra människor på Sergels torg igår. Klåfingriga tjänstemän Stockholms Stadshus har hittat något nytt att förstöra - denna fina underbara tradition i Stockholm där barn får en chans att vara ute på fina Barnens ö hotas av utförsäljning. "Vad är den dolda agendan" bakom de luddiga formuleringarna som tyder på utförsäljning och därmed nedläggning - frågade skådespelaren och kolloveteranen Leif Andrée. Vi förstår alla, i den dolda agendan finns en lockande skärgårdsö och chans till vinster för andra än Stockholms barn. Redan har en gård blivit privathem för någon med mer kapital än intresse för barn. Jag blir så arg och sorgsen över denna politik och denna skenhelighet. Vi vet vad de har i den dolda agendan, vi vet hur det är pengar och lust efter mer pengar för de som redan har, som styr.
Min son (på bilden) har varit kolloledare i sju år på Barnens ö. Jag har fantastiska historier från honom hur in i själen viktigt det är för barnen som kommer dit.
Litar jag på moderaternas Sten Nordin när han står där i teve och försöker säga att vi inte ska vara oroliga - nej när jag ser honom då blir jag riktigt orolig och uppmanar alla att skriva på uppropet för Barnens ö.

onsdag 20 maj 2009

Svårt dagstidningsberoende saknar s-tidning

När jag växte upp i Sundsvall hade vi Sundsvalls tidning (fp) och Dagbladet (s) i mitt hem. När jag var riktigt liten fanns Sundsvallsposten också, en högertidning som man sa då. Tre tidningar. Överallt i landet fanns livaktiga tidningar av olika kulörer. Nu finns en överväldigande borgerlig dominans som känns deprimerande. Jag har att välja på DN och Svd, två borgerliga tidningar. Jag väljer båda. Är svårt dagstidningsberoende. En gång fanns Stockholmstidningen (s). Den gick i graven, svårt misskött, som tidigare s-morgontidningar, som Arbetet i Malmö och många andra. De få s-tidningar som finns ingår nu ofta i någon slags tidningskoncernmischmasch.
Alltsomoftast sörjer jag över hur otroligt inkompetent socialdemokraternas tidningspolitik varit!
Att LO-tidningen kommer en gång i veckan är trevligt och ofta uppiggande, men föga tillräckligt.

onsdag 13 maj 2009

Sjalsortering som botemedel mot depressiv ilska

Jag är av olika orsaker besviken, ledsen, förbannad. Tankar och planer virvlar runt i mitt huvud och det är inte särskilt kreativt om man vill skriva. Vad gör man då? Vad gör ni? Ett bra lugnande medel för mig är att sortera saker. Just nu färgsorterar jag mina halsdukar och sjalar. En röd , en blå, en svart, en beigevit, en turkos ... ungefär så. Skakar dem, viker ihop. Det är mekaniskt och det är trevligt att låta siden och mjuk ull rinna mellan fingrarna. Fint blir det också. Nu inser jag att jag behöver flera lådor så det blir en promenad till Granit. Hoppas med mig att jag är mer kreativ när jag sorterat klart. Att något roligt då hänt som lättar upp molnen i mitt huvud, att jag slutat vara så arg och besviken att jag får ont i huvudet. Ikväll är det yoga - det och sjalsortering blir bra!

fredag 8 maj 2009

De små vidriga fästingarnas tid är här

Första gången jag var i Stockholm fick vår hund Nimbus en fästing. Vi tyckte det var så äckligt. Fästingar fanns inte i Sundsvallstrakten. Nu är fästingar något jag ofta tänker på. Vi har haft huset i många år men det är så få fästingbett jag fått att jag minns dem alla /försök minnas myggbett/. Vi har heller aldrig drabbats av borrelia. Ändå finns odjuren där och kan orsaka många bekymmer. Nu i morse såg jag en ring runt ett misstänkt bett så jag ilade ner till akuten i huset intill.
– Kanske. Men det går inte att se än. Kolla om ringen runt växer, sa doktorn.
Jag trodde man tog prov? Men nu kollar jag, lätt hypokondrisk som jag är, jag har tagit sprutor förstås. Fästingvaccin blir min sommarpresent till döttrarna som ofta vistas i gröngräset på ön. De hade under en period sina kaniner på sommarbete på ön. Pappa Hulken, mamma Madonna och de sju små kaninbarnen. Döttrarna blev suveräna mästare på att hitta den minsta fästing på kaninerna och rycka bort den. Vidriga kryp, fästingarna.

torsdag 7 maj 2009

Brutala kvinnomord döms efter lägre straffskala i Sverige idag än andra mord

En berusad man som slår ihjäl sin manliga supkompis döms till livstid. En man som otroligt brutalt mördar sin hustru med knivhugg av kökskniv och strypning döms till ett mildare straff, tio års fängelse.
Aftonbladet har upprörande artiklar om hur hustrumord döms mildare än andra mord. Deras serie följs upp i P1 med avslöjande reportage.
Jag blir så oerhört arg. En dom i Högsta Domstolen har blivit prejudicerande för mildare straffsättning för kvinnor som brutalt mördas av sina män. Det är vansinnigt. Samma straffskala ska naturligtvis utmätas för denna brutala typ av kvinnomord. En förvirrad ansvarig från HD Johan Munck, kunde inte alls redogöra för grunderna för domarna i P1, han var patetisk. En förbannad advokat ansåg att HD-domen varit fatalt ledande för lägre domstolar att döma allvarliga kvinnomord till kortare straff. Är det ett sådant samhälle vi ska leva i? Där livstid förbehålles de allvarligaste fallen - men dit räknas inte hänsynslösa kvinnomord. Är det inte lika allvarligt när en kvinna mördas för HD. Så här får det inte vara.

onsdag 29 april 2009

Ett leende smörjer det mänskliga maskineriet

Jag hör på radio en diskussion om hur instängda vi svenskar är, hur vi inte pratar med varandra, hur vi ser bort när vi ser varandra på en skogsstig.

Inte sjutton tycker jag att folk i t ex Frankrike pratar mer med varandra eller är vänligare? Det kanske är mer en storstadsfråga, i Stockholm, i Paris är vi stressade. Det är ett annat tempo ute i landet. I Montpellier och Sundsvall kanske vi har mer tid att se varandra. Men det är också en inställning.

Jag gillar inte de här ytliga generaliseringarna. Jag ställer inte upp på myten om de inbundna tysta svenskarna. På min ö t ex, inte tittar vi bort när vi ser någon främmande på stigen som mannen i radio nyss sa, vi hälsar alltid med en nick eller ett leende. Jag blir jättetrött på snacket om tysta norrlänningar, det stämmer inte alls.

Jag har bestämt mig för att vara som min mamma. Hon såg människor och betraktade dem inte som robotar, hon tittade vänligt på dem i affärer, på kaféer, de fanns för henne, de var inte anonyma servicepersoner. Och det kanske är det som är hemligheten. Vi ska våga möta varandras blickar, le och bekräfta varandra. Det behövs faktiskt så lite. Le mot andra, ni får ett leende tillbaka. Det är ju vanlig artighet, vanlig omtanke, det som smörjer vårt mänskliga maskineri.

lördag 25 april 2009

Sluta vara bittra och klaga inte på åttiotalisterna - de är framtiden

"Jag har aldrig träffat någon född på 80-talet som räknar med att bli serverad ett fast jobb med pension, gratis bläckpennor och julfest med coverband."

... så skriver Kristin Lundell idag i Svenska Dagbladet. Så sant! Jag förstår inte debatten om att åttiotalisterna skulle vara så lata. Det är de inte. Däremot får de kämpa som små djur för att få plats på arbetsmarknaden. De sliter på konstiga jobb, obetald praktik, de har sett mer av insidan på arbetsförmedlingarna än de flesta fyrtio- eller femtiotalister jag känner gjort under hela sitt liv. Det är verkligen ingen räkmacka de seglar in i framtiden på - tidigare generationer hade det mycket lättare i så fall. Läs Matildas blogg och se en typisk behandling av en ung ambitiös tjej som bara drömmer om jobb och framtid men får skit av sin arbetsgivare. Läs hur Ellen drömmer om framtiden på sin praktik i Sydafrika. Sen tycker jag i och för sig att det är fånigt att dela in folk efter vilket decennium de råkar vara födda, det handlar ju faktiskt om var man är född, i vilken klass. Överklassen har väl alltid seglat omkring oberoende av decennium.
Men de unga människor jag har omkring mig som råkar vara födda på åttiotalet , de är fantastiska, de jobbar och sliter och drömmer. De blir sparkade från jobb, de blir utlasade, men de kommer igen. De ger inte upp. De söker utbildningar runt om i världen, och hallå! Det är de som är framtiden. Sluta vara bittra ni äldre som klagar.