Missa inte Ellen Thesleff på Sven-Harrys

Eko, 1891, hon var bara 21 år när hon målade den och den tavlan blev hennes stora genombrott

 I morgon, 13 februari, öppnar en fin utställning på Sven-Harrys. Ellen Thesleff, lysande konstnär och tidig modernist. Jag erkänner att jag inte kände till henne. Men när jag tittade i utställningskatalogen på vägen hem på bussen utropade en man bredvid mig: Ellen Thesleff, så fint, jag har alltid ett vykort framför mig av en av hennes målningar när jag arbetar.

Florens, 1907

Jag tycker mycket om utställningen på Sven-Harrys och jag hade förmånen att få lyssna till kunniga curatorn Lena Holger som så engagerat berättade om henne och hennes liv.
Hon har också skrivit den intressanta utställningsboken för den som vill veta mer. 
Det ville jag, jag blir nyfiken på den unga flickan på självporträttet, "kortklippt, allvarlig och självmedveten klädd i mörk klänning med sjalkrage i halsen hopsatt med ett gammalt vackert skospänne". Hon hade själv arrangerat tagningen av bilden som, skriver Lena Holger, "framhäver henne genom ögon som ogenerat och stolt tittar rakt in i kameran".

Ellen Thesleff 1890

Många målningar från Finland, i synnerhet från Murole,  men också många andra från Italien där hon älskade att vara. Tavlor med vackra blå toner som återger det italienska landskapet.
Jag tycker mycket om Eko som utstrålar en sådan framåtrörelse och livskänsla med den unga flickans skrik.

Kanske blev Ellens liv tuffare på äldre dar. Hon bröt lårbenshalsen 1952 och blev sedan liggande till sin död 1954.
I sin dagbok 1942 när hon var närmare 73 skrev hon: "Icke livet självt - det är drömmen om livet som är så underbar."

Sextiotalsnostalgi med psykedeliska affischer

Lennart Wretlind på Rönnells

Lördag i Stockholm, det är härligt. Så mycket händer. Idag valde jag bland mycket att gå till Rönnells förnämliga antikvariat. Där var det en härlig vernissage av psykedeliska affischer från sextiotalet. Radiorösten Lennart Wretlind var där IRL. Så fin och anspråkslös att lyssna till när han berättade att han jobbat i en skivaffär i San Francisco 1967, där annonserade man alla konserter med alla band varje vecka. När konserten var över skulle de slängas, men Lennart, han plockade ihop dem, alla affischer, alla flyers. Idag är de värda mycket men framför allt är de ju underbara.
Han berättade så fint om alla konserter, Janis Joplin, okänd då, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane - åh vad jag älskade Jefferson Airplane.
Lennart rapporterade hem till Sveriges Radio, många i publiken mindes honom. Du spelade Doors, sa en man, det var första gången jag hörde dem!
Lennart berättade att i skivaffären köpte man Satie, Doors, Ravi Shankar, Den bulgariska kvinnokören. Samtidigt.
Samma dag kunde han lyssna till dem alla från samma scen, The Mamas and the Papas, The Who, Grateful Dead, Jimi Hendrix, Buffalo Springfield, och hans budskap nu är: Var inte så smal! Blanda musik.
Om du nu inte var på Rönnells så kan du ändå lyssna till Lennart på Spotify: www.lennartwretlind.com
Han har så mycket att berätta och så mycket musik att spela.
Jag ska lyssna i kväll, när jag sett Downton Abbey. Den här omgången av serien är så bra. Tycker jag!
Utställningen pågår till julafton.

Allvar, färg, egensinne - Vera Nilsson på Liljevalchs i generös utställning

Pojke med blå mössa. Öland 1918.
Foto: Jönköpings läns museum

Hur skildrar man barn i konsten? Jag tänker på Vera Nilsson . Hennes tavlor som så väl beskriver barn i rörelse, barn som läser, lär sig skriva, det är inga gulliga tillrättalagda barn, men man får verkligen känslan av ett barn när man ser dem. Hennes dotter var modell för de flesta av hennes många barnmålningar.
Nu har Liljevalchs i Stockholm en alldeles remarkabel utställning av Vera Nilsson. Jag kom ihåg att jag såg mycket av henne på sjuttiotalet, kanske ännu tidigare,.'

Vilken spännande kvinna och konstnär. Nära vän med Mollie Faustmann och Siri Derkert. En resande konstnär, hennes hemvist var mest Öland men även Stockholm och på västkusten. Hon var i Paris, i Senegal. Ständigt målande med en fantastisk färgskala som gör i alla fall mig alldeles uppiggad!

Många av verken är i privat ägo, det mesta har jag aldrig tidigare sett. Det är en generös hängning av över 140 verk i många salar. Jag stannar oupphörligen till, njuter av bilden, läser var den är målad och förundras över denna radikala skapande kvinna.

Lillan skriver., 1925-25.  Olja på duk. Privat ägo.
Foto: Göteborgs konstmuseum

"Vera Nilsson kan aldrig bli sönderälskad eftersom konstnärskapet är totalt renons på insmickrande stråk," skriver Mårten Castenfors, museichef  som hoppas att hennes allvar och egensinne nu ska fånga en större publik.
Ja, jag blev fångad! Tyvärr hade jag inte råd att köpa katalogen men jag bläddrade längtansfullt i den, fina bilder, nyskrivna dikter av Ann Jäderlund och intressanta essäer.

Efter en lång rundvandring - försök hinna uppleva denna utställning! - är det alldeles underbart att äta på Blå Porten intill.

På terrassen, Rom 1927. Olja på duk,
Foto: Eskilstuna konstmuseum.

Färgstarka Inspiration Matisse inspirerar

Isaac Grünewald I fantasins värld. Foto: Lars Engelhardt

Sigrid Hjertén, Ateljéinteriör Foto: Moderna museet

Denna soliga höst! Jag tar båten nere vid Barnängsbryggan på söder, just där jag bor. Det tar inte ens en kvart att åka med båten Emelie till Djurgården, sedan en fin promenad och jag är framme vid Waldemarsudde.
Visst är det vardagslyx?
Just nu pågår en utställning där som jag av hjärtat rekommenderar. Inspiration Matisse  heter den. Matisse hade en skola för konstnärer dit många norrmän och svenskar sökte sig i början av nittonhundratalet.
Nu har man ambitiöst samlat ihop verk av dessa Matisselever. Inte bara tavlor, även konsthantverk. Allt vackert presenterat och med en överdådig katalog till.
Där finns min favorit Sigrid Hjertén rikt representerad, Isaac Grünewald och många fler kända och mindre kända. Det är ren fröjd att vandra omkring i de vackra salarna och ta in de färgstarka vackra bilderna.
"Plötligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag framför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet", sa Isaac Grünwald om mötet med Matisse-målningarna.

När Matisse-eleverna först ställdes ut blev konstnärerna fullständigt halshuggna av dåtidens kritiker.: "Redan utanför ingången till cirkusen möttes vårt öga av ett par reklamplakat, enligt påskrift förfärdigade av en herre som kallar sig Isaak, men som vi starkt misstänka att någon beklagansvärd barnunge på hemmet för sinnesslöa kluddat ihop åt den synbarligen kritiklöse Isaac", skrev till exempel Axel Tallberg.

Jag tycker ni ska promenera ut till Djurgården, ta tid på er, njuta av denna generösa och vackra utställning. Den vackra katalogen med så generöst många bilder är en fröjd att ha hemma sedan, jag återupplever bilderna och läser de intressanta texterna.

Vilken lyx att ta båt till Djurgården hemifrån

En målning jag vill stiga rätt in i – Karl Nordström på Waldemarsudde

Skogsgläntan,  en målning jag stannade länge framför och ville stiga rätt in i. Den blev utskälld av en samtida kritiker:som liknade den vid en brinnande ljusgrön fyrverkeripjäs och frågade: "Vem har någonsin sett naturen på detta sätt?"

Denna vecka har varit härligt turbulent. Återkommer med rapporter i flera inlägg.
Här den första:

En färgupplevelse som jag njuter av! Jag besökte Waldemarsuddes utställning Konstnärernas konstnär om Karl Nordström - en konstnär jag i min konstnärliga obildning visste ganska lite om.
Men vilken njutbar utställning fylld av färg en grå vinterdag. Det kändes som en vitaminboost att se den och att höra kunniga föredrag om denne konstnär.
"Kan man ej måla med sitt hjärtas rödaste blod, ja då är det ej lönt", formulerade han sin konstnärsgärning som förde honom från Tjörn, till Frankrike med påverkan av impressonisterna och tillbaka till Sverige igen, Tjörn och Stockholm.
På utställningen finns också samtida konstnärers porträtt av honom och fina målningar av "hans älskade lilla stubbe", hustrun och den framstående trägravören Tekla Lindeström-Nordström som också presenteras i den fina folkbildande katalogen, väldigt läsvärd och ambitiös
En alltigenom intressant och upplevelsefylld utställning som man har chansen att se från och med idag fram till den 25 maj.

Bernt Franckies målningar ger mig livsglädje och poesi

En liten kalv på vingliga ben är jag när jag äntligen släpps ut i livet igen ... grönbete! Så idag var vännen Ulla och jag äntligen på Bernt Franckies utställning i Stockholm. Så fantastiska målningar. Jag har flera tavlor av Bernt på mina väggar och tröttnar aldrig på dem, det finns liksom hemliga ingångar i dem som jag upptäcker allteftersom.
Bernt är en av mina äldsta vänner. Vi bodde grannar när  Emil var liten. Bernt målade i sin etta på dagarna och kom och fikade med Emil och mig. På den tiden hade han lockigt rött hår och han målade vid sidan om alla sina uppdrag som scenograf på SVT.
Sedan flyttade han till Skåne men vänskapsbanden finns för evigt och han är en helt enastående konstnär med samma glimt i ögonen då som nu.

Det är något märkligt med Bernts målningar, de har öppningar för fantasin, det är aldrig något bara enkelt utan en slags målad poesi i form av tavlor, mångtydigt och vackert. De förmedlar glädje till mig.
(Bilden t h är egentligen en dräktskiss till Tartuffe, jag har den i svart-vitt, nu har Bernt gett dräktskisserna färg.)

En färgstark vernissage

Jag hann med två vernisssager idag. Linas som jag skriver om tidigare. Och dessutom Lotta Kühlhorns Rutig quadrillé kariert checked på Galleri Pascale, ett av Stockholms få designgallerier.
Det var kul att se Lottas färgstarka bilder. Hon är en rolig mångsidig designer - jag känner henne mest som den som gjort omslagen till Annicas och min bärserie - och jag älskar de omslagen.

Himmelsblå, havsblå. evighetsblå

Jag är alldeles oändligt förtjust i färgen blå, det har säkert mina läsare märkt. Den blå färgen gör mig lugn, jag njuter av den, himmelsblå, havsblå, evighetsblå. Många av mina tavlor har blå toner. En av mina absoluta favoriter, som jag kan sjunka in i länge, är Lina Stenqvists målning som hänger på min vägg. Idag ska Karin och jag gå på vernissage på Hedengrens bokhandel vid Stureplan där Lina nu ställer ut med början idag.

Lite senare: Nu har jag varit på utställningen och jag kan säga att jag bara älskar Linas konst, det finns en stämning i hennes bilder som jag tycker så mycket om och ett fint ljus, ni måste titta in och se på tavlorna! Bilden till höger vill jag så gärna ha –  det går inte men jag älskar den!

Bilden är inte så skarp som den borde vara, min kamera gick sönder så jag använde mobilen

Bilder som stimulerar fantasin

Jag var på Nationalmuseum idag och såg Caspar David Friedrich-utställningen Den besjälade naturen. Ett nittiotal verk visas och det är en upplevelse att vandra runt och in i målningarna. För det är så det känns. Bilderna har en poetisk dimension. När jag ser en del av naturmålningarna tänker jag på Sagan om ringen, det är som de landskap Ringens sällskap vandrade igenom i min fantasi. På många av bilderna står en människa bortvänd, vi ser ryggen på en betraktare som ser ut över landskapet och det är lätt att i fantasin bli betraktaren. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre, enligt konstnären.

I Galleriet på entréplan visas en separat utställning av samtidskonst i dialog med arvet efter Friedrich. I utställningen Friedrich, åtta samtida kommentarer, möter du verk av bland andra Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Denise Grünstein, och Sigrid Sandström. Jag blev mycket fascinerad av Denise Grünsteins fotografi Första resan med likheter med Friedrichs målning Munken vid havet där en liten ensam figur i munkkåpa, med ryggen vänd mot betraktaren, blickar ut över havet. Klicka på hennes namn ovan så kan ni se hennes bild.

Hunger efter konst, men även hunger... så efter utställningen gick vi till Nationalmuseums trevliga restaurang - god mat, fin konst=bra lunch idag!

Vännen Maria är som en modell för en målad madonna

Första gången jag hörde talas om prerafaeliterna var när en man förälskade sig handlöst i min vän M. och sa att hon såg ut som en prerafelitisk madonna. Nu är det en utställning på Nationalmuseum som M. och jag var på igår, och det är sant, hon ser ut som stigen ur tavlorna! Titta på bilden ovan av kvinnan i hatt, det är ingen målning, det är ett foto av min vän M!
Det är en underbar utställning. Namnet prerafaeliterna kommer sig av att gruppen fann sina konstnärliga förebilder i medeltiden och ungrenässansen, före 1500-talsmålaren Rafael, därav prefixet -pre. Prerafaeliternas bilder är suggestiva och fyllda med allvar och skönhet. De präglas av motsatser. Fascinationen för medeltiden förenades med ett starkt socialt engagemang i nuet. gruppen bestod av både män och kvinnor, men av kvinnornas målningar finns inte många kvar tydligen. Kvinnoporträtten är fantastiska, allvarliga kvinnor blickar ut mot mig. Museet har tolkat bilderna i lite beskäftiga kommentarer som jag gärna varit utan. Jag tolkar dem på mitt sätt med mina glasögon och älskar deras allvar. Gå dit om ni kan - god lunch eller fika är det också på Nationalmuseum.
Läs mer här om prerafaeliterna

Paris är min stad helt enkelt

Min senaste julklapp - ja, jag vet, av olika anledningar har jag redan startat julklappsöppnandet. Min julklapp hänger i alla fall nu på min vägg. Den heter Villa Rimbaud och är en avbildning i olja av Thomas Pradzynskis bild ur hans svit Passages de Paris. Annars har jag mest tavlor i blå toner i mitt hem. Det här är en lite murrig, stämningsfull Parisvy. Det känns som om jag kan kliva in i bilden och vara i mitt Paris. Staden jag bodde i ett helt år för länge sen och som för alltid lämnat avtryck i mig. Jag kan vara arg på mycket i Paris, det spelar ingen roll. Det är min stad i alla fall, min ungdoms stad, mina drömmars stad. Paris helt enkelt som jag alltid återvänder till.
Vi var där, vännen jag fick min julklapp av och jag, i våras. Jag ser på bilden, det känns som om vi kan ta varandras händer och gå rakt in i tavlan, till vår egen zon i Paris.