Prokrastinering, väntan på inspiration, eller?

I väntan på inspiration eller på flykt från skrivbordet?

 Amatörer väntar på inspiration, vi andra stiger upp, sätter igång att jobba, ungefär så tror jag Stephen King har sagt. Åtminstone för mig är det sant. Jag skulle inte ha skrivit alla mina böcker om jag väntat på någon gudomlig inspiration, om jag väntat på att någon annan makt skulle föra min hand.
Det bästa, för mig, är att sitta där vid datorn och skriva.

Skriva trams ibland. Skriva rena rama nonsens - men skriva. Ur det jag skriver kommer idéer, när mina händer börjar arbeta, mina fingertoppar trummar mot tangenterna, det är då hjärnan börjar komma igång.

Jag säger inte att detta gäller för alla och alltid. Jag kan bara prata om mig. Jag är inte typen som välplanerat sätter upp små gula lappar över hela rummet och ritar upp linjerna i min bok. Jag är helt enkelt bara typen som skriver och medan jag skriver får idéer som gör att jag fortsätter att skriva.

Visst prokrastinerar jag också, oj vad jag hittar på undanflykter för att inte skriva. Ibland är allt annat viktigare än att just skriva.
Men jag vet, när jag sätter på en tvättmaskin, tar en promenad, bestämmer fika med en vän, tittar ut över havet, planterar om blommorna eller vad jag nu gör ... att snart ska jag skriva. Ibland är allt det där prokrastinerandet också ett sätt att gå omkring och älta tankar i huvudet.

Varifrån kommer idéerna till dina böcker? Inspirationen? Lusten att skriva?

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys Konstmuseum

Paul Klee, Moderna Museet

Lägg till bildtext

Varifrån får du dina idéer, var hittar du inspiration? Det är frågor jag ofta får som författare. Det är svårt att besvara vad det är som skapar bilder i mitt huvud som sedan blir berättelser. Vad det är som får en film att spela upp i min skalle, eller vad som får en röst att börja prata till mig.

Min Johannaserie är böcker för tonåringar om att leva och utvecklas, om stökiga föräldrar och om kärlek, om att våga.
 Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar heter böckerna som väl knappt finns att få tag i annat än på bibliotek. Kanske de två sista finns på förlaget Alfabeta.

Där var det en röst i mitt huvud, en ivrig påträngande röst i en dröm som berättade hur hon eldat upp sin pappas alla saker i en tunna på gården. Hon var så arg, flickan som talade i min dröm att jag måste undersöka vad som hänt.
Jag skrev boken, den gavs ut, sen kom rösten tillbaka igen en tidig morgon på en veranda på Ingarö: "Tror ni att ni bara kan stuva ner mig i en flyttkartong hur som helst?" Jag lyssnade och skrev. Ja så började det med Johannaböckerna.
Skulle så gärna vilja sätta ihop de två första böckerna, bearbeta dem språkmässigt och göra en pocket. Tror det skulle bli bra, men förlaget vill inte.
Blir jag rik en dag ger jag ut den själv - men den chansen är nog liten.

Förra veckan var jag på två fantastiskt fina konstutställningar. Jag har berättat litet om Sven-Harrys Konstmuseums magnifika utställning Olle Olsson Hagalund.
Den inspirerade mig mycket.
Likaså gjorde Moderna Museets nya utställning om Klee och Aguéli det. Jag var där på öppen vernissage i fredags kväll, iskallt ute, knökfullt inne och så inspirerande att vandra runt och beskåda de vackra verken.
Jag inspireras sällan av andra författares ord, däremot är tavlor något som jag vill stiga in i, de får igång min fantasi.

Äntligen öppnade jag den övergivna blommiga mappen och hittade en historia

Att det ska vara så svårt att komma igång med en text ibland. Fast jag vet att jag älskar att arbeta med den är det som om vägen till skrivbordet är lång ibland. Denna gång tog jag en omväg via Härnösand.

Miljöombyte ger mig skrivlust.
Det är ofta så. Jag fastnar i mina rutiner hemma. Jag kanske haft en dålig period med förkylningar eller annat elände och släpat mig håglös till skrivbordet, försökt fungera. Det har inte lyckats så bra.

Då är det läge för mig att andas annan luft, få nya vyer, vistas där jag inte har ansvar för en mängd saker jag kan utföra i stället för att skriva.

Jag har precis prövat på det. Suttit i en liten lägenhet i Härnösand, högt ovan marken, himmel utanför. Mitt manus låg i en blommig mapp. Det har legat där ett tag. Jag började med så stor entusiasm. Sedan tyckte jag det var värdelöst skit jag skrivit. Jag gav texten till en vän som såg en bra historia men hon fick gräva lite för att upptäcka den. Jag fick tillbaka ett manus med massor av kloka synpunkter.
Öppnade det.
Orkade inte.
Förrän då i Härnösand. Långt borta från de vanliga plikterna. Plötsligt var det så roligt att ändra, stuva om, kasta bort, skriva nytt.
Det behöver inte vara så speciellt, bara lite annorlunda. Lite mindre likt vardagen. En plats för ny inspiration helt enkelt.

Författarlivet och nya drömmar

Jag minns en gång när jag var på Waldemarsudde som journalist på en utställning jag skulle skriva om. Då såg jag barnboksförfattaren Mats Wahl vandra runt i lokalerna. Han såg så otroligt avspänd ut, vandrade i sakta mak och såg på tavlorna. Jag vet inte alls om den bilden stämde med verkligheten men för mig blev det sinnebilden för det fria författarlivet. Man kastar loss från skrivbordet och går ut och hämtar inspiration på tider när det är lugnt och stilla på museer till exempel.
Nu när jag har alla chanser att göra det blir det alltför sällan av.
Men idag ska det bli. Annica och jag ska till Aritpelag, museet på Värmdön. Vi ska titta, njuta, fika, prata om nya projekt.
Jag återkommer med Artipelagrapport.
Men innan jag skriver igen ska jag hämta min lille M på dagis och i morgon ska vi gå på bio, han och jag och se En liten skär... Återkommer om det också.
Hoppas du också får en glad inspirerande dag. Hösten ger möjligheter. Jag älskar att det är en ny termin med nya drömmar, planer och nya böcker att skriva i.

Bilder som stimulerar fantasin

Jag var på Nationalmuseum idag och såg Caspar David Friedrich-utställningen Den besjälade naturen. Ett nittiotal verk visas och det är en upplevelse att vandra runt och in i målningarna. För det är så det känns. Bilderna har en poetisk dimension. När jag ser en del av naturmålningarna tänker jag på Sagan om ringen, det är som de landskap Ringens sällskap vandrade igenom i min fantasi. På många av bilderna står en människa bortvänd, vi ser ryggen på en betraktare som ser ut över landskapet och det är lätt att i fantasin bli betraktaren. Man skulle inte endast måla vad man såg framför sig utan även vad man såg för sitt inre, enligt konstnären.

I Galleriet på entréplan visas en separat utställning av samtidskonst i dialog med arvet efter Friedrich. I utställningen Friedrich, åtta samtida kommentarer, möter du verk av bland andra Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Denise Grünstein, och Sigrid Sandström. Jag blev mycket fascinerad av Denise Grünsteins fotografi Första resan med likheter med Friedrichs målning Munken vid havet där en liten ensam figur i munkkåpa, med ryggen vänd mot betraktaren, blickar ut över havet. Klicka på hennes namn ovan så kan ni se hennes bild.

Hunger efter konst, men även hunger... så efter utställningen gick vi till Nationalmuseums trevliga restaurang - god mat, fin konst=bra lunch idag!

Vi var utmattade när idéerna anföll och gav oss på nåd och onåd

Om man laddar hårt och sätter sig vid ett sammanträdesbord för att vara idéspruta är det inte säkert att idéerna kommer. Men när man som Annica och jag släpade oss till Göteborgs central, helt tomma i huvudet efter ett seminarium, vad hände då? Lite mat och ett glas vin, väntan på tåg,... vi sa att vi var hjärndöda båda två och vi var i sanning bleka. Men i detta totalt kravlösa tillstånd, när vi inte väntade oss något av oss själva - då började det på ett märkligt sätt sprudla infall som var väldigt lustfyllda, trådar att nysta i, lustiga tankar som korsade varandra i luften över kycklingwoken.
Vi var motståndslösa och utmattade när idéerna anföll oss med samlad kraft och vi gav oss på nåd och onåd.