Barnens klockrena budskap till vuxenvärlden

 
Här är vi! Jag och två av barnbarnen i demonstrationen igår. Det var sol. Nästan sommarvarmt. Lille M har arbetat länge på sin skylt. Han uppfann den en dag då vi skrubbade mina skärbrädor med citron och grovsalt.
– Den här Eva, det är ju som en skylt på demonstrationen.
Han skrubbade den ren och skriv dit sina budskap med röd penna:
 
Vi vill ha fred
Stoppa rasismen
Mer tid för barnen 

Det var så mycket folk, musik och glädje i demonstrationståget vi gick i. Jag tror många tänkte som jag. Medierna lyfter fram allt internt käbbel i partier och gör det till jättefrågor. Skapar en bild av en grälsjuk småttig politisk värld. Fokuserar på personer, inte på ideologiska frågor.

Jag såg bilder från Göteborg med en strålande glad Stefan Löfven. Hur kan han vara så glad med dessa siffror, trumpetar medierna. De har inte förstått. Han drivs, tror jag, av en glödande politisk tanke om solidaritet. Han kanske inte alltid är så bra på att uttrycka det. Men den finns där, glöden.
 
Politik, för mig är det något större än det småttiga personfixerade käbbel som lyfts fram.

Tänk visioner
Tänk provisoriska utopier. 
Tänk själv!
Vilket samhälle vill du leva i? 
Hur vill du att dina barn och barnbarn ska växa upp?

Då är det ju lille M:s klockrena budskap till vuxenvärlden som borde vara ledstjärnan. 

Det bästa av vårens kommande utgivning - ja!

http://www.adlibris.com/se/kampanj/forhandsbestall

Så här skriver Adlibris under rubriken Förhandsbeställ vårens utgivning:

Vi har plockat fram ett urval av det bästa av vårens kommande bokutgivning. Här finns spännande deckare, storslagna romaner, viktiga reportageböcker och garanterade snackisar. Förhandsbeställ redan idag!

Och vet ni vilken bok som finns med bland de utvalda "bästa av vårens kommande bokutgivning"?
Just det: Min Om ni inte börjar leva gör jag slut 

Jag är så glad! 

Dagerman lika aktuell idag när det kungafjäskas i media

Jag lånar en bild från Republikanska föreningen, en dikt skriven av Stig Dagerman 1946

Jag är glad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Och jag önskar denna familj som miljontals andra familjer att njuta av just sitt barn, den för varje familj unika händelse att ett barn blivit fött.

TV4 igår kväll, man kunde tro att nyhetsuppläsaren ingick i den kungliga familjen, han hade glädjefnatt. Ekonominyheterna ställdes in. Nu skulle det direktsändas från presskonferens på BB. Inför ett stort uppbåd av journalister och smattrande kamerablixtar berättade Daniel att han och hans hustru fått en son. Han var en glad och lycklig pappa och man unnar familjen ro att njuta av stunden.
Inte behöva stå i detta flåsiga mediacentrum.
Han gjorde en fin passning:
– Har ni pratat med kungaparet? ropade en reporter.
– Ja, vi har talat med våra föräldrar, svarade han, Daniel från Ockelbo.
Innan presskonferensen fördes ett pinsamt samtal i studion på TV4 där alla annan verksamhet verkade ha upphört. Vi fick veta i ett tramsigt samtal utan substans att Estelle minsann är en a-prinsessa, ett a-barn. Det meddelade Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Jag håller mig för pannan. Vad är det för underdånigt kryperi media ägnar sig åt! Vill folk verkligen se denna krypjournalistik?


http://www.republikanskaforeningen.se/vi-behover-dig-som-m…/

Tankar en kravlöst gråmulen dag

Morgonen är kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.

Jag vaknade i morse i min tysta lägenhet och tänkte: Vad jag har det bra.
Gjorde mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, läste tidningen. Sedan har jag korrat och korrat ett manus, skrivit baksidestexter, pratat med mina döttrar.

Morgonen var kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.
Det är en sådan här dag av stilla tillförsikt.
Det är inte alltid så.
Jag kan vakna med sorg i bröstet och känna mig så ensam. Jag kan sörja över att E2 är så långt bort i världen. Jag kan känna mig bitter och utan illusioner. Ja ni vet.

Så småningom i livet har jag ändå lärt mig att mitt humör är en berg-och-dalbana. Jag kan vara så himlastormande lycklig men också så ledsen och ynklig oc
h humöret skiftar som vårväder.
Men det är jag.
Barnen vet: Tomorrow is another day, säger de tröstande.

Och se, nästa dag vaknar jag kanske  i ett glädjeskimmer. Som idag.
Och jag säger det trots att en liten röst i mitt bakhuvud viskar: Kommer du inte ihåg vad du lärde dig som barn: Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen.

Och plötsligt öppnar sig livet igen

I kväll firar jag med ett glas vin igen

Jag har alltid sagt att man måste vara ganska frisk om man ska klara av att vara sjuk. Till exempel: i sex veckor efter operationen har jag haft ont som tandvärk i axeln. Jag fick bara mediciner som inte fungerade av läkarna. Till slut tog jag kontakt med en läkare jag hade för många år sedan, då jag var sjuk och opererade bort min mjälte. I samband med det sa någon att jag skulle undvika vissa preparat, typ ipren mm. Just sådant jag behöver nu.
Till slut tröttnade jag på att ha så ont. Träffade den snälle läkaren som sa: Nej du kan lugnt ta de medicinerna, du  har ju bra värden nu.
Så det gjorde jag. Efter två dagar var jag mitt vanliga jag, armen känns men det gör inte ont och jag är fylld av glad energi.
Om jag inte gått till läkaren, om jag fortsatt att ha så ont ... Det tar på krafterna, på fantasin, på entusiasmen i livet. Jag som oftast är så glad blev nästan dyster.
Nu känns allt så mycket bättre.
Jag startade dagen med en underbar klädrea klockan sju på morgonen - det om något visar väl att jag är pigg igen. Vackra kläder är en härlig last.
Nu ska jag iväg och äta middag med mina barn och ta mitt första glas vin på många veckor.
Glad helg på er alla!

Ett nytt år då vi blir en del av förändringen

Det känns bra att tillbringa nyårsafton och nyårsdagen med de människor man älskar mest. Igår lyxmiddag med familjen, fyrverkeriskådning på kajen och champagneskål.
Idag tittar jag in hos Miltons föräldrar och tar sedan med mig den lille mannen på bio med mera.
Det känns som om de människor man vill tillbringa mycket tid med vill man också i årets första skälvande dagar ha kontakt med, om inte IRL så i alla fall via vänliga rader på vad det nu kan vara av sätt att kontakta varandra.

På nyårsafton ringde vi alltid till varandra, mina föräldrar och jag, min faster Elsa, mina bröder.

Jag ringer mina bröder.
Till föräldrarna och Elsa finns inte längre fungerande ringlinjer men jag tänker på dem och någonstans utifrån kosmos känner jag kärlek strömma till mig från dem.

Men nu blir det "Emil och Ida" med Milton, det är årets första dag och jag vill verkligen att detta blir ett år som med Johan Cronemans kloka ord i DN igår blir ett år för förändring:

"Det finns en kollektiv kraft som (för) länge legat i dvala. Om 20–30 år säger vi kanske att allt började, igen, i Kärrtorp, en söndag i december 2013. Det är inte extrema aktivister till höger, eller vänster, som skall få förändra världen, och livet, det är faktiskt en uppgift för alla. Det kan kanske också rädda oss.
Mitt nyårslöfte blir att försöka bli en del av den förändringen"

Det får bli mitt nyårsslöfte också.

Brödbryta à la pappa är inte heller så dumt

Tänk hur det kan vara. Häromdagen drack jag gott vin och åt allt från fantastiska ostar, färsk sparris, gåslever .... Idag är jag hemma och njuter av min pappas favoritmellanmål: Brödbryta.
Han bröt ner tunnbröd i en skål, skedade över lingonsylt och hällde på mjölk. Och njöt.

Och det är fantastiskt gott! Hej pappa!

Det kom ett handskrivet kort med posten

Det kom ett stort blankt vykort med posten, ni ser det härintill. Ja, det är en bild, en tidig vårbild, av huset på ön. Men det kom som vykort, handskrivet på baksidan, med frimärken.

Visst blir man glad när det dyker upp ett riktigt handskrivet kort eller brev? Det är så sällan nuförtiden. Det var från vännen och grannen Lena på ön. Jag saknade henne på Facebook. Vi brukar ha kontakt lite då och då men hon var försvunnen. Då mailade jag i stället och undrade om något hänt? Oh, dessa tider av märklig kommunikation? Varför ringde jag inte helt enkelt?
Med posten igår kom detta jättegulliga svar. Hon hade helt enkelt tröttnat på att Facebook gjort att hon slutat ha kontakt med flera av sina vänner per telefon, hon ville höra deras röster.

Visst är det tänkvärt. Hur ofta kastar vi inte iväg ett mess, ett mail, en rad på facebook, när vi kanske kunde ringa och höra den levande rösten?
Ändå vill jag så klart inte vara utan min Facebooksida, mina mess eller mina mail...
Men man kanske kunde göra som Lena ibland, ringa, skicka iväg ett kort.
Jag tycker det här var så fint och tänkvärt, och så omtänksamt!

Supersnippan: How to get a bikinibody? Put a bikini on your body

Suveräna Supersnippan ... om ni har Facebook leta upp Supersnippan, min uppmuntrande favoritsida. Den gör mig glad och arg, en förträfflig känsla som ger kraft. Jag undrar så vilka som har kraft, mod och glädje att göra den och ge oss stärkande skratt så ofta genom att plocka upp roliga viktiga citat och bilder och publicera dem? Någon som vet?
Idag till exempel hade de goda råd som jag delat på Facebook men inte kan undanhålla bloggen. De är så befriande humoristiskt anti alla de idiotiska tips man som kvinna antas vilja följa, alla dessa förtryckande råd om utseende. I stället säger råden: Du duger, precis som du är.

Var med på Linneas kort till Bo

ICA handlaren Bo Oscarsson i Kaxås beter sig som en vanlig hygglig artig människa. När det kommer flyktingar till hans vackra by i Offerdal från det sargade Syrien sätter han upp en handskriven skylt med en välkommen-hälsning till dem.
Det tycker många är bra. men så klart finns det rasister som sticker upp sina trynen och hotar honom på olika sätt. Bland annat med att hänga upp honom  en lyktstolpe.
Linnea Swedenmark, min brorsdotter,  (ja, jag är stolt faster!!!) är en underbar tjej som går från ord till handling i stället för att bara sucka!
Nu ska hon skicka ett jättevykort till Bo med stöd för hans handlingar och medmänsklighet.
Hon har dragit igång en kampanj på Facebook som fått ett enormt gensvar. Här är länken, det är klart du vill skriva på!
Och nästa gång jag är i Offerdal handlar jag så klart på ICA Ladan!

VAR MED PÅ MITT KORT!

bit.ly

Skriva kallar mig samarbetsmästare

Vill ni kanske läsa en rolig intervju med mig som Victor Estby gjort på temat skriva böcker tillsammans? Då tycker jag ni ska köpa Skriva - jag har berättat om den tidskriften tidigare, den är verkligen entusiastisk, ambitiös och läsvärd för alla som tycker om att skriva. Massor med tips och roliga författarintervjuer i varje nummer, den är så värd sitt pris!

Så här presenteras senaste numret:
"Vi gräver även ned oss i Strindbergs anteckningar och verk och hittar författarens 7 okända skrivtips. Dessutom hälsar vi på hos Mikael Niemi och Nina Björk och snackar skrivprocesser.
För den som funderar på att skriva sin bok ihop med någon annan, hämtar vi råd från samarbetsmästaren Eva Swedenmark som skrivit 23 böcker tillsammans med andra författare.
Vi visar också hur man använder Twitter för att nå ut och hur man skaffar sig fler följare. Och som vanligt: krönikor, svar från skrivardoktorerna, prylar, debutanter och annat skoj."

Kul att bli kallad samarbetsmästare, jag tror verkligen på tanken att Ensam inte är stark - och på idén att Tre flickor leker bra tillsammans - se bara på Emma Vall som ju är Annica Wennström, Maria Herngren och jag.

Det sköra ögonblicket - det njutbara just-nu

Söndagsmorgon, gula löv fladdrar utanför fönstret. Snart ska jag väcka Ellen och tillsammans ska vi vandra bort mot Fotografiska och ett underbart yogapass.
Jag älskar denna höstmånad. Igår strålade solen när jag vandrade in mot stan. Milton plockade gula och röda löv åt mig när jag promenerade med honom i Kransen. När han skulle sova viskade jag små sagor i hans öra tills han somnade.
Jag håller tag i detta just-nu-ögonblick. Just-nu  är det vi har, det vi ska vårda. Just-nu är det jag vill stanna upp i. Så länge har jag levt med en fot i just-nu men en fot i framtiden, på väg utan att hinna andas. Jag blir bättre på att njuta av det sköra dyra ögonblicket. Just-nu är jag lycklig.

Jag och min glugg! tänker jag när jag läser intervjun med Pernilla Andersson

Läste en fin intervju med sångerskan Pernilla Andersson i DN i morse.  Jag kände inte till henne tidigare men får ett sympatiskt intryck. Hon är sångerska och är bland annat med nu i schlagerfestivalen och hon verkar ta sina egna krokiga vägar fram genom livet.
Jag gillar (förstås) det hon säger om gluggen mellan framtänderna:
"Det måste finnas något som skaver lite och det är det som skaver på mig."
Hennes tandläkare ville ta bort gluggen, hennes pappa ville att hon skulle ha den kvar, annars skulle hon se ut precis som alla andra.
"Jag älskar din glugg! hojtar hennes man Dregen", enligt intervjun.
Varför jag skriver om det?
För att jag också har en g l u g g mellan framtänderna så klart och gillar den. Tandläkaren tvingade mig att ha tandställning, men gluggen försvann inte och det är jag glad för.

Jag och min glugg!

Jag älskar att fira min födelsedag och startar alltid dagen med choklad och vispgrädde

Den grundades i barndomen, den tillit och trygghet jag känner. Idag är det min födelsedag, jag är lycklig över det och jag minns en räcka fina födelsedagar, ganska många vid det här laget men jag upphör aldrig att känna mig glad när jag fyller år.
Som barn kände jag mig alltid oändligt älskad och accepterad för den jag var, det skapade en trygghet som finns där, trots andra törnar senare i livet. Men ett barns vetskap om föräldrarnas ovillkorliga kärlek är så viktig, den kände jag fanns hos mina föräldrar och den omfattade mig och mina bröder i lika hög grad.
Födelsedagar var som höjdpunkter, choklad och vispgrädde, vetskapen om att det var min dag, lade grunden till ett okomplicerat och lyckligt förhållningsätt till födelsedagar. De var som en slags bekräftelse på en insikt om kärlek som bara fanns där, födelsedagar var aldrig kompensation eller  villkorad kärlek.

Idag fyller jag år, jag har faktiskt firat ända sedan i lördags då det var fest. Idag är den "riktiga dagen". E och E kom med choklad och vispgrädde på morgonen och lyxiga små paket med svarta sidenband. Ljuvligheter! Vi satt där i sängen och drack choklad och fick gräddmustascher. Ikväll blir det familjemiddag.
Det är härligt att fylla år!
Hoppas ni firar med mig i tankarna och hoppas att ni också minns födelsedagar med en känsla av glädje.

På rymmen från köksbord och miniräknare

Jag är på rymmen från köksbordet, alla kvitton och verifikat, miniräknaren och mina obegripliga uträkningar. Dagdrömde att det är sommar snart... det är det ju! Då får jag äntligen använda mina prickiga klänningar som Thi i Hoi An sydde åt mig. Jag älskar prickiga klänningar, vet inte varför men de gör mig glad. Jag var tvungen att göra ett avbrott och hänga upp dem på galgar. Sommar kom!
Okej. Sluttramsat för en stund. (Men visst är de fina! Visst blir man glad?)

Kloka Nina Björk om Tyckfriheten, nya etikettsregler i politiska samtal

Om det var som att dricka ljummen avslagen lättöl att läsa Horace Engdahls Rektionärt i går i DN är det rena källvattnet att idag i DN läsa Nina Björks artikel Tyckfrihet. Där Horace är pompös är Nina reflekterande, funderande och synnerligen tankeväckande när hon pratar om den nya etikettsregel hon upptäckt, nämligen: "Säg gärna vad du tycker men försök inte få andra att tycka som du."
Det händer ofta när jag läser Nina Björk att hon så klart formulerar något som jag mera luddigt känt. Här några citat i väntan på att det dyker upp en länk.

"Det som har hänt i våra marknadsliberala politiska demokratier är att vi har definierat hela den ekonomiska sfären som någonting som står utanför demokratin, utanför politiken. Och sedan har vi förlagt frågan om människosyn, värden och livsmening till den ekonomiska sfären. Och voilà - det politiska står fritt från sånt flum! Men inte talar ekonomer om människosyn, värden och livsmening? Nej, nej, ingen talar om detta. Men ekonomin förverkligar en människosyn och i förlängningen en moral genom själva sin praktik."

Hon menar att hela frågan om meningen med människan  och samhället försvinner. "Resultatet blir en politik som bara förmår ett enda: upprätthålla det rådande."

.

Jag gillar dialog mer än monolog så jag välkomnar kommentarer på min blogg

Bodil Malmsten, här,  skriver ett inlägg om:  "Varför de visa inte har någon kommentarer på sina hemsidor, visa personer som Richard Dawson och Theodore Dalrymple och jag", skriver hon. Hon länkar till ett intressant av inlägg av Theodore D - som dock tillåter kommentarer i alla fall på det inlägget.
Jag antar att BM menar både hemsida och blogg? Jag har full respekt för att Bodil M - kanske drabbad av illvilja och elaka kommentarer - inte vill låta någon ge sina synpunkter på hennes inlägg på bloggen. Men jag menar att det är synd - mest för henne ändå - att det blivit så. Jag har hittills haft cirka 70 000 läsare av min blogg och jag har i stort sett aldrig fått  otrevliga kommentarer. däremot kloka, roliga, underfundiga. Ljuvlig respons på det jag skrivit om, diskuterande, debatterande passionerade svar.
De enda två gånger jag fått märkliga anonyma inlägg var när jag skrev kritiskt om riskkapitalisten Sundkvist i Jämtland och när jag hyllade filmen om Farah Diba. De anonyma oförskämda inläggen tog jag inte in, det är ju min frihet som bloggägare. Annars vill jag gärna tacka mina kloka kommentatorer och jag är så glad att jag varit vis nog att tillåta kommentarer. Men som sagt - all respekt för den som inte vill. Jag menar bara att det inte är en fråga om vishet utan kanske mer om tid och tålamod och ett visst mått av nyfikenhet på vad andra tänker. Jag gillar dialog bättre än monolog.

Jag suckar i Stockholm och får tröst från Costa Brava och Östersund!

Jag suckar i Stockholm och känner mig låg. Då får jag uppmuntrande tillrop från Dominikanska republiken, Costa Brava, Luleå, Östersund... Visst är det fantastiskt? Jag minns är vi fick våra första små gråa macar till redaktionen, man såg dem som en slags skrivmaskin - nu öppnar macen min värld och ger mig impulser, tankar, respons från hela världen. Internet är fantastiskt. Det stöd jag fick känns som en värmande kofta av cashmere, jag känner mig inbäddad i omtanke och jag skickar kramar och de allra vänligaste tankar till er alla. Att känna sig ensam och låg är hemskt. Att känna sig låg men få så mycket värmande respons är alldeles fantastiskt.

Jag känner att jag längtar så efter värme. När jag tittar på mina bilder hittar jag den här från Korsika. Jag har varit där flera gånger och skrivit. En liten lust börja spira i mig. Korsika? Vem hänger med på en skrivvecka?

Ständigt denne Greider - min favoritnallebjörn

Jag satt i läsfåtöljen och skummade DN, Göran Greider hade skrivit ett roligt inlägg om fejden mellan Arena som kallas finvänster och Daniel Suhonen på Tvärdrag. Läs här. Göran gillar att det fightas och debatteras. Samtidigt som jag läser ser jag Göran i TV4 då han frejdigt förklarar att moderaternas klassbygge rämnar och man ser hur råttorna springer ut och in. Ständigt denne Greider! Jag gillar honom skarpt.
Han har alltid intressanta synpunkter på allting, man behöver inte hålla med om allt men jag älskar frenesin i alla hans uttalanden. Det goda humöret.

Jag känner Göran sedan min tid som redaktör för Fönstret, han skrev då och då och vi hade en del samarbete med hans tidskrift Thélème.  Det var alltid kul. Göran är en av den personer jag vet som alltid pratar otroligt väl om sin fru och alltid ger henne cred för ideer - det är ovanligt.  Från den stund han berättade att de skulle få barn strålade hans ansikte alltid när han pratade om sin dotter.
Dessutom: Göran är nog den ende person under min redaktörstid som föreslagit att han ska få mindre betalt! När jag föreslog ett arvode för honom så prutade han alltid nedåt: "Nämen", muttrade han, "inte så mycket! Det har ni inte råd med!"

Så jag är Göran-fan, gillar den där radikale mannen i rutig flanellskjorta.

På tal om vargar: Lyssna på denna sång!

På tal om vargar! Ni har väl hört Fria Pros fantastiska låt Dom skjuter vargar från Vysotskijföreställningen? En helt underbar föreställning för övrigt som färgade mina kinder röda och fick hjärtat att bulta på sextiotalsvis!