Mina stunder med pojken som kallar sig Du

Mitt hjärta är varmt och mitt sinne mjukt. Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen med min Milton.

Ingen baby längre utan en mycket liten pojke med egen vilja och många ord. Han älskar att höra böcker (inte så förvånande). Lustigt nog är det Nicke Nyfiken som gjort störst intryck på honom. Strax innan vi somnar brukar han ligga och prata med mig om Nicke, jag brukar låtsas att Nicke kommer till ön och sen pratar vi om vad han och Milton gör tillsammans. Intressant det där vilka barnboksfigurer som fastnar. Vi läser inte bara böcker, vi tittar också på filmer från i somras på min mobil där Milton kastar kottar och leker på ön. Vem är det? frågar jag och pekar på honom. "Du" svarar han. Han kallar sig själv för Du och jag tycker det är så gulligt och logiskt.
Annars åkte vi båten fram och tillbaka till Hammarby sjöstad idag, Milton gillar båtar, vi åkte buss och tunnelbana också och dessutom har vi byggt många klosstorn och sedan rasat dem. Mina stunder med Milton är en gåva.

De bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ, nordiska stålmän i ny pojkbok

Jag läser den insiktsfulla bloggen Kreagrafen: "Jag längtar efter berättelsen, historien, skrönan, som överraskar och förbryllar, helt på egen hand där jag inte behöver spekulera i vad som råkar vara sant eller inte. Jag vill bli förförd, omtumlad, knockad utan förvarning" skriver hon. Precis vad jag känner, jag längtar så efter de läsupplevelserna.
Det var väl därför jag läste Jan Guillous senaste, Brobyggarna i hopp om en episk roman... Den är för all del nöjsam och lättläst - men en riktig pojkbok. Nästan hela boken är skriven ur ett gediget manligt perspektiv där kvinnorna bara ses ur männens synvinkel, aldrig driver handlingen, nej knappt ens finns. Det var som att läsa brorsans B. Wahlström-böcker med gröna ryggar om hjältar, avsedda för pojkar, när jag var barn.  Jag blir lite full i skratt men läser ändå. Guillou har gjort en gedigen research, men tyvärr förmår han inte plocka bort alla detaljer när det gäller brobygge och elefantskjutning, han är som alltid gediget överdetaljerad. Och hans manliga hjältar är verkligen hjältar av stålmannatyp, de bygger broar, krigar och skjuter elefanter med samma glada hedersamma själ. Fyrkantiga hedersknyfflar helt enkelt. Nordiska stålmän.
Ändå läser jag boken med visst nöje, kanske just för att jag längtar så efter stora episka berättelser.

Guillou ger förresten ett annorlunda perspektiv på  första världskriget, han skildrar det ur afrikanskt perspektiv och är inte nådig mot engelsmännen. Ett  intressant grepp, tycker jag, som inget vet om hur kriget utspelades där. Men samma där, om kvinnornas liv under kriget finns intet.
En riktig pojkbok är Brobyggarnas första del, ska bli intressant att se om Guillou lyckas överträffa sig själv i de kommande delarna och skildra världen också ur ett kvinnligt perspektiv - men det är nog att begära för mycket. En enda kvinnlig röst får komma till tals i denna första bok. Det är magert! Men det är ju en pojkbok....

Hoppas vi hinner ses detta år på Bok och Bibliotek?

Plötsligt kändes det som om jag tog av mig sommarmössan. Den som stängt världen ute. Jag erkänner att jag nog aldrig som vuxen varit så lättsinnigt lat som denna sommar, jag har låtit mig uppslukas av ön, av familjen den underbara, av det lättsamma lättsinniga livet och nu när jag kom tillbaka till stan fick jag nästan panik. Kan jag arbeta, undrade jag. Idag är det första dagen som jag känner att ja!!! Det är roligt. jag petnogaläser mitt stora korr - en spännande bok.
Jag längtar till ett annat manus. Åh jag ska spela Faudel på Spotify och rymma in i en annan värld jag skapat. Nu har mina bästa lektörer läst och jag har fått massor med synpunkter på hur det kan bli bättre. jag vill jag vill.
Och dessutom Bokmässan, hoppas vi hinner  ses detta år?

Tröttande att petnogaläsa

Undra på att jag älskar att blogga, i denna lilla hanterliga ruta skriver jag ett inlägg, putsar och filar och skickar iväg, japp, så är det publicerat.

Men i min vanliga skrivavärld är det mer möda för tillfället. Jag har ett korrektur på 394 sidor som ska läsas, bara ett förstakorr. Men ibland tar det emot att petnogaläsa, jag kan bara läsa en kort stund för jag måste vara så oändligt tålmodig och uppmärksam. Men visst är det lust också: Vissa stycken flyter på, det känner jag, det är härligt att läsa dem.
Men som alltid i detta stadium får jag ångest: Bär texten, är det tillräckligt bra, tillräckligt spännande...?

Snart berättar jag mer om denna nya bok.

Den befolkade hjärnan

Jag var på zonterapi och medan terapeuten skickligt tryckte på mina fötter och talade om hur kroppen mår, sa hon plötsligt: "Jag måste säga att det är så oerhört många människor omkring ditt huvud."
En märklig kommentar till en ensam kvinna på en behandlingsbädd. Hon visste ingenting om mig.Men konstigt nog förstod jag precis vad hon menar. Jag har många människor i mitt huvud och de tar plats. Låter det flummigt. Kanske, men det är inte det. Jag förstod precis vad hon menade för alla de där människorna omkring mig, de upplever jag hela tiden fysiskt, fast de i någon bemärkelse förstås inte finns. Men de pratar till mig, de vill att jag berättar deras historier. Ibland gör jag det, jag älskade att berätta om Gabrielle och om Johanna till exempel, och om Lena. Nu är det Saga som envist pratar i mitt huvud men jag får inte riktigt till hennes historia fast jag sliter med den.

Kan ni förstå vad jag menar? Jag undrar om andra som skriver upplever samma sak, samma befolkning av hjärnan.

Jag undrar  över hur min zonterapeut kunde säga det bara sådär... hon kanske är en väldigt intuitiv person, tänker jag.

... sedan somnade vi framför elden

När jag flyttar ut för sommaren till det lilla huset hissar jag flaggan och sen tar jag inte ner den förrän jag flyttar hem. Idag halades flaggan ner och lades i vinterförvaring, sorgligt är det.
E och jag har arbetat hårt. Oljebehandlat trappor med gråtonad olja, snyggt! Klippt ner diverse buskar. E sågade ner sin första björk idag. Vi arbetade intensivt på tomten, beskar träd, målade, krattade, rensade, planerade om. Sedan somnade vi framför elden, och även om det kanske inte är så det ska gå till med ved så lade vi några av Es egenhändigt sågade björkklabbar på elden.

Vem ägde skidorna på vinden till mitt sommarhus?

1974 köpte vi vårt lilla lilla hus på den lilla lilla ön. Huset är litet och lågt, det finns en krypvind. På den befann sig idag en elektriker som ska fixa min el (jordfelsbrytare i stället för proppar). Vet ni vad han hittade? Två par gamla träskidor, så vackra, i mörkbrunt trä med läderbindningar, ett par långa, ett par kortare, till det två par stavar i bambu, ett par långa, ett par kortare. En gång bodde en familj som hette Hedemo i vår stuga, det ver jag. De brukade sitta på den lilla verandan där fordom man såg havet (innan grannen odlade  sin hasselhäck). Där tog de en snaps och njöt, har det sagts mig, de hade också en fantastisk trädgård som jag kan se rester av i form av vackra plötsligt uppdykande blommor.
Skidade de från Tynningö på vintern, över till det lilla huset? Åh jag vill se bilder av dem!

Hallå alla frankofiler, tips på musik?

Jag är inte precis snabb när det gäller ny teknik. Nu, ett år efter alla andra, har jag kommit igång med Spotify och det är ju otroligt!!! Jag har långa listor med Anna Ternheim och Ane Brun, dem kan jag spela dygnet runt utan att tröttna. Men nu gör jag en fransk lista: Hallå alla frankofiler vilka låter måste vara med på en fransk lista? Glad för tips?

Första omdömet om Sopkungen är väldigt positivt

Även om man skrivit många böcker är det pirrigt att släppa ut sitt barn i världen och höra andras omdömen. Så det har varit litet pirr sedan jag fick lådan med nytryckta Sopkungen förra veckan.
Idag kom Bibliotekstjänsts omdöme, viktigt för inköpen till biblioteken bland annat. En av mina böcker som jag gillar jättemycket, Jag vågar vågar du? sågades på ett märkligt sätt av en av lektörerna och det märktes på försäljningen.
Men Sopkungen fick jättebra omdöme, här några citat:

"Maria Herngren och Eva Swedenmark har tidigare samarbetat i ett flertal barn- och ungdomsböcker, många med ett utpräglat samhällsengagemang. Huvudpersoner i den här boken är 11-åriga Tea och hennes svartjobbande pappa. De lever ur hand i mun och flyttar ofta. Tea tvingas gång på gång starta om i ny skola. Tea och pappan tycker om och tar hand om varandra trots yttre påfrestningar."
och:   "Boken är en lyckad blandning av socialt drama och kriminalberättelse. Upplösningen, som utspelas på en soptipp, är dramatisk. Berättelsens många ingredienser smälts samman till ett lyckligt slut, där även den utflyttade mamman finner sin roll. Språket är lättläst och handlingen lätt att följa. Texten är luftigt satt och de svartvita illustrationerna av Maria Sandberg stämmer fint med läsarens bild av Tea."

Roligt eller hur?

Fick en hånfull smäll av en machoman idag på facebook

Ofta idealiserar man det politiska livet på sextiotalet så här i efterhand kan jag tycka. Just nu tänker jag på frågor som jämställdhet - de kom väldigt långt ner på listan över viktiga politiska frågor. Jag minns så många politiskt orerande män... som hellre pratade själva än lyssnade och jag kan lova att det hänt mycket där.
Varför jag kom att tänka på det? Jo jag fick mig en hånfull smäll idag på facebook i något som annars är en rolig vänlig år-stafett. Man ger varandra år och berättar lite om vad man gjorde då i livet. Jag fick 1968 och berättade bland annat om dagarna jag tillbringade i det ockuperade kårhuset. Det var ju ett kul minne som bara handlade om mitt liv just då. Då får jag en riktigt konstig kommentar från en man som underförstått ifrågasätter min närvaro och sedan insinuant  börjar diskutera vad min dåvarande sambo gjorde eller inte gjorde de dagarna... som  om mina handlingar inte var mina, utan totalt beroende av den man jag levde ihop med.
Så här skrev denne man: ‎"Ockuperade kårhuset"? Vad jag minns bestod Leifs B:s insats i att han kontaktade Palme, då utbildningsminister, och fick honom att bemöta ockupanternas högludda protester... har jag fel?
Så här svarade jag: "Heter jag Leif? Är eller var jag en egen person eller ser du mig som ett bihang till den man jag bodde ihop med? Ja. Jag var på Kårhuset under hela ockupationen. Vad Leif gjorde får du ta upp med honom om du är intresserad av det. Jag har ett eget liv och en egen röst. Då som nu. "
 
Men hans totalt irrelevanta kommentar fick mig att minnas alla de gånger jag gick opratad från möten och alla de gånger det kvinnor sa överhuvudtaget inte noterades.  Utan saknad minns jag de skäggiga männen och deras självpåtagna roll av politiska ideologer.

Upptäckten av det det gömda bordet

Ingen gång har jag lärt mig så mycket franska som den sommar vi delade hus och hushåll med franska vänner i södra Frankrike. Alla små köksprylar och vardagsgrejer som man inte tog upp i universitetsstudierna på Stockholms Universitet i franska fick nu namn och benämningar.
Tänker på det när en kubansk vän till min dotter som fått låna hennes lägenhet ringer ikväll och glatt upphetsad säger:
"Har du också upptäckt det gömda bordet i köket?"
Det gömda bordet? ... det tog en stund innan hon insåg att han upptäckt den utdragbara skärbrädan  som så ofta finns i svenska kök. En praktisk sak som han aldrig sett. Visst är det underbart? Och han vet nu absolut vad en skärbräda är på svenska.... Fast jag kommer nog alltid i fortsättningen att kalla den "det gömda bordet".

... och sedan gjorde vi en rabarberpaj

Vi vaknade fyllda av energi. Det var sol ute. Dags att ge sig på Elins veranda, vi har väntat länge på inspiration.
I morse kom den. Intensivt skrapade vi räcket, slet med att få bort röd färg, svart färg, få fram träet för att kunna måla med den skimmergrå kulör vi vill ha.
Plötsligt sa Elin: Mamma och jag tänkte egentligen att vi kunde riva verandaräcket."
Det som vi nyss skrapat, med andra ord.
"Lysande idé", instämde Ellen.
Så i stället för att måla det renskrapade räcket så sågade vi bort det. Handsågade med en enkel såg några stolpar var. Sen föll räcket och det blev så bra. Man får lust att sitta på den verandan och dingla med benen eller sitta på en stol och se mot havet. Som syns därifrån.
När vi gjort detta gick vi och badade. Någon hade lämnat knippen av rabarber i huset på bryggan.
Vi tog ett knippe och gjorde rabarberpaj. Nu är det kväll på ön. Vilken dag vi haft.

En sådan kväll jag samlar som smultron på ett strå

Jag är där jag vill vara, med  de människor jag vill vara med just nu. Ute på ön. Milton sover, vi har haft en underbar kväll med mat och prat på verandan. E har berättat om sin resa, vi planerar och diskuterar och bara är.
En sådan kväll jag samlar som smultron på ett strå och minns under den mörka vintern och längtar till.

Eva med äppelröda stresskinder

Stod på bryggan i morse klockan sex och väntade på tidigaste båten. Det var jag och två svanar. På morgnarna i juli är det många som pendlar. Nu var det bara jag som klev på den stora båten på min lilla brygga och steg av vid Slussen, en form av båtliv jag älskar.

Det var flera viktiga beslut att fatta idag, papper att skriva på. Jag blev alldeles stressad av att så många bollar var i luften samtidigt.  Kände också att så var mitt liv förr, ständigt bollar att fånga, beslut att fatta. Nu är det stillsammare, framför allt för att besluten är mer mina egna. Hur ska jag beskriva ett skeende? Vad heter den här personen i en ny bok jag skriver? Jag går omkring i min egen värld på ett helt annat sätt än förut och jag trivs med det. Jag gör det jag alltid gjort, drömmer och fantiserar. Men så bultar verkligheten på, konflikter, ledningar som ska grävas ner, beslut att fatta, ord som sårar, det är mycket ibland. Jag såg ut som ett juläpple när jag såg mig i spegeln, stressröda kinder.
Nu är jag ute på ön igen. Fint. Men jag saknar så ljudet av Miltons små glada fötter mot golvet och hans röst.

Nej hösten jag vill inte ha dig, inte än

Men sommaren skulle ju vara så lång, den har knappt börjat men redan måste vi tända stearinljus på kvällen när vi äter middag på verandan. Redan faller torra löv och det är ett stråk av höst och vemod i luften. Vi tar ett eftermiddagsdopp och är ensamma på bryggan.
Och Waxholmsbolaget, de fulingarna, anser att höstturlistan ska gälla från och med måndag.
Hela mitt jag vill protestera!

Att göra inte bara det nödvändiga

Det härliga med ölivet är inte bara att göra det nödvändiga med skötseln utan också det andra. Just nu gräver vi fram och "avmossar" en rad stenar som ligger längs en av gångarna upp till huset.
"Mina fötter minns att det låg stenar här, jag vet precis hur jag sprang", sa sonen en dag. Jag tittar på stigen, inte en skymt av någon sten. Jag minns knappt. Men sonen börjar gräva och där kommer de fram, stenarna som någon för länge sedan så omsorgsfullt lagt längs med stigen. Vi gräver och pillar mossa och sköljer för att få fram dem. Det är fint.
Vi återtar stigen och den irritation som ligger i mig över en ogin granne som går med måttband längs tomtgränsen, längs stigen och låter sin häck växa hög just där jag har havsutsikten, den lägger sig. Jag har ju stigen där, stenarna. Jag vet att de gamla som lade stenarna där brukade sitta på sin veranda, det som nu är Ellens rum, där jag skriver, och se ut över havet. Jag ser en ful hassel. Men jag har en vackert kantad grön stig. Det är den jag fokuserar på.

Sommaren den pågår och jag njuter

Jag är i någon slags sommar utanför världen. Allt som händer rör sig omkring livet på min lilla ö och världen känns långt borta. Dagarna är så intensiva att jag somnar ovaggad utan att hinna läsa. Bara lägger mig och sover tungt. Idag igen lyser solen över ön.
Att jag inte läser beror också på att jag är i mitt-i-manus. Läser det jag själv skrivit och begrundar. Duger-duger ej. Ändrar och stryker. Klipper gräs, klipper häck, njuter, skriver. Klagar inte ett smack!
Har svårt att ta in andras texter när jag själv skriver intensivt. Och än är det flera veckor kvar på sommaren. Om 13 dagar kommer Ellen hem från sin långa resa, hit, då börjar sommaren igen!

Jag är Du

Vem är man egentligen, funderar jag efter en förmiddag med Milton. Han pratar jättebra nu, vi bläddrar i fotoalbum och han vet namnen på alla han känner. Envist håller han fast vid att jag är mormor hur mycket hans pappa än försöker få honom att säga farmor. Men han har bestämt sig, momo, det är jag.

På morgonen ligger vi i sängen och tittar på bilderna på min iPhone. De flesta av mina bilder är Miltonbilder. När jag pekar på den lille killen på bilderna och säger: Och vem är det? Då svarar han: Du.
Är det inte en underbar barnlogik? Klart jag pekar på bilderna och säger: Och där är du, Milton. Vi frågar: Vad vill du ha.
Nu tror han att Du, det är han, Milton.
Jag har blivit ett Du. Jag är Du. Fint att begrunda tycker jag.
Tänk om vi alla hade den insikten att Jag faktiskt också är Du, att vi delar liv, ansvar, kärlek. Vi är alla varandras Du.

Rörelse förjagar deppighet hos mig

Min pappa var av den bestämda uppfattningen att nedstämdhet fördrivs bäst med en promenad eller annan fysisk aktivitet. Jag tycker nog lite likadant - när min kropp rör sig, flyttar jag fokus från deppighet och dess orsaker till känslan av att jag i alla fall gör något.  Jag var inte precis glad när jag drog in till stan igår. En känsla av maktlöshet och sorg och vad tjänar det till grep tag i mig. Det händer inte så ofta men nu blev det så, jag åkte in för att muntra upp mig. Hittade jag på något kul? Nja... igår kväll kanske inte så många skulle tycka att jag direkt roade mig. Jag vände upp och ner på hela det sommarstökiga hemmet. Skurade badrummet. Gjorde kassar med saker att kasta och gick till grovsoporna, fejade och fixade mig trött och nöjd. Sov som en stock. Vaknade mycket gladare, Du skulle ha varit nöjd med mig, Pappa!
Idag blev det vitt vin och en näve rökta räkor på Urban Deli innan jag åkte ut till ön igen, betydligt gladare.

Det går inte att undkomma tankarna på fasorna i Norge

Det vanliga livet pågår, det somriga livet. Men djupt inne i allas våra hjärtan finns i dessa dagar en oerhörd sorg. Jag känner mig alldeles tillintetgjord när jag tänker på morden på de unga människorna på den lilla ön. Tankar och bilder av grymheterna jagar mig och jag kan inte ens föreställa mig deras familjers oerhörda sorg och smärta nu. Hur blir en ung man ett monster som dödar? Det är för hemskt och just nu känner jag mig bara dyster långt in i min själ och i mitt hjärta.

Som vita papperssvalor sitter mina manus väntande i träden

Tid är det du har, det som hela tiden kommer till dig, säger Bodil Jönsson. På ett sätt sant. Men när Karin skriver om hur hennes farmors äppelträd förstörts av en grävmaskin och hon undrar om hon ska få se det växa upp igen, då blir jag berörd. Då tänker jag på tiden som jag hoppas ska finnas. Men finns den?

Ja ingen idé att tänka så utan det gäller att välja att att leva och uppleva, att låta sina idéer få luft. Men just nu är jag mitt-emellan-manus-bok. Tre manus sitter som papperssvalor i träden, väntande. På besked, på kloka synpunkter. Jag ser dem som  vita fågelsilhuetter i svarta träd och hoppas att de ska få luft under sin vingar och att jag ska få se dem flyga.

Varför är det nästan alltid en komplimang när någon säger att du verkar yngre än du är?

Alltså, vad är det att vara åldersadekvat? En man sa det till mig en gång: "Men du är ju inte alls åldersadekvat". Jag fattade ingenting. Betydde det att jag skulle uppföra mig/se ut/vara på ett visst sätt på grund av mitt födelseår men inte gjorde det? Det skulle dessutom vara en komplimang, förstod jag.  Så jag skulle väl tolka den som att jag verkade yngre än jag faktiskt var. För det är ju det enda som är en komplimang i vårt samhälle, motsatsen är en förolämpning. Hur har det blivit så?
Jag känner mig inte särskilt annorlunda nu jämfört med den jag var för 20, 30 år sedan... Jo jag är lugnare och visare, det är i så fall en förändring, men mycket annat av känslor och tankar är den jag var.
Så åldersadekvat?
Skulle du uppfatta det som en komplimang om man sa till dig att du inte var åldersadekvat?

Saker som förvånar mig: Måste alla par sitta ihop på fester?

Igår var jag hos grannarna på en väldigt trevlig välkomnande fest. Det var bara en sak som förundrade mig: Nästan alla var par och dom satte sig som om det var tejp emellan dem tillsammans vid borden. Är det så att de på semestern har ett sådant oavvisligt behov av att sitta ihop varje sekund att de inte ens på en fest kan mingla och sprida ut tvåsamheten? Är det livsfarligt att skiljas åt i två timmar? För mig och den enda andra personen som var där utan att vara i ett parförhållande blir det liiite konstigt att alla klumpar ner sig två och två vid samma bord.
Jag tänkte inte på det först. Men plötsligt såg jag att i stort sett nästan alla paren satte sig bredvid varandra. En stund kände jag det om om jag var på en gigantisk parmiddag där alla pratade i VI-form medan bara jag sade: JAG. Missförstå mig inte, jag gillar mitt jag-liv.  Jag har för det mesta inget behov att prata i VI-termer. Men igår drabbades jag av en stark ensamhetskänsla där vi satt på berget och såg ut över havet och det bara var två och två och två.... och så en=jag.
Det är sådana gånger jag älskar bordsplacering och önskar mig mindre ängslighet hos människor. Kom igen, det är inte livsfarligt att sätta sig bredvid en människa man inte är gift med på en middag. Det kan till och med vara intressant. Våga nästa gång.

Mina största äventyr sker i fantasin

Det blir så tydligt med födelsedagar och tidens gång på facebook. Alla de som nyss var unga bara fyller och fyller. Hoppas våra själar förblir unga även om kropparna blir skröpligare.
Ändå är sommaren så kraftgivande. Man räfsar och klipper och krattar och badar och det känns som bästa medicinen för kroppen och för själen.
Ellen klättrade upp på Machu Pichu, jag trodde jag skulle komma dit en dag. Inser nu efter hennes berättelse om hur mödosamt det är att det får jag bara uppleva genom henne. Mina största äventyr nu, sker de i fantasin? Har de kanske inte alltid gjort det, förresten?

Kom på att det går bra att skriva på bryggan

Idag har jag badat, vaknade tidigt och åt mysfrukost med en båtfarare som kom till ön. Fick hjälp med parasoller och solstol och lovade mig själv att ta det lugnt, läsa och skriva. Men det pirrade i mig efter ett tag, trimmern var ju fulladdad och det finns fortfarande mycket sly så jag gick loss tills grannarna ropade att de sett på facebok att jag bara skulle lata mig idag så vad höll jag på med?! Sedan badade jag - helt underbart. Jag satt på bryggan och mitt i larmet blev jag så inspirerad av en tanke jag fick att jag skrev och skrev, kom sedan på att det är bra att skriva på bryggan, där är det inte en massa uppgifter som väntar mig.
När jag gick upp för att skriva in det jag hittat på så föll ögonen på den grå oljan till verandagolvet, ett par plankor kunde jag väl få måla i alla fall. Det blir så fint! Skimmergrå veranda. Snart kommer Elin, med nästa båt kommer ML och Milton. Sen ska vi grilla. Vad kan jag säga? Sommar!