https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 31 december 2015

När jag gav mig själv nyårslöftet att sluta vara så tapper - och höll det

Jag nyårsafton 2008, gladare och ärligare idag
Jag vill önska alla en härlig nyårsafton och ett Gott Nytt År. Hoppas ni firar som ni själva vill. Allra helst tillsammans med vänner, familj.

För några år sedan, ja ganska många nu, var jag en ledsen liten människa. Jag hade inte kommit över en skilsmässa som var hemsk, jag hade flyttat, mitt tidigare så lugna liv var upp och ner. Den man jag träffat och tyckte om, ja det var komplicerat, han firade med sin familj.
Men jag ville jag inte berätta för någon hur jag kände.
På Nyårsafton brukade vi samla många vänner hemma hos oss. Glatt och rörigt!
Denna nyårsafton hade jag inget att göra, hade inte haft kraft att ringa någon, bjuda någon.
Vi skulle ta en liten middag jag och döttrarna innan de gick på fest, det gjorde vi.
– Men är det säkert att det är okej för dig att vara ensam, frågade de innan de gick, alltid så omtänksamma.
– Visst! sa jag käckt och jag trodde nästan det en stund.
Tills dörren stängts.
Då kom tårarna.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen. Men jag höll allt inom mig, jag ville inte belasta någon med min sorg. Jag ville inte att någon enda i hela världen skulle tycka synd om mig.
Jag som aldrig brukar ta lugnande piller gjorde nu det. Tog två. Rullade in mig i mitt täcke, grät och sov över tolvslaget.
Det var hemskt.
Jag var inte ens ärlig på bloggen.
Så här skrev jag då:
"Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."

Det var inte helt okej. Jag mådde så mycket sämre.

Jag lovade mig själv då att jag skulle sluta vara tapper på det viset. Att jag skulle berätta, i alla fall för mina närmaste, hur jag kände. Sluta försöka dölja sorg jag kände.
Jag tror det var ett nyårslöfte jag hållit.
Och livet vände. Som det gör.
Idag känner jag ... lycka. Det innebär inte att allt är perfekt alltid. Men jag vågar på ett helt annat sätt både möta min sorg och dela den. Och då känner jag också så mycket mer glädje och tacksamhet över mitt liv.

onsdag 30 december 2015

Inget Paradis med chokladen i den asken

Idag lämnar jag de stora existentiella världsfrågorna och filosofin och undrar: Varför har chokladen i Paradis-askarna blivit så äcklig?
Vi brukade unna oss en Aladdinask till jul. Och ja, jag åt allt, även den mörka med körsbär fast jag tog trillingnöten först.
Och så Paradis med de goda ljusa bitarna. Bra. Men i år: Vilka äckliga chokladbitar i Paradisasken med fyllning som smakar kemilektion.
Och sliskig choklad.
Och ingen trillingnöt.
Vart är vi på väg?
Aldrig mer Paradis! Hellre två goda praliner från Chokladfabriken är den kemiska Marabouchokladen i Paradisasken.

tisdag 29 december 2015

Teveserier i pyjamas - sen klär vi på oss, går ut i världen och hem igen

På allmän begäran: Just nu ser vi Americans
En gång om året, i juletid, när vi stressat av. Sedan julen fladdrat förbi, sedan vi njutit av all mat och alla klappar, kastat allt papper och det som blev över. Då äntligen sover vi hur länge vi vill och ofta har vi en teveseriorgie. Tittar till sent på natten. Äter frukost till ett nytt avsnitt, hela tiden i pyjamas.

Till slut är vi trötta på det.
Klär på oss och går ut i världen.
Den förvirrande världen där det är lika mycket folk på gatorna som före jul, alla har stirrig blick och kassar och affärerna skriker ut sina REA Billigt .......
Vi återvänder hem, till pyjamasen, de tända ljusen, knäcker några nötter. Och läser.
JA läser!!!

måndag 28 december 2015

Hej syster! Är du obror?

Är du obror? Alltså okamratlig? Ett av årets nyord som presenteras idag.
Kamrat är ett könsneutralt ord.
Men att kallas obror?
Jag skulle nog aldrig kalla en kvinna obror?
Skulle studsa om någon kallade mig obror.
Känns inte som ett ord jag vill använda även om det är en lite kul sammansättning.
Men så grabbig!

Jag skriver, alltså är jag

Jag skriver, alltså är jag. Jag inser alltmer att det är så. Om jag inte skriver, formulerar mig, blir jag stressad. Något saknas. Det är inget odödligt jag skriver men lusten att formulera mig, att skriva mig, finns alltid.

söndag 27 december 2015

Julen i mitt hjärta, en betraktelse om jul, skrivande, barn och drömmän

Tiden går för snabbt, men jag ska inte klaga. Det kanske beror på att jag fyller mina dagar? Jag blev lite orolig när jag insåg att de små vita julstjärnor jag satte upp i gardinstången julen 2014 hängde kvar 2015. Det är rätt fint .... tror de får hänga kvar till 2016 också.

Julen var fin, jag firade med barn, barnbarn, exman. Tomten kom. Fina klappar, många innehöll gåvor till andra än mig själv, jag som har det mesta, som filtar till frusna flyktingbarn, sådana viktiga saker. Det är så lite vi kan göra, ändå har vi så mycket. Men det vi kan göra får vi försöka att också ta itu med.

Jag har förstående barn. De har hört mig klaga över min gamla skrivare, den jag fick av ABF 2005, inte så bra! Nu fick jag en ny fantastisk skrivare i julklapp, så jag kan skriva ut mina manus, säger de. Och fina bilder av barnbarnen.

Det är väl en bra summa av mitt liv just nu: Mina älskade barnbarn och mitt underbara yrke som författare. I vår kommer min nya roman "Om ni inte börjar leva gör jag slut" på Ordberoende förlag.

Om ni inte börjar leva ...  ... jag tycker varje dag ska levas, jag känner tacksamhet för varje dag. Den behöver inte fyllas med de mest fantastiska upplevelser. Men där ska finnas skrivande, där ska finnas kontakt med barn och barnbarn. Det är livet för mig just nu.

Kärleken då, undrar ni? Inte så mycket just nu. Men vem vet vad det nya året ger? Och kliver ingen drömman in i mitt liv får jag väl i stället fantisera om en, skriva om honom i en ny bok?  Uppfinna honom.


torsdag 3 december 2015

Den lille prinsen: Läs den, köp den, älska den, sprid den



Ibland funderar jag på vilka böcker jag älskar och vill sprida till hela världen för att de är vackra, kloka, fyllda av eviga sanningar, samtidigt lättlästa och alldeles underbara.
Ja vad säger ni?
Det blir inte så många men en som definitivt är med på topplistan är min älskade Den lille prinsen, Le petit prince av Antoine de Saint-Exupéry(Modernista, översättning Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen)

Först, för länge sedan, hade jag den i en totalt underbar inspelning på en LP. Det var Gérard Philippe som läste på den ljuvligaste franska med sin speciella röst.
Vill höra den igen.
Men nu finns ju också den magiska boken som passar alla från 5-100 i en fin nyöversättning på Modernista förlag.
Har du inte läst, köp den, läs och bli lycklig.

Den är såld i 140 miljoner exemplar och översatt till 260 språk, det är inte bara jag som älskar den!

Den ensamme flygaren störtar i öknen och hör plötsligt mitt i ingenstans en liten röst som ber honom: "Rita ett får åt mig." "Dessine-moi un mouton."
Det är den lille prinsen, han som älskar en ros, men som nu gett sig av från sin planet och hamnat på jorden. Han iakttar människornas märkliga beteende, så träffsäkert, lär sig av en räv vad vänskap är. Och inser att kärleken han har till sin ros gör den alldeles unik.

"Det är bara med hjärtat du verkligen kan se"

Ja hur ska man kunna göra denna filosofiska, vackra kloka bok rättvisa på några rader.
Jag säger bara: Läs den! Köp den! Sprid den! Älska den!

tisdag 1 december 2015

Adventskalender, salig att ge och att få


Doften av köttgrytan med chili och choklad som puttrat så långsamt i min spis i nitton timmar. Familjemiddag med mina nära och kära, barn, barnbarn, bror med familj. Mina bästa människor.
Köttgryta, tända ljus.

Sedan saffransglass och hjortronglass och alldeles vanlig vanilj till lille M.
Vi pratar och skrattar, Julstjärnan är uppe och adventsljusen tända. Våra kinder rosiga av vin, våra ögon glitterglada. Snart jul. Min familj.

Minsta E
Nu är det december, en månad av glädje, givande och tända ljus.
En gång var jag förälskad i en man som med tindrande ögon kom till mig varje år 1 december med 24 paket bundna på ett rött sidenband. En vuxenadventskalender. Det var romantik.

Nu har jag gjort en paketkalender till lille M i stället. 24 små lådor med bild av familjen utanpå, med spännande innehåll. Så rolig att ge. Att se hans ögon tindra. Nästa år är det lillasyster Lilla E:s tur också, men hon får vänta ett år.
Minsta E, hennes första jul. Hon kom som en mycket liten tomte till festen.