Jag yrade febrigt och i drömmen hörde jag Johanna

Det var så konstigt inatt. Jag hade jättehög feber och drömde hela tiden. Vem drömde jag om? Min Johanna. Jag hörde hennes röst. Jag visste vad jag skulle skriva, jag hörde henne berätta. Men jag skrev inte ner någonting. Jag bara vred mig i feber och vete sjutton om jag inte yrade också. Så Johanna: Du passar på att närma dig mig när jag är försvarslös? Är jag så svår att nå annars? Har jag stängt dig ute?

Jag måste höra hennes röst viska till mig i mitt huvud, veta att hon finns inom mig

Jag vaknade av att huvudet bultade, tittade ut och såg snö på taken. Men det var mitt i en dröm, i verkligheten faller regn på plåttaket mittemot. Jag är i stan på tillfälligt besök men tänker försöka hålla sommaren kvar även denna vecka. Solen har gjort mig så lat, jag hör röster viska i mitt huvud att de vill bli skrivna men livet har tagit så stor plats denna sommar att rösterna inte riktigt bär ända fram. För Johanna har jag dåligt samvete. Fina Monika har läst alla fyra böckerna om Johanna och frågar om det kommer en till efter Mellan två världar som är den senaste? Och ja, vi hade en tyst kommunikation i början av sommaren, Johanna och jag, men sen blev det inte mer.
Med Johanna är det så att jag kan inte säga till mig själv: Sitt ner och skriv, människa! Jag måste höra hennes röst viska till mig i mitt huvud, jag måste veta att hon finns inom mig och när vi har kontakt är det så lätt att skriva. Hon dikterar, jag skriver, så har det varit med alla fyra böckerna om henne. Snart är jag beredd, Johanna, jag vill bara säga det. jag lyssnar. Du överger mig väl inte?

En osannolikt romantisk marängsviss att drömma sig bort med

Skulle ni studsa om ni såg denna rubrik som recension över er bok: En osannolik men romantisk marängsviss? Jag gjorde det, studsade alltså och läste oroligt, men sedan blev jag jätteglad över Dan Höjers recension i min favorittidskrift Opsis barnkultur - om barnkultur för vuxna.
Han skriver om min bok Mellan två världar som är den fjärde boken i min serie om Johanna. Lite sträng är han mot mig när han tycker jag beskriver föräldrarna som alltför lättlurade och omisstänksamma. Det är så olika det där - men oj vad mina föräldrar var naiva och jag fruktar att mina barn också beskyddade mig från mycket i tillvaron - och jag blundade.

Men det viktiga är hans lustfyllda beskrivning av läsandet av min bok: "Mellan två världar är en romantisk saga. En tonårsdröm. För kulturintresserade storstadsromantiker som jag själv är den här boken som marängsviss att kladda runt i. Var jag 13-14 hade jag slukat boken och drömt om att göra detsamma som huvudpersonen. Jag hade aldrig vågat dra till Paris, men jag hade suttit klistrad på samma kaféer på Söder, drömt mig bort och skrivit poesi på exakt samma sätt som Johanna."
En sån läsning av boken gör mig glad. Precis så vill jag att mina läsare ska känna - kanske sår jag ett frö till förverkligandet av drömmar? Och jag älskar marängsviss!

Medelklass så recensenten storknar

Med posten idag kom en recension från Kommunalarbetaren som jag grunnar på. Det var min ungdomsbok Mellan två världar som bedömdes. Positiva rader om att det är skönt att läsa om en flicka som är i högsta grad kapabel och trots stora svårigheter klarar krisen på egen hand. Kul! Men sen avslutar recensenten såhär: "Min enda invändning är att miljön (trendiga Sofo) och trygga Enskede) är så fruktansvärt mycket stockholmsk medelklass att jag nästan storknar.

Jag förstår inte. Skulle recensenten "storkna" mindre om handlingen utspelades i arbetarmiljö i Hallstahammar? Typ. Men varför? Jag med min arbetarklassbakgrund har ju ändå bott i "trygga" Enskede och fikar vid Nytorget emellanåt. Det är en miljö jag kan och tycker om och därför gärna skildrar Kan någon förklara vad det är för "storkna"-faktor i det?

Svenskan och Sundsvalls tidning om "Mellan två världar". Vad glad jag blir

Men! Det är ju min bok! Mitt hjärta gjorde ett litet glädjeskutt när jag läste Svenska dagbladets helgbilaga nu på morgonen. I Helgvalet tipsar Angelica Risberg om barn- och ungdomsböcker. Hon tipsar om Ulf Stark, Håkan Elmqvist och min : Mellan två världar. Vad glad jag blir! Så här skriver hon:
"Inte nog med att Johanna och hennes småsyskon numer tvingas bo varannan vecka hos mamma respektive pappa. När de kommer hem efter sommarlovet har mamma sålt deras barndomshem och meddelar glatt att de ska flytta till stan. Det är hösttermin i 9:an men Johanna har fått nog. I hemlighet slutar hon gå till skolan och planerar en resa till Paris."
Och dessutom kommer en jättefin recension i Sundsvalls tidning, "Det är en bok för alla som någon gång upplevt de starka känslor som separationen från ett älskat barndomshem sätter igång. En bok som är svår att släppa" skriver Susanne Holmlund:

http://www.magentanews.com/cache.asp?n=6068783

Jag tycker vi ska berömma både oss själva och andra

Ibland tycker jag att bloggen är min lilla tidning där jag fritt får fundera kring vad jag vill. Det finns ingen organisation att ta hänsyn till som förut när jag var chefredaktör och det alltid fanns ömma tår (som man i och för sig ändå trampade på) men nu är jag en fri kvinna!
På bloggen får man till och med "självskryta", det ni. Det var förbjudet i södra Norrland när jag växte upp att tala berömmande om något man själv gjort eller ägde eller hur man såg ut. Självskryt lutar illa, sa man. Men jag tycker det är viktigt att man får berömma både sig själv och andra, vi behöver uppmuntran. Det fick jag idag.

Så nu ska jag berätta att jag är jätteglad för Bibliotekstjänsts omdömen om min Mellan två världar . Så här skrev Petra Strömbäck bland annat. "Romanen skildrar tiden mellan barn och vuxenvärlden. Mellan två världar är en välskriven, träffsäker och lättläst bok om att hitta sin identitet och vikten att stå upp för sig själv. Ett budskap som inte är svårt att ta till sig." Och Anna Fridén: "Karaktärerna är trovärdiga, lokalfärgen på söder vältecknad och språket bra"
Ni anar kanske hur ängslig man är innan omdömena kommer, tuff kan jag verka på utsidan men jag är också en orolig själ

Nu finns min fjärde bok om Johanna

Nu kommer den fjärde boken om Johanna. Det är en serie jag skriver då och då, fyra böcker har kommit hittills. Det är inget jag planerat. Jag skrev första boken, Hemligheter för att själv försöka sätta ord på svåra saker i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle skriva en andra bok. Men det är nästan magi. Johannas röst börjar tala i mitt huvud och jag skriver det hon berättar. Man överlever jag lovar är den andra boken. Ingen mer sen, tänkte jag, men jo: Ensamma på sommarön blev till. Nu är det slut i alla fall, nu har hon Johanna tystnat, trodde jag.
Men en tidig solig morgon hos några vänner på landet kunde jag inte sova. Johanna talade till mig igen. "Ni ska inte tro att jag är ett kolli som kan packas ner i en flyttlåda!" fräste hon. Och jag skrev på papperslappar jag hittade, skrev som en galning tills mina kompisar vaknade. Det blev Mellan två världar. Nu ser jag en linje i böckerna, jag är inte en litteraturvetare, jag ser det inte förrän nu. Men i första boken var Johanna ensam och övergiven hennes föräldrar var upptagna av sina liv. De reste iväg. Nu i fjärde boken märker jag att Johanna tagit tag i sitt liv, det kanske är hon som reser – vem vet, den som läser får se.
Det är en bok för yngre tonåringar, säger förlaget.
Jag vet bara att boken uppstår i mitt huvud för att jag "hör" Johannas röst och jag skriver för att jag vill veta vad det är hon berättar, för mig.
Det är roligt och hemskt och fruktansvärt stressigt när en ny bok kommer. Jag vågade inte ens röra den igår. Om ett tag kanske jag tittar i den.

Finns Johanna på riktigt?

Söndag förmiddag. Jag ser mig omkring och känner: Jag borde städa. Men jag sitter vid mitt skrivbord och måste korra klart de sista sidorna i en ny bok. Mellan två världar är fjärde delen i min serie om Johanna. Utvecklingsromaner kan man säga. I första boken, Hemligheter, (som inte finns att köpa: hallå Alfabeta varför ger ni inte ut den i pocket)??? upptäckte Johanna att hennes pappa hade en älskarinna och hennes trygga värld rämnade. Den boken skrev jag när jag var fruktansvärt olycklig själv av liknande orsaker. Sedan har Johanna gått från klarhet till klarhet i sitt liv med sina krångliga föräldrar.
Bok nummer två hette Man överlever, jag lovar. Det kunde vara namnet på hela serien. Eller på mitt liv.
Bok nummer tre: Ensamma på sommarön. Kärleken börjar spira igen i Johannas liv.
Och nu kommer bok nummer fyra, när Johanna själv drar till Paris. Jag tror att jag från början ville skildra skilsmässan ur en ung flickas perspektiv. Jag orkade förstås inte skriva om mig själv, jag kröp in i Johanna och hon hjälpte mig att förstå. Nu står Johanna på egna ben. Hon har utvecklats. Jag med. Vi tog varandra i hand, min Johanna och jag och stöttade varandra. Hon viskar historierna i mitt huvud, jag skriver ner dem.
Finns alltså Johanna på riktigt? Nej så klart hon inte gör - eller? På ett sätt finns hon. Hon är en del av mig.
Lisa Zachrisson har förresten gjort de fina omslagen till Johannaserien.

Mellan två världar

Här är omslaget till Mellan två världar!

Mellan två världar, fjärde boken om Johanna

Min nästa bok är faktiskt inte Lingon och Lust. Först kommer ungdomsboken Mellan två världar i min serie om Johanna. Jag har följt hennes turbulenta liv från boken Hemligheter då hennes liv vändes upp och ner när hon upptäckte att hennes pappa rymde från familjen med en annan kvinna till New York, hennes mamma följde efter och Johanna var ensam en vecka med sina småsykon. Den bokens inledning drömde jag fram. Jag hörde en flicka berätta för mig i drömmen att hon tänt eld på sin pappas kläder och gitarr. Hon hette Johanna och var så arg. Jag måste ta reda på varför och började skriva.
Efter Hemligheter kom Man överlever, jag lovar, sedan Ensamma på sommarön. Efter de tre böckerna, som fått många läsare, trodde jag Johannas röst tystnat - men så plötsligt började hon berätta för mig igen. Mellan två världar heter boken som kommer i vår. Då är det inte Johannas föräldrar som är stökiga, det är Johanna själv som rymmer till Paris för att se vad hennes kärlek till Leon egentligen innebär. Jag älskar att skriva böckerna om Johanna, jag skriver dem i jagform, det brukar jag inte göra annars. Men just hennes röst hör jag så tydligt, det är som om hon dikterar böckerna för mig - trots att hon bara finns i min fantasi. Det är märkligt och härligt.