"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra

Sexåringen, så fylld av aktivitet. Vill upptäcka, göra, prata, springa, hoppa, förstå.
Jag ville jag vore en sexåring.
Igen.
Han känner sig stor, kompetent, allkunnig och med grepp om tillvaron.
Tänk om det vore så.
Jag ser oss trötta vuxna, blippande på mobiler, inte orkar vi leva upp till hans glädje och energi. Vi spelar ett tag och ger. upp. Leker ett tag och ger upp.
Jag tror mycket av hemligheten till lycka i livet ligger just i denna totala förmåga att vara närvarande och nyfiken.
Det ska jag träna på från och med nu.
"Nyfiken som en sexåring" får bli mitt mantra.

Förföriska detaljer

Den förföriska detaljen är så viktig för alla lögnare, sa Jan Guillou i en radiointervju om den nya bok han skrivit, Mellan rött och svart,  på tal om all den research han gjort till den.
Jag gillade den kommentaren och tänker mycket på  förföriska detaljer just nu.

Lyssna! Jag tror tigrarna kommer

Har ni läst Karin Thunbergs fantastiskt fina intervju med Barbro Lindgren i Svenska dagbladet den 8 september? Om inte leta bums upp den Här och njut av en välskriven intervju med en klok människa!
"Jag hittar inte på, jag skriver som det är eller stjäl av andra", säger denna mamma till bland andra Loranga och Dartanjang.
Jag förstår vad hon menar med att hon inte hittar på för ibland blir fantasin så verklig att det faktiskt inte känns som om man hittar på.
 Milton och jag läste om Tiger och Nalle Puh  i går kväll, jag trodde den skulle vara för svår för en 2.5-åring men det var den inte. Efteråt pratade vi länge om hur det skulle vara att ha en tiger. Dessa samtal med små barn, inte hittar man på då heller. Det var verkligt för oss båda. Vi skulle ha varsin, sa Milton bestämt. Sparka fotboll med dom, dom måste ha fotbollsskor! Klia dem bakom örat och gosa med dem. Det första han sa i morse var: "Lyssna, jag tror tigrarna kommer  ... "
De kom inte denna morgon, men visst är de verkliga och en dag kommer de, det tror Milton och jag.

En professionell dagdrömmare som tror på världen under rosenbusken

Japp! Nu vet jag vad jag är.  Journalist så klart, författare - men bloggvännen Jenny har hittat det bästa, något jag vill kalla mig för och känner mig alldeles lycklig med. Jag är en professionell dagdrömmare. Ljuvligt eller hur? Tack Jenny.

Dagdrömt har jag gjort hela livet. Jag bara försvinner bort i en dröm eller en fantasi och ser antagligen olidligt frånvarande ut. Dagdrömmeri helt enkelt.  Det är underbart, säg att livet just nu inte erbjuder den passion man skulle kunna tänka sig. Då kan jag i stället drömma mig bort till en värld fylld av passioner, en värld där fantastiska saker händer och det liv jag lever är annorlunda.
Jag tror det är därför jag älskade Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren så oändligt mycket. Jag befann mig också i det fantastiska landet som öppnade sig under rosenbusken och där Ylva-Li var drottning. Jag tycker den sagan är sorglig idag när jag läser den. Inte får rosenbusken dö, inte kan Salikons rosor vissna, inte kan den fantasin ersättas av en hundvalp helt enkelt. Jag hoppas alltid att världen under rosenbusken ska öppna sig igen. För Astrid fanns den ju där, hela livet.