Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen

Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).

Prokrastinering, väntan på inspiration, eller?

I väntan på inspiration eller på flykt från skrivbordet?

 Amatörer väntar på inspiration, vi andra stiger upp, sätter igång att jobba, ungefär så tror jag Stephen King har sagt. Åtminstone för mig är det sant. Jag skulle inte ha skrivit alla mina böcker om jag väntat på någon gudomlig inspiration, om jag väntat på att någon annan makt skulle föra min hand.
Det bästa, för mig, är att sitta där vid datorn och skriva.

Skriva trams ibland. Skriva rena rama nonsens - men skriva. Ur det jag skriver kommer idéer, när mina händer börjar arbeta, mina fingertoppar trummar mot tangenterna, det är då hjärnan börjar komma igång.

Jag säger inte att detta gäller för alla och alltid. Jag kan bara prata om mig. Jag är inte typen som välplanerat sätter upp små gula lappar över hela rummet och ritar upp linjerna i min bok. Jag är helt enkelt bara typen som skriver och medan jag skriver får idéer som gör att jag fortsätter att skriva.

Visst prokrastinerar jag också, oj vad jag hittar på undanflykter för att inte skriva. Ibland är allt annat viktigare än att just skriva.
Men jag vet, när jag sätter på en tvättmaskin, tar en promenad, bestämmer fika med en vän, tittar ut över havet, planterar om blommorna eller vad jag nu gör ... att snart ska jag skriva. Ibland är allt det där prokrastinerandet också ett sätt att gå omkring och älta tankar i huvudet.

Konsten att vara lat men ändå få något gjort när milt kaos råder i hjärnan

Hos frisören för att i alla fall fixa ordning på hjärnas utsida

Konsten att vara lat men ändå få något gjort verkar jag ändå på något sätt behärska. 
Men det är fruktansvärt att se hur jag går omvägar kring det jag borde göra. Nu har jag rätt mycket att skriva och försöka få ordning på. Borde sitta disciplinerat vid datorn. I stället har jag rivit bokhyllor, städat källaren. Nu har jag bokat en målare som kommer hit på måndag för att fixa väggarna i rum som är överfyllda.

Så - ja hur tömmer man rum? Jag fixar kanske på sikt ordning där men under tiden skapar jag kaos överallt annars. Klädstång i vardagsrummet, lådor överallt.

Jag undrar om det är så min hjärna ser ut. Ett milt kaos men på något outgrundligt sätt lyckas jag ändå plocka fram produkter ur den och till och med passa deadlines. Men innan dess, vilken röra av tanketrådar, saker som inte hittar sin plats, överflöd och skräp om vartannat.
Jag måste ha deadlines, det är knepet. Annars tar latmasken över och jag hittar något annat roligt måste-göra-projekt. Och allt blir ännu mer överbelamrat.

Ofta förvånar det mig att denna röriga person som är jag ändå i många år hade att ansvarsfullt jobb (med ekonomiansvar!!!) och att jag lyckats sortera fram 34 böcker ur tanketrasslet i min hjärna, inuti mitt huvud. Måste bero på att jag är så bra att hitta stöttande vänner och arbetskamrater och att jag har världens bästa barn som hejar fram mig.

Om makt och en deadlines betydelse för en lat

En deadline är det viktigaste som finns för lata personer sa Carl Johan de Geer i teve och fångade min uppmärksamhet, jag som längtar efter en deadline satt av någon annan än mig själv. 
Jag är som en travhäst på tävling,  när det gäller deadlines, tycker om att ha ett mål att springa emot. Att känna omgivningens krav och tryck, det är den bästa medicinen mot min inneboende lättja som gör att jag så gärna prokrastinerar. Uppskjuter till morgondagen. Kanske innebär prokrastinerandet att jag i stället hinner med många andra viktiga saker, vem vet, det tröstar jag mig i alla fall med.
.
För övrigt pratade Carl Johan de Geer och hans medförfattare Ulrika Nandra intressant om makt. De har skrivit boken Ägd i huvudet på Ulrika Nandra och Carl Johan De Geer.  
Den handlar, vad jag förstod av samtalet, om Makt, att makt varken är bra eller dåligt,  men att den finns och att vi alla på olika nivåer är utövare eller offer. Den ställer frågan om maktens natur nu och i ett tänkt framtida hållbart samhälle.  Jag fångades av deras samtal och av hur olika de är samtidigt som de skrivit en bok tillsammans -  låter som ett spännande samtal i bokform.

Jag deklarerar i morgon i stället - tankar om uppskjutandets ädla konst

Jag har lagt fram mina deklarationspapper på köksbordet, ja jag gjorde det redan igår. Så nu måste jag ... städa mitt sovrum, kommer jag på. Jag gör det. Jag inser att jag köpt platspåsar med vakuum och googlar för att ta reda på hur de fungerar. Nu ser jag att solen börjar skina .. så jag kanske ska gå ut en stund. Visst ja, kanske familjemidag i kväll, då kan ju inte köksbordet vara belamrat, så jag lägger ihop alla papper jag sorterat ut i en hög i stället. Dammsuger.
Saker blir gjorda men inte de saker jag tänkte. Jag blir frustrerad. Men så läser jag en uppmuntrande intressant artikel om prokrastinering - uppskjutarbeteende - i dagens SvD Kultur där understreckaren får breda ut sig över ett helt uppslag. Med illustration. Understreckaren är ett av flaggskeppen i SvD. En ofta intressant och tänkvärd artikel/essä med nya tankar och infallsvinklar.

"Konsten att skjuta upp det oundvikliga

I stället för att bekämpa ovanan att skjuta upp det som vi vet borde göras, borde vi bejaka och bli ännu bättre på prokrastineringens ädla konst. Det menar filosofen John Perry."

Hela kulturdelen som kom idag för första gången är snygg och läsvärd, inte bara blädder.
Jag fastnade i många intressanta artiklar som inte var snuttifierade. Tänk om SvD fortsätter att våga bjuda på rejäl läsning på detta sätt, då fortsätter jag absolut att prenumerera
Ni kan väl läsa artikeln om prokrastinering i dagens tidning. Tankarna i den och referensen till John Perrys bok The art of procrastination muntrade upp mig och fick mig  att fundera på om det jag sett som en brist hos mig kanske är en tillgång! Hör här:
"En av bokens mer substantiella iakttagelser är att prokrastinerare ofta är perfektionister. Inte för att vi verkligen gör allting (nej, knappast något) på ett perfekt sätt, men för att vi har en bild av att i slutändan fullborda varje nytt uppdrag på ett perfekt sätt. Och så börjar det krampa. Snart är deadline plötsligt runt hörnet och fantasierna om det perfekta ersätts av skräcken för fullkomligt misslyckande. Perrys logiska slutsats är att prokrastineraren har mycket att vinna på att tillåta sig att göra ett icke-perfekt jobb från första början."
Läs mer i den intressanta understreckaren av Magnus Bremmer!
Nu tar jag en promenad. Deklarera, det hinner jag i morgon.