Vill bli röd om kinderna av juliver och kyla och känna att staden glittrar

När jag kom hem hade döttrarna julpyntat. De finaste tomtarna. Glitter kring läslampan.  Vi har en diskussion om julgardiner, jag har röda så fina med guldglitter men yngsta E gillar dem inte, mellan- E och jag tycker om dem. Än ligger de ouppsatta.
Nu har vi också en tomtediskussion i familjen - vem ska vara tomte? Alla är ense om att Milton måste ha en tomte - men ingen har anmält sig frivillig än. Senaste gången vi hade tomte var det yngsta E.
Nästa år - då kan jag göra en paketkalender till Milton - det fick mina barn och älskade det - men någon gång på vägen med tre barn kroknade jag - 3x24 paket blev övermäktigt. Sen blev det chokladkalendrar.
Nu ska jag bekänna att jag inte varit utomhus sedan jag kom hem i söndags. Varit hemma och njutit och Milton har varit hos mig på dagarna. Idag måste jag gå ut. Trots snö. Trots kyla. Tar på nya vinterkappan från Vietnam och ger mig ut. Vill bli röd om kinderna och känna att staden glittrar. Julförväntan, jag älskar det.

En utmärkelse som gör mig glad

Tack Jenny på Fantastiskt kaos som gett mig den här  fina utmärkelsen med motiveringen att "Eva skriver, funderar och reser. Det skulle jag också vilja göra när jag blir "större"."
Jag läser alltid Jennys blogg och minns hur småbarnsåren var. Kaotiska och underbara.

Jag ska skicka utmärkelsen vidare till tre personer och berätta tre saker om mig. Här är något om mig:
1. Jag har länge känt mig livrädd för en massa saker även om omgivningen inte trott det. Nu när jag erkänner mina rädslor så blir jag paradoxalt nog av med en del av dem. Är inte det uppiggande? Var dig själv, erkänn dina svagheter och vips känns det bättre. Jag var inte ens flygrädd på senaste resan.
2. Mina föräldrar må vara döda sen länge men jag samtalar intensivt med dem hela tiden. De påminner mig om mina rötter, sågverken längs Norrlandskusten.
3. Min stora kärlek i livet är mina barn och nu mitt barnbarn, en evig och underbar  kärlek som inget kan konkurrera med.

Jag skickar utmärkelsen vidare till:
Carina på Pocolococreativo, en blogg jag älskar att läsa, klok, vacker, galet humoristisk med alldeles ljuvliga bilder.
Sofie Bager-Charleson som skriver så kloka inlägg, jag önskar bara att hon skrev oftare.
Monika Häägg som skriver härliga ungdomsböcker och är så flitig att läsa även andras ungdomsböcker och kärleksfullt tipsa om dem i sin fina blogg.

Bergets döttrar, en berörande roman med lysande språk och levande människor

Jag läste mycket under min resa. En del bra, annat mindre bra. Hungerspelen höll mig vaken hela natten under flygresan. En dag, så hajpad, tyckte jag var en halvtråkig roman med ett illa genomfört slut. Jag väntade mig att skratta åt Hundraåringen som klev ut genom fönstret men jag blev ganska besviken, kanske är det en bok att lyssna till i stället för att läsa.
Men en bok jag inte blev besviken på utan helt fångad och fascinerad av var Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, med rätta prisad och lovprisad. Hon skriver om en familj under några generationer i Sandviken från slutet av trettiotalet till slutet av femtiotalet. Om mäns och kvinnors olika villkor. En krönika om en familj och lika mycket en krönika om livet i Sandviken i en arbetarklassfamilj. Boken är så skickligt komponerad och så omsorgsfull i varje detalj, det lyser om språket och människorna är levande, verkliga och jag tar dem till mig.
Det är en roman jag så varmt vill rekommendera. Inträngande människoskildringar, spännande skildringar av ett samhällets utveckling och av vad livet gör med våra drömmar. Så sant och så sorgligt om hur svårt det kan vara att kommunicera våra drömmar och känslor även till dem vi älskar.
Bergets döttrar är en berörande roman om kampen för ett bättre liv. Om att stanna kvar och att bryta upp. Det är en kollektivroman där allas öden griper in i varandra skriven på en skimrande vacker prosa. Ja det finns så mycket positivt att säga om denna roman - men, jag säger bara: Köp den till dig själv i julklapp eller ge den till någon du tycker om!

Alla blir besatta av att sy upp kläder i Hoi An

Alla blir lika besatta i Hoi An, även de som innan bedyrar att de aldrig shoppar eller köper kläder. Men det går inte att motstå de förföriska erbjudandena om att sy upp kläder, alla jag sett faller dit och tycker det är så kul. Man blir lite lättsinnig i värmen och jag har sytt upp flera festklänningar jag sedan aldrig använt. Den här gången tog jag med mig min favoritkappa som är för tunn att ha nu, men jag sydde upp den i varm ull i stället. Den blev fin och fick vara tungt handbagage på vägen hem men var bra att ha när vi landade i Stockholm. Sidenlinnen, klänningar, långbyxor - allt kan de skickliga skräddarna sy upp och de ändrar tills det sitter perfekt om man har turen att hitta till någon som är riktigt duktig. Som Thi till exempel som har ett otroligt öga för hur plaggen ska se ut efter att bara ha sett en bild.

Jag övar mig i den viktiga förmågan att känna lycka över att vara just där jag är

Ibland när jag far runt i världen med mina väskor, flyger länge, bär tungt bagage, klättrar uppför långa flygplanstrappor och "strapatsar" mig en aning och blir trött en aning, så hör jag i huvudet mammas röst: "Gamla människan, sluta flänga omkring, ta det lite lugnt i stället!"
Rätt som det är kanske livet talar om för mig att jag ska ta det lite lugnt som hon tyckte i sitt liv som var så olikt mitt. Jag känner en lättnad varje gång jag landat och allt gått bra. Ibland svindlade det när jag gick omkring ensam i Hoi An och jag tänkte: Men om något händer....? 
Men jag vet att det är gamla ensamhetsrädslor och osäkerhet som försöker ta plats i mig och kan för det mesta hantera det och känna lycka över att vara där jag just är. Ändå är jag så lättad-glad varje gång jag landat  hel och välbehållen, då tänker jag: Inte ska jag väl utsätta mig för det här en gång till...?

Sen tar det en dag eller två och jag, gamla människan, börjar planera nästa resa. Förlåt mamma, jag vet vad du skulle ha tyckt, men egentligen tror jag du tänkte att det var lite spännande också, att din dotter "flängde" omkring i världen.

Hemma från julpyntat Vietnam till min egen julefrid

Sista glaset kallt vietnamesiskt iskaffe på Room, sista glimtarna av ett Hoi An som julpyntas, det är absurt att se alla renar, snödekorationer med mera i trettio graders värme och en i övrigt helt annan kultur. Men nu är jag hemma igen efter Vietnamäventyret. Hemma till pyntat hem, till Lucia. Till väntande döttrar, till fina sonfamiljen med lille Milton. Skönt att vara hemma, det bästa är alltid att komma hem lyckligt även efter ett underbart äventyr som detta. Vietnam finns där i en vrå av mitt hjärta. Men nu börjar julen i Sverige, det  är nog det bästa jag vet!

Le - och du får ett vänligt skratt tillbaka

Jag funderar på vad som lockar mig så tillbaka till Vietnam? Jag tror alla leenden är en orsak. Man tänker kanske inte att befolkningen i ett land så drabbat av krig och fattigdom ska ha så nära till den leende generositet jag möter här, men så är det. Och jag tror att mycket av turismens avigsidor är det allvarligaste hotet mot just detta, när allting ska mötas i pengar och värderas. Men nu är det så ännu att jag får leenden tillbaka. Skämtsamma vänliga kommentarer. Många skratt.

I Hanoi denna gång var det lite annorlunda, en större trötthet på något sätt? Men här i Hoi An - trots mängden av turister - finns fortfarande denna närhet till skratt och kontakt i vardagen. Som männen på bilden vid frukosten i morse, de såg att vi iakttog hur de flyttade en båt och började skratta glatt och vinka. I morse fick städerskan som jag pratat lite med, skojat med och lett emot, för sig att bädda min säng så här fint.  Plötsligt hade jag ett hjärta på sängen av blomblad.

Vad begrundar hon, kvinnan som upplevt två krig

1954 besegrade vietnameserna fransmännen vid Dien Bien Phu.Det dröjde inte länge förrän USA startade ett nytt krig. 1975 blev det fred i det "amerikanska" kriget som man säger här.
Se kvinnan på bilden. Jag har ingen aning om hur gammal hon är, men säkert har hon upplevt två främmande invasionsmakters anfall på hennes fattiga land.

Idag är det turisterna som anfaller henne med sina kameror. Hon sitter bara där, stilla och orörlig, begrundande. Jag ser henne varje gång jag kommer till Hoi An.

Den är lite drömsk, min favoritstad i Vietnam...

Det är något med stämningen i Hoi An som stämmer med mina inre landskap. En slags drömsk melankoli kanske?

Hemlängtan drev mig till den svenskägda restaurangen idag

Nu har jag hemlängtan. Kanske för att hela Hoi An är julpyntat med tomtar, slädar, snöstjärnor. Så idag åt jag lunch på den svenskägda restaurangen Ca Va. En tallrik med småplock som goda potatisar, bröd, oliver, fårost, salami. Gott var det.
Ägaren är svensk och han har bott i Hoi An i tolv år, har en vietnamesisk fru och två barn som pratar svenska, engelska och vietnamesiska. Märkligt hur livet kan bli. Han träffar någon - och vips har han en familj och två restauranger i Vietnam!

Okej Milton, nu kommer jag hem!

Det förstår ni ju att jag snart måste åka hem när Milton skickar mig ett sånt här kort! Och när Elin och Ellen väntar på mig hemma. Och när vi ska fira jul allesammans, Milton och hans föräldrar, vi och flera andra vänner, julen ska förberedas. Jag längtar efter det - men njuter också av de här sista dagarna för denna gång i Hoi An.

Den gläfsande vovven Bildt

Jag skrattade gott mitt i natten i Vietnam när jag läste i Aftonbladet att Bildt beskrivs som  "a medium size dog with big dog attitude."
 Ordet pompös kommer  ofta för mig när jag tänker på Bildt. Han har alltid varit likadan ända sedan tiden som studentpolitiker när jag minns honom som en person väldigt nära USA i Vietnamfrågan och väldigt  gläfsande lillgammal. Som en mycket ung farbror i sin stil.

Vietnams ledning gillar inte facebook

Så snabbt man vänjer sig vid den enkla lätta kontakten med vänner via facebook. I synnerhet när man är på resa. Så ohyggligt irriterande det därför är att vietnamesiska myndigheter är så trångsynta att de släcker ner facebook i Vietnam!
Samtidigt vill de satsa på turism, kunde ingen klok människa få förbudsivrarna att förstå att öppenheten är en förutsättning för en bra turistpolitik? Och att man inte kan stoppa samtal mellan människor mer än kortsiktigt. Och att åsiktsförtryck är synnerligen kortsiktigt.

Hemma på Ha An efter heldag på lyxhotell

Det var sol i Hoi An i morse så jag min kompis E och hennes elvaårige son drog till stranden. Det vill säga till ett schweiziskt lyxhotell med 150 meter lång pool, vilken elvaåring kan motstå det? Kanske ska man betala för att använda poolen när man inte bor där men vi gled bara in på det tjusiga hotellet som är många gånger för dyrt för vår kassa och la oss på några stolar vid den omtalade poolen. Golden Sands heter hotellet men den vackra sanden fanns under poolen som låg jämsides med havet. Framför den fanns ingen härlig strand som längre bort där man slappar under parasoller på sköna stolar i sanden. Icke här. Fredrik tyckte så klart det var kul, jag fick bara en obehaglig känsla av rikreservat, utlänningslyx. Kanske kommer några rika vietnameser hit, men de flesta från det land där vi är som vistas på området är personal. Jag tänker inte ta in på det hotellet.

Jag var så glad att komma tillbaka hem till vårt suveränt hemtrevliga och omtänksamma hotell Ha An. Där hade de just dukat ett överflödande rikt bord till gudar och förfäder för att få tur lycka och framgång. När rökelsen tänts och brunnit ut så bar personalen ut de överfyllda faten på gatan och strödde ut riset och karamellerna på trottoaren framför hotellet - kanske lite överflödigt tyckte jag.

Vi beskådade skådespelet från hängmattorna, E och jag som synes!

Middag med Thi och hennes vänner

 Köket, Thi till höger nedanför

Igår kväll tog vår vän Thi med oss ut på en vietnamesisk restaurang tillsammans med sin son och några av hennes kusiner. Se bilderna - det var så gott! Vi fick olika grillade korvar, köttbitar och vårrullar att rulla in i tunnaste rispapper, doppa i starka såser och äta. Den vietnamesiska pannkakan banh xeoh fanns också med förstås och den skulle också rullas ihop och ätas efter doppning i chilesås. Vi drack vietnamesiskt öl, ba ba ba - 333 till.
Fredrik 11 fick en kompis - och jag har inte sett Fredrik äta så mycket någon gång i Vietnam.

Vi vördar våra förfäder på olika sätt, för mig är det viktigt att minnas

Ikväll i Hoi An var det en kväll att vörda sina förfäder. Överallt utanför de små butikerna längs gatan där vi bor ställde butiksinnehavarna ut små bord lastade med frukt och ris. Annars finns små tempelplatser inne i butikerna. De tände rökelse och stod en stund med rökelsen som om de begrundade släktens närvaro. Jag tycker det är så fint med den nära kontakten med familjen. Själv brukar jag i alla kyrkor eller heliga byggnader jag går in i tända ljus eller rökelse för mina älskade döda föräldrar som må vara borta sedan länge men lever så intensivt i mitt minne och sinne. Jag tycker mycket om detta sätt att minneshålla tidigare generationer. Jag brukar fnissa lite åt vad min ickereligiöse fader skulle tycka om att bli ihågkommen i allt från grekisk ortodoxa, katolska kyrkor eller buddistiska tempel. Men jag tror inte han tar illa upp utan gillar att jag liksom håller honom vid liv i mitt minne.

Det kanske blir roddbåt i stället för cyclo i Hoi An?

Ikväll regnar det så mycket i Hoi An att floden stiger över sina bräddar. Tänk om det blir som förra året när vi var här? Då fick Ellen åka roddbåt från receptionen och evakueras och hela nedre delen av huvudgatan var översvämmad. Roddbåt i stället för cyclo? På bilden syns nedre delen av huvudgatan, Le Loi,  den har helt gått ihop med floden och vattnet stiger

Import av snögubbar och vita fluffiga brudklänningar

Jag är glad att de inte julskyltar i Hoi An. I Hanoi var det absurt många stora snögubbar på några fik längs sjön och en massa tomtar. Det såg märkligt ut. Ännu märkligare var det vid hotell Metropol när vi kom dit en dag. Det var nämligen minst trettio brudpar i parken utanför. Och brudarna var klädda i hela den västerländska drömmen om vita fluffiga klänningar, det var som om parken var fylld av vackra hårt sminkade dockor med tyll och satin och pärlor. Brudgummarna försvann i vimlet eller såg ut som statister. Det var dom också, insåg jag, när jag såg alla fotografer med kameror med jätteobjektiv. Det var nog helt enkelt ett modereportage för brudklänningar á la väst. De vietnamesiska klänningarna är så vackra ... varför dessa gräddbakelseklänningar? Same same i hela världen.

Själv ska jag nog be Thi sy mig en An sai med sidenbyxor till. Ni vet den långa smala klänningen med slitsar i sidan i vackert tyg som är den traditionella dräkten i Vietnam. Gamla kvinnor har dem i sammet med en liten jacka till. Jag anammar modet här så blir det lite utbyte!

Jag provar min nya vinterkappa i den fuktiga värmen

Mitt i värmen i Hoi An, tung fuktig värme - vill jag meddela att jag nyss provat min nya långa svarta vackra ullvinterkappa - den blir så fin och så perfekt när jag kommer hem. Thi, hon syr upp saker man vill ha efter bara en bild och ... jag, jag älskar nya kläder! Lika bra att erkänna sina synder.

När rädslan tar över och krymper mina yttre och inre landskap

De gånger jag inte tycker om mig själv är verkligen när jag låter den rädsla jag - och alla antar jag? - har inom mig ta över. Då blir landskapen hotfulla, verkligheten inte inbjudande, människorna ovänliga. Rädslan krymper både de inre och yttre landskapen för mig. Ibland känner jag inte ens igen rädslans fula tryne, jag blir bara kantig och missmodig. Låter mig påverkas av yttre faktorer, drar en allt trängre cirkel omkring mig som inte får överträdas. Inne i den cirkeln får jag ingen luft och utan luft blir blir allt fult och dystert.
Vet inte varifrån den kommer, rädslan. Men det är skönt när det där greppet släpper igen, när jag kan andas lugnt och frimodigt se mig omkring och möta öppna blickar och leenden där rädslan lät mig se dolda avsikter och misstänksamhet.
Tillitsfull känner jag mig när rädslan släpper. Tillitsfull vill jag vara. Möt min blick, ni ser att jag är glad idag eller hur?

Vad kan man mer begära än vänliga röster och en hemlig skrivhörna i Hoi An

Vilket oroligt behov vi människor har av tillhörighet. Titta bara på mig - ni anar inte vad roligt det är att landa i Hoi An, ta in på "sitt" hotell och vandra runt i kvarteret - överallt ropar människor på mig och  Oftast säger de Hi mum, eller Hi Ellens mum!

Min kära yngsta har bott här i omgångar i flera månader och känner många, jag hälsade på henne och är inskriven i kvartersminnet som Ellens mamma. Ganska härligt eller hur? Det här känns som en av "våra" platser på jorden, så långt borta. Så nära. Så fint.
Hela sängen i mitt hotellrum var täckt av rosa blomblad och det låg små kakor inslagna i cellofan och väntade.
Jag känner mig hemma. På riktigt. Utanför rummet har jag en egen liten altan dold för världen med den allra finaste blommande lilla skrivhörna. Jag begär inte mer just nu!

Idag öppnades en glipa till Hanoi för mig igen

Klockan är ett på natten och jag är förfärligt pigg. Egentligen väntar jag på att väckarklockan ska ringa kvart över tre för att vi ska hinna morgonflyget till Hoi An. jag trodde jag var trött efter en härlig middag - men mina ögon är klarvakna och tankarna skuttar omkring.
Idag öppnades en glipa till Hanoi igen. Kristoffer som bor här tog med oss upp på ett väl dolt smultronställe, ett kafé på ett tak. Hanoi bredde ut sig framför mig. Vi pratade om möjligheter att komma förbi den trista byråkratin som nästan knäckte mig, om behovet av att prata litteratur här, skapande och jag kände en glimt av en möjlighet igen. Kanske vill staden öppna sig för mig? Jag inser svårigheterna men kanske finns också en möjlighet? Vi åt lunch på en restaurang med ett myller av människor, minimala goda köttfärsbiffar och små vårrullar och jag trivdes igen. Har jag gått runt i gamla cirklar, oförmögen att komma ur mina egna spår? Gör man så ibland, bara trampar runt? Nu såg jag små sidospår, kanske det är där jag ska slå in? Eller inte. Men Hanoi hänförde mig igen. Tack K. för det!
Utanför hör jag ropande röster, ljudet av  motorcyklar, det är svart. Jag sover inte men känner mig ändå mer förhoppningsfull än igår.

Sömnlös i Hanoi, vad beror det på?

Jag är sömnlös i Hanoi. Och jag funderar på varför det inte känns riktigt så underbart som det brukar att vara här? Kanske jag är fylld av tankar på människor hemma jag längtar efter. Kanske har staden blivit hårdare. Mer kommersiell, mindre inbjudande? Sant är att människorna är så mycket tröttare i sina kontakter med oss turister än 1989. Men vem vet, jag kanske också är tröttare och mindre nyfiken? Jag tror inte längre på det projekt jag kom hit för att eventuellt planera. Det är för hierarkiskt, för toppstyrt för att jag ska vilja ge mig in i det. Författare till författare - som i Indien i vårt projekt Childrens books together - det går liksom inte. "Kan vi skriva ett regeringsavtal om samarbete" - undrar förlagen. Det är inte på den nivån vi vill arbeta, kan arbeta. Men jag inser att ett samarbete här, det måste bli på den nivån.
I morgon åker jag vidare till Hoi An, min älsklingsstad i Vietnam, måtte jag inte bli besviken där också och känna mig som om mitt största värde ligger i mina dollar, så har jag aldrig känt förut i Vietnam.
Kanske har mitt Vietnam varit en illusion, en dröm, kanske har verkligheten kommit ikapp mig som den gör i alla förälskelser?

En dag, en bok jag lätt glömmer

"En bok man aldrig glömmer", står det på baksidestexten till En dag, den PR-omtalade boken av David Nicholls. Men jag känner inte alls så. En dag är en bok jag har lätt för att glömma. Det är en skildring av vänskapen/kärleken mellan Em och Dexter  i 20 år. På samma dag varje år får man glimtar av huvudpersonernas liv, deras kärlekar, besvikelser, lycka och tillkortakommanden. Nu ska boken filmas så ni får säkert höra ännu mer i många texter om den.
Jag tycker det är en ganska lättviktig förströelseroman där man aldrig får lära känna personerna på djupet. Den är ganska pratig och tjatig och jag är totalt oberörd av deras öden för de är inte människor som jag lär känna, trots alla detaljer, utan mer bara snabbt tecknade skisser med lite inkastade tidstypiska generationsdetaljer.

Visst får man vara såhär lat också?

Vi orkade inte promenera runt sjön idag, så Fredrik och jag tog en cyclo. Transportmedlet som de första gångerna jag kom hit användes av alla, även de inhemska, men nu är bara en turistpryl.
Sedan beställde vi varsin kokosnöt.  Så lat kan man också få vara, eller?