https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 18 december 2014

Korsikansk vidunderlig mat i Stockholm


Igår åt vi traditionell julmiddag tillsammans, fina vännen och medskrivaren Annica och jag. Vi brukar samla ihop årets tankar över en god middag och byta klappar innan hon drar iväg upp till norr och snön hon älskar.

Igår gick vi till min favoritrestaurang, den korsikanska Campoloro. Inte lätt att få bord. Det finns bara 22 platser. Men vilken mat. Jag äter alltid stekt anka med en helt otrolig fikonsås som det tar kocken två dagar att göra i det pyttelilla köket. Hur kan man laga sådan god mat i ett sådant litet kök? Allt är perfekt. Det är trevligt, vänligt och maten är himmelsk.
Har ni inte varit där så gå dit när ni har vägarna förbi Stockholm.
Ring för säkerhets skull och kolla om tiderna stämmer, jag är osäker på om det alltid är lunch och man måste boka bord på kvällen.

onsdag 17 december 2014

Lena Anderssons oemotståndligt engagerande välskrivna bok


Jag blir ju helt galen på denna Ester Nilsson, huvudperson i Lena Andersson nya bok Utan personligt ansvar. Hon gör allting fel. Hon fattar INGENTING. Men fattar du ingenting, skriker det inom mig när jag läser boken. Han vill inte ha dig. Dessutom är han ju så totalt tråkig och charmlös, denne Olof Sten. "Tråååkig man" skriver jag i marginalen.
Visst är det roligt med en litterär text som engagerar så. Jag kan tänka mig olika personer i min omgivning som läser den olika. Någon man som säger men herregud jag kan väl inte rå för att hon, Ester, förföljer mig. Någon kvinna som förstår, som tolkar kramar i förbifarten,  en flirtig blick som söker bekräftelse, som kärlek. Någon bedragen hustru som hittar drypande syrliga citat i boken.

Jag rekommenderar varmt denna otroligt välskrivna bok. Oavsett vad du tycker om Ester Nilssons beteende så är det träffsäkert, tydligt, glasklart skrivet. Det går inte att läsa den boken utan att samtidigt föra ett samtal med författaren,

... "när människor nekade genom att säga att något inte var "deras stil" ljög de allt som oftast."

..." "hon hellre vore en snöflinga som föll i hans hår än den varelse som låg där i sängen och åts upp inifrån"

... "självföraktet i att leva falskt"

... "den tillit som trasats sönder läkte inte"

... "någon oförsiktighet är den sista. Sedan kan den avvisande vara den avvisade."

..."skrämmande att det var möjligt att leva sida vid sida med någon man trodde sig stå allra närmast men som rörde sig i ett helt landskap av okända händelser, hänförelser och problem."

..." – Jag smyger inte. Men Ebba har en sällsynt svartsjuk läggning.
– Eller så har hon en man som får det att se ut så."

tisdag 16 december 2014

Alla dessa små söta dagisbarn som tultar omkring i sina galonisar

Jag lämnade lille gubben på dagis igår. Det regnade men hela barngruppen var ute på gården. Det kniper i mitt hjärta av rörelse när jag ser alla barnen tulta omkring i sina vattentäta galonisar. det är så gulligt. Jag minns hur vi drog på barnen deras mångfärgade galonisar och hur de tumlade omkring som mycket små rymdvarelser på dagisgården. Lyckliga och glada. Smutsiga väldigt smutsiga, i leran och regnet. Men torra.

Känslan kom tillbaka igår. Kanske det inte var de tunnaste galonisarna utan någon mer varmfodrad sort men lika tultiga var de. Armarna står lite ut från kroppen och de springer så gulligt omkring. Kärlek.

Läste i en av mina favoritböcker Klassiska klyschor och K-märkta ord av Staffan Bengtsson och Göran Willis om just galon. Visste ni att det är en svensk uppfinning? De hävdar att ingenting haft en så frigörande betydelse för "barns utomhuslekar (och därmed välbefinnande)" som galon. Denna svenska uppfinning patenterades 1949. Det är plastöverdragen vattenavvisande väv. Galonväv användes flitigt på femtiotalet, minns stoppade galonsitsar, gitarrfodral mm.

Varför tog jag ingen bild? Men ni kan se det framför er eller hur, alla dessa små galontultande barn? Eller ni kanske minns själva hur det var att tulta omkring?

måndag 15 december 2014

Som tryffelgrisar nosar de borgerliga journalisterna efter konflikter att blåsa upp

Det är måndag och jag är arg. Alliansen vill driva igenom ett förslag med hjälp av sitt nya stödparti SD om att ta bort stödet till Kulturtidskrifter.
Min bror har skrivit en suverän kolumn om detta. Läs!!!!  Kartongbärarens kommentar . Även Lars Gustafsson har i Expressen skrivit om den osande dumheten i detta klumpiga ignoranta förslag.

I de borgerliga tidningarna trumpetar de politiska journalisterna dag efter dag ut hur Löfven misslyckas. Lustigt nog är det tvärtom bland de människor jag talar med. Många som röstat på andra partier är nu övertygade om att det är Löfven och socialdemokraterna som får deras röst i nästa val. Man talar inte om s-misslyckande utan om Alliansen-Arrogansens totala politiska bankrutt, hur de hellre regerar med stöd av SD än hittar rimliga kompromisser i olika frågor.

Det som gör mig extra rasande är alla de hetsiga  journalisterna i framför allt borgerliga tidningar men även i TV som inte rapporterar på ett hederligt sätt utan smyger in en hatstämning i sina rapporter. I stället för att ta reda på sanningar nosar man som små tryffelgrisar efter konflikter att blåsa upp.

Jag har tagit beslutet att skippa morgontidningar tills vidare. Jag brukar inte läsa de borgerliga tidningarnas ledarsidor, men nu hjälper inte det när de politiska journalisterna politiserar allt material och drar så åt höger.

Jag läser tidskrifter,  TT-nyheter, lyssnar på P1, läser Aftonbladets ledarsida, kloka bloggar och infallsrika saker på Facebook.

Borgarpressen har jag fått nog av - och släpp fram t ex Mats Knutsson i rutan och jag byter kanal.

Så här fint skriver Björn Fries om hur det är hur det borde vara:
"Läser några artiklar om det svenska politiska läget så här på lördagskvällen. Jag slås av hur ilskt, oförsonligt, hatiskt och kompromisslöst tonläget är. Ord som solidaritet, allas lika värde och respekt för varandras åsikter används sparsamt. Ordet kärlek saknas helt! Insikten om att människor som möts av vänlighet, aktning och omtanke ger det samma tillbaka, verkar obefintlig. Och utanför är det också mörkt och blåser kallt.

lördag 13 december 2014

Stjärngosse kan man vara om man själv väljer det


Lucia idag. Vaknade med min lille glade stjärngosse.
Mindes som alltid denna dag den hemske magistern i trean som tvingade mig att vara stjärngosse.
Jag hade klippt håret ganska kort (efter denna händelse skedde en sådan klippning never more) och påbud utgick från magistern att Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar.
Jag grät, jag led, jag tjatade om att slippa. Ingen brydde sig om vad ett barn tyckte på den tiden. Jag tvingades in i ledet av stjärngossar.
Magisterns ord var lag.
Härligt nu när alla barn får vara precis det de vill!

fredag 12 december 2014

Men vad roligt att kunna träna igen

Idag skulle det ske. Efter ett och ett halvt år med faktiskt hemska smärtor i axeln som omöjliggjort träning, efter operation av denna axel, och efter det lika ont (ända tills jag fick ta Ipren förlåt varumärkesreklam) -vaknade jag och tänkte idag är dagen!
Jag gick till mitt gym, tog det lugnt. Det gick bra. Jag jublar trots att jag är så otränad. Vissa extrakilon som smugit sig på ska vi inte tala om. Men det var så skönt att röra sig till musik och försiktigt träna.
Bästa förtida julklappen till mig själv!

torsdag 11 december 2014

Men vad tråkigt med alla dessa orch-alv-dvärgmän och deras svärd och arméer


Jag älskade verkligen Bilbo en hobbitts äventyr av Tolkien, läste den själv och för mina barn. Jag har läst Ringen-trilogin många gånger. Varje gång lite mer irriterad över frånvaron av kvinnor för övrigt. Men det är ändå spännande.

Filmerna har jag sett, jo de är sådär, men de går inte upp mot de bilder jag får i mitt huvud när jag läser.
Nu har tredje filmen av Peter Jackson, byggd på barnboken Bilbo, premiär: Femhäraslaget.
Jag såg den och blev outsägligt less. Den är ett riktigt pekoral.
Har man sett de andra filmerna så har man sett orchernas huvuden trilla, man har sett de fåniga orchmonstren ... många gånger.
I denna film krigas det. Och huvudena rullar. Det är outsägligt tråkigt. Män av alv- dvärg- hob-människo- och orch-sort är ömsom ädla ömsom brutala. Svärd har de och uppfyller alla schablonföreställningar om manliga hjältar.
De få kvinnor som finns, bland annat en nyuppfunnen alvflicka är förstås outsägligt vackra. Man har kastat till någon människokvinna en replik om att kvinnorna ska väl vara med också. Men det får de inte vara ändå.
Och huvudena rullar.
I två timmar och 24 minuter. Träaktigt tråkigt.

Sagolilleputtelandet Sverige

Jag tittar på Nobelfesten, tradition. Klänningarna ser ut som de jag ritade till mina pappersdockor som barn. Men visst är det märkligt 2014 om man ser den Sverigebild det ger - totalt fokus på kung, drottning, prinsessor och prins. Nog steg förresten Victoria fram och såg ut som en snart blivande drottning i sin röda blåsa? Mina pappersdockor hade älskat den klänningen.

Men visst ger allt detta fokus på en kungafamilj bilden av Sverige som ett märkligt sagolilleputteland.

Men pristagarna var intressanta, allt detta tal om minne som är ett ämne som fascinerar mig just nu.
Och jag måste säga att jag förälskar mig i Modianos blyga anspråkslösa personlighet och vänliga framtoning. Jag har sådan respekt för hans syn på författande. Försök gärna lyssna på hans tacktal. Det var fint!

onsdag 10 december 2014

Den blyge Modiano fascinerar trots att hans undflyende minnen irriterar

En blyg Modiano som aldrig talat i en sådan stor församling höll igår sin Nobelföreläsning, jag lyssnade på hans fina tal i natt, framfört med osäker röst men säkert innehåll.
Jag känner mig besläktad med hans syn på författaren som den tyste iakttagaren. Det är så långt från dagens verklighet där författaren först ska skriva sin bok sedan piggt marknadsföra både den och sig själv i olika media och tevesoffor.
Jag tycker om hans beskrivning av författaren: "En  romanförfattare har ofta svårt att handskas med det talade ordet, han har större talang för det skrivna", sa han. "En romanförfattare tiger för det mesta och om han vill låta sig genomsyra av en stämning måste han smälta in i mängden. Han lyssnar utan att märkas på människors samtal." Lite snabböversatt för jag lyssnade på franska men hela talet finns säkert att läsa på nätet.

Jag tycker om denne anspråkslöse besjälade man, besjälad av att skriva fram sina undflyende minnen i ett detaljrikt redovisat Paris.

Böckerna är jag - som jag skrev igår - inte helt förtjust i, de är för vaga för mig. För undflyende. Men jag läste ut de sista sidorna i boken med det vackra namnet i natt: På den förlorade ungdomens kafé, Dans le café de la jeunesse perdue och den sitter kvar i mig på något sätt. Hans sätt att återskapa människorna, framför allt en kvinna. Vem var hon, kvinnan vars röst han tycker sig höra ropa Roland efter honom. Han som inte längre är Roland, utan en skugga på jakt efter drömska dagar i sin ungdom, och minnet av den där kvinnan.
Jag blir motvilligt fascinerad - vem var hon - trots att jag blir irriterad. Det är nog ett bra betyg ändå. Så kände jag inte för de andra böckerna.

måndag 8 december 2014

Ville så gärna tycka mycket om Modiano men förblir ganska likgiltig

Snart dags för Nobelpriset i litteratur. Jag blev otroligt fascinerad när jag läste intervjuerna med  Patrick Modiano. Detta sökande bakåt, de fragmentariska minnena han är på jakt efter under vandringar i Paris. De lockade mig mycket.
Nu har jag läst några böcker.
Lilla smycket /Elisabeth Grate bokförlag. Dans le café de la jeunesse perdue (På den förlorade ungdomens kafé), en så vacker titel. 

På Norstedts har man återutgivit De yttre boulevarderna som gavs ut här 1974 och  De dunkla butikernas gata från 1978. Efter det släppte man där  Modiano och det är det engagerade  franskinriktade förlaget Elisabeth Grate som nu ger ut denne Nobelpristagare.

Böckernas namn är gåtfulla och innehållet i romanerna likaså. Trots att jag fascineras så av detta sökande i minnen och av hans vackra språk så öppnar sig inte Modianos romaner för mig. De drar inte med mig utan jag vandrar väl sida vid sida med Modiano. Men bryr jag mig? Nej inte särskilt mycket. Allt är så vagt, mer vagt än drömskt. Det är också ett perspektiv som jag verkligen upplever vara en mans.
Jag kommer inga personers tankar nära.

Ja, vad ska jag säga? Ett gott försök att läsa honom. Kanske jag återkommer till Modiano. Kanske inte. Känns inte som om böckerna hamnar på favoritplatsen i min bokhylla trots att jag så gärna ville det.

söndag 7 december 2014

Min familj, det är min största lycka


Min familj är viktigast i världen för mig. Mår de bra, då mår jag bra och tvärtom.
Den här helgen har varit så fin. Jag kom hem sent igår med planet från Las Palmas. En fin sak med min exman var att han alltid stod där och väntade på mig när jag kom hem. Därför känns det lite ödsligt nu att landa och inte bli mött av någon. Igår bet jag ihop, tog mina tunga kassar och gick mot utgången, det får bli taxi, tänkte jag. Då rusar Elin fram och kramar om mig och hon och hennes Fredrik överraskar och möter mig, skjutsar mig hem. Vilken lycka.

Jag steg in i lägenheten och slänger väskorna på min säng, men vänta ... vad har hänt med mina tavlor ovanför sängen? Jag tittar en gång till och där är tre nya stora förstoringar av familjebilder vi tog förra sommaren. De mest fantastiska glada bilder från sommarön. Emil, Marie-Louise, Eira och Milton hade smugit in när jag var borta och satt dit dem. Vilken lycka.

Jag vaknar tidigt, och Ellen har kommit hem. Vi tassar upp och kramas och Ellen har köpt allt jag älskar till frukost. Vi pratar och äter och fikar i en fem timmar lång frukost.
Vilken lycka.

På em är det Miltons gymnastikuppvisning som vi är med om. Han är så glad och fylld av energi och jag blir varm om hjärtat. Nu sover den lille pojken i min säng. Vi har adventspyntat hela kvällen.
Lycka.
Och snart är det jul .

lördag 6 december 2014

Nu stänger vi romanverkstaden för denna gång och ger plats åt julen


Så var det slut på romanverkstaden jag deltagit i. Fantasiska texter har jag fått höra och underbara människor har jag mött under denna intensiva verkstad,  ledd av Ann Ljungberg. Att vi så fort kan komma andra människor nära genom att dela varandras texter, det är fint. Att vi vågar släppa in okända människor i sina innersta tankar, det är också ett litet under.
Sista kvällen satt vi alla tio i Jessicas enkelrum. Delade på en flaska gin och läste våra tyngsta texter, djupt gripande. Samtidigt var skratten många. Så ska det vara.
Att verkstaden stänger betyder inte att vi släpper kontakten med varandra, det känns fint att veta.

Nu är det december och jag längtar efter att "jula". Barnbarnets adventskalender levererades redan innan jag for och han öppnar ett litet paket varje morgon och är så förväntansfull. Jag hann inte adventsfixa så nu är det dags, upp med glitter, lampor och stjärnor som ska leda oss tillbaka till ljuset.

fredag 5 december 2014

Att dela med sig av sin inre människa, våga vara ärlig

Intensiv manusdiskussion i Las Palmas
Man kommer med en roman i väskan. Man har fastnat i  texten, det var vi flera som gjort. Så fantastiskt det då är att blicken ser hur fyra magra rader i ett kapitel kan omvandlas till en hel historia, hur materialet finns där om man har ögon att se med och vågar öppna en kanal till känslor och minnen i sitt inre. Då flödar det och texten vaknar till liv i den romanverkstad där vi är deltagare.
Ibland hör jag också att det är så svårt att få nya vänner när man blir äldre. Så behöver det inte vara. I den här öppna och skapande processen har det varit möjligt och känts riktigt att också öppna sig för varandra. Terapi nästan säger någon. Kanske det.
Är inte
vänskap just detta, att våga vara ärliga, att dela av sig av sin inre människa. Att våga mötas.

tisdag 2 december 2014

Idag grät vi hela förmiddagen

Idag grät vi hela förmiddagen i min romanverkstad i Las Palmas.
Tio gråtande deltagare och en gråtande kursledare.
Det var helt frivilligt.
Gör mig rörd med er text, uppmanade Ann Ljungberg.
Vi satte igång.
Sedan läste vi efter 25 minuter upp texterna.
Disa började. Jag fick be om lån av näsduk, maskaran rann och jag blev så berörd.
Så fortsatte det. Jessica höll oss gastkramande tysta. Ewa i skräckslagen oro. Camilla i chockad förlamning. De är fantastiskt hur texter kan beröra.
Vi vet nu lite mer om varandras romaner, börjar tränga in i handlingen och lära känna personerna. Jag vill  veta mer och jag vill se alla dessa romaner, just nu under skapande, utgivna.

måndag 1 december 2014

Ibland är skrivande ren magi

Ann Ljungberg
Jag blir varje gång lika förundrad över vilken magi som uppstår i ett rum där människor skriver tillsammans. Vår utmärkta ledare Ann Ljungberg ber oss i litterär form beskriva en känsla  i den unika roman var och en av oss just nu arbetar med. Eller att fördjupa en dialog och verkligen lyssna till tonfallen i vad som sägs.

Och vi tystnar. Och skriver. Intensiteten kan förmärkas i rummet. Koncentrationen är total. Först tanken ... vad ska jag skriva. Sedan inspirationen eller vad det nu är som gör att jag fångar upp en scen i mitt manus och gör den annorlunda, bättre, djupare med just den känslan som inspiration.

Sedan läser i upp våra så olika texter. Inspirerade av ett och samma ord. Så olika. Och så bra, rörande, hotfulla, intresseväckande.
Det är ren magi med skrivande ibland.