Min nya skröna om lust, kärlek, drömmar och äventyr 60+

Jag blir så glad om ni. mina läsare, vill gilla min författarsida på Facebook. Där kommer nyheter om mitt skrivande och om min nya bok regelbundet!
www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Här kan ni också läsa vårens nyheter från det härliga uppstickarförlaget Ordberoende förlag som ger ut min skröna.
 https://www.mynewsdesk.com/se/ordberoende_forlag/pressreleases/nu-presenterar-vi-vaarens-och-sommarens-titlar-heta-mappielit-och-feelgood-romaner-1295172 

I romanen Om ni inte börjar leva gör jag slut - slutar de fyra vännerna göra vad omgivningen förväntar sig. I stället väljer de vänskap och äventyr när de bestämmer sig för att förverkliga sina hemliga drömmar.

”Sex and the city 60+”, sa en förtjust läsare. Min första mappie-lit, en roman som på ett lustfyllt sätt tar tag i den stora frågan om hur kvinnor 60+ idag förväntas leva sina liv. Den utspelar sig i Stockholm, Stockholms skärgård och på Franska Rivieran.

Först skrev jag barnböcker, sen deckare, en faktabok om femtiotalet, feel-good och ungdomsromaner.
Är min bakgrund för brokig?
Nej jag tycker man måste skriva det som lusten säger till en att skriva om.
Just nu en skröna om livet 60+.
Varför ska man ha tråkigt. Varför sluta drömma. Nej i min skröna kastar sig kvinnorna ut på äventyr - en skröna men med allvarlig underton för hur många är det inte som bara stänger av, slutar leva, därför att samhället inte uppmuntrar till drömmar, lust, äventyr och kärlek efter 60+

Rapport från kvinna med svår internetabstinens

Jag blev allvarligt orolig över mig själv idag. Sedan någon dag fungerar inte internet, inte i mobil, padda eller dator i mitt hem. Jag får inga mail. Kan inte kolla någonting på Internet och jag inser hur svårt beroende jag är. Jag blir stressad och otålig, irriterad. Rycker hela tiden upp mobilen för att se om något hänt. Det har det inte. Jag har räkningar att betala, saker att kolla och inget fungerar. Hur beroende är vi inte att våra datorer, mobiler med internetuppkoppling? Skrämmande.
Som om mobilen var en kroppsdel som plötsligt inte fungerar, så känns det.
Behöver nog någon form av avvänjning.
Jag ser mig omkring på caféet där jag sitter. Så många är försjunkna i mobilerna. Få pratar. Vad håller på att hända med oss?
Jag har internetabstinens, svårartad.
Jag är mer illa däran än jag trodde. Flydde hemmet, nu sitter jag på ett ställe med uppkoppling och andas lugnare.

Återuppleva det goda samtalet, återuppliva det

Bilden av mamma och mig hos farfar i Haga har egentligen inget med texten att göra, annat än att jag minns lugnet i barndomens samtal

Jag tänker på hur vi umgicks i min barndom. Mycket prat var det. Historier som berättades. Ett slags lugn och en koncentration på varandra. Sen kom teven och koncentrationen flyttades till en ruta.

Jag tänker på det goda samtalet, lugnet i att vila i ett sådant samtal. Lyssna på varandra.

Så tänker jag för att vi hade en sådan kväll igår. Tre kvinnor träffades. Tre skrivande kvinnor. Tre mammor också för den delen med varsin dotter långt borta i världen.
Vi skulle kunna sitta ensamma hemma och se på teve, inget fel i det heller.
Men just igår kväll så träffades vi med vin och ost och prat. Jessica, Jane och jag. Och det var så fint.

"Läs något du skrivit för oss", bad Jessica Jane.
Och så gjorde vi det. Plockade något vi skrivit och läste högt för varandra.
Janes dikter, de lever i mig ännu idag.
Jessicas absurda betraktelse över en fika på Starbucks likaså. Dessutom läser de båda så bra, inte bara att de skriver med känsla, de läser med känsla också.

Det var en riktigt fin kväll. Lite förr i tiden-känsla samtidigt som det pekar framåt mot ett sätt att umgås jag vill återuppleva, återuppliva.

Varifrån kommer idéerna till dina böcker? Inspirationen? Lusten att skriva?

Olle Olsson Hagalund på Sven-Harrys Konstmuseum

Paul Klee, Moderna Museet

Lägg till bildtext

Varifrån får du dina idéer, var hittar du inspiration? Det är frågor jag ofta får som författare. Det är svårt att besvara vad det är som skapar bilder i mitt huvud som sedan blir berättelser. Vad det är som får en film att spela upp i min skalle, eller vad som får en röst att börja prata till mig.

Min Johannaserie är böcker för tonåringar om att leva och utvecklas, om stökiga föräldrar och om kärlek, om att våga.
 Hemligheter, Man överlever jag lovar, Ensamma på sommarön och Mellan två världar heter böckerna som väl knappt finns att få tag i annat än på bibliotek. Kanske de två sista finns på förlaget Alfabeta.

Där var det en röst i mitt huvud, en ivrig påträngande röst i en dröm som berättade hur hon eldat upp sin pappas alla saker i en tunna på gården. Hon var så arg, flickan som talade i min dröm att jag måste undersöka vad som hänt.
Jag skrev boken, den gavs ut, sen kom rösten tillbaka igen en tidig morgon på en veranda på Ingarö: "Tror ni att ni bara kan stuva ner mig i en flyttkartong hur som helst?" Jag lyssnade och skrev. Ja så började det med Johannaböckerna.
Skulle så gärna vilja sätta ihop de två första böckerna, bearbeta dem språkmässigt och göra en pocket. Tror det skulle bli bra, men förlaget vill inte.
Blir jag rik en dag ger jag ut den själv - men den chansen är nog liten.

Förra veckan var jag på två fantastiskt fina konstutställningar. Jag har berättat litet om Sven-Harrys Konstmuseums magnifika utställning Olle Olsson Hagalund.
Den inspirerade mig mycket.
Likaså gjorde Moderna Museets nya utställning om Klee och Aguéli det. Jag var där på öppen vernissage i fredags kväll, iskallt ute, knökfullt inne och så inspirerande att vandra runt och beskåda de vackra verken.
Jag inspireras sällan av andra författares ord, däremot är tavlor något som jag vill stiga in i, de får igång min fantasi.

Vart är jag på väg i livet? Lördagsmorgonfundering

Odenplan i en färgstark målning av Olle Olsson Hagalund. På den tid då Odenplan var en levande plats, inte som nu en hög betong utan liv.

Lördagsmorgon. Iskallt ute och jag kryper ihop i soffan och ser På Spåret redan klockan sju på morgonen. Jag fnös åt det programmet förr, fattade inte frågorna. Ogillade Filip och Fredrik. Nu älskar jag att titta på det. Kan någon fråga då och då och skrattade högt, trots att jag var ensam, åt Filip och Fredrik. Vart är jag på väg?

Det kan man fråga sig. Vart är jag på väg? Undrar inte ni ofta över det? Livet fortsätter som det alltid gjort, det vill säga, jag skriver, skriver, läser, läser. Träffar vänner. Träffar min familj. Men en mer allvarlig underton har smugit sig in i våra samtal. Igår satt vi på Vinbaren under Gondolen vid Slussen och filosoferade över livet, vännen K och jag, på ett annat sätt än förr. Om döden talade vi sällan tidigare. Nu smyger den sig in i våra samtal. Tillsammans med en insikt om livet skörhet. Vår egen tilltagande skörhet också för den delen.

Jag klagar inte, det är inte det. Det är mer ett slags filosofiskt accepterande av livet korthet, skörhet, skröplighet.

Annars är morgonen fin. Ska på tvåårskalas idag. Drack mitt morgonkaffe med grädde i, mjölken var slut och gräddslurken i kaffet fick mig att tänka på min mamma. För henne var det alltid grädde i kaffet som gällde. Hon njöt. Var grädden slut var det katastrof i hennes annars så lugna liv. Tänkte på det när jag drack kaffet med grädde. Det var gott och väckte minnen.

Minnen väckte också den fina utställningen jag var på i veckan. På Sven-Harrys konstmuseum visades många av Olle Olsson Hagalunds tavlor. De fina färgrika naiva skildringarna av ett område i Solna som revs och nu lever kvar mycket tack vare hans tavlor. Olles eget hus finns kvar, ligger som ett turkost utropstecken där. Besök det. Och Sven-Harrys.

Min mamma dog men hon finns alltid kvar hos mig

Min lilla mamma när hon var omkring 80, lite tröttare men ständigt kraftfull och glad ändå. Hon älskade Birgit Bohlins härliga färgstarka kläder

Den allra första bilden av mig och mina föräldrar, Gulli och Gösta

En god vän har förlorat sin mamma. Som alltid får detta mig att tänka på min mamma som dog för över tio år sedan men ständigt är närvarande i mitt liv.
Hon levde sitt stillsamma liv i Sundsvall. Vi hade nära kontakt och pratade varje dag men mitt liv var så annorlunda. Jag var ständigt på väg, ville göra så mycket. Hon var så förnöjsam. Så positiv. Hon fanns alltid där. "Lillltanten på första våningen" som en granne sa.
Så en dag, fanns hon inte mer. Jag visste det skulle hända, hon var gammal och sjuk men ändå på något sätt evig. Hon hade alltid funnits och skulle alltid finnas för mig.
Men så är det ju inte.
Jag var fruktansvärt ledsen och jag kände skuld för att jag inte varit hos henne mer. Men så småningom viker den första sorgen och jag accepterade. Accepterade att hon inte fanns.
Ändå finns hon så intensivt, märkligt nog. Jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mitt huvud. Hon är verklig.
Som ett kärleksfullt väsen i min tillvaro.
När jag var i Indien och åkte svindlande märkliga färder i underliga fordon var hon med. Det var det mest konstiga. Hon skulle aldrig ha drömt om att åka till Indien och stiga ombord på en ricksha som dödsföraktande kastade sig ut i trafiken i Bangalore. Nu var hon där ändå. Jag kände hennes närvaro så intensivt. Ändå är jag ingen religiös eller troende människa.
Visst är det märkligt.
Och vilken tröst det är.
Mamma, du finns där.

Idag är jag lite ledsen och mycket arg

Långt från ön till Liberia och jag är ledsen

Det känns jättekonstigt idag. Julen är slut och granen plundrad. Något vitt vräker ner och blir regn som blir is.
E2 packar sina väskor för att flytta till Liberia i två år.
Just idag är inte allting så jättekul.
Vill bara säga det.

Jag vaknade mitt i natten och läste DN på nätet, om hur horder av unga killar sextrakasserade tjejer på en musikfestival i somras. Polisen mörkade det hela. Ville liksom inte varna och berätta. Herre gud hur fel kan det bli! Så tidningarna berättade inte heller och massor av gråtande flickor fick inget gehör för vad som hände. Det är vidrigt.

Jag minns obehagliga händelser i ungdomen. Länge sen. Tandläkaren som pressade sig mot mig när jag satt där hjälplös i tandläkarstolen. Jag sa aldrig ett ord till någon men obehagligt var det. 14-15 var jag väl.
Eller massören som jagade mig runt skönhetssalongen och tafsade där jag gjorde prao av något slag i åttan. Det berättade jag för pappa som skällde ut ägaren till salongen och såg till att jag inte gick dit mer. Fina pappa!
Eller på min första arbetsplats som journalist där det för vissa av ombudsmännen var fritt fram att diskutera min rumpa. Väldigt obehagligt men jag låtsades som ingenting.
Idag tror jag, hoppas jag, att jag skulle ha sagt ifrån.
Men hur säger man ifrån till en grupp aggressiva tafsande killar som omringar en en mörk kväll - försöker tala med polisen som inte ens för det vidare ...?

Sen hör jag tjejer i intervjuer på teve bekräfta detta. "Vi har vant oss", säger de.  "Det är så här det är."
Då blir jag riktigt rasande. Så här ska det banne mig inte vara.

The Affair håller oss uppe på nätterna, vilken sträcktittarserie

E2 och jag älskar att se teveserier ihop. Finns inget mer avkopplande än att  krypa ihop i soffan och se 3-4 avsnitt i följd. Sjunka in i en annan värld, ta fika mellan avsnitten. Jo, det rubbar sovvanor men vad sjutton, det är härligt också! E1 och E2 förstår inte hur jag står ut med att titta på Homeland och Downton Abbey med en veckas mellanrum. De väntar tills alla avsnitten finns och maratontittar. Jag njuter rätt mycket också av att vänta en vecka och veta att NU blir det ett nytt avsnitt.
Hur gör ni?

Just nu tittar E2 och jag på The Affair och vi är helt fast. Har ni sett denna serie om en fyrabarnspappa med författardrömmar (Dominic West)  som förälskar sig i en kvinna (Ruth Wilson), och ....
Jag ska inte berätta mer. Men jag älskar den smarta dialogen, att personerna är både onda och goda och gör förvirrande saker. Precis som jag och mina vänner är. I kärlek finns inte mycket logik och förnuft. Men det är så kul hur alla personer växlar i serien, hur ingen är schablonmässig (ja nästan ingen) utan visar olika ansikten i olika situationer.

Se den, vi är inne på andra säsongen och kan bara inte sluta titta.

En detalj som irriterar mig är de hemska opererade läpparna på de kvinnliga huvudpersonerna, anknäbb, finns det något fulare? Varför gör de på detta viset?

På ett djupare plan mår jag inte helt bra av att se hur nära jag på många sätt ligger den övergivna hustrun i karaktärsbeskrivningen, suveränt spelad av Maura Tierney. Det kommer lite för nära ibland.

Men bra är det, oväntat, och med märkliga vändningar.
Det här är dessutom en serie som inte i första hand exploaterar den kvinnliga kroppen i de något för ofta förekommande samlagsskildringarna (nä jag är inte pryd men det kan bli tjatigt att se Dominic klä av sig en gång till). Aldrig har jag sett kameran med sån förtjusning framför allt visa mannens kropp.
En dag på jobbet måste ha varit lite märklig för huvudkaraktären Dominic West, ständigt avklädd och rullande runt i sänghalmen filmad naken  i alla möjliga vinklar.

Ja det finns mycket att säga, jag är inte bara okritisk men jag älskar att se den.
Någon annan som tittar?

Ishavspirater vilken vild och härlig skröna av Frida Nilsson

"Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!"
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: "Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer."

Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att arbeta i en farlig gruva där barnen inte överlever länge. Ingen vågar söka efter barnen. Ingen gör motstånd. Men när han tar Siris lillasyster Miki gör Siri det som ingen annan vågar - beger sig till Vithuvuds ö för att rädda Miki. Så liten är hon att hon kallas Knappen av en skeppskock som blir hennes ende vän.

Jag har precis slukat Frida Nilssons Augustnominerade roman Ishavspirater och jag är omtumlad och lycklig efter den läsupplevelsen. Vilken bok. Vilken berättarglädje och vilken klokskap som finns i boken. Det handlar om modet hos den lilla svaga när någon älskad hotas. Det handlar om att inte ge upp. Det handlar också om vad ondska är, varför blir någon ond? Varför fastnar man i omöjliga drömmar om att göra gott medan man gör ont?  Finns det försoning? Kärlek?

Det här är en bok som överväldigar mig. Språket är så vackert, historien så spännande och det underliggande temat om systerskap, mod, kärlek och tillit är så fint.
Från 9 år står det. Upp till sådär 100 kanske? Lite läskig för mindre barn men sedan en bok jag gärna och av hela mitt hjärta rekommenderar.

Denna vilda härliga skröna om  systerskap, vänskap, rädsla och mod är fint illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Jag skålar med mina bokhjältinnor på Negresco i Nice - i min fantasi

Nu har jag lånat en bild av min vän Margareta som har en så läsvärd blogg: http://maggisvarld.blogspot.se/
Hon firar nyår i Nice och har tagit denna bild.

I min fantasi har jag vistats  en del på Negresco i Nice sista tiden eftersom några av kapitlen i min nya bok "Om ni inte börjar leva gör jag slut"utspelar sig där.
Jo, jag har varit där själv också, suttit i baren och skrivit i de härligt slitna sammetsfåtöljerna på det lyxiga hotellet där mina fyra kvinnliga äventyrslystna kvinnor ...
Ja, vad de gör får ni här bara ett smakprov av. 19 maj kommer boken.
Jag är avundsjuk på mina huvudpersoner som får bo där!!!

"När de sågs i foajén var de väldigt olika kvinnorna i det gäng som sörjt sin förlorade ungdom i Stockholm för några månader sedan.

Det var som om de alla sträckt på sig och återtagit en säkerhet som gjorde att ögonen glittrade.

Pamela hade redan kollat in baren.

”Det är så vackert, men inte flott på något snobbigt sätt ändå, jag känner mig hemma här.”

Det verkade hon göra när hon gled in i baren som om den var ett av hennes allra vanligaste vattenhål.

”Jag vill i alla fall ha en Bloody Mary”, sa Garbo.

”Den drinken matchar dig i den där dramatiska klänningen”, sa Pamela och valde en Cosmopolitan.

”Ingalill, förlåter du oss om vi gör det här till en festkväll i stället för att vi direkt jagar ut på apoteken? I morgon blir det av. Då laddar vi med adresslistan och går runt och letar Marcel.”

Ingalill vågade inte ens säga hur lättad hon var över att jakten fick vänta till dagen därpå.

”En för alla, alla för en!” sa hon och höjde sitt glas med Bellini-drinken.  Anita skålade med en röd bubblande Kir Royal."