Tre anledningar att vara glad idag

Sju anledningar att inte skriva ser ni i inlägget innan. Och jag har minst tre anledningar att vara glad:
1. Min frisör klippte håret snyggt, precis som Helene Christensen, jag gillar min nya frisyr (som i och för sig inte är så olik min gamla)
2. Vi ska fira min födelsedag idag, Ellen och jag. Den var i februari men då var hon i Sydafrika, Så nu firar vi. Om en vecka ska vi fira hennes försenade marsfödelsedag men vi kan ju inte ta båda samma dag.
3. Det har slutat regna och himlen är blå.

Sju anledningar att inte skriva enligt "noveldoctor"

Kära vännen K. inspirerades av citatet jag lånade av Johanna i inlägget innan och skickade mig till romandoktorn. Han bidrar med sju anledningar att inte skriva som är så oemotståndliga att jag måste ber er länka till honom. Eller läsa här:

1. I can only write when I have at least four hours of uninterrupted time. I only have three hours and forty-two minutes so I’ll just Twitter instead.
2. The kids need to be fed. Okay, not right now, but eventually… and that takes a lot of forethought. I mean, do you even have kids? So what would you know about it anyway!?
3. My laptop keyboard is too sprongy. I can’t write on a sprongy keyboard. I need a new laptop before I can write another word.
4. I don’t have any ideas left. A Franciscan monk/ninja snuck into my bedroom last night and stole them from me because he’s tired of the monastic/ninja lifestyle and wants to be a famous (though still somewhat reclusive) author whose novels are so well-loved he gets invited to appear on Letterman where he’s asked to read a couple pages (just like David Sedaris does with his creative non-fiction) and before his segment - while he’s still in the green room - he meets Juliette Binoche and they hit it off and eventually run away to live in Sweden where they form a death metal band that becomes (in)famous for writing and performing terribly long and boring songs based on his bestselling books. Okay, fine. I guess he didn’t take every idea. I suppose I could write a novel about a monk/ninja/novelist… damn. Now I only have three hours of uninterrupted time.
5. My muse left me for another writer.
6. Tivo.
7. Someone just published a book using the title I wanted for my novel. Now I feel empty inside.

See you soon. If the apocalypse doesn’t come first. Ooh… wait, that reminds me. Bonus excuse #8: I can’t write because the apocalypse could come any time and so what’s the point, really?

Ibland är vägen till skrivbordet så lång

Det är lätt hänt att man inte får så mycket skrivet, menar Johanna på Författarcoachens blogg som alla som skriver bör läsa, fylld som den är av roliga tips och konkreta råd. Hur hinner du, Johanna?

Klicka på citatet ovan som fick mig att skratta mitt i natten. Jag känner så igen mig. Man har tre timmar på sig att verkligen SKRIVA... men vad gör man? Allt annat. Allt annat förefaller viktigt. Man gör en kopp kaffe för att ta med till skrivbordet, men upptäcker att besticken i lådan är felsorterade så man sorterar dem först och torkar ur lådorna. Sånt gör jag. Eller går in i garderoben för att hämta en tröja och stannar kvar för att färgsortera alla de tröjor som ligger huller om buller. Värst var det kanske när jag färgsorterade parfymerna på vår långa badrumshylla framför spegeln. Jag vet inte om ni har tänkt på nödvändigheten av att rosa, gula, blå och lila parfymer och oljor står i små distinkta grupper? Jag har aldrig tänkt på det förrän en splittrad dag då vägen till skrivbordet var så lång.

Idag är en ny hoppfull dag att fylla

Jag vaknar av den dunkande huvudvärk jag får när jag inte druckit tillräckligt med kaffe. Det är natt men det börjar ljusna. På det svarta plåttaket mittemot blänker regnet men asfalten på gatorna har torkat efter skyfallet. Himlen är ljus och klar. En ensam man går med sin tidningsvagn på gatan utanför huset. Men min tidning kommer att landa i brevlådan på ön, i brygghuset, klockan sex med första båten. Det är kvavt i stadslägenheten men den friska luften strömmar in från balkongen där mina försummade växter står. Jag tycker om morgontimmar. Det ligger en dag framför mig. Kanske A. har rätt. Igår var en bad-hair-day på alla vis. Idag är en ny hoppfull dag att fylla.

Varifrån kommer dessa dystra moln?

Allt kändes så bra. Vi vaknade samtidigt, Ellen och jag. Tillsammans gick vi ner till bryggan, hämtade tidningarna och tog ett dopp i det stilla havet.
Det ser ut att bli en fin dag! sa vi. Sen åkte E till jobbet och det blev så ensamt i huset. Ibland tycker jag om ensamheten. Just idag kändes huset ekande tomt. Jag längtade efter någon, något. Det blev inte en fin dag. Molnen släppte inte igenom solen. Mjölken var slut. Min lugg för lång och mitt hår för randigt. Dystert tittade jag på min halvmålade lillstuga, den är målad så långt jag når, men jag är ganska liten och får svindel på stegen. Vad fult det såg ut med det halvmålade huset. Framför huset låg verandan i en hög, min fina veranda.
Jag packade, ringde min frisör och åkte till stan. Alla ville till stan. Det var fullsatt på båten jag skulle byta till, Norrskär gick utan mig och det regnade. Jag smet ombord på Cinderella och kom till stan.
Nu är jag hemma. Det är varmt och fint och jag är lite gladare. Jag förstår inte alltid själv varifrån dessa dystra moln i mitt sinne kommer. Allt är ju bra, egentligen. Allt är väldigt bra.
Utom just det här att jag känner mig ensam.

Det är ett plåthus när du inte är hemma (Vad tänkte hemmafruarna på, del 2)

Egentligen vet jag vad min mamma drömde om när hon gick omkring där och städade och skötte om pappa, min bror och mig. Hon var så skenbart mild och förnöjsam. Men hon längtade efter att arbeta, hon ville ha arbetskamrater. En kort period när jag var tio fick hon arbete på Palms konditori i bröddisken. Hon tog med sig bakelser, bullar och kakor hem och hon strålade. Jag minns det så hjärtskärande väl. När hon fick sin första lön fick vi presenter, Peter och jag. Jag fick blommönstrade trosor och matchande linne och det var otroligt märkvärdigt på den tiden - så snygga saker hade man bara inte. Hon var så glad...

Men min annars så snälla pappa stod inte ut med att inte ha lunch och middag och markservice, trots att hon gjorde allting ändå. Men hon var inte hemma. En fru skulle vara hemma. En mamma också - tyckte Peter. "Det är som ett plåthus när du inte är hemma, mamma", ansåg han och fick livligt understöd av pappa. Jag höll inte med.
Men mamma slutade arbeta.
Och mamma var den som alltid ivrigt sa till mig: "Eva, skaffa dig utbildning, ett eget arbete, egen lön."

Vad gjorde de hela dagarna när männen gått till sina arbeten?

När jag växte upp på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall var det nästan bara kärnfamiljer där. Mamma, pappa, barn-familjer. Jag visste knappt om att något annat fanns. På ett författarbesök i Sundsvall träffade jag en så trevlig fd granne i kvarteret Lien. Vi växte upp där samtidigt och hon berättade att hennes mamma varit ensam med henne. Jag fick också veta hur förnedrande det var, hur vaktmästaren behandlade hennes mamma annorlunda än andra som bodde där, till exempel. Det visste jag inget om då. Det var inget man talade om.

I min trappuppgång på femtiotalet var alla fruar, alla hade förstås mannens efternamn och nästan alla var hemmafruar i sina små tvårumslägenheter. Vad gjorde de hela dagarna när männen gått? Jag blir klaustrofobisk när jag tänker på det. Mamma väntade med lunch varje dag på pappa som kom, åt, sov och gick. Snart var det dags att laga middag, först mellanmål åt oss barn, Peter och mig. När John föddes flyttade vi. Hon handlade, städade, handarbetade, lagade mat, fikade med de andra fruarna i trappuppgången. När vi hade "främmande" var det nästan alltid släktingar som kom.
När pappas kusin sade ha "övergett" man och barn var det en präktig skandal. Jag hörde aldrig mer talas om henne.
En annan tid, så annorlunda.
På bilden är vi på återbesök, Peter och jag, under våra familjedagar i Sundsvall. Allt såg så litet och annorlunda ut. För min inre syn vinkade mamma från köksfönstret, pappa ilade iväg till sexans busshållplats. Trafiken körde på fel sida vägen, i mina tankar om Sallyhill är det vänstertrafik.

Med risk för att verka riktigt fånig: Min musfobi!

Jag försöker verkligen bekämpa mina fobier enligt tesen bra kvinna reder sig själv. Spindelfobin har jag klarat av. Rulltrappor behöver jag inte tänka på här på ön. Men det är mössen jag inte riktigt klarar. Dom är söta, säger döttrarna. Brrr.... vidriga! säger jag.

Idag kilade en mus omkring utanför verandan. Det är direkt plågsamt för mig att se. Och nej, jag har ingen katt. Och nej igen, jag klarar inte av musfällor. Ska jag köpa gift som vännen Eva säger? Men ligger det då en hoper döda möss under min veranda. Det är så äckligt att jag nästan inte ens kan skriva det. Men jag har ju bestämt att jag måste bekämpa fobierna och jag ska klara av att leva på landet.
Ni ska veta att det här, det är något jag kämpar med hur löjligt det än kan tyckas!

Kokbok av bärböckerna

Ann i inlägget innan har just läst ut Lingon och lust och gillar den, jag blir glad! Hon föreslår något Annica och jag pratat om: Varför gör ni inte en kokbok av era recept i bärböckerna.
Det vore hur kul som helst!

Brukar ni somna på er spikmatta och sova djupt?

Det är bara att erkänna. Jag föll till föga. Vid besöket i Vaxholm förra veckan slank en spikmatta ner i Dramaten. Det var bara en tidsfråga, fnissade yngsta dottern.
Och hur är det? Vansinnigt skönt. Jag är bättre i mina värkande axlar.
Men en sak jag måste fråga om - blir ni som testat också lika trötta av att ligga på den? Jag har tagit för vana att ligga en stund på mattan innan jag somnar. Men jag somnar som bedövad på mattan efter tio minuter. Igår kunde Ellen inte väcka mig, radion stod på, hon pratade med mig. Jag sov. Någon gång måste jag ha vaknat och tagit bort mattan, men jag minns det inte.
De kanske inte är bra att ligga för länge? Å andra sidan utvecklar jag på dagtid en väldig energi just nu, när det gäller trädgårdsarbete.
Brukar ni somna på er spikmatta?

Vi gör verklighet av visionerna

Det här är en nostalgibild eftersom det är sista lunchen på verandan innan den revs. Samtidigt är det en framtidslunch. Min bloggvän Johanna W kom på besök och vi träffades IRL. Precis så trevligt som jag tänkt!
Johanna, Annica och jag välvde framåtsyftande planer, så som det lätt blir en vacker dag med rosé i glasen. Men jag tror faktiskt inte det kommer att stanna vid prat, vi gör verklighet av visionerna!

Vad är jag för jobbig typ som inte kan vara nöjd!

När jag arbetade som chefredaktör och alla mina dagar var inrutade längtade jag så efter ledig skrivtid och efter att bara sitta hemma och skriva och bestämma allt själv. Nu när jag har det så blir dagarna för likartade och jag saknar arbetskamrater. Vad är jag för jobbig typ som inte kan vara nöjd!
Jag suckade till Maria igår att jag varit lat i sommar. Hon fnös: "Du kanske behöver det. Du skriver ju jämt", sa hon. Sen påpekade hon att förut, när jag arbetade heltid, då måste jag skriva som en galning på somrarna för att hinna allt jag ville skriva. "Nu har du ju inte det behovet", påpekade hon klokt. "Du känner väl att du i stället vill samla energi och ideer, låta kroppen vila från dator och skrivande ett tag."

Jag bestämmer mig för att det är så. Tack och lov för goda vänner som ger stöd och stöttnng!

Det här är rena rama lyxsemestern

Det här är semester. Vi vaknade och E tog ett dopp, inte jag. Vi åt frukost med färska jordgubbar. Det regnade en aning. Ska vi? sa våra blickar. Vi fnissade och kröp ihop i soffan och såg ett Sopranosavsnitt. Mysigt som när E varliten och vi såg morgonteve hopkrupna under filten och drack o´boy.
Sen gjorde vi ett häftigt svettframkallande arbetspass, klippte den blivande hasselhäcken jämn, körde några varv med trimmern jag älskar även om den fortfarande laddar ur för fort. Vilket döttrarna för övrigt tycker är det bästa med trimmern, de anser att jag blir manisk med en trimmer i händerna och de har nog rätt.
Sen ett avsnitt till. Vi har det bra! Nu ska vi plocka blåbär.

Jag fyndar flickböcker med röda ryggar

Jag älskade B Wahlströms flickböcker med de röda ryggarna när jag var barn. Det går en rysning av välbehag genom mig när jag ser dem. Nu hittade jag i vårt bryggbibliotek en hel hög med gamla flickböcker som någon skänkt. Bland annat tog jag två böcker av Inger Brattström som är en vän från Författarförbundets barn- och ungdomssektion, BUS. Sandra är inte som andra från 1948 och Karusellhuset från 1953

BUS har medlemmar i alla åldrar och alla är synnerligen tidlösa. Inger Brattström till exempel, född 1920 fortfarande aktiv i BUS och som författare, skrev sin första flickbok, Elsies svåra år, när hon var 16 år, 1936 alltså! De första böckerna utspelar sig i trygga villaförorter. Inger skriver än idag och ger ut nya ungdomsböcker. Nu ofta om mindre privilegierade ungdomar t ex i Hittebarn från Bangalore, Ravindras väg från byn och Susila Sanna tur och retur handlar det om adoptivbarn från Indien. I Selime - utan skyddsnät handlar det om en flyktingfamilj som inte får stanna i Sverige.

Nu ska jag läsa om Sandra!

Vad är väl en veranda? Han kom han såg - han rev

Livet på ön har sina ups and downs. Igår satt vi med Johanna på verandan - den som är byggd av ett gammalt scengolv från Enskedespelet 1995 Den kaukasiska kritcirkeln - njöt i solen och åt jordgubbar. Idag skulle snickaren komma och byta några plankor som såg misstänkta ut.
Han kom, han såg - och han rev. Nu har jag ingen veranda på framsidan av huset. Varannan planka hade ruttnat. Stommen under hade röta i sig. Det var bara att riva.

Så nu är jag en kvinna med en hög ruttna plankor i stället för den vackra verandan där jag brukar inta morgonkaffet på översta trappsteget. Vi ska bygga upp den igen. Jag funderar bara på hur jag ska ha råd. Det har jag inte. Men jag måste ju! Det är då det är tufft att bo på en ö. Man måste fixa båt för att få hit virke i den omfattningen.

Ack ja. Det är inte meningen att man ska slå sig till ro på landet, nöjd med att ha målat en vägg vackert faluröd. Nya beslut måste fattas.

Vi avslutade kvällen med grill och vin på verandan på baksidan av huset. Den är inte rutten.
I sken av små ljuslyktor nostalgitrippade vi, familjen, gamla goda grannar, snickaren ...
och jag kände att vad sjutton ... verandan på framsidan ... det får väl lösa sig ...

Måla eller inte måla, det är frågan - men det är aldrig fråga om något annat än Falu rödfärg

Jag spanar mot solen, lyser den lagom? Kommer det att fortsätta vara soligt eller blir det en gnutta regn? Jag ska måla med Falu rödfärg och det måste vara perfekt väderlek för det nyborstade huset att slurpa i sig färg. Inte regn såklart men inte heller solsken på väggen när jag målar. För övrigt älskar jag Falu rödfärg. Alla de små husen på min tomt är falurödfärgade och det ger mig en sån trivsam lyckokänsla. De torra väggarna dricker den feta fina mörkröda färgen och det blir så vackert. Ja det blir mer än det, det blir en färg som fyller mig med lycka.

Nu travar jag omkring på tomten i mina vedervädigt fula underbara målarbyxor, ett gammal färgfläckigt linne och den röda Vietnamkepsen och spanar mot himmelen. Måla eller inte måla, det är frågan

Jag kommer alltid att ses som en nykomling på ön av veteranerna

Folk har bott länge på min ö. De som är pensionärer idag lekte som barn på ön. De har en viss äganderätt i sin attityd, helt vänskapligt - ändå förstår man att man inte riktigt räknas.
Det finns en familj som byggde hus här för kanske 25 år sedan - de kallas fortfarande i folkmun för nybyggarna.
"Ja hur länge är det ni har haft ert ställe...?" frågar de.
"Vi köpte 74", svarar jag.
Det är en ganska ansenlig tid. Men de rör inte en muskel i ansiktet.
"Jaha ja", svarar de. "Ja, jag minns ju Hedemos, som hade stället före er. Fin trädgrd hade de, många land. De brukade blanda linoljefärg till grindstoparna varje år. Måla dem vita."

Vi har bara en grindstople kvar. Den andra ruttnade bort. Den som finns kvar målade Elin och jag i våras för första gången. Den blev fin.
Det finns ingen ovänlighet i kommentarerna, bara en slags självklar tillhörighet sam jag aldrig kommer att uppnå. Mina barn kanske? De har ju varit på ön sedan de var nyfödda medan jag invandrade hit som vuxen.

Äntligen infinner sig sommarkänslan

Nu börjar jag äntligen få den rätta sommarkänslan. Det yttrar sig i att jag börjar lösa korsord till exempel. Jag saknar min bästa korsordslösarvän som vistas på annan ö. Men jag löser ändå träget svenskans kryss, det är kul. Sommarkänslan yttrar sig i att jag får energi igen, verandorna är äntligen nyoljade och utemöblerna såpskurade, ja - jag vet det är sent. Jag var bekymrad i hela juni och hann inte riktigt med. Nu börjar jag längta efter gäster också, långa grilkvällar med mat och prat. Snart kommer snickaren J och lagar min veranda och sätter in nya lås.

Sommarkänsla är också ro att läsa och kanske äntligen nudda vid manusbunten som nu börjar titta alltmer anklagande på mig.

Jag har helt enkelt landat i mig själv och i sommaren i slutet av juli. Bättre sent än aldrig. Och förresten är det augusti som är sommarmånaden med varmt hav och - hoppas jag . SOL.

Noveller från Vietnam som jag ska läsa på en liten ö i Sverige

Det här är sommar för mig: Kvällsdopp i svala havet, men luften är varm. Sedan tvättade jag håret i regnvatten på verandan så det står som en fluffig om än oredig sky runt mitt huvud.
Kaffe med lilla 85% chokladbiten.
Och så packar jag upp min nya bok När man är ung av Phan Thi Vang Anh, noveller av en suverän vietnamesisk ung författare som La Bibliofille tipsade mig om. Tranan har gett ut boken förstås.

Vårt skrivande har en grundsten, den heter tillit

Maria, Annica och jag får ofta frågor hur vi lyckas skriva ihop, om vi bråkar mycket, om vi blir osams helt enkelt. Det blir vi inte. Hela vårt samarbete genom alla åren bygger på tillit. Vi vågar spåna fritt, föra fram de dummaste ideer för att vi vet att varje liten byggsten kanske leder till en bra association hos de andra. Vi staffettskriver aldrig, vi äger inga personer i det vi skriver. Det finns aldrig i vårt samarbete mina texter och dina ftersom vårt långa arbeta tillsammans lärt oss att det inte är så det fungerar. Vi tillför byggstenar tillsammans genom allt vårt pratande. Ibland skriver en av oss en historia efter ett prat, ibland en annan. Men vi vet att vi gemensamt äger intrigen och personerna och att berätelsen aldrig uppstått om inte våra tre intellekt, eller två, gemensamt skapat den. Kanske den vetskapen är en av nycklarna till vårt givande samarbete? Det betyder inte att vi alltid är överens. Men vi är överens om grundfilosofin och sedan diskuterar vi jättemycket när det är något vi ser olika och kommer fram till gemensamma lösningar som ibland ligger långt ifrån det vi tänkte först.

I förrgår satt Annica och jag på verandan och spånade ... nu ska jag sjunka in i den värld vi pratade om.

Här är Världs-Evas blogg!

Eva mondiale de la Suède

vet ni vem det är? Inte? Men det är ju jag. Jag fick på något konstigt sätt upp min blogg på franska - fråga mig inte hur jag gjorde. och tittar häpen på översättningen av Eva Swedenmarks värld. Vad betyder den: (Annika????). "Världs-Eva från Sverige" ungefär. Nu har vi skrattat åt detta och vissa andra översättningar en lång stund, dotter E och jag!

Vi är ett segt släkte vi små röda

Ett mirakel har uppstått, hoppas jag i alla fall. Min röda iPod har väckts från den slutliga sömnen. Efter badet i grå oljelasyr igår med efterföljande dusch och topzbehandling visade den "sleep" på displayen - jag förtvivlade, jag den skyldiga som låtit den falla ur behån ner i färgburken. Men vi små röda är ett segt släkte. I morse satte jag på den, utan hopp. Men se, den lyder mina kommandon, den spelar musik. Vilket under: jag håller tummarna och hoppas på god fortsättning.

Jag blev skjortärms- och kragpresserska för att kunna åka till Frankrike

"Att stryka är ett bra sätt att känna sig som en bättre människa", skriver Klimakteriehäxan på sin roliga blogg. Jag stryker nästan aldrig, men när jag gör det tänker jag alltid på ett av mina första sommarjobb efter första året på gymnasiet. Jag ville ju till Frankrike, men hur skulle jag få pengar? Jag blev skjortärms- och kragpresserska på IMA-tvätten i Sundsvall på ackord. Varje morgon vandrade vi till jobbet klockan kvart i sju. Pappa och jag slog följe. Tvätten var en annan värld. Kvinnorna där var ofta ensamstående med barn.
Jag som dittills känt mig ganska fattig insåg att det var jag inte när de bara skakade på huvudet åt mig som skulle göra något så lyxigt som att åka utomlands för mina pengar. Och de tyckte det var fantastiskt med att pappa och jag promenerade tillsammans til jobbet och pratade med varandra om allt mellan himmel och jord.
Deras liv var så tuffa, jag fick höra så många historier om män som stuckit, svikit slagit, bedragit. Det tunga jobbet på tvättinrättningen gav det som var mycket pengar för mig, för dem var det knapp överlevnad. Det var varmt och slitigt och svettigt när det var högsommar utanför. Jag har aldrig glömt dgarna på tvättinrättningen när minst 500 skjortor per dag skulle ångas, pressas, strykas och jag som yngst desutom skulle hinna fixa kaffe mellan pressningarna åt alla.

Efter fem veckor åkte jag till Grenoble för pengarna och blev alldeles vansinnigt kär i Sydney med de brunaste ögon jag sett. Men det är en annan historia.

Klok sommarpratare med bra musik

Lars Berg, vilken härlig sommarpratare, så varm och klok. Jag minns vilket radarpar han och Lisa Berg var - för så länge sen, i u-landsdebatten som vi sa då.
Dessutom spelar han så bra musik.
Till exempel "Ne me quittez pas" av Jacques Brel, nu med en för mig okänd sångerska. Lyssna på det programmet om ni missade det.

Det är mycket roligare att skvallra om människor man hittar på

Vi sammanträdde på verandan idag, Annica och jag. Vi började prata om hemsidor men gled snabbt in på en familj som intresserar oss nu. Om mina grannar tjuvlyssnade - det gör de inte, de öste grus på andra sidan den alltmer ogenomträngliga häcken till nytt mystiskt projekt - men om: då skulle de tro att vi var riktiga skvallerbytor som firade orgier i lystet snokande i en stackars familjs liv. De kan ju inte veta att vi bara hittar på! Det är mycket roligare att skvallra om människor man hittar på, det kan jag rekommendera. Men man behövder ju någon att skvallra med. Annicas ögon lyser och hon skriver i sin anteckningbok.
Sedan tvättade vi mitt verandagolv med hennes nya högtrycksspruta.
Och sen tappade jag min iPod i lasyren jag målade den nytvättade verandan med. Men det var en annan historia.