https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 30 april 2011

Syndiga söta desserter

Hemma igen. För att ni inte ska få fel tankar om min Korsikavistelse vill jag berätta att den också bestod av syndigt god mat, inte bara träning klockan sju. Det här var den bästa efterrätten på min favoritrestaurang U´Libeccu som är det korsikanska namnet för en envis vind. Choklad på tre olika sätt.

torsdag 28 april 2011

Det är något med färgen blå som gör mig lycklig



 Idag har jag småshoppat, två turkosa sjalar, en med vita prickar och en rutig, en i tunnaste ull, en i lin. Som om jag inte redan hade lådorna fulla med sjalar? Men det är något med färgen blå/turkos som gör mig lycklig, som jag inte kan motstå.
Ordet "serein" på franska betyder ungefär upphöjt lugn, det tillståndet vill jag vara i. Det är ett blåturkost ord.

En solhälsning på stranden en tidig morgon


Halvsju i morse var solen ett rött klot ovanför bergen, vi gick ner till stranden för ett yogapass. Rullade ut mattorna på sanden och gjorde solhälsningar och andra rörelser. Vad kan jag säga... det är underbart. Tro nu inte att jag är vältränad, jag är förvisso stel och inte särskilt vig eller stark, men det fina med yoga är att man inte tävlar utan alla gör efter sin förmåga. Och små framgångar kommer med det tålamod man också tränar i yoga. Att vara närvarande en tidig morgon på stranden i Ile Rousse, att göra solhälsningar och lyssna till havet och vinden... det blir inte så mycket bättre än det tror jag! Just jag, just nu, på denna vackra plats.

Invånarna i Ile Rousse var diskreta och passerade bara förbi. Dock inte denna hund som la sig intill mig och bara stirrade, sedan reste han sig upp, skällde, tog en yogamatta i sin mun och sprang!
Det är Linda vår yogalärare som står på huvudet, vill jag förtydliga....

tisdag 26 april 2011

Tävling, vinn en väska: Förklara varför bageridamen var så butter?


Karin och jag har haft en omskakande bageriupplevelse på Korsika, som jag skrev om här i bloggen igår. Den skulle kunna tolkas på olika sätt. Frågan är om våra språkkunskaper är  tillräckligt bra för att vi  ska kunna uppfatta de finare nyanserna i en förolämpning?
Vi blev  fundersamma när det var omöjligt att få en bra upplysning om vad det var för spännande oformliga bakverk som såg så hembakta och gedigna ut. Var den ilskna magra kvinnan med det härjade ansikte någon som fått rycka in tillfälligt på annandag påsk och allmänt osäker på sin roll? Var hon korsikanska med bristfälliga kunskaper i franska, som trodde att vi var fastlandsfransyskor, som gärna ska sättas på plats. Hatar hon turister?
Vi har sinsemellan diskuterat mysteriet med den ovänliga damen och hennes minst sagt otjänstvilliga attityd. Vi har hittat många fantasifulla förklaringar, men tänkte att ni som läser detta kanske har ännu bättre idéer? Skicka en en förklaring på max 1000 tecken. Bästa förklaring vinner en fin korsikansk väska. Se bild! Oväldiga domare är vi två, Eva och Karin. Svar vill vi ha senast måndag. Vill ni inte skriva svar i bloggen går det bra att maila: evapavift@hotmail.com eller karin.englund@tele2.se
På bilden ovan den fina väskan med språklektion franska/korsikanska, på bilden t h en Eva som är glad trots burdust bemötande . Foto: Karin

Påskekrim: Elizabeth George dränker läsaren i detaljer

Denna dödens kropp läste jag förstås också som påskekrim. Elizabet Georges senaste där Thomas Lynley återvänder efter mordet på hans fru. Jag har nog läst alla hennes böcker, ändå är hon inte en av mina favoriter. Jo, det är kul att läsa om Lynley och om hans assistent och motsats Barbara Havers, man blir liksom bekant med personerna. Men denna bok på 700 sidor - den skulle ha redigerats hårt! Visst finns det en spännande historia i den, somt går lätt att räkna ut, annat inte lika lätt. Det är bra. Man vill känna sig lite duktig när man läser en deckare. Men jag funderar på vad EG skriver i sin bok om att skriva Write now? Nog har hon ett och annat att säga om att man inte behöver redovisa all research in i minsta detalj, här till exempel om taktäckning. Det där med "Kill your darlings" - det borde hon allt fundera lite omkring. Jag tycker det är olidligt mycket redovisande av detaljer i boken och blir så less så less, ändå läser jag ut den för det finns en spännande historia där dold under alla detaljer.

måndag 25 april 2011

Påskekrim: Kristina Ohlsson, min nya favorit



Jag måste uppriktigt säga att jag varit riktigt urbota trött på svenska deckare sedan mitten av nittiotalet. Stieg Larssons första bok "Män som hatar kvinnor" är undantaget, Johan Theorins Ölandsdeckare likaså,  men annars har jag varit tveksam till både språk, intrig och spänningsfaktor i det mesta jag tittat på, inga namn nämnda. Desto roligare att hitta en ny begåvad, spännande och välskrivande favorit. Kristina Ohlsson heter hon och har gett ut tre böcker hittills. Askungar, Tusenskönor och Änglavakter. Jag läste och kunde inte sluta och nu har jag slukat alla tre. Det är verkligen deckare i tiden. Huvudpersoner som inte är slentrianmässiga och triviala som i många svenska nutidsdeckare, en riktigt spännande intrig, intrikat uppbyggnad. Det är  angelägna och mycket bra samtidsdeckare som jag så gärna rekommenderar. Ska ni läsa en Påskekrim, läs Kristina Ohlsson!

Men hur sura kan fransmän egentligen vara och vad beror det på?

Just idag är det lite regnigt på Korsika. Jag vet inte om det är det som gör lokalbefolkningen så fantastiskt sura att de lever upp till alla fördomar om fransmän jag alltid hört men alltid bekämpat? Men idag blir jag beklämd. Först kyparen på caféet som vägrar ge oss en meny: "Varför ska ni ha en meny, vi har kaffe, te, vin, etcetera", sa han surt och vi gick. På bageriet frågade vi vänligt vad en kaka innehöll. Expediten stirrade med svarta arga ögon på oss och svarade: "Eftersom jag inte kan ert språk kan jag inte säga det."  Det blixtrade till i mig och jag svarade: "Eftersom jag talar ert språk kan ni förklara på franska vad det innehåller." Hon gäspade och svarade surt: "Mandelmassa". Jag köpte ingen kaka men jag blir förvirrad. Är det för att jag nyss varit i Rom och blivit så vänligt bemött som jag nu ser vad jag inte velat se? Är det för att jag blundat för denna otrevlighet och denna självgoda attityd i Frankrike som många vittnat om som jag nu blir  bestört och beklämd?
I en scen i filmen French Kiss försöker Meg Ryan  vara trevlig mot en man i en hotellreception i Paris för att få en upplysning - hon blir bara snorkigt bemött tills hon skriker, då får hon den upplysning hon vänligt bett om. Vi har skrattat åt den scenen och känt igen oss, döttrarna och jag - men ändå inte riktigt hållit med. Efter dagens händelser i Ile Rousse är jag  skakad. Det är ett så extremt otrevligt bemötande, det kan inte bero på att det är mycket turister här, för det är det inte. Det beror inte på språkförbistring för jag pratar flytande franska och försöker vara vänlig - vad betyder då denna otroliga ilska, denna surhet man blir bemött med?
Hur är tillståndet egentligen i ett land där befolkningen verkar må så illa?

Stilla dagar på Korsika

Igår strålade solen från blå himmel så mina vader antog en glad röd färg. Idag var det mulet men jag vaknade av morgonyogan. Vi var utomhus idag, rullade ut yogamattorna på tennisplanen och kämpade i 75 minuter. Bra för kroppen bra för själen. Jag är så glad att jag bestämde mig för denna Korsikavecka. Det är något med den vilda naturen här som är befriande, vilt och vackert samtidigt, det tycker jag om. Havet skiftar i alla blå och turkosa nyanser som finns. Badar gör jag inte än, det är för kallt. Men njuter av skönheten och stillheten på hotellet i Ile Rousse. Jag har varit här många gånger, jag blir förvånad över att det ständigt ser likadant ut. Inga nya turistkomplex växer upp, samma affärer nu som för tio år sedan. Stillsamt, vackert.
På dagarna sitter jag vid ett litet bord i lobbyn och arbetar. Så här kan man ha det, en slags lycka!

fredag 22 april 2011

Påskekrim: Deon Meyer skildrar Sydafrika idag

Det kanske är  fel tajming att läsa en otroligt spännande bok med två unga amerikanska backpackers som hamnar i helt fel sammanhang i Sydafrika just innan ens dotter ska dra iväg på tre månader till inte helt stillsamma länder i Sydamerika? Det har jag ändå gjort.

Det är tidig morgon och en ung amerikansk kvinna rusar upp för sluttningen på Taffelberget i Kapstaden, brutalt jagad... Jag slukade Deon Meyers nya bok (Weylers förlag). Han är en sydafrikansk författare som skriver inträngande skickliga kriminalromaner om livet i Sydafrika, ett land så präglat av våld. I dagens Sydafrika finns, vid sidan av det hopp man vill känna om en demokratisk utveckling, också ett mörkt stråk av våld och korruption och han skildrar det så intensivt och väl att jag till och med står ut med ytterligare en trött, tidigare försupen manlig polis som huvudperson - annars ett av mina hatobjekt  i samtida deckare eftersom de förekommer så otroligt frekvent. Den senaste boken, Tretton timmar, är den mest spännande jag läst av honom. Kunde inte släppa den. Men som sagt, mardrömmar gav den mig!

onsdag 20 april 2011

GLAD PÅSK! Nu drar jag till Korsika

Det är vår, ljumma vindar och sol och det gör mig så glad och lätt. Kanske ger det mig en lätthet i sinnet jag längtar, ja jag behöver nog sol! Nu drar jag en vecka till Korsika med fina vännen K. Vi ska yoga i 75 minuter varje dag, dricka rosé gris och kanske en Kir Napoleon. Vandra längs havet - ja K. tänker simma. Njuta av det vackra hotellet i Ile Rousse. Jag tar med mig manus att begrunda. Lägger ut kapitel efter kapitel på den andra tomma sängen, ser ut över bergen från min terrass. På lördag åker jag. Kanske vi hörs från Korsika?
Glad påsk!
Bilden tog Maria när vi var på Korsika och började skriva "Papparesan".

fredag 8 april 2011

Hej på ett tag - jag gör en bloggpaus och samlar ihop mina ord och tankar

Jag funderar mycket. På hur livet är och vad jag gör. Vad jag skriver och varför. Jag känner att tiden är dyrbar - och orden.
En känsla har sakta kommit till mig. Det är att jag ska göra en bloggpaus. Jag älskar att blogga och att framför allt få så fina kommentarer. Bloggen har gett mig vänner och många nya tankar. Men just nu brottas så många funderingar i mitt huvud att jag behöver lägga min kraft och mina ord där.
Så jag säger hej på ett tag. Jag kommer att läsa  bloggar så klart. Kanske skriver jag igen. Men just nu känner jag att jag tar en paus.

onsdag 6 april 2011

Vilka böcker ska jag läsa i Rom?

Vilka böcker packar jag ner i väskan för Romresan? Bok nummer ett blir min vän Jane Moréns nya diktsamling Ansiktet i händerna som jag så ser fram emot att läsa. Av min vän har jag fått Rilkes Duinoelegier i fin nyöversättning av Camilla Hammarström, jag tror den passar att avnjutas med gott rött vin i Rom.
Jag längtar efter en bra thriller att läsa eftersom jag ibland är orolig när jag flyger? Några tips?

tisdag 5 april 2011

Ett motlut jag inte alls tänker acceptera, jag lägger in en ny växel

Det gäller verkligen att lägga in en extra växel ibland - eller skaffa en liten hjälpmotor som flickan på omslagsbilden till min bok Folkbildningens femtiotal.
Ni vet, man hoppas så mycket på något, man målar upp en vision av hur det ska bli. Jag har lätt för det. Så en dag inser man att drömmen var så långt från verkligheten, det blev inte som man tänkt. Det bidde helt enkelt - ingenting! Då kan man ju deppa ihop eller som sagt lägga in en ny växel som hjälper en uppför motlutet i den eviga uppförsbacken.
Så var det igår, ett efterlängtat besked dröjde, kom och visade sig ha blivit knappt ens en tumme. Nä så får det inte vara, tänkte jag! Jag försökte dra i en massa nya trådar, försökte komma på nya idéer som kan förverkliga en dröm jag har. Idag får vi se om alla de tanketrådarna kan knytas ihop, kanske kan jag virka ihop dem till något mer än en tumme så småningom. Framför allt gav det mig energi att kämpa emot, att inte deppa ihop utan i stället tänka att: JOOO det ska bli av!

måndag 4 april 2011

Den eviga staden får Eva-besök

Snart packar jag väskan och drar til Rom. På torsdag blir det av, jag och flickorna E drar till den eviga stad som aldrig fått besök av just denna Eva.

Idag är det Milton-Måndag och jag har umgåtts med en liten snorig hostig pojke. Vi läser böcker och leker stillsamt. Idag har vi läst Anna-Clara Tidholms Knacka på och sedan knackat flitigt överallt, inspirerade av boken.Vi skulle ha tagit en tur till Fotografiska idag, men det får vänta på att den lille mannen blir frisk.

Jag är så glad över min vårresa till Rom. Det är faktiskt min julklapp från flickorna E att de tar mig med dit och att vi ska uppleva Rom tillsammans. Fint eller hur!

söndag 3 april 2011

Familjemiddag på söndagar, det tycker jag om

Vi åt alltid söndagsmiddag tillsammans i min familj när jag växte upp. En trevlig vana, tycker jag. Vi åt middag i vardagsrummet på teakbordet på bilden ovan, det som nuförtiden står hos mig och som jag tycker så mycket om.På den tiden var det modernt med konserverade frukter så det var ofta efterrätten. Jag minns goda stekar och härlig sås. Till maten drack vi alltid mjölk utom just på söndagarna då man ibland fick juice - minns ni juicen i plåtburk med lätt metallisk smak. Tjusigt, tyckte jag då.
Ingen drack någonsin vin eller sprit i mitt hem. Det var alldeles påfallande nyktert utan att man på något vis var nykterist.
Idag ska vi äta söndagsfamiljemiddag hos E och ML. Det känns fint att samla ihop sig en grå söndag som denna för lite kärleksfull familjevärme.  ML har just varit i New York, jag och döttrarna åker till Rom på torsdag och sonen till London. Mitt liv idag är så annorlunda mot när jag var liten. Men familj, det tycker jag hela tiden om.
Och jo, familjen idag dricker allt vin till maten!

Varför skrivs det alltid så mycket om romaner som skildrar överklassen?

Alla lyckliga familjer liknar varandra heter en roman av Claes de Faire. En skildring av en sammanfallande familj i iskyla där alla lever efter strikta yttre regler och normer och andras förväntningar, där alla döljer sitt inre för de andra. Romanen har fåt en del uppmärksamhet - som ofta när överklassen skildras i Sverige i romanform för övrigt tycks det mig. Det finns en del välskrivna sidor och träffsäkra formuleringar men mycket är för schabloniserat för att jag ska kunna ta den till mig.

lördag 2 april 2011

Modeller med pinntunna lår, så smala att man kan skära sig på deras höftben

Jag bläddrade i Damernas Värld i Mora, var trött, ville bara bläddra och koppla av. Inte kopplade jag av, jag blev i stället riktigt deprimerad. Här har debatten förts i årtionden om utseende, om anorexia, om sjuk idealbildning i media. Många tidningar idag har fler modeller som ser ut som du och jag, de lyfter fram kvinnor i olika storlekar och åldrar. Så icke denna tidning som tydligen vill bli ett exklusivt modemagasin. Jag stirrar med häpnad på de mycket unga, extremt långa och smala modellerna och blir riktigt ledsen. Deras lår är tunna pinnar, deras överarmar likaså. De är utdraget långa och alldeles overkliga.
DV hotar med att visa baddräkter i nästa nummer. Jag antar att dessa stackars unga flickor med höftben man kan skära sig på och utan bröst är modeller då också. Jag tänker inte köpa DV för att titta. Jag fick så nog av detta nummer som inte talar till något i mitt liv. DV verkar inte bry sig det minsta om vilka ideal man skapar med sina anorektiska sjukligt smala modeller. Fy!

fredag 1 april 2011

NU är vad som gäller

Vet ni vad, Annica och jag har träffat nio femteklasser i Mora på tre dagar. Vi har haft en lektion med var och en av klasserna och berättat om vårt skrivande, gett skrivtips och svarat på många intelligenta frågor. Igår avslutade vi besöket med en inspirationskväll med lärare och bibliotekarier. med rubriken "Ensam är inte stark".  Vi pratade utifrån vårt eget skrivande om att förverkliga drömmar. Vi uppmanade dem att ta tag i sina drömmar nu! Tänk inte att "det ska du göra sen", sa vi. Vem vet vad detta sen innebär, nu är vad som gäller.
Jag är tillbaka hemma igen, faktiskt väldigt trött. Men det är helg, jag är trött men glad, kan man säga eftersom besöket var så lyckat och entusiastiskt.

Vi hann med ett besök på fina Zornmuseet och fick bland annat se delar av den intressanta utställningen om Emma Zorn. Här porträtterad läsande av sin make Anders Zorn.