Den 24:e mars klockan 13.00 får vi veta vem som får 2009 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne

Tisdag den 24 mars klockan 13.00 får vi veta vem som får världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Det tycker jag är lika spännande som vem som får Nobelpriset i litteratur, det pris Astrid borde ha fått men aldrig fick. Tillkännagivandet görs av prisets jurys ordförande Larry Lempert, från Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby. Prissumman på fem miljoner kronor går till en eller flera författare, illustratörer, berättare eller läsfrämjare. Nytt för i år är att tillkännagivandet samtidigt sker på Bologna Children's Book Fair, världens största internationella barnboksmässa där jag hett önskar att jag var just precis nu! Nästa år vill jag vara där.
153 kandidater från 60 länder världen över är nominerade till årets pris, som kommer att delas ut vid en ceremoni på Konserthuset i Stockholm den 2 juni

Astrid Lindgren är Sveriges utan konkurrens mest översatta författare. Hennes böcker finns att läsa på hela 86 språk. Försäljningen utomlands uppgår till närmast ofattbara 80 miljoner exemplar.
Mer info på www.alma.se.

En vindil kom farande och tog draken med sig

Tuulikki Pietilä är död, 92 år gammal läser jag. Hon var Tove Janssons livskamrat och förebilden till figuren Too Ticki i Muminböckerna /som jag älskar att läsa!/. Tuulikki var professor i grafisk konst. Tillsammans med Tove Jansson gav hon ut boken "Anteckningar från en ö". Där berättar Tove och Tuulikki i ord och bild hur de byggde sitt ensliga hus på en kobbe långt ute i skärgården. Jag tar fram boken och bläddrar i den. Tove är död, Tuulikki är död men Mumindalen lever för evigt. Där sitter Too Tikki nere vid bryggan och metar.
"Anteckningar från en ö" är en kärleksförklaring till den lilla ön Klovharun där de tillbringade över tjugo somrar. Här är de sista raderna i boken när de bestämt sig för att de måste flytta från sitt hus: "Den sista dan när Tootsi städade i källaren hittade hon en av våra drakar från sextiotalet och tog ut den på backen. Bara för ro skull gav hon den lite fart i svansen och just då kom en vindil farande och tog draken med sig och den flög högt upp, rakt upp och fortsatte långt ut över Finska viken."

Allt är roligt och jag är konstant nyfiken

En morgontanke när solen skiner in genom mina dammiga fönster och jag känner vår i luften. Min vän Ulla L skickade mig ett urklipp ur DN. Marianne Kihlgren fyller 90. Hennes livsmotto är: "Ha inte vett att bli gammal, allt är roligt och jag är konstant nyfiken."

"Så ska vi fortsätta att vara!" säger Ulla. Jag kan bara hålla med.

När man uppnått sin dröm är det nästa som lockar, och nästa

Min vän Annica flyttade till ny större våning igår. Hon och jag packade ihop hennes arbetsrum. Vilken nostalgi! "Du kan tömma byrån kanske?", sa hon. Varje låda var fylld med Emma Vall-böcker. Vi packade och pratade. Mindes stoltheten när första boken kom ut, Flickan i medaljongen. Hur vi gick till bokhandeln och såg den där, den fanns, på riktigt. Nu har hon byrån och hyllorna fyllda med böcker som vi skrivit tillsammans och som hon också skrivit själv. En dröm förverkligad. En del av en dröm. För det märkliga är ju att när man är i det som man trodde var ens dröm så är det nästa dröm som lockar, och nästa.
I alla fall, jag har drömt om en annan våning ibland, lite mer centralt kanske, ja... en annan. Igår när jag såg mängden av kartonger, kassar, lådor, hyllor som ska ner och möbler som ska bäras, tänkte jag: Nej! jag ska inte flytta. Inte nu.
Det är egentligen inte en ny lägenhet jag drömmer om, den drömmen ersättar bara en saknad. Den är en såpbubbla. I stället ska jag slå mig till ro i min våning, sortera bort det jag inte vill ha och behöver. Trivas helt enkelt och låta mina drömmar handla om saker som inte är materiella.

Låt oss tala om provisoriska utopier

Jag tycker om tanken på provisoriska utopier. I en bok jag gjorde tillsammans med Leif Biureborgh 1969, "Inför 70-talet, jämlikhet och rättvisa", finns en lång intervju med Ernst Wigforss som Leif gjorde. Han var hemma hos Wigforss i Vejbystrand i tolv timmar, de pratade. Eva Wigforss bjöd på lunch och det är en av de intervjuer jag verkligen grämer mig över att ha missat – jag kunde ha varit med. Men jag kände mig för blyg och för otillräcklig. Synd! Så här sa den kloke gamle mannen i alla fall på tal om visioner:
"Jag är rädd för att verka utopistisk, barnslig.. När jag gick med i partiet i början av seklet tyckte man inte det var konstigt att tala om att genomföra socialism. Vi levde i ett litet land, ett feodalt samhälle. När man går över till ett nytt system, den moderna kapitalismen, uppstår en spricka, man får nya ideal. Men jag sade från början: "Låt oss inte tala om utopier! Tala i stället om provisoriska utopier."
Jag undrar vilka provisoriska utopier du har, Mona?

Världspoesidag och praktisk vardagspoesi

Vill tipsa om du är i Stockholm idag: Världspoesidagen firas på Stockholms Stadsbibliotek för nionde året i rad. Klockan 14-16. Stadsbiblioteket Rotundan. Medverkar gör: Jörgen Gassilewski, Katarina Kieri, Henrika Ringbom, Cia Rinne, Aki Salmela och Saila Susiluoto. Tango med Darya och Månskensorkestern. Läs mer om de medverkande på Författarcentrum Östs webbplats.

Själv är jag inte där. Min vän Annica flyttar och vi samlas och bär kassar med böcker, flyttlådor mm från den gamla lägenheten till en ny nära Solna centrum. Ska bli spännande att se den nya lägenheten och fira in den. Det är mera lite praktisk vardagspoesi sådär.

Sök efter glömda favoritdikter med bara några ord

Nu finns Dikter.biblioteket.se - en ny databas med över 52 000 hänvisningar till dikter, cirka 7000 av dessa är dikter och ramsor för barn. Där finns dikter av både svenska och utländska författare. Du får träffar på första raden ur dikten, ibland även ytterligare en annan rad ur dikten, och hänvisning till det verk där dikten ingår.Så, hur var det nu, "En värld är varje människa" - och sen då? Eller den där dikten där ordet "spiltor" förekommer? Eller dikten om sardinen av Werner Aspenström, hur börjar den? Prova själv!Jag skrev in "Säg till om jag stör" och fick genast upp information om Eeva Kilpi och textraderna:

Säg till om jag stör, sa han när han steg in

Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.

Får man ha lugg och långt hår efter fyrtio? femtio?

Regelmässigt varje år kommer damtidningarna med urtråkiga hårbilagor. Halva tidningen är som en annonsbroschyr för hårvård - det kanske den är också förresten? Jag kan inte se någon annan anledning för tidningarna att visa dessa likadana urtråkiga reportage år efter år annat än att de genererar annonser från digra konton. Kan ni?
Jag är väl en hopplös person i sammanhanget som envisas med att ha samma frisyr, decennium efter decennium. Några gånger varje decennium är jag riktigt modern - då utropar hårbilagorna att nu är det LUGG som gäller, eller att nu är det LÅNGT hår som gäller. Jag har alltid lugg och alltid långt hår. Jag bestämde mig efter min konfirmation, så det är ett tag sedan. Då klippte en ovänligt sinnad frisör mitt hår kort, så kort och gjorde en hemsk frisyr. Jag ser ett vilset ansikte titta fram bakom den stela korta tantfrisyren. Sedan dess har jag min trivsamma frisyr som vid behov, skrivande t ex, snurras upp i en bekväm tofs.
På tal om stil - ibland är det faktiskt människor som antyder att kvinnor i "viss ålder" som fransmännen så finkänsligt uttrycker det, inte ska ha långt hår och inte lugg. Ska? Jag blir så full i skratt. Det är väl när man är i en "certain âge" som man har sin fulla rätt att ha precis det man vill? Det man trivs i nämligen.

Hallå - jag tar in alla inlägg som kommer!

Det är så kul att få respons på det man skriver på bloggen, att få inlägg. Men jag är så osäker på vad som händer? Min vän U.C. har skrivit flera inlägg, bara ett av dem kom fram. Det verkar som om inläggen går iväg men när de inte dyker upp i kommentarerna började hon undra om jag inte ville publicera hennes inlägg. Så hemskt - det kanske är flera som tror att jag inte tar in deras inlägg? Så är det inte. Det enda inlägg jag inte tagit in var ett med personangrepp mot min bror, annars har jag tagit in alla inlägg som kommit. Jag blir bekymrad!

Författarbloggar att rösta på

Vi Läser, den boktidning som tidningen Vi nu ger ut, har utlyst en tävling om Bästa författarblogg. Jag ser – och blir glad över – att jag är med på listan där man kan rösta.

Här har du omröstningen, och mer information om tävlingen.

Det är stil det är frågan om inte att slaviskt följa modet

Jag lyssnar på Stil - Susanne Ljungs intressanta folkbildande program i P1. Alltid lyssnansvärt. Idag om modeskaparen Valentina som ansåg att det inte var mode hon arbetade med utan stil. ”Fit the century, forget the year”, sa hon, plaggen skulle ha en hållbar stil, oberoende av årets mode. Intressant att fundera på det. I morse sa nämligen Tony Irving ungefär detsamma i intervjun i Svenskan: "Jag är en stilperson, inte en modeperson. Mode är när någon annan bestämmer hur alla ser ut, stil är när jag är medveten och själv bestämmer hur jag vill presentera mig." Jag gillar den inställningen! Har aldrig förstått det där att gå med hopen och slaviskt följa mode. Min mamma hade färgglada kappor när alla andra i kvarteret hade tantgrå kappor och hennes hattar var en fröjd att se. Hon hade stil.
Programmet Stil har också det - stil. Genomarbetade program, oväntade infallsvinklar. Lyssna på reprisen om ni missar programmet nu. Stil idag svingar sig från spännande Valentina till Sankta Birgitta Kloster där syster Ida berättar om hur nunnedräkten ser ut och vad den symboliserar.

Stickning är släkt med meditation

Stickning och virkning är total avkoppling, släkt med meditation. Jag försvinner in i maskorna och garnet så till den mild grad att en av exmännen blev svartsjuk på stickandet. Då la jag av. Nu har jag tagit upp det igen. Min syster Kerstin och jag handarbetar alltid när vi är på sommarön. Medan vi stickar pratar vi lugnt och innerligt, lyssnar på musik eller radio (Andliga sånger tidigt på söndagsmorgonen, väldigt tidigt! är favoriten). Nu på vintern bor Kerstin i Offerdal, hon stickar fantastiska vantar, se Jämtlandsvantarna på bilden och bloggar på De små tingens gudinna.
Min mamma hade en djupt rotad känsla för att man inte bara kunde sitta. Handarbetade man så gjorde man något och kunde därför sitta framför teven utan dåligt samvete.
Idag i Svenska dagbladets helgbilaga är det en underbart läsvärd intervju med Tony Irving som stickar när han inte dansar och är elak jurymedlem i Let´s Dance. Han pratar fint om stickningen som lust , kreativitet, avkoppling och energiuppladdning.

Att kisa eller kissa det är frågan när man är liten och läser

Erling är min vän och brorson, en synnerligen rolig och klok vän. Vi var på crèperie ikväll, åt och pratade böcker. Han rekommenderar vampyrläsning åt mig, jag är tveksam, skrajsen av mig som jag är. Han läser glatt våldsamma mangaserier också. Men när jag gav honom vår snälla barndeckare för några år sedan /Spår i snö/ tyckte han den var så läskig att han bara ville läsa den dagtid. Jag tog det som en komplimang att den var så verklig och påminde om det liv han kände till och därför kunde vara hotfull.
Han gillar Petrinideckarna också. Jag berättade att Mårten Sandén som skrivit dem också skrev schlagerfestivaltexten till Alcazar. Erling läste en av Mårtens böcker när han gick i tvåan och inte lärt sig skilja på enkla och dubbelskrivna konsonanter.
"Jag grubblade länge över varför huvudpersonen kissade mot solen", berättar han.
Att kisa mot solen och kissa mot solen är inte riktigt samma sak.

Idag fyller min pappa år och jag minns

Min bror Peter har samma tankar som jag idag. Det är 19 mars, pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 98 och det känns overkligt. I mitt minne är han så vital, så fylld av energi. Jag kan i mitt minne höra hans röst i min telefon när han ringde och hade kommit på en bra formulering eller en ny idé eller när han var arg på något i politiken. Ständigt engagerad och så oerhört levande. Att någon så levande kan vara så död. Dock, i mitt minne lever han. Jag pratar ofta med honom och ler vid tanken på vad han skulle ha tyckt om olika företeelser i samhället. Jag kan se drag av honom i något av mina barn, jag minns honom så otroligt tydligt. Och då lever han ju på ett sätt. Han dog liksom mitt i språnget, skrev sitt sista kåseri samma dag han dog.
Just nu planerar vi några släktdagar, mina bröder, barn och brorsbarn och jag. Vi hade det i Sundsvall förra året. I år planerar vi att vara på mitt lantställe. Vi pratar , skrattar och minns. Har det fint tillsammans helt enkelt. Pappa skulle ha gillat det. Han skulle ha gått runt och tittat på alla de blommor som växer på min ö men inte finns i Sundsvall. Ja, jag tror han kommer att vara med oss i juni på landet.

Leva vill att vi ökar vår humorkvot, HQ

Jag läser ett inspirerande nummer av tidskriften Leva. Det handlar bland annat om humor som kraft i livet och det fungerar: numret gör mig glad! Det finns inget så härligt som vänner som man kan skratta ihop med, skrattet överlappar sorgen. Och det bästa jag kan säga om några av männen i mitt liv är att de fått mig att skratta.
Skratt är så förlösande. Det glada, varma, tillgivna skrattet alltså. Så befriande. Öka din HQ! utropar Leva. De citerar Arthur Koestler som säger något så fint som att Aha och haha-upplevelser hänger ihop. Visst är det härligt?
I numret finns en tänkvärd intervju om humor och allvar med Zinat Pirzadeh, komiker och författare. Folk borde lära sig slappna av och inte ta sig själva på så stort allvar, tycker hon: "Man måste inse att andras liv inte handlar om att göra just mig arg och besviken."
Zinat pratar så klokt om humorns makt att på ett avväpnande sätt möta svåra situationer. Hon debuterar förresten med två böcker i år: Flickan och vargen, som är en roman och en humorbok: Fyra blattar är mer än fem svennar.

Natthäng framför datorn för yogaplats

Intresset för yogapassen på Friskis o Svettis har exploderat och tagit dem på sängen. Passen räcker inte här i Stockholm. Med det nya bokningssystemet får man boka fem pass en vecka framåt. Yogapassen som släpps blir direkt fullbokade. Jag missade att boka nästa onsdag i morse, på em var det fulltecknat. Nu sitter jag /gäspande/ uppe för att jag vill boka ett yoga specialpass nästa torsdag, platserna släpps tolv i natt. Jag tänker få en av de platserna då man mer noga ska gå igenom olika positioner, asanas.
Det här är som att köpa biljetter till popgalor. Yogan är nyttig, men natthäng framför datorn för att få en plats är mindre nyttigt!

Livet i Föreningen är mer spännande än teater

Jag var på årsmöte i Föreningen. Ibland är det mer spännande än teater. I synnerhet när man kan luta sig lite tillbaka och inte behöver ta så mycket ansvar. I en stilla diskussion om båtars hastighet flammar gamla gräl upp, en hatfylld flamma skär genom rummet, gamla oförrätter och bitterhet visar sina nakna ansikten. Jag älskar när maskerna lossnar från de väluppfostrade mötesdeltagarna. Det finns icke närvarande fiender också. Frågor Som Inte Får Nämnas. Vi vet alla, vi vet också att frågan trots allas enighet och frågans till synes bagatellartade karaktär är olöslig. Det handlar om tillgång till gemensam yta, mer kan jag inte säga som ni förstår.

Föreningen har länge varit en männens scen. Mycket haha och hoho i mörka skratt och starka män som löser praktiska frågor. Nu bryter kvinnorna in, sakta går det, i Föreningen. Jag är med för att jag äger ett hus, har alltid ägt det. I alla papper var det registrerat på mig. Men Föreningen registrerade min man som ägare och diskuterade alltid med honom. Förvirring när han försvann. Jag älskar den här Föreningen. Det är ett mini-Sverige. Och jag kan kanske raljera, men det finns omtänksamhet och vänligt intresse bland oss. Vi hittar sätt att samexistera, som ett minikosmos. Och när något ska göras drar alla ut efter förmåga. Vi bär gemensamt ombord alla våra sopor på sopbåten till exempel. En äldre svag öbo behöver inte be om hjälp, den kommer ändå, glada starka yngre personer svingar ombord tunga säckar av skräp från bryggan oberoende av vem som ställt ner det. Så är det på min ö. Undra på att jag längtar dit.
På bilden: Min lupinbacke i juni

"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv!"

Skaffa dig ett yrke så du får en lön! Det var min mammas ständiga uppmaning. Egna pengar är frihet. Jag gjorde som hon ville. Har alltid varit självförsörjande, jag gifte mig också och fick barn och skiljde mig. Jag tänker på mitt liv och mina val nu när det rasar en intensiv äktenskapsdebatt i media. Vad är bäst för barnen, för mig, för alla? För och emot - läs: det är kul inlägg på Newsmill av Gudrun Schyman och Linda Skugge bland andra. De svingar i svart-vitt.

Jag tror vi skiljer oss för lite, håller ihop för barnens skull i djupfrysta förhållanden. I have been there, done that och undkommit.

Jag vet när jag upptäckte att något blivit fel, det var när jag såg en curlingmatch på teve, (varför jag nu gjorde det, olikt mig!). I skuggan av spelaren såg jag en liten figur som sprang runt och sopade isen för att underlätta för Spelaren.
Men det är ju jag! insåg jag med fasa.
Det var början på en lång process. Jag insåg hur jag förminskat mig själv, slagit knut på mig själv för att passa in, bli älskad, tystat mig själv, överhuvud taget gjort mig ont genom att stanna i ett förhållande som dött. Det var en sorglig insikt och den som säger att en skilsmässa inte är en sorg, den tror jag ljuger. Det är klart man går in i ett förhållande med drömmar om kärlek som ska vara, som övergår i vänskapskärlek tills döden skiljer oss åt. Så tänkte jag, mot bättre vetande.
Men det var det där med curlingspelaren.
Jag insåg att jag hade krympt mig själv. Jag behöver inte skylla på någon, jag hade lyckats så bra med det på egen hand. För att duga och passa in hade jag blivit en tystare och mera ledsen människa, tappat mig själv.
Det är inget jag behöver berätta mer om på bloggen, men en dag sa ett av mina barn:
"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv."
Den kommentaren tog jag på allvar. Jag gjorde det. Både skiljde mig och skaffade ett liv.
"Du skrattar så mycket nuförtiden", säger mina vänner idag.
Jag känner det som om jag rätat på ryggen tagit ett djupt andetag och klivit in på min egen bana nu igen. Jag spelar, sopar inte banan åt någon annan.
Jag vet att jag tog rätt beslut, jag fick tillbaka mig själv, min självkänsla och jag är en tusan så mycket bättre förebild för mina barn idag när jag klarar mig själv, tror på kärleken och skrattar mycket.

SAOL på nätet

Svenska Akademiens ordlista utkom första gången 1874. Den senaste upplagan publicerades i april 2006 och är den trettonde i ordningen . Den innehåller 125 000 nusvenska ord med uppgifter om stavning, uttal, böjning och i vissa fall betydelse
SAOL är en oumbärlig hjälpreda. Så bra att den finns på nätet gratis från och med idag. Här kan man söka på ord i dagens svenska. Programmet visar den sida i boken där det sökta ordet står. Saknar man ord är det fritt fram att föreslå nya på Svenska Akademiens hemsida.

Till ordlistans söksida www.svenskaakademien.se/ordlista

Det är inte längre jag ... Eva

Jag arbetar med en historia sedan mer än ett år. Inte hela tiden förstås. Men det är något jag vill berätta, jag vet bara inte riktigt hur. Jag har skrivit kanske 180 sidor. Men det är inte rätta flytet, jag känner inte att man kommer in i berättelsen. Hur ska jag göra? Döttrarna läser och gillar, men är inte heller nöjda.
Jag har skrivit i tredje person. Det kanske är det som är fel? Nu ändrar jag på försök till första person. Jag ville inte skriva "jag" först, det blev privat. Men nu har historien snurrat runt i flera varv, det är inte längre jag, Eva. Det är jag... en annan kvinna.
Just idag känner jag mig entusiastisk för idén, det blev mera liv, man kom närmare. Nu får vi se om jag tycker likadant i morgon.
Idag ändrar jag hon till jag och de till vi och deras till våra och ... ja ni förstår. Vi har så många pronomina i svenskan så man blir helt galen. Tänk om det gick att bara köra stavningskontroll sök ersätt - men det är helt omöjligt. Vartenda litet pronomen måste jag peta på. Fundera över. Det är faktiskt ... spännande.

Kramar i stället för skamvrå, kräver upprörda pedagoger - Men Jan Björklund lyssnar inte

Johan Croneman, vass kolumnist i DN, sågar Jan Caligula Björklund jäms med fotknölarna i en krönika. "Det var länge sen man såg en så arrogant och ointresserad politiker" JB hånade, felciterade de engagerade pedagogerna bakom skoluppropet, läs det här där 8000 lärare och pedagoger uttrycker sin oro över regeringens nygamla skolpolitik.
Läs mer om skoluppropet i Aftonbladet idag: "Stoppa Nanny-metoder, Tusentals pedagoger i upprop på nätet."
Jag minns med fasa min tid i skolan på femtiotalet, hur magister A kastade busiga pojkar in i väggen, friskt utdelade örfilar, hur rädd man var, så helt utan makt. Det var en gammeldags auktoritär skola med rabblande av utantillläxor. Enhetsskolan kom med friska pedagogiska grepp - jag var glad för det men på gymnasiet mötte jag den auktoritära skolan igen.
"Barnen uppfostras i betygshets istället för kunskapstörst. Men bestraffningar som kvarsittning och andra disciplinåtgärder ökar inte barnens arbetslust," säger uppropet som nu har 8700 undertecknare. Men Björklund väljer att vifta bort och inte lyssna. Lyssna är inte hans bästa gren, som Johan Croneman träffande skriver.

Mitt förhoppningsfulla sjuttiotal

Vågar du publicera texten till Bruket? frågar en bloggläsare. Visst, svarar jag, här kommer texten jag skrev till Katas döttrar i slutet av sjuttiotalet till skivan som Katas döttrar gjorde, Kvinnor sjung ut.
Be mig bara inte sjunga den. Melodin är fin men svår. Björn Fridegren gjorde musiken.
Här är texten. Inspirerad av min hemtrakts sågverk.

Bruket, för mej var det åtta ungar
i samma rum med sängar överallt
minstingen i byrålådan
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan trångboddhet

Bruket, för mej var det kamp mot lössen
dammet från sågen, ingen ledighet
grönsåpa och hink och borste
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan fattigdom

Bruket, för mej var det kamp för brödet
gemenskap i vardan, möten i det röda
detta vill jag inte glömma
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med djup gemenskap

Bruket, för mej var det också glädje
alla förstamajtåg med Internationalen
och med fyllda utflykts-korgar
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med röda fanors fest

Bruket, åttio-talets röda bruk
välfärd, gemenskap men också fest
mellan alla höghus-rader
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
här och nu

Ja vilken naiv förhoppning på politiken. Om jag då, på 70-80-talet, sett dagens förflacking av politiken, alla svek mot idealen, en moderatregering, en urvattnad profillös socialdemokrati – så besviken jag hade varit.
Så besviken jag är.

Det gränsöverskridande inte strömlinjeformade

Matilda och Linnea var här igår. Jag är faster åt en och moster åt en. Ni kan följa Matildas roliga blogg här. Vi åt och pratade och skrattade. Matilda retas med Linnea och mig för att vi som hon säger "misstrodde folket" och inte litade på att våra favoriter skulle röstas fram. Nu gjorde de det. Vad hände? Det brukar vara så förutsägbart, och ofta är det väl inte de mer udda bidrag jag gillar som vinner. Men fanns det något mer udda i år än Malena och Caroline? Det är alldeles underbart att inte det strömlinjeformade alltid vinner.

Jag gillar det gränsöverskridande. Mårten Sandén till exempel, jag känner honom som en rolig duktig barn- och ungdomsboksförfattare, BUS-medlem som jag. Igår satt han i rutan och vinkade som textförfattare till Alcazar. Visst är det härligt? Man ska kunna svinga sig mellan många olika genrer. Min favorit Joyce Carol Oates kritiseras för att hon skriver för mycket och för olika - vilket är en de saker jag beundrar hos henne. Jag får också höra att jag är för splittrad och borde gå in ordentligt för en sak, varför det? Jag älskar att skriva allt från fakta om femtiotalet, till barnböcker, ungdomsböcker, deckare och kärlek.
Hallå Mårten! Jag skrev ju sångtexter till den feministiska gruppen Katas döttrar en gång, fick till och med med en text i Tidens sångbok. Bruket heter den. Kanske skulle ta upp låttextskrivandet igen?

Vilken härlig skräll

Jo, jag ska se schlagerfestivalen med brors- och systerdotter. Men innan dess njuter jag så av Anna Ternheims och Ane Bruns vackra röster som svävar igenom min lägenhet medan jag låter grytan puttra klart.

PS: Efter den roliga schlagerfestivalen: Vilken härlig skräll, jag och brors- och systerdottern till och med röstade på Malena och Carolines Snälla. Sedan sjönk mungiporna när Måns-låten gick upp i topp – men oj vad glada vi blev sedan alla tre! Härliga tjejer i topp!

Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar

Så plötsligt efter 27 år var jag inte gift utan... ja vad var jag. Singel lät dumt. Jag gillar inte beteckningar och titlar som singel, sambo, har aldrig gillat fru eller fröken heller för den delen. Allt sånt som kategoriserar in folk, stuvar in dom i små fack.
Periodvis mambo är jag, eller vad det heter när dottern flyttar in. Men jag vill verkligen inte ha en beteckning som har med civilstånd att göra.
Idag i Aftonbladet läser jag en kul artikel (som förresten min dotter skrivit) om journalisten Kicki Biärsjö, hon tröttnade på att vara singel och skrev en bok, Från singel till självbo. Egentligen har hon alltid tyckt om att vara ensam.
"Men normen är så stark om hur vi förväntas leva. Ofta frågade folk 'varför är du inte gift?' eller 'nu måste vi skaffa en karl åt dig' Man är den misslyckade. Hon uteslöts länge från middagar, resor och fester där bara par var välkomna. Hon accepterade det, 'snäll som jag var' säger hon spetsigt. Länge trodde hon det var fult och skamligt att vara ensam. Sedan bestämde hon sig för att det var så hon ville leva, som en glad självbo med utrymme för resor och tokerier i sitt liv." Det verkar vara en kul och uppmuntrande bok som kommit till efter mycket tänkande och skrivande.

Det var en chock för mig också att jag efter skilsmässan inte var välkommen på fester och middagar hos personer jag trodde var mina vänner. Värst var det väl med dem som bara snabbt ersatte mig med exets nya utan att bjuda mig. Men det är historia nu. Jag har mina fina vänner och ett rikt liv som jag försöker göra så omväxlande, kärleksfullt och vänskapligt jag kan.

Men jag säger fortfarande samma sak, jag är ingen singel, fru eller fröken, ingen självbo heller faktiskt. Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar.