Den gläfsande vovven Bildt

Jag skrattade gott mitt i natten i Vietnam när jag läste i Aftonbladet att Bildt beskrivs som  "a medium size dog with big dog attitude."
 Ordet pompös kommer  ofta för mig när jag tänker på Bildt. Han har alltid varit likadan ända sedan tiden som studentpolitiker när jag minns honom som en person väldigt nära USA i Vietnamfrågan och väldigt  gläfsande lillgammal. Som en mycket ung farbror i sin stil.

Vietnams ledning gillar inte facebook

Så snabbt man vänjer sig vid den enkla lätta kontakten med vänner via facebook. I synnerhet när man är på resa. Så ohyggligt irriterande det därför är att vietnamesiska myndigheter är så trångsynta att de släcker ner facebook i Vietnam!
Samtidigt vill de satsa på turism, kunde ingen klok människa få förbudsivrarna att förstå att öppenheten är en förutsättning för en bra turistpolitik? Och att man inte kan stoppa samtal mellan människor mer än kortsiktigt. Och att åsiktsförtryck är synnerligen kortsiktigt.

Hemma på Ha An efter heldag på lyxhotell

Det var sol i Hoi An i morse så jag min kompis E och hennes elvaårige son drog till stranden. Det vill säga till ett schweiziskt lyxhotell med 150 meter lång pool, vilken elvaåring kan motstå det? Kanske ska man betala för att använda poolen när man inte bor där men vi gled bara in på det tjusiga hotellet som är många gånger för dyrt för vår kassa och la oss på några stolar vid den omtalade poolen. Golden Sands heter hotellet men den vackra sanden fanns under poolen som låg jämsides med havet. Framför den fanns ingen härlig strand som längre bort där man slappar under parasoller på sköna stolar i sanden. Icke här. Fredrik tyckte så klart det var kul, jag fick bara en obehaglig känsla av rikreservat, utlänningslyx. Kanske kommer några rika vietnameser hit, men de flesta från det land där vi är som vistas på området är personal. Jag tänker inte ta in på det hotellet.

Jag var så glad att komma tillbaka hem till vårt suveränt hemtrevliga och omtänksamma hotell Ha An. Där hade de just dukat ett överflödande rikt bord till gudar och förfäder för att få tur lycka och framgång. När rökelsen tänts och brunnit ut så bar personalen ut de överfyllda faten på gatan och strödde ut riset och karamellerna på trottoaren framför hotellet - kanske lite överflödigt tyckte jag.

Vi beskådade skådespelet från hängmattorna, E och jag som synes!

Middag med Thi och hennes vänner

 Köket, Thi till höger nedanför

Igår kväll tog vår vän Thi med oss ut på en vietnamesisk restaurang tillsammans med sin son och några av hennes kusiner. Se bilderna - det var så gott! Vi fick olika grillade korvar, köttbitar och vårrullar att rulla in i tunnaste rispapper, doppa i starka såser och äta. Den vietnamesiska pannkakan banh xeoh fanns också med förstås och den skulle också rullas ihop och ätas efter doppning i chilesås. Vi drack vietnamesiskt öl, ba ba ba - 333 till.
Fredrik 11 fick en kompis - och jag har inte sett Fredrik äta så mycket någon gång i Vietnam.

Vi vördar våra förfäder på olika sätt, för mig är det viktigt att minnas

Ikväll i Hoi An var det en kväll att vörda sina förfäder. Överallt utanför de små butikerna längs gatan där vi bor ställde butiksinnehavarna ut små bord lastade med frukt och ris. Annars finns små tempelplatser inne i butikerna. De tände rökelse och stod en stund med rökelsen som om de begrundade släktens närvaro. Jag tycker det är så fint med den nära kontakten med familjen. Själv brukar jag i alla kyrkor eller heliga byggnader jag går in i tända ljus eller rökelse för mina älskade döda föräldrar som må vara borta sedan länge men lever så intensivt i mitt minne och sinne. Jag tycker mycket om detta sätt att minneshålla tidigare generationer. Jag brukar fnissa lite åt vad min ickereligiöse fader skulle tycka om att bli ihågkommen i allt från grekisk ortodoxa, katolska kyrkor eller buddistiska tempel. Men jag tror inte han tar illa upp utan gillar att jag liksom håller honom vid liv i mitt minne.

Det kanske blir roddbåt i stället för cyclo i Hoi An?

Ikväll regnar det så mycket i Hoi An att floden stiger över sina bräddar. Tänk om det blir som förra året när vi var här? Då fick Ellen åka roddbåt från receptionen och evakueras och hela nedre delen av huvudgatan var översvämmad. Roddbåt i stället för cyclo? På bilden syns nedre delen av huvudgatan, Le Loi,  den har helt gått ihop med floden och vattnet stiger

Import av snögubbar och vita fluffiga brudklänningar

Jag är glad att de inte julskyltar i Hoi An. I Hanoi var det absurt många stora snögubbar på några fik längs sjön och en massa tomtar. Det såg märkligt ut. Ännu märkligare var det vid hotell Metropol när vi kom dit en dag. Det var nämligen minst trettio brudpar i parken utanför. Och brudarna var klädda i hela den västerländska drömmen om vita fluffiga klänningar, det var som om parken var fylld av vackra hårt sminkade dockor med tyll och satin och pärlor. Brudgummarna försvann i vimlet eller såg ut som statister. Det var dom också, insåg jag, när jag såg alla fotografer med kameror med jätteobjektiv. Det var nog helt enkelt ett modereportage för brudklänningar á la väst. De vietnamesiska klänningarna är så vackra ... varför dessa gräddbakelseklänningar? Same same i hela världen.

Själv ska jag nog be Thi sy mig en An sai med sidenbyxor till. Ni vet den långa smala klänningen med slitsar i sidan i vackert tyg som är den traditionella dräkten i Vietnam. Gamla kvinnor har dem i sammet med en liten jacka till. Jag anammar modet här så blir det lite utbyte!

Jag provar min nya vinterkappa i den fuktiga värmen

Mitt i värmen i Hoi An, tung fuktig värme - vill jag meddela att jag nyss provat min nya långa svarta vackra ullvinterkappa - den blir så fin och så perfekt när jag kommer hem. Thi, hon syr upp saker man vill ha efter bara en bild och ... jag, jag älskar nya kläder! Lika bra att erkänna sina synder.

När rädslan tar över och krymper mina yttre och inre landskap

De gånger jag inte tycker om mig själv är verkligen när jag låter den rädsla jag - och alla antar jag? - har inom mig ta över. Då blir landskapen hotfulla, verkligheten inte inbjudande, människorna ovänliga. Rädslan krymper både de inre och yttre landskapen för mig. Ibland känner jag inte ens igen rädslans fula tryne, jag blir bara kantig och missmodig. Låter mig påverkas av yttre faktorer, drar en allt trängre cirkel omkring mig som inte får överträdas. Inne i den cirkeln får jag ingen luft och utan luft blir blir allt fult och dystert.
Vet inte varifrån den kommer, rädslan. Men det är skönt när det där greppet släpper igen, när jag kan andas lugnt och frimodigt se mig omkring och möta öppna blickar och leenden där rädslan lät mig se dolda avsikter och misstänksamhet.
Tillitsfull känner jag mig när rädslan släpper. Tillitsfull vill jag vara. Möt min blick, ni ser att jag är glad idag eller hur?

Vad kan man mer begära än vänliga röster och en hemlig skrivhörna i Hoi An

Vilket oroligt behov vi människor har av tillhörighet. Titta bara på mig - ni anar inte vad roligt det är att landa i Hoi An, ta in på "sitt" hotell och vandra runt i kvarteret - överallt ropar människor på mig och  Oftast säger de Hi mum, eller Hi Ellens mum!

Min kära yngsta har bott här i omgångar i flera månader och känner många, jag hälsade på henne och är inskriven i kvartersminnet som Ellens mamma. Ganska härligt eller hur? Det här känns som en av "våra" platser på jorden, så långt borta. Så nära. Så fint.
Hela sängen i mitt hotellrum var täckt av rosa blomblad och det låg små kakor inslagna i cellofan och väntade.
Jag känner mig hemma. På riktigt. Utanför rummet har jag en egen liten altan dold för världen med den allra finaste blommande lilla skrivhörna. Jag begär inte mer just nu!

Idag öppnades en glipa till Hanoi för mig igen

Klockan är ett på natten och jag är förfärligt pigg. Egentligen väntar jag på att väckarklockan ska ringa kvart över tre för att vi ska hinna morgonflyget till Hoi An. jag trodde jag var trött efter en härlig middag - men mina ögon är klarvakna och tankarna skuttar omkring.
Idag öppnades en glipa till Hanoi igen. Kristoffer som bor här tog med oss upp på ett väl dolt smultronställe, ett kafé på ett tak. Hanoi bredde ut sig framför mig. Vi pratade om möjligheter att komma förbi den trista byråkratin som nästan knäckte mig, om behovet av att prata litteratur här, skapande och jag kände en glimt av en möjlighet igen. Kanske vill staden öppna sig för mig? Jag inser svårigheterna men kanske finns också en möjlighet? Vi åt lunch på en restaurang med ett myller av människor, minimala goda köttfärsbiffar och små vårrullar och jag trivdes igen. Har jag gått runt i gamla cirklar, oförmögen att komma ur mina egna spår? Gör man så ibland, bara trampar runt? Nu såg jag små sidospår, kanske det är där jag ska slå in? Eller inte. Men Hanoi hänförde mig igen. Tack K. för det!
Utanför hör jag ropande röster, ljudet av  motorcyklar, det är svart. Jag sover inte men känner mig ändå mer förhoppningsfull än igår.

Sömnlös i Hanoi, vad beror det på?

Jag är sömnlös i Hanoi. Och jag funderar på varför det inte känns riktigt så underbart som det brukar att vara här? Kanske jag är fylld av tankar på människor hemma jag längtar efter. Kanske har staden blivit hårdare. Mer kommersiell, mindre inbjudande? Sant är att människorna är så mycket tröttare i sina kontakter med oss turister än 1989. Men vem vet, jag kanske också är tröttare och mindre nyfiken? Jag tror inte längre på det projekt jag kom hit för att eventuellt planera. Det är för hierarkiskt, för toppstyrt för att jag ska vilja ge mig in i det. Författare till författare - som i Indien i vårt projekt Childrens books together - det går liksom inte. "Kan vi skriva ett regeringsavtal om samarbete" - undrar förlagen. Det är inte på den nivån vi vill arbeta, kan arbeta. Men jag inser att ett samarbete här, det måste bli på den nivån.
I morgon åker jag vidare till Hoi An, min älsklingsstad i Vietnam, måtte jag inte bli besviken där också och känna mig som om mitt största värde ligger i mina dollar, så har jag aldrig känt förut i Vietnam.
Kanske har mitt Vietnam varit en illusion, en dröm, kanske har verkligheten kommit ikapp mig som den gör i alla förälskelser?

En dag, en bok jag lätt glömmer

"En bok man aldrig glömmer", står det på baksidestexten till En dag, den PR-omtalade boken av David Nicholls. Men jag känner inte alls så. En dag är en bok jag har lätt för att glömma. Det är en skildring av vänskapen/kärleken mellan Em och Dexter  i 20 år. På samma dag varje år får man glimtar av huvudpersonernas liv, deras kärlekar, besvikelser, lycka och tillkortakommanden. Nu ska boken filmas så ni får säkert höra ännu mer i många texter om den.
Jag tycker det är en ganska lättviktig förströelseroman där man aldrig får lära känna personerna på djupet. Den är ganska pratig och tjatig och jag är totalt oberörd av deras öden för de är inte människor som jag lär känna, trots alla detaljer, utan mer bara snabbt tecknade skisser med lite inkastade tidstypiska generationsdetaljer.

Visst får man vara såhär lat också?

Vi orkade inte promenera runt sjön idag, så Fredrik och jag tog en cyclo. Transportmedlet som de första gångerna jag kom hit användes av alla, även de inhemska, men nu är bara en turistpryl.
Sedan beställde vi varsin kokosnöt.  Så lat kan man också få vara, eller?

Morgonpromenad runt Hoan Kiem Lake

Min favoritgrej i Hanoi är nog att gå upp tidigt på morgonen och ta en promenad runt Hoan Kiem Lake som ligger nära vårt hotell. Det är en favoritsysselsättning för många i Hanoi. Runt hela sjön tränas det, allt från salsa, olika varianter av taichi eller qi gong eller alldeles egna övningar eller helt vanliga joggare. Det är underbart att se och vilsamt. Är man uppe riktigt tidigt har trafiken runt sjön inte hunnit bli så plågsam och det är vackert och milt på något sätt.

Restauranger som är skola för gatubarn

Det finns flera olika restauranger i Hanoi som ger gatubarn en chans att lära sig ett yrke. Vi var på en av dem ikväll och åt en fantastisk måltid. Den lagas och serveras av ungdomar som kommer från svåra förhållanden och som nu får chansen att lära sig ett yrke. Jag tror Koto ("Know One Teach One") är den mest kända av dem, den var stängd ikväll och vi hittade till Hoa Sua i stället, en restaurang med samma målsättning. Sedan vandrade vi hem genom de upplysta gatorna och jag mindes 1989, första gången jag var här. Då fanns inte gatubelysning, i stället var det ett vänligt mörker med små koleldar som brann på trottoarerna där människorna satt på kvällen. Vi kände oss trygga i mörkret. Då fanns knappt några bilar, spårvagnen gick fortfarande och de flesta åkte cykel, man tog en cyclo för att komma någonstans. Idag är cyclos mest för turister och Hanoi är tyvärr ett inferno av bilar och tutor. Man kan inte flanera på trottoarerna längre eftersom de är parkering för det enorma antal vespor och mopeder som finns i staden. Trafiken är ett gissel för alla i Hanoi.

Ändå finns det de som tar en tupplur mitt i larmet! Som tygförsäljaren på bilden.

Jag är mest nyfiken på mina inre landskap

Jag har just ätit min frukost. Biffnudelsoppa och färskpressad apelsin. Det är sol över Hanoi idag och jag känner mig som om jag landat. Det tar någon dags omställning från vinter och Sverige till ett Hanoi som är kallt för vietnameserna men som svensk sommar för mig.
Vi har varit på min favoritrestaurang sedan första gngen jag var här 1989, Cha Ca le Vong och ätit deras enda rätt, fisk och en massa grönsaker, se bilden th!
Annars funderar jag mycket på att jag just nu är mer av en upptäcksresande i mina inre landskap. Just därför passar Hanoi så bra. Jag trivs, jag har varit här förut men jag drivs inte av krav på att uppleva nytt utan vill mer bara vara. Jag längtar efter en slags stillhet och koncentration för att jag ska kunna få mina inre landskap att bli levande för mig. För att de ska tala till mig, öppna sig för mig.

I luften mellan Stockholm och Hanoi läste jag Hungerspelen, oavbrutet

En anledning till att jag var trött första dagen i Hanoi var att jag inte sov en blund under flygresan, inte såg jag en enda film heller. Jag bara läste som besatt hela flygnatten Hungerspelen, Suzanne Collins omtalade roman. 

Hungerspelen är en av de största mediala händelserna i ett land med tolv distrikt. Från varje distrikt tvingas två ungdomar mellan tolv och arton genom lottning att delta. Sedan skickas de till huvudstaden  stajlas, tränas och visas upp i teve.  Varje år konstrueras en ny spelplats där ungdomarna släpps ut och som det direktsänds ifrån. Bara den som överlever får åka hem. Det lät för läskigt tyckte jag först. Men  Katniss , huvudpersonen, besegrade mig.  Hon är fjorton år, älskar sin lillasyster Prim över allt annat, och försöker skydda henne från allt hemskt i distrikt tolv, men mot Hungerspelen har hon inget skydd. När Prims namn dras i lottningen  ser Katniss ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen.
Suzanne Collins  framtidsroman ger mig många tankar. I teve idag handlar det i snart sagt varje program om utslagning och stajling. Vi har vant oss vid att deltagare röstas bort, förnedras och hånas. Det vi först reagerade mot i Robinson är idag vardagsteve. Utslagning som underhållning.
Hungerspelen presenteras som ungdomsbok. Men vaddå ungdom, denna stämpel. För mig var den här boken fascinerande, spännande, underhållande och den gav mycket att tänka på i vårt samhälle idag.

Sandalerna på. Bara ben. Snön saknar jag inte

Jag har landat i Hanoi efter en lång flygresa. Lite trött, lite jetlaggad men glad! Vi bor på hotell Win, ett superenkelt och trevligt hotell nära Hoan Kiem-sjön, i Hanois gamla stad, precis där jag vill bo. Ni ser bild från min balkong. Men omkring mig rivs nu de gamla fina husen, flera av de gamla vanliga affärerna har gett plats åt mycket flashigare boutiquer. I morgon ska jag gå en promenad runt sjön efter att ha ätit en tallrik nudelsoppa, Phò, till frukost.
Sandalerna är på, benen är bara, jag saknar inte snön.

Hur hanterar ni resestressen?

Det är lustigt att man aldrig vänjer sig.... Jag borde ju ha all rutin när det gäller att packa och dra iväg. I stället blir jag dan innan avfärd alldeles passiviserad, jag drar runt och lyfter i kläder som jag kanske vill ha med. Jag gör en minimal packningslista som jag sedan inte följer. Konstiga aldrig annars använda plagg åker ner i väskan och upp igen.
Vi har väl alla olika sätt att hantera stress och jag antar att det här är mitt, jag är inte riktigt kontaktbar, jag är lite vimsig och väldigt osorterad. Sover inte på nätterna utan rymmer in i böckernas värld .
Ibland tänker jag: Flyget från Arlanda till Doha i Quatar till Bangkok och sedan landar jag i Hanoi... lång resa. Den tanken jagar jag bort och koncentrerar mig på något annat.
Men när jag åker till Vietnam känner jag också en slags lycka. Oftast annars så brukar jag dagen innan djupt ångra att jag hittade på något så dumt som att resa iväg. Men det gör jag inte just nu i alla fall.

Herre Gud har hon läst min dagbok?

Sent igår kväll började jag läsa Christina Stiellis bok Jag älskar dig inte. Jag skulle läsa några sidor innan jag somnade så jag låg i en ganska obekväm ställning i sängen. Tre timmar senare insåg jag att jag läste och läste utan att ens ändra den obekväma ställningen. Det är en bok om en svår skilsmässa, vägen igenom den och ut i ett nytt liv. Den är skriven som i en enda lång flämtande snyftning till att börja med och ibland tänkte jag: Herre Gud har hon läst min dagbok!
Det är en bok jag inte kunde släppa just för att den så intensivt inträngande skildrar de känslor en skilsmässa kan väcka. Och reaktionen på orden: Jag älskar dig inte. Hur självföraktet tar en människa i besittning, hur man tar på sig en skuld man inte har och förminskar sig själv.
Men det finns en väg ut! Det visar boken också. (Precis som min dagbok)

Ett kärleksfyllt körsbär från mig

Jag blir så glad för en utmärkelse från bloggen Den besatta en Cherry on top Award! Hon har valt fem bloggar, däribland min, "som alla skriver intressanta recensioner och funderingar som inspirerar och förlänger mina önskelistor.".

Enligt reglerna ska jag nu berätta om tre favoritförfattare och någon bok de skrivit - det gör jag i morgon. Dessutom ska jag skicka körsbäret vidare till fem bloggar jag gillar. Det är inte lätt, jag läser så många kloka och inspirerande bloggar, många fler än fem. Men jag har valt fem bloggar med ett stort mått av intresse för böcker naturligtvis, men också av existentiella funderingar. Bloggar som generöst delar med sig av livserfarenheter och samhällsengagemang och utstrålar vänskap och ömsinthet - och  humor. För mig är det en lycka med dessa bloggvänner! Så här kommer ett välförtjänt körsbär:

Kära blogg

Granne med potatisodlaren

Jennys blaj-blaj på största allvar  

Jane Morén

Evas blogg, vardagstankar från Jämtland

Prisa poesin med egen August

Kul att Yvonne Hirdman fick priset för sin bok. Jag lyssnade till henne på Söderbokhandeln när hon läste ur sin bok och berättade om den och tyckte det var briljant och folkbildande samtidigt.
Nästa år måste det bli ett eget Augustrpris för poesi tycker jag!
Läs Elins intervju med Yvonne Hirdman här!

Fina kort förgyller min vägg och min vardag

Evas kort gör mig så glad. Ett står på skrivbordet bredvid mitt sagoslott. De andra finns på väggen vid min tavla från Vietnam. Jag måste köpa en kamera, inser jag, mobilen räcker inte. Men ni kanske förstår ändå vad fint det är och tittar in på Evas blogg och hemsida?

Emmor på författarbesök

Idag har vi varit på skolbesök, Maria och jag. I fyra åttor har vi talat om vårt författarskap, våra böcker, hur det kom sig att vi började skriva, den obligatoriska frågan om man tjänar mycket pengar (Nej!) - men framför allt om lusten i skrivandet, varför vi valt detta yrke. Vi var i ett fint skolbibliotek och eleverna kom dit klass efter klass.
Klart man blir trött. Det är en stor kontrast mellan att sitta hemma vid sin dator helt inne i sina egna fantasier och att möta en massa intresserade elever i levande livet och besvara deras frågor. Jag satte mig framför teven när jag kom hem och somnade rakt av framför Vem vet mest - som jag ändå älskar att titta på. Jag gillar den lättsamme programledaren Richard Olsson.