Nu är det dags för urban living, livet i stan

Dags för livet i stan. Slut med sågande och skötsel av tomten. Det vanliga hemmet i stan väntar. Jag tycker om det också. Vaknade i morse med en härlig känsla av höst, med en slags ny energi.
Man ser allting man har med nya ögon efter en tids bortavaro.
Mina ögon föll på min vackra skål från Moma i NY.
Kände mig lite som skålen i mitt huvud. Lite vridna oregelbundna former, man vet inte riktigt var vindlingarna tar vägen.
Idag är skålen fylld av märkliga mörka frukter.
Visst är den fin, oavsett vad den liknar. Varje skål är unik och formad av konsthantverkare i USA för Moma.

Det lilla huset på bryggan, centrum i ö-livet

 Till den här lådan kommer öns post och tidningar med Waxholmsbåten

Sensommar och jag åker fram och tillbaka, tillbringar den tid jag kan på ön, kastar mig in till stan för att fixa något, tillbaka igen. Hela tiden längtar jag till ön. Men nu börjar kvällarna bli mörka, jag vet att det snart är dags att flytta in. Under tiden arbetar jag, fixar i min vilda trädgård, mest sågar jag ner sly för tillfället och högen vi ska elda växer. Emellanåt sitter jag vid köksbordet och skriver. Härligt är det.
När jag kommer med båten ser jag det lilla gula huset, brygghuset för vår del av ön, södra ... och mitt hjärta klappar. Där väntar vi alla på båten, byter om till badet på sommaren, stoppar in böcker som vi delar med oss av i hyllan, hämtar post och tidningar.
Snart är det dags att klappa om det lilla vänthuset, på vintern blir det inte många besök.
Men det finns några tappra som bor på ön, hela året.
Känns skönt att veta att de tittar till våra små hus när de ligger där och väntar på oss, inbäddade i snö.

Trött på politiker som doppar penseln i blå burkar och saknar visioner

Jag blir förbannad varje dag när jag läser tidningen. På riskkapitalister som skor sig på friskolor, samlar pengar på hög och sen går i konkurs, fast de är snorrika. På idiotiska politiker som satsar miljarder på galna Slussenbyggen men drar ner de futtigt små pengarna till stöd för barn med dyslexi. På att det inte finns pengar till gamla, till barn, till en mänskligt sjukvård. Och jag letar efter politiker som säger ifrån. Nej inte bara säger ifrån: Som har visioner!!!! Det finns inte idag. '
Hur ska man kunna entusiasmera unga och gamla väljare med att som Löfven igår tala om att bevara jobbskatteavdraget. Blir du entusiastisk, fylld av kamplust? Någon? Jag blir vara så urbota trött på socialdemokrater som inte har visioner, som doppar sin pensel i de blåa burkarna, som inte entusiasmerar för fem öre. Säg för sjutton ett kraftfullt nej till dessa sjuka vinster i välfärden. Våga driva politik utan att snegla på borgarna hela tiden. Om s inte tror på sig själva tror ingen på dem.

Nu åker jag ut till ön och målar huset Falurött och banne mig om det inte får bli svarta vindskivor också. Men inget blått.

Vilka tankar ger dig den här bilden?

Ja vad säger den här bilden. Ett självporträtt. Alltings förgänglighet. Handlar den om evig kärlek som kanske rostar men överlever. Om att åldras tillsammans. Ett gammalt par.
Eller frågar man bara: Men var har du sågen, människa, ta hand om, reparera.
Vad tänker du?

Jag eldar, jag skriver, jag hör deras röster igen, dom som bor i mitt huvud

Idag har varit en härlig dag. Jag åkte ut tidigt till ön. Åttabåten. Ensam på båten från Vaxholm. Men på ön är det många grannar. Det spikas och hamras i många av husen, mina grannar har alltid byggprojekt på gång. Jag har ett skriv- och eldprojekt. I stället för att göra en jättebrasa av allt skräp, tänker jag, så eldar jag långsamt upp det i öppna spisen. Så idag har jag eldat träbitar, brädstycken, en massa snuttar och fnuttar.
Samtidigt har jag skrivit. Som en besatt. På en alldeles ny historia, alldeles nya människor klev in i mitt huvud när alla dom riktiga människorna åkte. Jag var ensam kvar och hörde deras röster igen, dom som bor i mtt huvud. Nu skriver jag. Jag eldar, jag skriver, jag eldar....
Men nu kommer Elin och F med båt snart, nu ska vi äta och koppla av.

Magi i Globen med Leonard Cohen

Vilken underbar konsert vi var på igår. Leonard Cohen i Globen. Jag har sett honom flera gånger tidigare men aldrig så bra. Kroppen är liten och böjd. Håret har vitnat. Men rösten är djup och mäktig som alltid och glimten i ögonen finns där. Jag älskar generösa artister som möter responsen från en kärleksfull publik och bara ger allt de har.
Så var Leonard Cohen igår.
Starten var lite trög.
Men sen ... konserten ville aldrig ta slut. Publiken jublade, stående ovationer - och han ville aldrig sluta.
Extranummer efter extranummer bjöd han och hans fina musiker på. Det var glädje och känsla i Globen igår. En magisk kväll!
(Foto: Johan Eneroth)

Snart kommer det en familjebild

Familjebilden togs i soligt väder.  Nu väntar vi ivrigt på resultatet från fotograf Tessan, det ska bli spännande.
Jag lovar att visa bilden.

Fotografen hade en mycket ivrig assistent, Milton, som knappt hade tid att vara med på bilderna, han ville ju fotografera.
Så i väntan på den riktiga bilden får ni här se fotografassistenten in action och hans resultat.

Min familj för hundra år sedan

Jag älskar den här bilden. Det är ett foto av min familj taget någon gång 1915 skulle jag tro. Säkert vid ett sågverk i Sundsvallstrakten. Jag vet ingenting om när och hur, men bilden hänger på min vägg. Någon gång måste den ha blivit handkolorerad. Gjorde man det så tidigt? Jag vet inte.
Den lille pojken i mitten av bilden är min pappa Gösta. Farmor Jenny och farfar Axel, så fina de är och vilka varma minnen jag har av dem. Gunnar, pappas storebror,  står i utkanten av bilden, honom kände jag inte så väl. Mina fina starka fastrar Berta och Elsa så för dagen vackert klädda.
Ingen finns mer förstås. Men de är otroligt levande i mitt minne och jag tänker ofta på dem.

I morgon ska vi ta ett familjeporträtt här på ön, jag fick det i present av mina barn. Jag fick välja plats och det är klart jag valde ön. Men nu regnar det. Håll tummarna för mig att det blir uppehåll och vackert ljus när vi tar bilden.

Intrikat thriller om småttig hierarkisk arbetsplats och storpolitisk maktkamp

Här är en thriller jag varmt vill rekommendera. Andreas Normans En rasande eld.

Om den bloggande utrikesministern: ”Han var briljant, otvivelaktigt, men i grunden fullständigt ointresserad av människor som inte var utrikesministrar”.
Ett citat ur en thriller jag läst med stort nöje. Skriven av Andreas Norman, anställd diplomat på UD. En rasande eld är hans lyckade thrillerdebut. Först skrev han en diktsamling, sen blev han diplomat och nu thrillerförfattare, sådana livshopp gillar jag. Sina erfarenheter av det märkliga livet på UD får mig att riktigt njuta, det är infamt och skickligt beskrivet i all dess småskurenhet med jakt på andras bekvämare stolar (rent konkret inte symboliskt) så fort de försvunnit, samtidigt som man i sitt arbete brottas med komplicerade frågor om demokrati.
En småttig vardag med stora frågor att tackla.
Huvudpersonen är en kvinnlig UD-anställd med karriärambitioner som över en natt misstänks för att vara terrorist. Carina Dymek, jagas plötsligt av mördare med högt uppsatta uppdragsgivare och hennes enda chans att överleva är att avslöja en osannolik politisk härva. Hennes kille Jamal, en vacker, försiktig, poesiläsande jurist med egyptisk bakgrund dras också in. Gång på gång beskrivs denne man som så vacker och mild, det är sympatiskt att läsa en sådan beskrivning av en manlig huvudperson.
Andreas Norman berättar om UD som en synnerligen hierarkisk arbetsplats där man håller hårt på alla yttre former, en gammal kanslikultur som inte släpper in dem som inte anses höra till. Det gäller att klä sig rätt och uttrycka sig som man bör.
Spännande, intrikat med intressanta personer. Och som sagt många fniss åt den högtravande UD-kulturen. En synnerligen nöjsam läsning.
Och jo, han lär fortfarande vara anställd på UD, I Vilnius, men just nu pappaledig.

Orange is the new black - en helt beroendeframkallande smart välskriven serie

På dagarna solar vi, arbetar i trädgården, hugger träd, rensar i slyn. Hårt härligt arbete för att ge oss luft och ljus.
Men på kvällarna har vi de senaste dagarna rymt till ett kvinnofängelse i USA. Sett den nya serien Orange is the new black en amerikansk TV-serie, vars tretton första avsnitt släpptes den 11 juli 2013 i USA på Netflix. Den bästa serie jag sett på hur länge som helst. Fascinerande personer, spännande intrig och en osvikligt smart dialog.
Den är helt beroendeframkallande. Tack och lov ska en andra säsong spelas in.
Orange is the New Black är skapad av Jenji Kohan som också gjorde Weeds och bygger på en självbiografi av Piper Kerman som släpptes 2010 (Kerman avtjänade  femton månader mellan 2004 och 2005)
Du har väl inte missat den? Om du gjort det - lyckans du som har den kvar att avnjuta, se, uppröras över, gripas av.
Netflix släppte alla avsnitt på en gång så man kan frossa, och det gör vi. Binge watching!

Besatt och gripen av trädgårdsgalenskap

Jag känner att en trädgårdsgalenskap griper tag om mig ibland och lockar fram mina mest maniska sidor. De senaste veckorna har det varit slybekämpning, vi har en tomt som är ganska stor, med många träd. Och nya små träd skjuter upp snabbt som attan och blir oönskade träd. Länge har jag inte orkat bry mig, blundat och hoppats att någon annan ska se slyn.
Men i år hittade jag en så bra såg, jag fick av min son en gång, tror den kallas grensåg. Jag sågar allt med den, liten och vass och effektiv.
Så nu sågar jag fram luft och ljus. Ellen och jag drog igång idag, en av de varmaste av dagar, då vi tänkt förbereda middag, läsa korr, mm. Men vi fastnade i buskaget bakom ett av husen. Oröjd mark.  Ellen grips av samma frenesi som jag. Sly att såga, obändigt gräs att attackera med trimmern, ormbunkar och brännässlor.
Nu är jag helt slut. Svettig ända in på hårbotten och med ömmande armar. Men fint blev det och glad är jag att vi inte gav upp

Min sommarkompis vänder hemåt

Semestrarna på vår ö går mot sitt slut. Redan tar någon i familjen morgonbåten i stället för att stanna. Idag packar Milton sin lilla väska och åker tillbaka till stan. Som jag kommer att sakna hans små glada steg och hela hans underbara lilla person så fylld av liv och frågor.
Vem ska nu berätta för mig om Spiderman, hans kompis, som bor på Udden. Milton är Spidermans pappa, berättar han. Milton tittar bekymrat på mig och säger att Spidermans mamma är begravd.
"Men jag har en ny mamma till honom i magen."
Milton har också en pengadator, säger han, den finns i Kransen.
"Bra va, jag tar ut pengar och så behöver ni inte jobba och vi kan köpa en lägenhet."
Hur kan så många tankar och frågor och känslor rymmas i en liten treårings kropp och huvud. Allt vi säger till honom bearbetas i hans tankar.
Vi läser Bullerbyn om en idealiserad tid. Han tycker om den. Själv lever han i en tid med ipad, koder, mobiler. Inga kor och höskullar och skörd, de vuxnas abstrakta "arbete" någon annanstans..
Men ännu har vi en morgon på bryggan, med stensamlande och vågkluck och ivriga fötter.

Insjunken i verkligheten

Lustigt nog har jag ingen lust att se på teve, inte ens på de filmer de andra försöker locka mig med. Teve och film är okej regniga dagar, men än är det så fint att jag hellre tokstirrar på björkarna i backen eller havet än
försjunker i en film.

Jag är liksom så insjunken i verkligheten att den räcker för tillfället.
Ser inte på teve, läser knappt, skriver ingenting. Men är intensivt sysselsatt med att gräva, förflytta jord från en del av tomten till en annan, med att såga ner träd, ja mer sly kanske. Sågar intensivt. När jag gräver eller sågar tänker jag inte på någonting annat. Jag är helt inne i det jag gör och otroligt nöjd med resultatet.
Mer medveten närvaro än detta vet jag inte .... jag är här, jag längtar inte bort.

Vi är i vår egen lilla värld ett tag till

Jag tror aldrig jag varit så lat som i sommar. Vaknar på morgonen av glada små fötter som trummar mot verandagolvet. Sedan hoppar M.upp i min säng och vi gör planer för dagen. Bestämmer var vi ska äta frukost. Verandatrappan? Eller som i förrgår vid bryggan?  I förrgår var det mulet, annars skiner solen varje dag.
Men M bestämde att då skulle vi ta med frukosten ner till bryggan och äta där.
Vilken ljuvlig morgon. Vi tog frukosten i korgen och travade ner till stranden, där satt vi och njöt.

På kvällarna tänder vi ett ljus, myser och läser Alla vi barn i Bullerbyn som min treåring älskar.
Jag tycker om min sommartillvaro i långsamt tempo och tänker att ingenting ör viktigare just nu än att vara med mina nära.
Snart är semestrarna slut. Då vill jag inte tänka att jag ägnade mer uppmärksamhet åt datorn än åt mina kära. De senaste dagarna har vi också helt enkelt lagt undan mobilerna. Vi är i vår egen lilla värld ett tag till
.

Då tänker jag på Sigrid, första boken i min sommarhög

Äntligen har mina sommarböcker kommit. I natt började jag läsa Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson. En välskriven och fängslande roman som höll mig vaken sent i natt.
Jag träffade Elin på en kurs i Offerdal, hennes hemby, i juni och har längtat efter att läsa den sedan dess. Och ni vet, det kan vara farligt med en bok man väntar sig mycket av, men den här boken håller. Så välkomponerad med trådar som slingrar sig in i varandra i en intrikat väv. Man förstår mer och mer och kommer allt närmare bokens varsamt skildrade huvudperson.
Jag har ju inte läst ut den än så klart men hittills är det en fin och minnesvärd bok som ger mig mycket att tänka på och som jag tycker om. Äkta är det ord jag tänker på för att beskriva boken.

I paketet från ad libris kom också Rien de grave av Justine Lévy som skriver romaner om sitt liv på ett sätt som tilltalar mig i sin närvaro och ärlighet. Återkommer till den!

Det jag trodde var målet var bara en etapp

Min pappa hade inte lång semester när jag var barn och inte hade vi råd att åka långt. Så vi reste från Sundsvall till Tänndalen och hyrde ett hus. Varje morgon vandrade vi ut på fjällen på långa promenader med matsäck i ryggsäck.

Vi gick och gick och jag mötte mitt livs första krön. Vi siktade mot en topp som kändes rimlig att nå - bara för att inse att när vi nått den var det inte toppen, krönet, bakom den böljade andra fjäll och bergstoppar, högre, längre bort. Mer att bestiga. Mina korta nioårsben vandrade.

Det var nog mitt livs första insikt om att målet kanske inte nås så enkelt som man trodde och att det som jag trodde var målet bara var en etapp.

Dessa krön i livet som vi passerar på vår väg

Lite panik får jag när det är efter den 15 juli.... nu blir det mörkare, kan jag inte låta bli att tänka och en kväll kommer det att vara som en svart vägg utanför min dörr på ön. Folk börjar prata om att semestrarna går mot sitt slut. Jag jagar bort dysterheten, än är det många veckor kvar att njuta även om vi gått över krönet på något sätt.
Dessa krön, som man ju ständigt förflyttar. När jag var ung var det slutgiltiga krönet femtioårsdagen, sedan trodde jag det skulle bära bara utför. Sen förflyttar man även det krönet.
Och sommaren, den tänker jag bevara än ett bra tag även om vi sakta gått över krönet och sommaren seglar bort.

Just nu är jag inne i det ljuvliga bärpajstadiet. I kväll blir det tunna pajskal fyllda med vaniljkräm och jordgubbar ( igår fyllde jag dem med färska blåbär) och fantastiska grillade korvar från den chilenska butiken i Hötorgshallen.
Tid att njuta!

Myrorna anfaller min dammiga stadslägenhet

Det är fruktansvärt varmt hemma i min stadslägenhet. Men jag måste in till stan för att få en cortisonspruta mot den onda armen.

Ni vet lägenheter på sommaren. Lite dammigt, torra blommor. OCH idag: fullt med myror och inget att bekämpa dem med. De smiter in från balkongen där jag tänkte sitta med min vän och dricka vin.

Jag har lagt en spärr av cayennepeppar och kanel. Och rensat alla skåp och lådor.
Vinet får drickas inomhus. Till fotbollen. Heja de svenska tjejerna!

Från det vilda i Paris till det stillsamma på ön

Jag lyssnar på den franske ambassadören i Sverige, Jean-Pierre Lacroix. Han talar flytande svenska och är mycket sympatisk. Annars har jag knappt lyssnat på Sommar denna sommar ...
Livet är så fullt av händelser på min stillsamma ö. Vi umgås och pratar och fixar och jag glömmer både teve och radio. Det är skönt. Dagen startar som på bilden med Milton på verandatrappan.

Milton har börjat leka med en ny kompis, de har fiskat hela kvällen med sina föräldrar och fått abborrar. Ett sånt härligt sommarliv i all enkelhet. Vi åt grillad abborre vid köksbordet och knäckemackor och pratade och pojkarna lekte utomhus. Så vänligt vilsamt och så befriande nära och enkelt. Så vill jag att mina sommardagar på ön ska vara.

Men nu har jag krupit upp i sängen och lyssnar på ambassadören och drömmer mig tillbaka till mitt Paris, den stad jag levde i ett år som ung och som alltid finns i mitt hjärta - och där livet inte var stillsamt och enkelt  utan mer vilt och händelserikt.
Då var då, nu är nu.

Smultrontiden i våra sommarhjärtan

Inget är som sommar. Inget är som smultron.

Jag gräver där jag står, i jorden och i mitt sinne

Gräv där du står, det var slagordet inom folkbildningen på sjuttiotalet. Sök din egen historia. Det var fint. Tänker på det när jag gräver där jag står, på min ö.

Tvärs över tomten går ett dike, antagligen en gammal dränering för trädgårdsland som inte längre finns. Ellen och jag arbetar med att fylla det, i åratal har vi lagt allt klippt räfsgräs där. Nu är det dags för jord. Så vi gräver upp stora jordbitar i ett hörn av tomten och placerar ut. Som ett pussel, vi är svettiga och jordiga och lyckliga.
Det ska bli en spelplan, fotboll för Milton och bouleplan kanske? Vi gräver i vårt anletes svett och jag känner till min stora glädje att all träning under året faktiskt gett resultat. Jag är starkare än i fjol!

Jag gräver där jag står i mitt skrivande också, i tankar, i minnen, i det som var men inte längre är, i det som format mig. Det ger mig tillfredsställelse. Vad det nu än blir.

Jag en twittrare?

Jag, en twittrare. Hade jag inte trott. Det verkar ointressant, har jag sagt, att snabbformulera något på 140 tecken. Eftersom jag är en aning ombytlig och tämligen så nyfiken så kände jag att jag i alla fall kan kolla.

Och jag upptäckte att det faktiskt är ganska kul att formulera en tanke lite kort. Jag har bara småtwittrat i sisådär en vecka så jag vet inte än om fortsättning följer ...

Jag roar mig mest med att skriva treradingar, mestadels funderingar från ön.
Vad tycker du?

En nostalgisk längtan efter den image av svårmod och lugn en pipa gav

Hallå i det gröna - här kommer en kort rapport från er trendspanare.
Det senaste? Jo det är det Alfons pappa gör: Röker pipa. Helt plötsligt poppar det i samtal upp en slags nostalgisk längtan efter det trivsamma kratsandet i piporna, den kärleksfulla vården av pipan, pysslandet med olika tobaksmärken. Det filosofiska lugn en piprökare sprider.
Åh en pipa ... har flera män i min omgivning sagt på sista tiden.
Jag minns en av mina ungdomskärlekar, BL, hur det pirrade i mig när han böjde sig över sin pipa, lät den lockiga luggen falla ner i ögonen och meddelade mig olika mer eller mindre obegripliga djupsinnigheter som jag tror hängde ihop med piprökandet och imagen (ett ord man inte använde då) av svår kille.
Kombinationen, lockigt hår, pipa och ett visst slags sextiotalsdjupsinne påverkade mig starkt på den tiden.
Idag skulle jag nog bli mer full i skratt. Och jag tror inte pipa är rätta sättet att förföra mig. Men kanske en lockig lugg som faller ner i vackra ögon skulle ha effekt än idag? Men det är ont både om pipor och skönlockiga män i omgivningen just nu så jag låter det vara osagt.
Dessutom minns jag hur  doften av gammal piprök hängde sig kvar på ett mindre romantiskt sätt.

Vår morgon med Sotarpojken

Idag kommer skotaren, sa Milton och väntade ivrigt på den svartklädde sotaren.
En sotare, det är spännande för en liten unge.

Det var spännande för mig också. Vi panikköpte en stege igår men det fanns ingen om jag kunde lägga över taknocken och inga halkskydd hade jag... så jag var orolig.  Det var saker jag borde ha gjort, det är svårt att räcka till ibland.
Men "skotaren" var snäll, tipsade om en insats till öppna spisen och tyckte jag skulle försöka få igång den gamla vackra järnspisen.
Ja, det var vår morgon, Milton och min. Det händer saker på en ö!

PS: Ni har väl läst Sotarpojken av Lisa Tetzner, en av min barn-ungdoms stora läs-gråtupp
levelser. Oförglömlig!

Det var dags idag, årets första paj med blåbär och smultron

Det var dags idag, blåbären började mogna, vi hittade en handfull smultron. Det fick bli en paj. En smultron- och blåbärspaj. Bär plockade på egna tomten.
Jag må vara ganska fattig men detta är en lycka som gör mig rik.
Ett litet barnbarn som plockar blåbär, en härlig svärdotter som gör en makalös paj med bären. Det är absolut lycka.
För att nå bären fick vi röja obändiga hasselsnår, jag avskyr de snabbväxande hasselbuskarna. Hassel och ormbunkar måste bekämpas innan vi nådde bären. Vi var som i en djungel – men önskat resultat uppnåddes
.