Nej tilll underplagg med "formande funktioner"

Jag kommer ifrån min ungdom ihåg ett fasaväckande plagg. Det kallades byxgördel och var tänkt att klämma åt och platta till. Det var nog ett av de mest obekväma, fula, osexiga och hemska plagg man kunde ta på sig. Idag damp det ner reklam för nya underkläder från NK. Hoppsan: Byxgördeln i ny version. Något nytt som ska klämma åt, hålla in? "En unik panel omsluter midja och rygg i 360 grader för en starkare siluett" står det - hur kan man skriva något så korkat! Jag säger bara: NEJ TACK!

Ett av mina mera ovanliga sommarjobb som jag fick av Allan Schulman

I morse hörde jag en sympatisk teveintervju med Alex Schulman som skrivit en boken "Skynda att älska" om sin pappa Allan, en trivsam bullrande finlandssvensk teverpersonlighet som en gång anställde mig. Det var ett ganska besynnerligt sommarjobb. Jag skulle vara tevevärdinna i Tiotusenkronorsfrågan. Det innebar att stå vid buren och se söt och och leda de tävlande ut och in ur burarna. Ett mycket trevligt sommarjobb om man undantar det där med att bli anställd för att se söt ut. Men det var en kul sommarupplevelse, jag var dessutom nyförälskad och jobbet innebar att jag kunde stanna kvar i Stockholm. Det var Alex pappa Allan som anställde mig och jag har enbart trivsamma minnen av Allan, han kunde bullra men aldrig gömma sitt genuint varma hjärta.
/jag är flickan längst till höger om ni undrar!/

Och ikväll är det inte Grey´s Anatomy...

Onsdagar, det är Grey´s Anatomy för mig och döttrarna. Utom ikväll. För då är det hockey i femman. Avskyr det. Men jag har mitt inbokade yogapass klockan sju, det är härligt. Sedan är det vacker vårkväll och man behöver ju inte se på teve eller hur? Jag ska vandra hem på de rensopade gatorna, lugn som jag är efter yogan och hitta på något annat trevligt att göra.

Varför får tråkig sport i teve detta gigantiska utrymme?

Tänkte sjunka ner framför teven efter trevlig middag och se Desperate Housewives - inte världens bästa serie men bra avkoppling. Men nej, det är hockeykväll i femman, heligt tydligen allt annat puttas åt sidan. Och hur jag knappar omkring så är det hockey och sport överallt i alla kanaler. Inget annat får flytta runt andra program i tablåerna som sporten i teve. Jag är så ointresserad. Varje dag kommer också en fet sportbilaga i morgontidningarna som går direkt i pappersinsamlingen.
All denna sport, varje dag, året om. Urtråkigt tycker jag!
Men idag var det tisdag. Då brukar den kloke Magnus Utvik recensera barn- och ungdomsböcker i TV 1 på morgonen. Det gjorde han i morse också, fint och finurligt pratade han om hur fascinerad han var av Stian Hole. Man får vara glad för de fem minuterna om barn och ungdomslitteratur i veckan - det är ofta den enda tid vi får vi som är intresserade av det. Det är extremt sällan teves övriga program tar upp barn- och ungdomslitteratur för diskussion eller recension. Det tycker jag är skamligt.

Komplikationer och kulturkollisioner

Lyssnar på intressanta Kobra när Sara Kadefors berättar om komplikationer och kulturkollisioner när hennes ungdomsbok "Sandor slash Ida" ska översättas för den amerikanska marknaden. Man byter namn, ort där boken utspelas, tar framför allt bort många sexuella anspelningar. Det blir en annan bok.
Emma Valls fyra Svalaböcker har just översatts till tyska. Vi har inte upplevt något sådant, tack och lov. Vi har en jättebra översättare som frågar de få gånger något inte är helt begripligt. Inget måste tas bort eller censureras. Det skulle vara svårt om det utländska förlaget ville göra stora ändringar.
När Flickan i medaljongen översattes till danska hade vi världens mest noggranna översättare. Hon visste inte riktigt vad flaggspel var till exempel så hon bad oss rita ett och skicka direkt.

Nu finns min fjärde bok om Johanna

Nu kommer den fjärde boken om Johanna. Det är en serie jag skriver då och då, fyra böcker har kommit hittills. Det är inget jag planerat. Jag skrev första boken, Hemligheter för att själv försöka sätta ord på svåra saker i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle skriva en andra bok. Men det är nästan magi. Johannas röst börjar tala i mitt huvud och jag skriver det hon berättar. Man överlever jag lovar är den andra boken. Ingen mer sen, tänkte jag, men jo: Ensamma på sommarön blev till. Nu är det slut i alla fall, nu har hon Johanna tystnat, trodde jag.
Men en tidig solig morgon hos några vänner på landet kunde jag inte sova. Johanna talade till mig igen. "Ni ska inte tro att jag är ett kolli som kan packas ner i en flyttlåda!" fräste hon. Och jag skrev på papperslappar jag hittade, skrev som en galning tills mina kompisar vaknade. Det blev Mellan två världar. Nu ser jag en linje i böckerna, jag är inte en litteraturvetare, jag ser det inte förrän nu. Men i första boken var Johanna ensam och övergiven hennes föräldrar var upptagna av sina liv. De reste iväg. Nu i fjärde boken märker jag att Johanna tagit tag i sitt liv, det kanske är hon som reser – vem vet, den som läser får se.
Det är en bok för yngre tonåringar, säger förlaget.
Jag vet bara att boken uppstår i mitt huvud för att jag "hör" Johannas röst och jag skriver för att jag vill veta vad det är hon berättar, för mig.
Det är roligt och hemskt och fruktansvärt stressigt när en ny bok kommer. Jag vågade inte ens röra den igår. Om ett tag kanske jag tittar i den.

Jag skriver om mig, du läser om dig

"Jag skriver om mig, du läser om dig", hörde jag just norrmannen Stian Hole, författaren till "Hermans eldsvåda" och "Hermans sommar", säga i radio. Tänkvärt eller hur?
Stian Holes böcker finns på Alfabeta bokförlag.
Just nu, tisdagmorgon, ser jag att Lotta Olsson har en stor intressant intervju med Stian Hole i DN. Läs den!

Vill ni läsa min kitschblogg?

Jag är gästbloggare denna månad på http://ilovekitsch.blogg.se
Titta in om ni vill - och spana lite extra på allt kul Kitsch.se har i sitt lätt galna sortiment. Kitsch - kan vara underbart!

det är så mycket annat man bara måste göra först ... jag ska bara ...

Jag går verkligen runt i cirklar när jag ska börja med något större skrivprojekt. Inte rakt på, nej kringgående försiktiga rörelser. I morse skrev jag en artikel absolut ingen beställt, men den låg nära det jag vill skriva om. Dessutom har jag en smålängtan efter journalistisk igen. Beslutade mig sen för att börja skriva. Men julgranen kom emellan jag fixade det och sopade upp granbarren, sen fick jag för mig att jag skulle byta gardiner, då gick gardinstången av så nu ser man rakt in på mig från Psykoterapicentrum mittemot. Lite obehagligt, vilka slutsatser kan de dra av mitt synliga liv? Ja, synliga, inte syndiga. Nu vet jag inte vad jag har för undanflykter kvar så jag bloggar lite. Men sen... kanske... om jag hinner ... innan yogan som börjar sju. Suck, skärpning Eva!

Bild av mänskligt förfall och lättja?

Är denna sorgliga bild ett tecken på mänskligt förfall och lättja? Ja, jag känner skam och skuld. Jag har inte ens orkat kasta ut julgranen utan bara lagt den på balkongen. Nu har jag tröttnat på graneländet som misspryder fina balkongen. Men hur tar man ut en svårt barrande gran?
Det blev seckatören, har gjort det förut och lovade mig själv då att det aldrig skulle hända igen. Stickiga hårda granbarr som rasar av och jag lovar att barret räcker längre än till påska, ända till nästa jul.
Men det ska ske, jag är lättad. Bort med barr, ut med det nya fina mosaikbordet. Olja teakgolvet - dags att balkongnjuta. Det är vår.
Och nej! Jag ska inte följa en god väns råd att spara granen för att sätta solparasollen på den!

På resa mellan kulturer

Jag känner mig trött och glåmig, vill resa. Tröstar mig med Karavan. Litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Ingen dålig tröst. Nya numret - med ny logga och nyfräsch grafisk form, jättesnyggt - har Turkiet som tema. Nyöversatta noveller, intervjuer, fina bilder. Så fullödigt fullmatat. Jag säger bara: Köp numret! Eller prenumerera ännu hellre. Om du är i Stockholm den 18 april em så ordnar karavan samtal och uppläsning kring turkisk litteratur idag. Fri entré.

Maïssa Bey: Mina första böcker var som skrik, en överlevnadshandling

Mina första böcker var som skrik av vanmakt över vad som hände i mitt land när islamisternas terrortid började. Maïssa Bay berättar inlevelsefullt och engagerat om sitt modiga författarskap i Algeriet på ett lördagsseminarium i Stockholm. Terrorhandlingarna började på nittiotalet. Hennes vänner och bekanta mördades, det var en tid av terror och fasa. Man kunde välja att fly, att inte se, man kunde välja att skriva för att uttrycka sin protest. Det gjorde Maïssa Bay.
Hennes två första romaner var som protestskrik djupt ur henne. Den tredje romanen, Cette filla-là, som fått den mindre lyckade svenska titeln "De utsatta", är en roman då hon tog på sig uppgiften att vara en författare, en som lyfter locken av tystnaden, avslöjar vad som finns därunder och stör den förtryckande tystnaden.
Vårsolen lyste utanför, jag valde ändå att gå till ABF-huset och lyssna och jag är glad för det. Jag hoppas flera böcker av Maïssa Bay kommer på svenska.
Maïssas egen generation är en besviken generation.
"Då vi fick friheten var allt möjligt, orättvisan försvann, landet skulle byggas. Det var en euforisk tid då förödmjukelsen försvann. Klart vi är besvikna.", säger hon.

Kan vi inte tala om för varandra hur vackra vi är som vi är i stället för att bara vara missnöjda?

Jag har funderat mycket den senaste tiden över varför vi alla är så missnöjda med våra utseenden, våra kroppar. Jag känner inte igen mig från hur det var för sådär 30 år sedan. Då fixade man visserligen till sig så gott det gick, målade och pyntade, men man accepterade mer att detta är jag. Nu finns inte den acceptansen alls. Kroppen är ett projekt och missnöjet är grandiost, det finns liksom inge gränser längre för vad vi kan göra (utom ekonomiska förstås). Jag ser jättevackra kvinnor missnöjt peka ut ögonlock, haklinjer, halsar, bröst, midja, lår, ja allt ni kan tänka er som dock - och det är poängen - ingen annan tänkt på. Men vi försjunker i begrundan framför spegeln över hur långt vi själva är från samtidens sjuka kroppsideal och i stället för att vara glada åt hur vi ser ut är missnöjet så monumentalt. Ledsamt är det.
Just i morse läste jag en recension i DN om en intressant bok som heter "Bodies" av Susie Orbach. Recensionen var som en sammanfattning /fast klokare/ av alla de tankar jag ältat i mitt huvud senaste tiden när jag hört mina VACKRA levande roliga kompisar bara klaga och klaga på sina alldeles perfekta utseenden. (Ja okej... jag erkänner, jag självklagar också!),
Kan vi inte sluta klaga, se på varandra, tala om för varandra hur vackra vi är som vi är.

den där tråkiga knubbiga människan som glor ilsket på dig - det är ju ... JAG

Tjejmiddag igår med mojitos och tacos och glada självironiska kvinnor. Vi var fem vuxna kvinnor och vi pratade som vi brukar - om döden, sjukdomar, ögonlocksoperationer, det eviga fettet som inte vill vika hädan från våra kroppar, om politikens elände och vilka som skilt sig sedan sist. Det var glatt och livligt och även om samtalsämnen var sorgliga så var skrattfaktorn och självironin hög kring köksbordet. Det var inte förrän jag upptäckte de två tonåriga tjejernas häpet tvivlande ansikten som jag - ja vi alla - insåg att vi pratade på ett sätt vi inte gjorde förut. De två var lite sådär häpet förundrade och inte speciellt imponerade över våra samtalsämnen. Själva sa de just ingenting. Och jag insåg att de nästan tyckte lite synd om oss och nog inte tyckte att vi hade så kul. Precis så var det ju när jag var ung - i en flashback kom minnet tillbaka av middagar i min ungdom, inte var jag precis avundsjuk på de vuxnas liv?
Det var som att se sig själv ni vet i ett skyltfönster och haja till och inse att den där tråkiga knubbiga människan som ilsket glor tillbaka på dig - det är ju jag....

Vår insiktsfulle pristagare skriver om fartblindhet och löner

Under ganska lång tid var jag anställd som journalist i arbetarrörelsen. Lönesystemet var trevligt när jag började. Man fick lön på tre nivåer efter anställningsår. Enkelt och rättvist och inte särskilt mycket, men helt okej. Sedan smög sig ett sjukt tänkande in i den organisation där jag arbetade. Man skulle ha något slags konstigt betygssystem som byggde på ett näringslivstänkande och helt var rövslickarstyrt. Ledningsgruppen skulle sitta i små infama möten och värdera medarbetarna. Jag tvingades delta vid några tillfällen, det var hemskt, rent och skärt rövslickeri. Smila mot chefen och dina poäng höjs. Yttra dig kritiskt på de skenbart demokratiska personalmötena och dina poäng sjönk oförklarligt. Jag kan säga att personalmötena blev tystare och tystare och löneskillnaderna större och större och det var ett system jag föraktar. Tänker på det och blir arg igen när jag läser Lars Ohlys utomordentliga artikel i Expressen idag.
Jag har gillat honom sedan vår första kontakt. Han vann förstapris i en tävling min tidning ordnade om vem som bäst motiverade sitt Nej Till EU. Han var fackligt aktiv tågmästare på den tiden. Priset var en resa till Bryssel och jag minns hur Annica Wennström som var med på resan kom hem entusiastisk över denne kloke och insiktsfulle pristagare. Sedan blev han partiledare. Läs honom i Expressen!

Det finns alltid plats för fika med en vän!

Min vän Matilda skickade mig följande betraktelse. Skicka den vidare till en vän, uppmanade hon. Så alla mina bloggvänner, här en tänkvärd betraktelse. Läs och ta en fika med en vän!
När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar . Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken . Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken . Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.. Återigen svarade studenterna enhälligt 'ja'.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen.
Studenterna skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv.
Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något , som hem, jobb och bil.
Sanden representerar allt annat - småsakerna.
Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen.
Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig passionerad.
Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log och sade, jag är glad att du frågar.
Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.

Om hur kvinnan jagades in i slöjan igen

Jag beredde mig på en lat lördag med lite yoga. Men läser i tidningen att alerta bokförlaget Tranan har ett seminarium med den algeriska författaren Maïssa Bey. En av mina favoriter som jag förgäves försökte övertyga ett bra förlag att ge ut. Hon skriver så starkt om kvinnan i Algeriet, ett ämne som verkligen intresserar mig sedan jag var där på en traumatisk resa 1969. Det säger så mycket om kvinnans situation i världen. Här kämpade kvinnorna sida vid sida med männen i kampen för befrielse, se den skakande filmen "Slaget om Alger"! Men efter befrielsen tog männen över, kvinnorna jagades in i slöjan, tillbaka till hem och förtryck. I stället för att dela segern och ta halva makten. Maïssa Bey är en av de kvinnor som skriver om detta. Cette fille-là till exempel. En bok har kommit på Tranan i svensk översättning, De utsatta. Jag återkommer med mer om Maïssa!

Den här kolumnen av Anna Larsson tycker jag alla ska läsa

Varje vecka skriver Anna Larsson skarpa, arga, kloka, välformulerade kolumner i Svenska dagbladet. Nu citerar jag en bit rakt av och länkar till den. Jag säger bara: Läs den!

"Kvinnor kan man klumpa ihop och dra förmenta slutsatser om lite hur som helst. Män däremot generaliserar man inte om ostraffat. Män är individer. De som slår sina fruar, våldtar och sätter på småflickor är enskilda idioter som inte har något med manlighet att göra. Den som säger något annat, som ändå tycker sig se ett samband, blir bespottad och uthängd som en rabiat manshaterska. Så riktas uppmärksamheten bort från det egentliga problemet. Vi slipper göra upp med manskulturens kanske mörkaste sida – kvinnohatet."

Hon citerar ur Stephan Mendel Enks "En uppenbar känsla för stil". Läs den för övrigt! : ”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.”

Den skrämmande sagan om Alice blir film

Om det fanns en barnbok jag avskydde som liten så var det "Alice i underlandet" av Lewis Carroll. Nu undrar jag varför?
Vad var det som så skrämde den lilla flickan som var jag med Alices fall ner till underlandet, till ett land där all logik var upphävd och allting var riktigt, riktigt skrämmande?

"Explain yourself?"
"I can´t explain myself, I´m afraid sir", said Alice, "because I´m not myself, you see."

Jag blev livrädd för "sagan" och vägrade att anse den som en barnbok.
Om något år kommer en ny film om Alice av Tim Burton, Alice spelas av Mia Wasikowska Johnny Depp är också med. Jag hoppas jag som vuxen gillar filmen - jag kan fortfarande inte riktigt läsa boken utan att känna något slags obehag, vad det nu säger om mig.
Däremot gillar jag mitt gamla favoritband Jefferson Airplanes Alice-inspirerade sång "White Rabbit".
Som vuxen älskar jag detta Alice-citat:

"Would you tell me, please which way I ought to go from here?"

"That depends a good deal on where you want to get to", said the Cat.

"I don't much care where - " said Alice.

"Then it doesn't matter which way you go," said the Cat.

" - so long as I get somewhere", Alice added as an explanation.

"Oh, you're sure to do that", said the Cat, "if you only walk long enough."

Den ljuva tiden med små barn kommer aldrig tillbaka

På tal om minnen, mitt förra inlägg satte igång tankar i mig. Jag var en så aktiv förkämpe för att kvinnor skulle arbeta, för att dagis är bra. Ja ni vet... Fortfarande tror jag det - Men: Om mina barn var små idag, om jag fick göra om någonting i mitt liv... Då skulle jag inte arbeta en dag innan barnen fyllde ett år. Jag skulle njuta så av de små liven (tillsammans med deras pappa). När min son föddes fick jag ett nytt jobb samma dag vi kom från BB och började arbeta när han var sex månader, heltid. Vansinnigt. Hans pappa var hemma med honom, första kullen pappalediga fäder. När jag fick mitt tredje barn var jag hemma ett helt underbart år. Den tiden när barnen är små är så kort. Man ska njuta av varenda sekund av den, det går ändå för fort. Vill bara säga det till föräldrar som kanske inte riktigt känner samma sak för att det är så mycket som sliter i dem, så många ambitioner, så många krav. Ta vara på den tiden, försök inte hinna med en massa andra saker. Allt annat kan man göra sen, men tiden med små barn, den kommer aldrig tillbaka.

När var lyckobarometern i topp?

Vad är lycka? Jag funderar på när i mitt liv jag har varit som mest lycklig och inser att det inte har något med pengar eller tid att göra. Jag är en harmonisk människa som är ganska tillfreds med tillvaron för det mesta. I synnerhet när jag inte sätter mig ner och grubblar och navelskådar.Men om jag ska göra en lyckobarometer så är den i topp under de år när mina barn var små. Vi bodde i ett sanslöst oreparerat hus i Enskede. Vi hade ont om pengar. Jag jobbade heltid och hade tre små barn och all fritid gick åt till Enskedespelet. Det vimlade av grannar och folk, dörrarna var öppna mellan våra hus, det var möten och fester jämt. Ja, det är den bästa tiden. Utifrån sett kanske kaos och dålig ekonomi och tidsbrist – så kan man se det om man betraktar glas som halvtomma i stället för halvfulla. Sådan är inte jag. För mig är de själva definitionen av lycka och hopp, just de åren.
Bilden visar ensemblen till det första Enskedespelet 1983, jag står där med Ellen i famnen och allt är bara hopp!

Jag drömde så hemskt att pappa var död

"Min pappa dog för exakt 29 år sedan, 1 april 1980. Han drabbades av hjärtinfarkt, 69 år gammal. Vi talades vid nästan varje dag, jag saknar dessa samtal trots att det gått så lång tid. Ska tända ett ljus till hans minne", så skriver min bror Peter. Jag känner exakt likadant.
Jag minns den dagen med isvass skärpa. Jag var i Paris. Mina barn var i Sundsvall, hos mamma och pappa, men just den dagen var de hos vänner i Loning.
Samtalet om att han så hastigt dött kom från Peter till mig sent på kvällen. Vi körde hem tidigt på morgonen, min man och jag. Jag grät hela vägen från Paris till Sundsvall. Ibland somnade jag. Jag vaknade till och tänkte: "Jag drömde så hemskt att pappa var död."
Sedan insåg jag att det inte var en ond dröm, den var den ledsamma verkligheten. Och jag grät igen.

Drömmen om en gemensam arbetslokal

Igår hade jag ett tidigt möte och gick iväg samtidigt som alla som ska till jobb och dagis. Alltså den tid då jag alltid var ute förut. Kände ett visst vemod och ett stråk av saknad. Jag är ingen ensammänniska. Det är ofta tråkigt att sitta ensam, komma igång med skrivandet. Nu har jag ju själv valt detta, slutat journalistarbetet, satsat på ensamlivet som författare. Men det är inte okomplicerat och jag slutar inte drömma. Jag önskedrömmer. Jag skulle så gärna vilja ha en lokal att gå till, sitta i, arbeta i. Också.
Jag önskedrömmer om en lokal, centralt på söder, med Maria och Annica. Varsin arbetsplats. Bekväm hörna för att spåna, lyssna på musik. Mycket referenslitteratur. Och framför allt den dagliga kontakten, några snabba ord över skrivbordet när man kört fast eller kommit på något så kul att man måste dela med sig. Ett leende, en blick, en gemensam fikapaus. Så som det var på vår gamla arbetsplats - minus det arbetet då, bara eget skrivande. Jag saknar er, Maria och Annica!
Våra livssituationer och våra plånböcker tillåter inte detta, inte just nu. Men man kan väl få drömma?

Minst ett beröm om dagen är mitt nya motto

Det finns en site som heter klaga.nu tipsar Maria om. Men vi har enats om att satsa mer på beröm. Minst ett beröm om dagen, får bli mitt nya motto!

Tre skrivande systrar som fascinerar

"Alla sanna berättelser rymmer kunskap; fast i vissa av dem kan den klenoden ibland vara svår att upptäcka, och när den väl påträffas visar den sig kanske vara så obetydlig till formatet att det knappt lönar sig mödan att knäcka nöten för att komma åt den torra, skrumpna kärnan."

Så lovande börjar "Agnes Grey" av Anne Brontë som jag läser nu. Skriven 1847. Nu nyöversatt roman av den minst kända av de tre Brontë-systrarna Charlotte, Emily och Anne. Alla tre skickar de in sina manus och döljer sig bakom varsin manlig pseudonym. Så småningom gjorde Charlottes "Jane Eyre" sitt segertåg över världen, Emilys enda roman "Svindlande höjder" hyllas som mästerverk. Om Anne finns bara lite information, berättar Håkan Bravinger i fint förord till boken. Mest beskrivs hon av storasyster Charlotte. "Anne är så tyst, hennes blick så nedslagen". (Charlotte har målat bilden av Anne t.h.)
Men bakom tystnaden och de nedslagna ögonen fanns fantasi, ska bli spännande att läsa hennes roman.
De tre skrivande systrarna fascinerar mig.