Jag hör inte längre till i den stad som en gång var min, minnen finns men det är inte hemma

Frusen Eva på torget i Sundsvall

Det har gått många år sedan jag flyttade från Sundsvall men det har alltid varit staden i mitt hjärta. Kommer kanske alltid att vara det. Staden där jag föddes och där mina kära föräldrar är begravda.


Men det var så underligt när jag var på snabbvisit i Sundsvall i helgen. Det var visserligen kallt och blåsigt och ogästvänligt. Men det var något annat också. Den hemska insikten att jag inte hör dit.

Alla mina riktpunkter har liksom försvunnit. Nej inte alla så klart, stenstaden ligger där, Busbacken, gator jag känner igen. Men inga caféer nästan inga biografer, inga affärer.

I mina minnen ser jag en helt annan stad befolkad av människor jag känner och - det kanske är det viktiga: som känner mig.
Nu gick jag omkring på Storgatan utan att se en enda bekant. Jag var inte hemma där. Jag satt i Vängåvan och tittade på min barndoms fontän. Måsarna flög som galna över parken och jagade bort mig.
Jag gick in på det som var Dahlmans fina varuhus där jag i och för sig aldrig hade råd att handla. Men allt var ersatt av en labyrint av fruktansvärda gallerior som bara skrek ut budskapet köp köp.  Jag flydde.
Minnen finns, men det är inte hemma.

Det kändes konstigt. Känner ni igen upplevelsen av att inte längre höra till i den stad som en gång var er?

Och de käbblar och babblar dessa tråkiga gubbs i kostym och slips i partiledardebatterna. Gääääsp!

Jag tror inte det finns något tråkigare, mera förutsägbart och oengagerande än partiledardebatterna i TV med dessa sju män i kostym och slips och så en enda kvinna. Och de käbblar och babblar och skyller på varandra som barn i sandlådan, nej förlåt! Det var en förolämpning mot barnen.

Vem orkar titta? Inte jag!

I söndags valde jag i stället vänliga programmet Mästarnas mästare, två kvinnor och två män i finalen.

"Inom Socialdemo­kraterna finns en slags ombudsmannamagad och gubbig balanspunkt. Är det ingen som skriker tillräckligt högt så försvinner energin i jämställdhetsfrågorna.

Förra året klarade inte partiet av att fatta kongress­beslut om att tredela föräldraförsäkringen. Kanske är det inte så konstigt att arga kvinnor i dag söker sig till andra sammanhang." Så skriver kloka Karin Pettersson i en kolumn i Aftonbladet under rubriken: Varning Stefan snart tappar du kvinnorna 

Så låt oss skrika högre!

En rolig sak: Karin satt faktiskt i sandlådan när jag lärde känna henne, på samma dagis som mina barn.

Till bloggandets lov

Det var en slump att jag började blogga. På Författarcentrum förslog en pigg medarbetare att några av oss författare skulle starta en blogg, hon vill gärna visa hur.
Emma Vall kan väl blogga? föreslog hon.
Bra idé! tyckte jag och förslog det för Emmorna (Maria och Annica, vi tre som är pseudonymen Emma Vall). Jag är teknikrädd men allt var lättare än vad jag trodde - jag hade ändå arbetat ganska mycket med layout.
Så glatt började jag skriva, men det blev bara jag, de andra Emmorna skrev några sporadiska inlägg men till slut var det bara jag, Eva-Emma.
Då kändes det fel. Så vi la ner det men jag hade blir intresserad och startade min egen blogg.
Eva Swedenmarks Värld.

Och vad den har gett mig mycket! Den är  ett bra sätt att starta dagen, har blivit en del av min morgondisciplin som författare, en ibland ensam tillvaro. Det viktigaste kanske är att den har gett mig många nya vänner både sådana som jag sedan också träffat i levande livet och andra som jag har en nätvänskap med.
Så många kloka människor som delar med sig av sina funderingar på nätet och som man kan föra samtal med, få tips av!
Mig passar det att blogga, jag tycker om att utbyta tankar i skrift, jag tycker om hur bloggen öppnar dagen för mig. Ger mig nya tankar, bilder, funderingar.
Så oavsett #blogg100 så bloggar jag och fortsätter blogga mest varje dag.

Jag älskar att lyssna till den intensiva tystnaden

Engagerat arbetade deltagarna på Annicas och min workshop om skrivande av spänningsroman.
Jag älskar att lyssna till den intensiva tystnaden när en grupp människor skapar en historia ur nästan ingenting - eller varför skriver jag så: Jag menar ur djupet av sin fantasi där allt kan skapas ur mycket lite.
Vi lät dem skapa personer som skulle kunna vara med i deras kommande bok. Autentiska personer kändes det som, med namn och trauman och ångest. Sedan lät vi dem slumpvis ställas inför situtioner som deras skapare inte var beredda på.
Din person är en mördare, din person är jagad - hen vet det och står nu framför en sjö. Beskriv sjön och spegla din persons sinnestillstånd genom att berätta om sjön.
Det var en av uppgifterna.
Sedan läste de sina texter  för oss och vi diskuterade. Som vanligt gav jag det svar som Elizabeth George brukar om hur man gör: "Var snäll och kom ihåg att den enda regel som finns är att det inte finns några regler och det gäller framför allt när det handlar om hur man ska ge form åt en handling."

Tillsätt en smula magi utöver handbokens alla recept på hur du ska skriva

Emma Vall, det vill säga Annica Wennström. Eva Swedenmark och Maria Herngren. Foto: Elin Swedenmark

Visst ligger det något nästan gudomligt trösterikt i att det inte finns recept på hur man ska skriva en bra bok? 
Det finns en miljon böcker, kurser, råd,men ingen som följer råden vet egentligen hur man skriver för att det ska bli perfekt. Man kan följa alla råden men glömma att tillsätta en gnutta magi till exempel, då blir det bara en präktig bok enligt handboken. 
Gäsp säger läsaren.

Så hur kan man hålla en kurs i att skriva deckare som vi ska göra i morgon. Hoppsan. Det är inte en kurs om det utan en inspirationsdag där vi delar med oss av våra erfarenheter och funderingar.

Man kan samla hundra författares röster om hur man ska skriva och hur de skriver:
- jag gör alltid synopsis på grundliga 150 sidor, sen skriver jag
- jag gör aldrig synopsis på mer än två sidor, sen skriver jag
- jag skriver aldrig kronologiskt
- jag börjar från början sen skriver jag jkronologiskt

Så kan man hålla på, men det finns då klart grundtankar som kan vara bra att hålla sig till, små ljus i mörkret som kan lysa upp ens tankeflöde och hjälpa till att få stadga
Om det visste vi ingenting när vi som Emma Vall skrev våra fem Amandadeckare.
Learning by doing kan man säga var vår metod.

Jag tycker fortfarande att de är bra på många sätt. Kanske besjälade av vår enorma berättarglädje på den tiden, vår lust?
Jag tycker det är så synd att böckerna är svåra att köpa idag. Det finns små upplagor på ad libris men det är tråkigt att de inte finns i pocket och framför allt att ingen filmat dem. Skulle bli en jättebra teveserie. Roligare än alla Beck.

Steglitsan av Donna Tartt - läsmagi helt enkelt

Jag skulle resa med tåg i fem timmar, det kan vara så trist. Men den här gången kändes det som en resa till Uppsala ungefär.Yrvaket tittade jag upp ur boken när jag var nästan framme och la motvilligt ner den i väskan. ..
Vad är det för bok?  Jo jag köpte Donna Tartts Steglitsan på Centralen i Stockholm, började läsa innan tågets avgång och blev totalt förtrollad. Den har just kommit i pocket.

Den är ett äventyr. Så vacker, omskakande och berörande att jag inte kan tänka på något annat än att läsa den. Jag har bara kommit halvvägs än, men jag tror inte jag kommer att ändra uppfattning.

Donna Tartt, författare till den kultförklarade romanen - bästsäljaren Den hemliga historien har lyckats igen med denna nya roman om Theo, en pojke som som överlever en explosion på ett museum. Strax innan hela hans värld därmed också exploderar har han tittat på en målning föreställande en steglitsa.
Ja... inte vill jag berätta handlingen. Läs helt enkelt. Språket är vackert. Hela uppbyggnaden av romanen är sådan att man bara har en fråga i huvudet: Hur går det sen?  Man vill veta mer om denne pojke som författaren på ett så  inkännande sätt låter oss lära känna genom att skildra hans värld och tankar.
Läsmagi helt enkelt.

Vår välfärd är inte till salu, det ska vi visa idag och trotsa vädret som vi trotsar alliansen

Sonens första demonstration, vi var så unga och förhoppningsfulla. Idag inte lika ung men lika säker på min tro på ett solidariskt samhälle

1 maj. Jag vaknar tidigt och ute är det blåst, snöblandat regn, antagligen iskallt. Står vädrets makter på Alliansens sida idag? Nä jag tror solen kommer att spricka fram när vi i tusental och åter tusental i demonstrationer idag visar att solidaritet är till för alla, att vår gemensamma välfärd inte är till salu.

Jag ser vädret idag som en symbolik för tunga år av nedmontering av välfärd. Det har blivit gråare och hårdare i vårt land. Nu ska vi gemensamt se till  att det blir annorlunda.

Jag ger aldrig upp kampen för det solidariska samhälle jag alltid trott på, alltid kommer att tro på.
Kan inte låta bli att ha en bildfavorit i repris.
Sonens första demonstration, 1974, han hänger där i sin röda sele. Solen lyste den dagen, vi var så unga, så förhoppningsfulla och trodde att allt var möjligt.
Det tänker jag inte sluta att tro.

Hur skriver man en spänningsroman?

Hur gör man för att skriva en spänningsroman? Finns väl lika många sätt som det finns författare. Det funderar jag på idag.

På söndag ska vi ha en kurs i deckarskrivande, bästa Annica Wennström och jag. Det enda vi kan prata om är så klart hur vi tänker och gör, förmedla insikter vi fått genom vårt eget skrivande och uppmuntra deltagarna till att hitta sin egen röst, sina metoder. Sina knep. Det ska bli kul!

Ni hör - glåmigheten från igår sopades bort av vårvindarna. Idag är jag mitt vanliga jag igen och tack och lov för det. Det är hemskt att sjunka in i allergidepression! Att vakna och bara vara trött och seg.
Vi är många som känner så i vårtider. Så många är allergiska.

Men nu är det skrivardagen det gäller. Vi funderar på roliga övningar, bra exempel. På egna lyckade resultat men också våra tillkortakommnden. Ibland är det ju genom sina fel man lär sig mest. Återkommer med skrivardagsrapport.

Till dess: Trevlig Valborg med glöd!

 

Glåmig och allergisk hemma - missar Jenny Wrangborg och poesi på Rönnells

På mysiga Rönnells på Birger Jarlsgatan händer alltid något bland hyllor och böcker

Just nu borde jag inte vara hemma. Jag har anmält mig till en kväll på Rönnells antikvariat med poeten Jenny Wrangborg.

Rönnells ni vet, det är en guldgruva för litteratur, musik - ja kulturintresserade. Varje vecka bjuder de oförlikneliga entusiasterna på Rönnells in till evenemang i de trånga utrymmena mellan hyllorna som man bara längtar efter att besöka.
I kväll blir det trångt, för trångt inser jag som är helt däckad för dagen av allergi, alldeles otroligt seg och dimmig i huvudet och inte klarar  av att trängas hur trevligt det än är.

Senast jag var där var det alldeles olidligt trångt men synnerligen trevligt. Då presenterades den första biografin om deckarförfattaren Maria Lang. Jag minns hennes böcker, mina första deckare. "Kung Liljekonvalj av dungen" till exempel. Lena Lundgren och Lisbet Wikner (på bilden) , två entusiastiska Maria Lang-läsare insåg att det inte fanns någon biografi om henne så de beslöt sig för att skriva en. Den har nu kommit: Maria Lang vår första deckardrottning. Mer om den i senare inlägg. Den kvällen vimlade det av deckarentusiaster, i kväll är det poesi och jag missar det.

En hastig blick på klockan, jag skulle kunna hinna. En hastig blick i spegeln: Nä denna glåmiga rödögda varelse stannar allt hemma i kväll och pysslar om sig.

Jag undrar varför jag så länge teg och uthärdade i stället för att anmäla?

Maria Östlin heter fotografen som tog bilden av mig

Det är lätt att inte riktigt ta in obehagliga händelser, förminska dem, för att man inte riktigt klarar av att inse att man till exempel är utsatt för hat eller förföljelse.
Så var det för mig. Det är ganska länge sedan nu men jag berättar om det i en intervju i det aktuella numret av Må Bra i en intervju av Anki Sydegård och med bilder av Maria Östlin.

Det var en kvinna som blev kär i min dåvarande man och därför utsåg mig till hatobjekt. Med stora bokstäver skrev hon mitt namn i centrum: Eva Swedenmaric är rasist. Hon satte upp en löpsedel i affären där vi alla handlade: Eva Swedenmaric plågar barn.
Hon skickade efter allt som tänkas kan i mitt namn, som hon stavade fel så jag förstod att det var samma upphovsperson. Och ringde och ringde och la på luren.
Hela tiden sa jag till mig själv att det är knäppt, men jag försökte mildra den oro jag kände över vad som skulle bli nästa steg.Teg och uthärdade, kan man säga.

Till slut gick jag till polisen och fick hjälp. Men jag har funderat ibland på vilken tid det tog för mig att anmäla förföljelsen och hur jag försökte vifta bort något som var  obehagligt.
Ja, en historia som hände mig en gång.
Det var intressant att återuppleva historien när jag berättade den för journalisten som tog kontakt med mig.

Vill ni läsa finns den i Må Bra - tyvärr finns ingen länk till artikeln!

En fundering: Detta var väldigt obehagligt, ändå ingenting om man jämför med det förfärliga näthat många drabbas av idag ...  Och jag fick hjälp av polisen.

Ny havsutsikt från hemlighusets trappa

Havsutsikt vi brukar ha

Nyupptäckt sjöglimt

Man river för att få luft och ljus .. så sa man en gång i staden.
Här på ön just nu hugger man ner träd för att få ljus och utsikt. Och kanske lite färre löv att kratta.

Vår tomt är ännu rätt fylld av träd även om en gran föll för yxan förra helgen. Men jag älskar vårt björkstråk.

Dock upptäckte jag i morse att om man står på trappan till vårt fina utedass (som man i min barndom kallade hemlighuset) så har vi numera havsutsikt åt två håll. Se bildbevis. Det glimtar vatten åt ett nytt håll nu. Träd har fallit. Förmodligen försvinner utsikten när det grönskar än mer. Men det var ändå dagens första lilla glädjenotis.

För övrigt är det så märkligt och underbart hur jag efter alla år, alla somrar, på samma tomt ständigt upptäcker nytt!

Ingen jakt i vårt stillsamma paradis

När den lille är här blir det inte mycket egen läsning. Just nu fördjupar vi oss i Astrid Lindgren. Bullerbyboken, och Nils Karsson-Pyssling. Igår läste vi sagan om Mirabell. Och han somnade sött på min axel.
Han sov lugnt, inte jag.
Den här konstiga axelsmärtan jag har är värst på natten så jag vaknade tidigt och smög upp. Stod en stund på verandan. Det är stillsamt. Men i tystnaden hördes ljud, stora fåglar hann jag tänka. Men det var två rådjur som kom springande över grannens tomt. Jag är så mycket stadsflicka att jag förundras över skogens vilda djur. Det var så vackert och oväntat.

Jag kröp ner i sängen igen, tog en smärttablett och somnade om.
Halvt i drömmen kände jag hur glad jag var att årsmötet på min ö enhälligt röstade ner motionen om rådjursjakt.
Jag minns en stilla höstsöndag, vi var ute och strövade över ön med barnen. Plötsligt dök ett gäng män med gevär, män på jakt, upp. Det var så fel i vårt stillsamma paradis.