Insjunken i verkligheten

Lustigt nog har jag ingen lust att se på teve, inte ens på de filmer de andra försöker locka mig med. Teve och film är okej regniga dagar, men än är det så fint att jag hellre tokstirrar på björkarna i backen eller havet än
försjunker i en film.

Jag är liksom så insjunken i verkligheten att den räcker för tillfället.
Ser inte på teve, läser knappt, skriver ingenting. Men är intensivt sysselsatt med att gräva, förflytta jord från en del av tomten till en annan, med att såga ner träd, ja mer sly kanske. Sågar intensivt. När jag gräver eller sågar tänker jag inte på någonting annat. Jag är helt inne i det jag gör och otroligt nöjd med resultatet.
Mer medveten närvaro än detta vet jag inte .... jag är här, jag längtar inte bort.

Vi är i vår egen lilla värld ett tag till

Jag tror aldrig jag varit så lat som i sommar. Vaknar på morgonen av glada små fötter som trummar mot verandagolvet. Sedan hoppar M.upp i min säng och vi gör planer för dagen. Bestämmer var vi ska äta frukost. Verandatrappan? Eller som i förrgår vid bryggan?  I förrgår var det mulet, annars skiner solen varje dag.
Men M bestämde att då skulle vi ta med frukosten ner till bryggan och äta där.
Vilken ljuvlig morgon. Vi tog frukosten i korgen och travade ner till stranden, där satt vi och njöt.

På kvällarna tänder vi ett ljus, myser och läser Alla vi barn i Bullerbyn som min treåring älskar.
Jag tycker om min sommartillvaro i långsamt tempo och tänker att ingenting ör viktigare just nu än att vara med mina nära.
Snart är semestrarna slut. Då vill jag inte tänka att jag ägnade mer uppmärksamhet åt datorn än åt mina kära. De senaste dagarna har vi också helt enkelt lagt undan mobilerna. Vi är i vår egen lilla värld ett tag till
.

Då tänker jag på Sigrid, första boken i min sommarhög

Äntligen har mina sommarböcker kommit. I natt började jag läsa Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson. En välskriven och fängslande roman som höll mig vaken sent i natt.
Jag träffade Elin på en kurs i Offerdal, hennes hemby, i juni och har längtat efter att läsa den sedan dess. Och ni vet, det kan vara farligt med en bok man väntar sig mycket av, men den här boken håller. Så välkomponerad med trådar som slingrar sig in i varandra i en intrikat väv. Man förstår mer och mer och kommer allt närmare bokens varsamt skildrade huvudperson.
Jag har ju inte läst ut den än så klart men hittills är det en fin och minnesvärd bok som ger mig mycket att tänka på och som jag tycker om. Äkta är det ord jag tänker på för att beskriva boken.

I paketet från ad libris kom också Rien de grave av Justine Lévy som skriver romaner om sitt liv på ett sätt som tilltalar mig i sin närvaro och ärlighet. Återkommer till den!

Det jag trodde var målet var bara en etapp

Min pappa hade inte lång semester när jag var barn och inte hade vi råd att åka långt. Så vi reste från Sundsvall till Tänndalen och hyrde ett hus. Varje morgon vandrade vi ut på fjällen på långa promenader med matsäck i ryggsäck.

Vi gick och gick och jag mötte mitt livs första krön. Vi siktade mot en topp som kändes rimlig att nå - bara för att inse att när vi nått den var det inte toppen, krönet, bakom den böljade andra fjäll och bergstoppar, högre, längre bort. Mer att bestiga. Mina korta nioårsben vandrade.

Det var nog mitt livs första insikt om att målet kanske inte nås så enkelt som man trodde och att det som jag trodde var målet bara var en etapp.

Dessa krön i livet som vi passerar på vår väg

Lite panik får jag när det är efter den 15 juli.... nu blir det mörkare, kan jag inte låta bli att tänka och en kväll kommer det att vara som en svart vägg utanför min dörr på ön. Folk börjar prata om att semestrarna går mot sitt slut. Jag jagar bort dysterheten, än är det många veckor kvar att njuta även om vi gått över krönet på något sätt.
Dessa krön, som man ju ständigt förflyttar. När jag var ung var det slutgiltiga krönet femtioårsdagen, sedan trodde jag det skulle bära bara utför. Sen förflyttar man även det krönet.
Och sommaren, den tänker jag bevara än ett bra tag även om vi sakta gått över krönet och sommaren seglar bort.

Just nu är jag inne i det ljuvliga bärpajstadiet. I kväll blir det tunna pajskal fyllda med vaniljkräm och jordgubbar ( igår fyllde jag dem med färska blåbär) och fantastiska grillade korvar från den chilenska butiken i Hötorgshallen.
Tid att njuta!

Myrorna anfaller min dammiga stadslägenhet

Det är fruktansvärt varmt hemma i min stadslägenhet. Men jag måste in till stan för att få en cortisonspruta mot den onda armen.

Ni vet lägenheter på sommaren. Lite dammigt, torra blommor. OCH idag: fullt med myror och inget att bekämpa dem med. De smiter in från balkongen där jag tänkte sitta med min vän och dricka vin.

Jag har lagt en spärr av cayennepeppar och kanel. Och rensat alla skåp och lådor.
Vinet får drickas inomhus. Till fotbollen. Heja de svenska tjejerna!

Från det vilda i Paris till det stillsamma på ön

Jag lyssnar på den franske ambassadören i Sverige, Jean-Pierre Lacroix. Han talar flytande svenska och är mycket sympatisk. Annars har jag knappt lyssnat på Sommar denna sommar ...
Livet är så fullt av händelser på min stillsamma ö. Vi umgås och pratar och fixar och jag glömmer både teve och radio. Det är skönt. Dagen startar som på bilden med Milton på verandatrappan.

Milton har börjat leka med en ny kompis, de har fiskat hela kvällen med sina föräldrar och fått abborrar. Ett sånt härligt sommarliv i all enkelhet. Vi åt grillad abborre vid köksbordet och knäckemackor och pratade och pojkarna lekte utomhus. Så vänligt vilsamt och så befriande nära och enkelt. Så vill jag att mina sommardagar på ön ska vara.

Men nu har jag krupit upp i sängen och lyssnar på ambassadören och drömmer mig tillbaka till mitt Paris, den stad jag levde i ett år som ung och som alltid finns i mitt hjärta - och där livet inte var stillsamt och enkelt  utan mer vilt och händelserikt.
Då var då, nu är nu.

Smultrontiden i våra sommarhjärtan

Inget är som sommar. Inget är som smultron.

Jag gräver där jag står, i jorden och i mitt sinne

Gräv där du står, det var slagordet inom folkbildningen på sjuttiotalet. Sök din egen historia. Det var fint. Tänker på det när jag gräver där jag står, på min ö.

Tvärs över tomten går ett dike, antagligen en gammal dränering för trädgårdsland som inte längre finns. Ellen och jag arbetar med att fylla det, i åratal har vi lagt allt klippt räfsgräs där. Nu är det dags för jord. Så vi gräver upp stora jordbitar i ett hörn av tomten och placerar ut. Som ett pussel, vi är svettiga och jordiga och lyckliga.
Det ska bli en spelplan, fotboll för Milton och bouleplan kanske? Vi gräver i vårt anletes svett och jag känner till min stora glädje att all träning under året faktiskt gett resultat. Jag är starkare än i fjol!

Jag gräver där jag står i mitt skrivande också, i tankar, i minnen, i det som var men inte längre är, i det som format mig. Det ger mig tillfredsställelse. Vad det nu än blir.

Jag en twittrare?

Jag, en twittrare. Hade jag inte trott. Det verkar ointressant, har jag sagt, att snabbformulera något på 140 tecken. Eftersom jag är en aning ombytlig och tämligen så nyfiken så kände jag att jag i alla fall kan kolla.

Och jag upptäckte att det faktiskt är ganska kul att formulera en tanke lite kort. Jag har bara småtwittrat i sisådär en vecka så jag vet inte än om fortsättning följer ...

Jag roar mig mest med att skriva treradingar, mestadels funderingar från ön.
Vad tycker du?

En nostalgisk längtan efter den image av svårmod och lugn en pipa gav

Hallå i det gröna - här kommer en kort rapport från er trendspanare.
Det senaste? Jo det är det Alfons pappa gör: Röker pipa. Helt plötsligt poppar det i samtal upp en slags nostalgisk längtan efter det trivsamma kratsandet i piporna, den kärleksfulla vården av pipan, pysslandet med olika tobaksmärken. Det filosofiska lugn en piprökare sprider.
Åh en pipa ... har flera män i min omgivning sagt på sista tiden.
Jag minns en av mina ungdomskärlekar, BL, hur det pirrade i mig när han böjde sig över sin pipa, lät den lockiga luggen falla ner i ögonen och meddelade mig olika mer eller mindre obegripliga djupsinnigheter som jag tror hängde ihop med piprökandet och imagen (ett ord man inte använde då) av svår kille.
Kombinationen, lockigt hår, pipa och ett visst slags sextiotalsdjupsinne påverkade mig starkt på den tiden.
Idag skulle jag nog bli mer full i skratt. Och jag tror inte pipa är rätta sättet att förföra mig. Men kanske en lockig lugg som faller ner i vackra ögon skulle ha effekt än idag? Men det är ont både om pipor och skönlockiga män i omgivningen just nu så jag låter det vara osagt.
Dessutom minns jag hur  doften av gammal piprök hängde sig kvar på ett mindre romantiskt sätt.

Vår morgon med Sotarpojken

Idag kommer skotaren, sa Milton och väntade ivrigt på den svartklädde sotaren.
En sotare, det är spännande för en liten unge.

Det var spännande för mig också. Vi panikköpte en stege igår men det fanns ingen om jag kunde lägga över taknocken och inga halkskydd hade jag... så jag var orolig.  Det var saker jag borde ha gjort, det är svårt att räcka till ibland.
Men "skotaren" var snäll, tipsade om en insats till öppna spisen och tyckte jag skulle försöka få igång den gamla vackra järnspisen.
Ja, det var vår morgon, Milton och min. Det händer saker på en ö!

PS: Ni har väl läst Sotarpojken av Lisa Tetzner, en av min barn-ungdoms stora läs-gråtupp
levelser. Oförglömlig!

Det var dags idag, årets första paj med blåbär och smultron

Det var dags idag, blåbären började mogna, vi hittade en handfull smultron. Det fick bli en paj. En smultron- och blåbärspaj. Bär plockade på egna tomten.
Jag må vara ganska fattig men detta är en lycka som gör mig rik.
Ett litet barnbarn som plockar blåbär, en härlig svärdotter som gör en makalös paj med bären. Det är absolut lycka.
För att nå bären fick vi röja obändiga hasselsnår, jag avskyr de snabbväxande hasselbuskarna. Hassel och ormbunkar måste bekämpas innan vi nådde bären. Vi var som i en djungel – men önskat resultat uppnåddes
.

Fina Grand serverar bonnkaffe - så töntigt!

Jag skrev för ett tag sedan att jag trodde på kokkaffets återkomst, på sirapslimpan. När jag kom släpande med mitt ofantliga bagage till Waxholmsbåten alltid i för god tid, hamnade jag på Grands nya uteservering på kajen. Vet ni vad de annonserar att de har: Bonnkaffe. Mitt bland espresso mm finns detta. Jag tappade kaffelusten för det var så töntigt. På "fina" stället var det "bonnkaffe" man skulle dricka - fattas bara att de lanserar en "proletärmacka" till, med prickekorv eller så ... Fånigt!!!

Ljuvlig morgon i hembyggd snipa

Vi har haft en ljuvlig morgon på ön. Solen flödade över verandan.
Min vän Paulina, fotograf, var på besök med sin pappa. Han har byggt en fantastisk träbåt av snipatyp och nu kajkar de runt med den i våra vatten och låg över i båten här vid en brygga. Igår kväll drack vi limoncello på verandan, sedan gick de till båten för att sova.
Han har gjort allt på den, från det han fällde tallarna, till hyvlandet, och hopsnickradet  av den färdiga vackra båten. Det tar cirka ett år från det man fällt tallarna.
Ungefär den tid det ofta tar för mig att skriva en bok, tänkte jag.
Vilket hantverk detta båtbyggande är, jag är fylld av beundran!

Motorn är en stillsamt puttrande gammal fiskebåtsmotor. När man sover fäller man enkelt upp ett slags tält över båten och kryper ihop i varma sovsäckar.

Vilken lycka när Milton, Emil och jag fick ta en provtur runt ön, sedan stiga av på vår brygga där Milton åkte rutschkana ner i det ännu kalla vattnet.

Med starkdoftande myggolja på kroppen och lie och såg i händerna

Idag var vi laddade, Ellen och jag. Med såg, sax, lie och seckatör gav vi oss ut i den djungel som var vår tomt.
Vi har jobbat hela dagen, klippt fram övervuxna stigar, klippt ner massor av nedhängande grenar, sågat bort ett antal små ekar, rönnar och hasselbuskar, röjt bland brännässlor och klippt ner de överblommade lupinerna. När ni ser bilden intill så kan ni inte förstå vilken djungel där var innan vi satte igång.
Vi gick fram som små maskiner i djungeln och det är underbart.
Inga mygg idag heller eftersom jag dränkte in mig i en fantastisk antimyggvätska - för hästar egentligen - från Föllinge som en god vän tipsade om förra året. Sonen säger att han får astmaanfall av lukten och ja, det luktar starkt. Men myggen anfaller inte så då är jag nöjd. I natt hade jag så vansinnigt kliande bett att jag inte kunde sova, hellre då denna starka lukt.
Och vår tomt blev så mycket finare!
Vi är stolta och festar loss på tunnbrödsmackor med messmör.

När Persson satte pekfingret mitt i mitt mellangärde

Under min tid som chefredaktör för Fönstret ingick det att bevaka spektaklet i Almedalen några gånger. Många ord var det, vinet flödade, jakten på det bästa minglet pågick. Jag kände mig bara illa till mods och ville åka hem.

Jag tyckte riktigt illa om denna mingelvecka i Almedalen som kändes som om det lilla Sveriges lilla maktelit i media och politik gnuggade sig mot varandra medan de skålade i rosé

När jag tänker på Almedalen är det alltid ett minne som dyker upp, ett s-mingel det var viktigt att bli inbjuden till, det var på Perssons tid och alla ville tala med Persson. Vi stod i en lång rad till buffébord och vinutdelning, politiker och mediafolk,  och Persson gick omkring och valde vilka han ville prata med.
Plötsligt styrde han stegen mot mig. Log fryntligt, satte sitt kraftiga pekfinger hårt in i mitt mellangärde och sa: Den där deckaren du skrivit den förstår jag inte. (Kattjakt). Sen gick han.

De politiska uttolkarna förklarade för mig att jag skulle se det som positivt att han sett mig och pratat med mig och sagt något – om än på sitt burleska Perssonsätt.
Jag kände mig inte alls sedd. Jag kände mig bara ännu mer illa till mods, skippade vinet och gick hem till hotellrummet och läste.
Det är vad jag tänker på när jag läser om Almedalsveckan.

Det är en styrka att våga be om hjälp när man är svag

Jag bad om hjälp och bumlinghjälp kom! Själv hade jag spettat upp små stenar, Johan tog de stora. Och vips hade jag grunden till en ny stentrappa i stället för den gamla trätrappan som ruttnat ihop.

Vi slet och släpade och drog. Mest J förstås. Och nu ligger det en stabil början till en stentrappa som aldrig kommer att ruttna.
Fint med bumlinghjälp, eller hur?

Det är viktigt det där med att våga be om hjälp. Ibland är jag bra på det men ofta dålig, alltför ofta biter jag ihop och tänker: Kan själv, fast jag varken har muskler eller kraft nog.
När jag möblerar om, vilket jag ofta gör, är min envishet bra och det är otroligt vilka möbler jag kan förflytta på ren viljekraft. Men det finns gränser även för en stark vilja och det är bra att inse att det inte är ett nederlag att be om hjälp. Eller hur?

Jag kallar på bumlinghjälp!

Jag älskar att skapa små slitna vackra miljöer på min ö. Som det gamla bordet jag misshandlade och soffan en granne skulle slänga, det har jag skrivit om förut. Jag blir besatt, det är ett som är säkert.
Just nu vill jag bredda en stig Det är för jobbigt att köra upp vagnar där, men det är den stig som snabbast leder till huset.
Jag kom på att jag kan spetta upp stenarna och flytta dem, stigen blir bredare.
Men förstår ni vilket jobb det är att spetta sten? Och sedan lyfta dem?
Det är förunderligt ändå vad man orkar om man vill.
Men nu är det några bumlingar som trotsar min energi, jag kallar på bumlinghjälp!

Det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar

Jag hade en plan för dagen som gick upp i rök. Snopet.  Men jag hade i alla fall energi ... så i stället gick jag till attack mot ormbunkarna. Vi har hundratals, de täcker hela områden där jag vill ha gräsmatta. De gömmer musbon och hemska saker. Jag vill inte ha dem där.
Så överskottsenergin plockades fram, en rostig lie likaså, trimmern hade varit bra men den har laddat ur sig för evigt.
Så det är jag, en rostig lie och hundratals starka ormbunkar.
Vi brukar kalla oss musketöser, jag, Annica Wennström och Maria Herngren, när vi skriver våra deckare om journalisten Amanda Rönn, Amandadeckarna.
En musketös har ett blankslipat svärd.
Men jag har min lie och huj vad de rök, ormbunkarna. Det enda jag är rädd för är att de egentligen bara vek sig och reser sig imorgon igen?
Men tomorrow is another day, som vi säger, Scarlett och jag.

Jord genom egen tillverkning på vårt ekologiska dass

Livet på landet, ljuvligt är det men skitgöra är det också.
Vi brukar alltid skifta tunnor på vårt ekologiska dass innan midsommar. I år var det något ingen pratade om. Vi orkade helt enkelt inte.
Så nu är det efter midsommar och jag, Elin och Ellen är kvar. Vi hade kommit till dagen för ingen återvändo. Så nu har vi gjort det. Två skottkärror blev det, fyllda med jord men vi svor ve och förbannelse över personer som slängt våtservetter i tunnan efter förrättat värv. De blir inte jord nämligen utan ligger där utan att förmultna. Irriterande!
Men nu är allt klart, vi eldar bastun för att skrubba oss och snart ska vi bestämma var vi ska lägga jorden vi fått genom egen tillverkning så att säga!

Badar i sol, sommar och jordgubbar

Jag förstår att du har det bra eftersom aktiviteten på bloggen och Facebook är låg, sa en vän som känner mig. Annars kunde man ju tolka det tvärtom också. Att jag deppat ihop i ensamhet en helg som midsommar. Men så är det inte alltså.

Jag är på ön mesta tiden, omgiven av firande familj. Delar av familjen skyr midsommardansandet runt stången, inte jag. Tillsammans med Milton ägnar jag mig med hänförelse åt Björnen sover, Raketen och annat.

Jag bakar marängtårta, äter sill och badar i jordgubbar. Jeansen jag inte kunde ha förra sommaren hänger nu lösa och lediga. Tränandet har gjort att jag klarar att både gå och prata, samtidigt,  uppför branta backen till Annica
Sommar.
Inte bara lättja, Annica och jag smider skrivarplaner och diskuterar intriger.

Längtar efter att tala franska

Vi sitter i den blå soffan, Ellen och jag. Tittar ut på björkarnas grönska och bara njuter. Min Spotifylista med många franska låtar är på. En del gamla låtar är alltför smöriga för henne, Adamo, Charles Aznavour, Yves Montand, men vilka minnen och känslor de väcker hos mig. Jag längtar efter att lyssna på talad franska, prata franska.
Det är som en saknad i mig. Jag kände det när jag var på vinresan till Sauve för ett tag sedan, det var en sådan fröjd att prata franska. att återupptäcka orden, att få till snygga vändningar i språket och att förstå.

En gång i tiden var franska ett språk som jag talade alldeles flytande.
Idag, jo det går bra men det flyter inte på som förut.

Alltså: jag behöver träning, jag behöver åka till Frankrike mer. Jag längtar så efter det. fast inte i sommar, nej, då ska jag vara på ön. Och lyssna på Christophe Mae, Faudel, Barbara, Piaf, Carla Bruni  och så många fler... franska franska.
Kolla min Spotifylista så får ni höra :)

Slutresultatet blir en bok - vägen dit väljer du

Slutresultatet blir en bok ... men vägen dit, så olika den är.
Alla har sina sätt. Om det är post-it-lappar på hela väggen eller storylines på annat sätt. Om det är att sitta ensam eller tillsammans, skriva alldeles själv eller tillsammans med andra. Om du hemlighåller ditt projekt (som jag) eller pratar vitt och brett om det med andra.
Visst är det hoppingivande?

Jag älskar att sitta i ett rum där flera skriver, tyst och intensivt och laddat. Men ve den som babblar! Elin, som jag träffade igår, avskyr att skriva i samma rum som andra, hon vill göra sina egna ljud, höra sin egen musik, vara fullständigt ensam och fri från andra. Fri att grimasera, knacka, vara som hon vill. För mig försvinner de andra i rummet när jag skriver.
Ibland har jag musik i hörlurar, helst ordlös. Andra måste ha det knäpptyst.

Det är härligt att veta att det inte finns en metod utan lika många sätt som det finns författare. Inget är mera rätt eller fel än något annat. Slutresultatet blir en bok, vägen dit väljer du - såklart efter att ha testat även andras råd men sedan hittat din egen väg.
Vilken är din väg?

Inbjudna att inspirera till skrivande

Jag deltog som inspiratör på en spännande Festivaldag för skrivsugna i Kaxås i Offerdal i Jämtland, en av världens vackraste platser för övrigt. Vi var tre författare, tre inspiratörer, som berättade om vårt skrivande och våra skrivmetoder för en engagerad grupp deltagare som ville bli inspirerade.
Inger Henricson och Elin Olofsson var de andra två författarna.Inger har skrivit en fascinerande bok om sin släkt, Stannfåglarna. Elin har just framgångsrikt debuterat med  Då tänker jag på Sigrid, en berättelse om att resa bort och komma hem som jag nu ser mycket fram emot att läsa. Det är verkligen så mycket lust i att möta människor med skrivdrömmar, idéerna bubblar omkring dem och de vill bara ha mer och mer av de råd och tankar man kan dela med sig av.
Det är smittsamt, jag längtade hem till min skrivhörna när dagen var slut.
Pigga Studieförbundet Vuxenskolan och Förlag 404 har inlett ett roligt samarbete kring skrivande, det här var bara början.

Igår talades det om en Bloggdag.
'
Varje gång jag är i Jämtland får jag massor av frågor om när nästa Bärbok kommer  (den serie böcker Annica Wennström och jag skrivit som inleddes med Smultron och svek och avslutades med Lingon och lust).
Det måste bli en Hjortronbok, sa flera av deltagarna igår.
Ja vem vet!!