Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd

Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.

Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare

Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?

En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen

Lille M och jag skapar glassdesserter

Lille M och jag bakar sockerkakor

Sommar och mina allra närmaste och käraste

Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.

Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.

Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd? 

En dag av sorg

Det är svårt att orka idag efter det brutala vidriga terrordådet i Nice.
Nice, en stad jag återkommit till då och då sedan mitt första besök som liftande tonåring. Länge sen. Så många gånger jag vandrat på Promenade des anglais. Fikat på stranden. Strövat omkring i solen.
En av mina bästa vänner bor där, och ja Nice känns som en stad jag tycker om att vara i. Även i fantasin, när jag skriver, flera kapitel i min senaste bok utspelar sig där.

Vi får inte tappa modet, vi måste leva som vanligt. Så säger vi till varandra. Hur kan man det? Jag vet inte. Jag är en rädd människa, jag längtar inte längre till Paris eller Nice,  ändå vet jag att något ont kan ske var som helst. Världen blir räddare och trängre med denna ondska, dessa oförsonliga unga män så fyllda av hat och så totalt utan respekt för människoliv.

Och vad gör SVT denna hemska morgon? Jo varvar nyheter med mysprat, varvar allvaret med tramsnyheter och vinprat. Det var en respektlös morgonsändning SVT bjöd oss tittare på på denna sorgliga morgon.

Vad ska vi göra? Idag vet jag inte. Jag känner en sorg som gränsar till uppgivenhet, men också vrede. Och vi måste gå vidare. Men hur?






 

Tallen ska ner, lille vedkaparen är beredd

Idag ska den falla, denna vackra tall. Den står fel, för nära, har blivit så väldig och fäller enorma grenar. Ni hör ,jag har lite ångest och måste förklara varför vi tar bort ett vackert träd. Det är lite sorgligt, det tycke jag allt, att ta bort träd på tomten som funnit här mycket längre än vi.
Men ibland måste man.
Och den lille vedkaparen är så beredd.

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!

I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.

Livet på ön? Vi grillar och chillar

Livet på verandan. Annica Wennström på besök från andra sidan ön. Fredrik grillar och Elin serverar champagnen.

Lilla Elsas första sommar på ön

Vi firade att sommaren var här, att semestrarna börjat! Annica och jag firade speciellt att våra Bärböcker i serien om familjen kring La Stella nu finns på Storytel. Det är så kul, vi älskar själva de böckerna och nu får de ett nytt liv!

Annars går livet sin underbart gilla gång på ön. Vi grillar och chillar. Det är lilla Elsas första sommar och hon leker fridfullt på golvet precis som mina barn en gång gjorde i samma lilla hus, nu är det mina barnbarn.
De är här nu alla tre.
Underbart att se och lite svindlande att inse att det en gång var jag som var mamma här med små barn, men att de en gång små barnen nu är föräldrar och är här med sina små barn.
Det är allas vår sommarö. På en annan ö pågår en politisk vecka, vi kan inte bry oss mindre om det!

Sommar är bakning också. Vi har ingen kiosk och ingen affär på ön. Så det finns inget godis. Då bakar man i stället!
Glad sommar.
Idag skiner solen över ön!

En egen hörna i ett eget rum

Här är jag i min nya skrivhörna på ön. Ny stringhylla (fasansfullt vilket överpris de tar ut!!) Men nu ville jag ha just en sådan vit hylla i min nymålade blå hörna. Det är inte riktigt färdigt ännu. Jag behöber fler hyllor och måste sortera böcker mm. Men ni ser hur glad jag är. Ett eget rum, skrev Virginia Woolf. Jag har nu en egen hörna i ett eget rum. Inte fy skam!
Nu ska jag se min första fotbollsmatch, jag tycker det är sjukt tråkigt för jag fattar ingenting. Men jag vill så gärna att Island ska slå Frankrike!

En liten skrivhörna bara för mig

Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.

Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken

På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 
Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

Tävling! Vinn min bok hos BokBoxen

Tävla med oss säger Bokboxen och priset är: Om ni inte börjar leva gör jag slut

TÄVLA MED OSS! Fem signerade exemplar av Eva Swedenmarks "Om ni inte börjar leva gör jag slut" ligger i potten. Klicka på länken för all info.

http://bokboxen.blogspot.de/2016/06/tavla-med-oss-vinn-signerad-bok.html

Hur blockerar jag spamkommentarer?

Varje dag den senaste tiden får jag kommentarer till gamla inlägg på min blogg, mestadels propagerar de för mystiska läkemedel. Eftersom jag själv måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras slipper ni se dem. Men jag avskyr dem och undrar om det finns något sätt att stoppa dessa spamkommentarer? Någon som vet?

Ska vi byta boktips med varandra?

Stackars lilla försummade blogg!
Jag har arbetat som en liten galning med en massa annat skrivande. Men nu är det semester och jag har laddat upp med en hel hög böcker som jag gärna vill skriva om, ja tipsa om. Så ge inte upp om mig, snart kommer det blogginlägg som inte bara handlar om mina böcker utan jag blickar ut över världen och ger er mina boktips.
Det finns så många bra böcker och det är kul om vi delar idéer om sommarläsning med varandra?
Ja, jag lovar, jag kommer igen!

Vår lyxdag på stan börjar NU

Idag är det Miltons och Evas lyxdag på stan. Så ni förstår ju att jag inte hinner skriva! Kramar från Eva och Milton på språng

Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

Nu ska jag bara sitta där i grönskan och glo

I grönskan på ön

Det har varit en intensiv månad med bokutgivning, release, bokturné, bokprat.
Jag känner att nu är jag så trött.
Jag älskar så klart att boken fått så fint mottagande. Att den engagerar människor så de vill veta hur det går sen för De fyras gäng. Jag lovar, det kommer en till bok om Garbo, Ingalill, Pamela och Anita, den är på gång.

Lavendel som ska planteras

Men nu har jag ändå känt av den efterbokendepression som brukar komma.
Det känns litet tomt men framför allt är jag så in i själen trött.
Tur då att jag kan åka till vår gröna ö, att jag kan vila ut i grönskan, att jag bara kan sitta och glo ett litet tag innan jag kastar mig in i nästa bok.

På bokturné med Eva Rydinger, här Akademibokhandeln i Linköping

Frukthandlaren som litade på mig

Jag kom springande till frukthandlaren vid Slussen just innan han stängde, skulle köpa med mig en massa jordgubbar till en middag. Men hans kortapparat hade hunnit stängas av och jag hade inga kontanter. Snopen stod jag där med mina fyra kartonger
Då sa frukthandlaren: Men betala i morgon!
Litar du på mig? sa jag.
Så klart, sa han och gav mig påsen jag lämnat tillbaka.

Nästa morgon var jag där tidigt så klart. Betalade.
Brukar du göra så här? frågade jag.
Javisst, sa han. Jag litar på att kunderna betalar.
Gör de det? frågade jag.
De flesta, sa han lugnt och log.

Och jag var lycklig över detta i flera dagar. Så vill jag att det ska vara i vårt samhälle.

Drömmar och vardag blir till en god bok - så fint skrivet om min bok

Eva som har den mycket läsvärda bloggen Granne med potatisodlaren har skrivit ett så fint blogginlägg om Om ni inte börjar leva gör jag slut. Hon är noga med språket och en van och ivrig läsare, därför gör hennes ord mig så extra glad.

Drömmar och vardag blir till en god bok

"I Eva Swedenmarks berättelse tar fyra vänner tag i det som är sämst i deras liv. De vågar följa nya vägar utan att veta var de leder. Vi får följa med. Runt Stockholm, till Vaxholm, långt bak i tiden och till Nice för att hitta den där punkten där de har en ny chans att får ett annat liv.
Varsin vändpunkt. Fyra helt olika berättelser som skickligt vävs till en helt ny bild med fyra vänner som har många olika erfarenheter.
Ja, jag gillar Om ni inte börjar leva... Eva Swedenmarks berättelse har flera lager av både vardagsgrått och festligt blått. Glitter och goda viner"

 

Granne med potatisodlaren

Tankar och funderingar från Luleälvens strand. Världen är aldrig långt borta från livet 10 mil söder om polcirkeln.

 

Den första recensionen gjorde mig otroligt glad

Michael Ceken har gjort det fina omslaget

Kan jag få vara lite extra glad en dag som denna när jag fått min första recension? Och vilken recension. Jag blir så glad. Ni vet, man skriver och skriver i sin ensamhet, väntar sedan på att boken ska komma med en orosklump i magen. Så kommer recensionerna och den allra första är så viktig. Idag kom den.
Boktjuven skriver så här fint bland annat:

"Den här är bland det roligaste jag läst i år. Boken är välskriven och Eva Swedenmark använder ett fint och enkelt språk som är lätt att förstå. De 190 sidorna går snabbt att läsa, eftersom man inte kan släppa boken. När jag läser tänker jag både på sex & the city och pensionärsligan (dock är dom ju något äldre..) men jag måste ändå säga att jag inte läst något som liknar den här boken. Den är äventyrlig, lite galen och den går utanför normerna men det är också en vacker berättelse om vänskap och om kärlek. Och om hämnd, besvikelse och allt det där som inte hände i livet.
Jag älskade den här boken. Den är underhållande som få och den är väldigt lätt att tycka om, ett plus för det urläckra omslaget! Jag vill definitivt läsa mer om De fyras gäng".

Jag är väldigt glad över Boktjuven skriver om omslaget - som jag älskar. Michael Ceken har gjort det. Ett namn att minnas!

Ska jag berätta en hemlighet? Jag håller redan på med fortsättningen. Jag måste ju lyssna på mina fyra väninnor och höra ... hur gick det sen?

Allt från Sancerre till välling - soffmys, finaldags

Allt från Sancerre till välling på mysbrickan

Åh idag  åkte vi ut till Arlanda för att hämta hem E2 som arbetar i Liberia... efter över fyra månader. Första hembesöket och som vi längtat!!
Hon har färdats över kontinenter hela natten och är trött. E1 och jag är också trötta av våldsamma allergianfall. Så nu sitter vi hemma och myser. Lilla Elsa har somnat, hennes pappa F vaggade henne till söms.

Nu sitter vi hemma framför teven, dricker Sancerrevin och mumsar på frukt och bär. Vi ser finalen. Hoppas på lille Frans. Gillar glimten i ögat hos Petra och Måns som programledare.
Jag tycker annars om Österrike som sjunger på franska, eller kanske Australien, jag är lite svag för Ukraina också. 
Läser Hanna Fahls otroligt roliga recensioner av artisterna i DN. Hon är kul!

Hoppas ni har det bra i era soffor!!

Nu har boken kommit! Jag är lycklig och pirrig

Igår fick jag min roman Om ni inte börjar leva gör jag slut i handen. Det är en magisk och pirrig upplevelse.
Jag lät den först bara ligga. Vågade inte öppna den förrän E1 kom och åt frukost med mig och kunde titta och säga att allt ser bra ut.

Romanen finns nu att förhandsbeställa

Vill ni komma på releasen när boken släpps? 
Nästa vecka, torsdagen den 19 maj är det dags att fira.
Det gör vi på trevliga restaurangen Farbror Nikos med böcker, bubbel, boklotteri och musik. Bland annat det fina programmet "Bara Barbro" med sånger och text av Barbro Hörberg, framfört av Kajsa Stenfelt och Maria Peters.

Det blir en glad fest, hoppas jag, med bubbel, böcker, boklotteri, Barbro Hörberg-sånger.

Farbror Nikos restaurant, café & gallery Katarinavägen 19, 11645 Stockholm, Sweden
19 Maj   17:30 - 21.00

Kom och fira  "Om ni inte börjar leva gör jag slut" med oss den 19 maj.
Böcker, bubbel, mingel och musikunderhållning. OSA senast 15 maj till  info@ordberoende.com ♥

Maj månad=releasemånad

Maj månad=releasemånad. Idag firade vi Eva Rydinger som utkommer med sin andra bok Härifrån till Verkligheten.
Härligt mingel, bubbel, stor glädje.
Eva läser här ut sin roman medan stolt förläggare lyssnar. Ewa Åkerlind, Ordberoende förlag ger ut boken. Mer om boken snart!

Tårta, kramar, böcker, barn från hela världen

Tårta!!!

Idag avbröt vi en mattelektion i en sexa i Bredsand utanför Sundsvall. Det var Annica Wennström Lille M och jag som stegade in i klassrummet, åtföljda av Monika Westin, fantastisk kulturinspiratör i Sundsvall.
Eleverna blev glada - inte bara för avbrottet tror jag. Deras fine lärare Johan likaså.

Förra året skrev vi en bok tillsammans under en intensiv termin med besök på skolan, många mail och mycket arbete för eleverna. Hjälp oss skriva en bok! bad de. Det gjorde vi. Högt Tempo utkom våren 2015, säljs i den fina bokhandeln Vängåvan men första upplagan är snart slut.

Under Bok och Bibliotek berättade vi om projektet, eleverna iförda rosa tshirts avslutade med att sjunga Lalehs sång om David och Goliat: Vi ska ta över världen
Inte ett öga torrt. I synnerhet inte mina. Lättrörd är jag. De var fantastiska.
Igår fick de svar och tack från Laleh på facebook!
Monika hade fixat en jättetårta med bild av bokens framsida på, otroligt tjusigt! Så vi åt tårta, började skriva noveller, pratade och kramades.
Vilken dag! Jag är omtumlad. Jag är glad, jag är rörd.

Och ja, jag vill att dessa barn tar över, dessa barn med bakgrund i Jemen, Sverige, Somalia, Etiopien med flera länder, tar över världen och arbetar lika fint tillsammans då som vi gjort i detta projekt.

Mer kultur i skolan, kulturen bygger broar som inget annat, öppnar nya världar! Låt oss skriva, sjunga, dansa, spela teater, göra musik tillsammans.

Låt oss skapa en värld, en fin värld, för dem att ta över!

Egentligen behöver det inte vara svårare än så

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. En liten flicka. En strand. Vatten. Platta stenar som man kan kasta. Bara så. En solig dag på ön. Ett barn som leker.
Varför ska allt vara så komplicerat, varför behöver vi så mycket saker?
Igår kände jag hur högarna av kläder på mitt golv bara växte.
Blir jag lyckligare av allt detta tyg? Alla dessa saker? Nej, bara tröttare. Vad ska jag göra med allting, var ska jag lägga det?
Så mycket bättre att återvända till det enkla. En sten att kasta, ett hav som tar emot. Friden. Lyckan i att vara med ett barn.
Enkelheten.

En trött Natacha Atlas på Fasching, men kul att gå på konsert med brorsan

Igår var jag på Fasching i Stockholm. En jazzklubb dit jag brukade gå ...ja det var nog länge sen insåg jag när jag kom dit. Denna kväll tog brorsan J med mig på en konsert med Natacha Atlas, han vet att jag gillade henne sådär på nittiotalet. Jag minns hur jag köpte hennes skivor på Fnac vid Bastille i Paris ... åh ljuva minnen! Sedan har jag då och då lyssnat till hennes sånger, ibland på franska, ibland på arabiska. Jag förstår inte arabiskan men just de sångerna med hennes vackra röst fastnade jag för.

Så jag hade stora förväntningar. Tyvärr blev jag nog besviken. Rösten var densamma men hon var så trött, så trött. Låg intensitet i föreställningen. Det kändes i publiken också. Hon orkade inte nå fram till oss. Hon satt på en pall och sjöng eller lutade sig mot flygeln när hennes (skickliga) orkester briljerade i olika jazzsolon. Nu är det så med mig att jag alltid tyckt det varit så tråkigt med just jazz på det sättet, dessa långa solon som vördnadsfullt ska applåderas. I synnerhet nu när jag längtade efter hennes sång. Den arabiska musiken.

Ja lite snopet var det allt! "Jag är så trött, sa hon till slut, you tired me out." Så det blev bara ett extranummer. Sen gick hon bestämt av scenen.
Synd när magin uteblir. Jag lyssnade på henne på Spotify idag i stället. Le soleil d´Egypte till exempel. Eller hennes Diaspora. Det var vad jag önskat mig.

Men det var kul att gå på Fasching med brorsan.