https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 31 oktober 2013

Jag hatar verkligen att ramla

Jag vurpade över skostället jag glömt ställa tillbaka, gjorde en luftfärd och hamnade med hakan i en pall som inte heller skulle stå där. Ursäkta, en liten klagan bara.

Jag röjer hemma för att få ljus och luft, flyttar på saker, men igår var jag så trött /infektion, penicillin/ att jag bara inte orkade göra klart. På kvällen när jag var på väg till sängen såg jag att det lyste på balkongen så med raska steg skyndade jag dit genom den mörka korridoren utan att se de hinder jag själv lagt dit. Och flög.

Nu har jag ett stort fett blåmärke på hakan och stukad självkänsla.
Jag hatar verkligen att ramla. Känner mig så totalt dum och misslyckad. Det kanske är därför jag avskyr den dumma hala isiga vintern då man inte kan gå som en normal människa?
Äsch nu är det slut på klagan, jag sminkar över blåmärket och tar en promenad.
Tro gärna att mitt blåmärke är en boxningsskada, tro bara inte att jag är så klumpig att jag helt nykter snubblar i min egen hall :)

tisdag 29 oktober 2013

Vi hade sex, det betyder inte att vi ska äta frukost ihop - Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande

Vilken ångestbok det är, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, en roman om kärlek.
För mig är det mer en bok om besatthet än kärlek, kanske en vilja till kontroll också.
Ester älskar Hugo som inte älskar henne. Men att han gör det - det vill Ester gärna tro.
Hon tolkar varje tecken från honom som bevis på att han nog vill ... ändå. Hon ser löften där inga finns och kräver förklaringar. Hon skickar SMS, hon väntar på svar men får inga.
Brrr. Smärtsamt skickligt kartlagt, man kan inte undgå att tänka på liknande fadäser man gjort någon gång och ångrat. De gånger man velat se kärlek som inte funnits, eller försvunnit. Eller när man inte haft kärlek att ge.

Jag utlovade en "frukost" till. Här är ett citat ur ångestfrukosten efter deras första natt, han vill gå, hon vill ha honom kvar.
Får ni ont i magen som jag av att läsa eller?

"Hon sa:
– Vad vill du ha till frukost?
Han sa
– Jag vill inte ha frukost. Jag ska hem.
– Men jag har allt möjligt här. Müsli, yoghurt, bär och frukt, bröd, pålägg, kaffe.
– Jag ska jobba.
– Det ska jag också. Jag jobbar varje dag precis som du. Frukost måste man ändå äta.
– Jag tar något när jag kommer hem.
– Du kan ta något här. Så kan du börja jobba så fort du kommer hem. Du förlorar ingen tid på det.
– Jag äter inte så mycket till frukost. Det är inte viktigt.
För mig är det viktigt, tänkte hon.
 – Frukost är liksom mer än att bara äta, sa hon.
– Frukost är energi så man orkar fram till lunch, sa han.
Hon såg att han ville bort. Det fanns därför ingen övertalning kvar i hennes ord när hon sa:
– Nej, det är mer än energi. Och det är exakt därför du skyndar härifrån nu."

Så vasst fångat, jag kan se mig själv både som den som vill bort, fort, och den som är kvar. Så rasande skickligt blottlagt. Lena Anderssons roman rekommenderar jag. Men var beredd på igenkänningsångest både om du är den som älskat för mycket eller som inte älskat alls utan bara ville ha ett litet äventyr som spårade ur.

lördag 26 oktober 2013

Chimamanda var själv En Hel Gul Sol

Det var glädje, kraft och inspiration att lyssna till Chimamanda Ngozie Adichie igår på Internationell Författarscen på Kulturhuset i Stockholm. Hon har en utstrålning av kraft, energi och glädje som totalt smittade hela publiken. (Det syns på min bild trots att den är suddig eller hur).

Alldeles makalöst tycker jag. Jag älskar hennes böcker, En halv gul sol och Lila Hibiscus slukade jag och det är stora läsupplevelser. Dels allmängiltiga romaner, dels romaner som ger en helt annan inlevelse i människors liv i Afrika, ett ämne vi sorgligt ofta försummar.

Hon är född i Nigeria men har studerat i USA. Och det var först när hon kom till USA som rasbegreppet blev så tydligt för henne. Hur hon definieras efter sin hudfärg. Jag ser nu så fram emot att läsa den roman som just kommit, Americanah,  om kärlek, ras och identitet i nutidens Afrika och USA.

Hon berättade igår att den handlar mycket om hår ... hur påtagligt det blir där för henne att hon bedöms efter hudfärg och hår. "Hade Michelle Obama låtit håret växa och haft det mera naturligt hade Obama aldrig vunnit," menade hon. Då hade håret fått en så kraftfull politisk udd av black power.


fredag 25 oktober 2013

Frukosten som en bild av livet - del 1

Frukosten denna viktiga älskade måltid. Jag älskar att äta frukost. Men frukosten kan också användas som en metafor. En bild av ett samhällsfenomen. Det gjorde Lars Ryding i SvD igår. Han, liksom jag, avskyr de nuvarande partiledardebatterna. Tänk en gång i tiden samtalade de med varandra, partiledarna, utbytte väsentliga debattfrågor. Det var nästan informativt. Nu är det bara ställningskrig. Ett möte mellan monologer, som Ryding träffande beskriver det.
Ni kan läsa hela kolumnen här. Den är klok och bra och jag håller med. Här nedan följer frukostscenen. Låt mig slippa sådana frukostar. Och partiledardebatter.

"Partiernas hel- och halvkändisar är numera mycket drivna, alltså coachade, på det där med att bara föra fram sina egna tankar och inte svara på motståndarens direkta frågor – inte dras in i de andras agenda”, antar jag att coacherna säger.
Det skapar ingen diskussion utan ett möte mellan monologer. Kolossalt improduktivt. Så här skulle det låta om den tekniken tillämpades vid frukostbordet:
Den ena: Marmeladkladd på bordet där. På min sida är det rent. Varför torkar du inte upp?
Den andra: Jag har en fråga till dig. Vem är det som gång på gång lägger osten oskyddad i kylskåpet?
Den ena: Teet var kallt igen. Jag värmer alltid kannan. Det skulle bli mycket bättre om jag fick ta kannansvaret.
Den andra: Jag fick inte svar på ostfrågan. Problemet bara växer. Om jag fick bestämma skulle antalet torra ostkanter minska till noll.
Den ena: Svara på min fråga! Ljummet te år 2013 är en skandal!
Den andra: Brödskivorna är för tjockt skurna. Det är inte mitt fel!
Och så vidare, och så vidare i 325 dagar…"

torsdag 24 oktober 2013

Idag reser jag i tankarna med musikens hjälp till mitt Frankrike


Åh det franska språket. Ibland måste jag bara få lyssna till franska, läsa franska, njuta av det vackraste språk jag vet.
Ett språk som inte bara är ett språk utan ljuva minnen, nostalgi och drömmar för mig. La douce France, ljuva Frankrike som sannerligen inte är ljuvt. Ett tufft land idag präglat av högervindar och främlingsfientlighet.
Men i mina drömmar och i min kropp, där lever ett annat Frankrike, La Douce France, min ungdoms Frankrike, mina drömmars och längtans ljuva land.
Så denna morgon lyssnar jag till Ann Sofie von Otters nya franska skiva som jag läste i DN om i morse. Ska se om jag hittar länken.
Men musiken finns redan på Spotify (jag älskar Spotify, jag har flera listor där med fransk musik, gamla älskade schlager, chansoner, sådant som jag hört genom livet!).
Leta på Ann-Sofie von Otter och på Douce France på Spotify eller You Tube om du är en frankofil som jag.

onsdag 23 oktober 2013

Skrider så fint över gränser och genrer

Mitzi i mitten höll jag faktiskt en liten tumme för när nomineringarna till Augustpriset kom. Den är skriven av Mårten Sandén som skriver många fina böcker för barn och ungdomar. Jag gillar hur han skiftar mellan olika kategorier och olika slags böcker. Kanske mest känd för Petrinideckarna, men han har skrivit mycket annat. Han är också en person som ofta skriver klokt och tänkvärt om barnlitteratur, en eftertänksam person som jag uppfattar det.
Dessutom gör han något helt annat, han skriver också musiktexter. Plötsligt såg jag honom i rutan under en Melodifestival, då var han textförfattare till Alcazar (Stay the night) och han har också spelat i olika band. En sån kontrast till hans nuvarande framtoning i snygga lite old fashioned välskräddade kostymer och kavajer. Gränsöverskridare, det gillar jag.

Men Mitzi då. En liten flicka som hamnar mitt emellan föräldrarnas gräl. Den barnsliga pappan sätter sig och tjurar på balkongen. Mitzi  och hennes farfar är fina vänner, de spelar bland annat schack ihop. Nu inser de att de måste ha en plan för att skrattet ska komma tillbaka till Mitzis familj. Så fint och ömsint skrivet.

När jag läst den så hittade jag i min hylla  De dödas imperium, den tredje delen i en serie om den märkliga Jannike. Nu 18 år. Kär i en flera hundra år gammal man som ser ut att vara lika ung som hon men visar sig vara vampyr. Hon löser förbannelser, reser genom tiden. Ja det är en märklig och härlig och skrämmande värld Mårten målar upp. Både skräck och science fiction, socialt patos, kärlek ... genreöverskridande. Det är galet att börja med den tredje boken, jag vet. Men nu ska jag läsa de två första också, Den femte systern och Det viskande barnet.



tisdag 22 oktober 2013

Jag som paparazzo .... med lyckliga döttrar

Igår var jag paparazzo med min lilla mobil.
Vi var på en alldeles underbar mottagning/release för en ny bok. Diktsamlingen Vid slocknad måne av Corrado Calabró som Elin och John Swedenmark tillsammans översatt från italienska. (Ja dotter och bror om någon undrar).
Igår var författaren själv här och boken presenterades vid en fin uppläsning på vackra Hallywylska museet. Björn Granath läste deras översättning som klingade vackert och Corrado själv läste på italienska.
Det kändes alldeles väldigt högtidligt och storstilat.
Och Ellen, hon var lycklig. En av hennes favoritböcker är Meteorer av Horace Engdahl, nu fick hon en pratstund med honom om den boken.
Och Elin och John (tv) fick en pratstund med författaren som de ägnat så mycket tid och skaparkraft åt att översätta.
.

söndag 20 oktober 2013

När jag insåg att jag är Riddar Lancelot

LancelotFör att fördriva den väldigt tidiga timme när jag vaknat så gjorde jag en test på Nationalencyclopedin, vilken fiktiv figur man var. Jag blev helt enkelt Riddar Lancelot. Kanske lite otippat tänkte jag, men trevligt.
Lancelot är en av riddarna kring runda bordet. Är emotionell och förblindas av kärlek.  Jaha!

Sedan gjorde jag en liten suck-uppdatering av min status på Facebook och undrade klagande varför ingen tog mig med till en solig ö?
Detta föranledde en rak, rå och vänlig kommentar från vännen Karin som påpekade att jag nog alltid varit helt i stånd att själv hitta och ta mig till soliga öar.
Väntade jag månntro på en riddare?
Sedär, allt föll på plats.   
Det är bara att inse att just riddare är det lite tunnsått med i min omgivning.
Man får själv vara sin egen bästa riddare.
Klart jag uppvaktar mig själv och för mig till en solig ö.
Hänger du med, Karin?

fredag 18 oktober 2013

På vilka oväntade ställen slår er shopping-gen till?

Jag skulle vilja veta: Har du en shopping-gen?
Jag menar, grips du ibland av ett alldeles oavvisligt behov att bara köpa någonting ...
Det kanske man inte ska erkänna, i stället blygsamt säga att nej jag håller min hushållsbudget och gör inga avsteg från den.
Tyvärr, det gör jag. Avsteg alltså.
Gärna när jag är som pankast.
Jag kan ibland behärska mig länge, sen slår det till. Ibland på så luriga sätt att jag inte fattar att jag shoppar. Att jag fått ett anfall.
När barnen var små var det ofta så att jag köpte strumpor och underkläder till dem när jag fick ett anfall, då var jag ju snäll samtidigt. Eller?
Nu upptäckte jag idag när jag var på SÖS och kollade ögonen och sedan slank in på apoteket för att köpa en liten sak men kom ut med en stor grön kasse: Apoteket kan också vara ett shoppingtempel. Det ena efter det andra slank ner i korgen. Väldigt nyttiga saker, intalade jag mig själv, saker jag länge egentligen behövt.
Ganska dyrt blev det och jag inser vilken obotlig konsumist jag är... Gick inte in i en enda affär på väg till och från sjukhuset, men föll dit på apoteket.
Så jag undrar, ni som känner igen er, har en shopping-gen, vilka oväntade ställen finns det där er gen slår till och däckar er? 

onsdag 16 oktober 2013

Om stalkers och kärlek och minnen

Jag djupdyker i min historia och det är lite omskakande. Nej, det är ingen roman på gång om det. En intervju helt enkelt där en trevlig journalist ville prata med mig om hur det var att bli stalkad av en kvinna som var kär i min man. En historia som ligger i mitt minneslager förstås, men som jag inte så ofta tänker på nu. Men det var obehagligt då.
De frågor jag fick gjorde också så klart att jag började fundera på det liv vi hade ihop, mannen som är far till mina barn och jag. (Se bröllopsbilden)
Kanske är det tiden som lägger en försonande vacker slöja över det jag inte vill minnas.
Men när journalisten frågade om jag blev svartsjuk över vissa kvinnors mer eller mindre påträngande uppvaktning av min man, så kan jag med ett visst lugn svara nej. Jag visste, och vet, alltid att det var vi två som hörde ihop. Vi som träffades av en slump och aldrig glömde varandra.
Sen gör livet en massa saker med en, man går vilse på märkliga stigar och plötsligt vandrar man inte längre hand i hand.
DET är sorgligt.
Men det är livet helt enkelt.
Men att kärleken fanns, och finns, mellan oss det är inget som någonting någonsin kan sudda ut. Hur vi än lever idag.
Må stalkarna också ha fått frid i sina oroliga sinnen.

tisdag 15 oktober 2013

Poesi och prosecoo, dikter och mingel

Vid slocknad måne
Samarbete är grejen i min familj. Igår var jag på release för en ny diktsamling, Vid slocknad måne,  av den italienske poeten Corrado Calabrò. Det vackra blå omslaget antyder att det maritima har en central roll i hans poesi. Havet står för en fysisk förnimmelse av barndomen men är även en mytiskt laddad symbol för människans vilja att nå bortom sina gränser. 
 
Boken är så fint översatt av Elin Swedenmark (dotter) och John Swedenmark (bror) och igår var det release för den på en mysig italiensk bar på söder. Poesi och prosecco.
Snart kommer Calabró till Sverige, då blir det ännu mer minglande och releasande.
 
Releasen igår ägde följdriktigt  rum på ett nytt favoritställe Piccolo Metro på söder. En äkta italiensk vinbar med aperitivo, en massa goda smårätter som tilltugg.


söndag 13 oktober 2013

Loppis på Söder och när Zac fick loppor i baken i Calcutta

Det var loppis på min gård och jag blev glad. En del av grannarna där jag bor kastar så fina saker i grovsoprummet. Det här var bättre användning=återanvändning. Sedan gick vi en lång promenad längs vattnet, vännen E och jag, förbi Fotografiska, till Gamla stan. Vi drack underbart Darjeeling på Tehuset Chakana i Gamla stan. Sedan gick vi hem igen.
En  vanlig söndag, fylld av frid.
Nu i kväll såg jag Babel med ett alldeles underbart inslag om indiske författaren Tagore. Så skönt att Babel idag släppte de tramsreportage de haft en tid och i stället gjorde ett så fint folkbildande reportage. Mer sånt tycker jag. Släpp tramset och försöken att skoja till det. Det här var mycket roligare.
Och oj vad jag längtade tillbaka till Calcutta när jag såg reportaget om Tagore. En så märklig indisk stad som jag besökte tillsammans med mina vänner Helen Rundgren och Zac O´Yeah för några år sedan och blev fascinerad. Det var en sådan sällsam blandning av kultur, förfall och framtid.
Men mest minns jag kanske när vi fikade på ett av de mest kända gamla tehusen och Zac fick loppor i byxorna och måste rusa hem till hotellet. Aldrig har jag sett någon lämna ett tehus med sådan fart ...

fredag 11 oktober 2013

Jag är lycklig när jag går in i den värld jag skapar

Visst är det jobbigt ibland att skriva. Visst är det så att man undviker skrivbordet och prokrastinerar. Ändå är det så att när jag väl tagit mig fram dit, sätter mig ner och skriver, går in i en annan värld som inte finns, men finns ändå. Då är jag lycklig.
Kanske ersätter skrivandet ibland något annat som saknas i mitt liv. Kanske började jag skriva när jag hade problem i livet och ville skapa ett eget rum där jag hade kontroll.
Vet inte, vet bara att jag älskar att vara i de världar jag hittar på och ibland tycker att de är mer verkliga och roligare än vardagen.

Undra på att Nordea och storbankerna får usla betyg av sina kunder

Dagens Gnäll: Jag ville ta ut en summa egenförtjänta pengar från mitt personkonto för att betala några utgifter jag har. 40 000 kronor. Det visade sig vara svårt att ta ut den summan från banken . Det Nordeakontor jag använder "sysslar inte med pengahantering" .
När jag ringer Nordea för att kolla bollas jag mellan olika svarare. Jag blir hängande utan svar i en tyst mobil i över tio minuter i väntan på att den "komplicerade" frågan ska kunna besvaras.
Ringer igen, då kommer så småningom en banktjänsteman i luren och frågar vad jag ska ha pengarna till.
Men herre gud Nordea, ni har inget att göra med jag vill ha mina pengar till.
Det var 40 000,  inte fyra miljoner jag ville ta ut.
Madrassen nästa ...  för inte får jag anständig ränta på mina pengar heller på lönekontot hos Nordea.
Undra på att de stora bankerna får usla betyg i kundundersökningarna.

onsdag 9 oktober 2013

"Vi är bäst" är bäst, jag tokälskar den här filmen


Vet inte vad jag väntade av Lukas Moodyssons nya film Vi är bäst baserad på den tecknade serien Aldrig godnatt av Coco Moodysson.  Men jag vet vad jag kände när jag gick ut från biografen. Jag bara älskade den! Det var lycka att se den.
Det handlar som de flesta säkert vet om tre tolv-trettonåriga flickor i början av åttiotalet som startar ett punkband i opposition mot att bara pojkar fick speltid på fritidsgården.
De vägrar att acceptera begränsningarna för flickor, att man ska vara söt och anpassad. De lever ut sin frustration, de vill så mycket och det är ljuvligt att följa dem. Det är scener i denna film om gör mig helt lycklig när de vågar säga ifrån, när de stöttar varandra och just det stödet ger dem kraft att orka bryta mot alla föreställningar om hur flickor ska vara.
De tre flickorna (se bilden: Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne) är fullständigt suveränt spelade. Musiken i filmen är så rätt. Tidsstämningen är perfekt uppfattad och skildrad.
Nu överdriver du väl, säger ni?
Se den själva, säger jag.
Jag tokälskar den här filmen. Den gör mig lycklig helt enkelt.


tisdag 8 oktober 2013

I en frankofils hjärta och minne

Från en rolig tid i Paris. Olof Palme var på statsbesök och Leif och jag var på lunch med honom hos Roland Dumas. Det där blonda hårsvallet är jag alltså. Ljuva sextiotal! 
Foto: Bengt af Geijerstam

Jag är ju en alldeles obotlig frankofil. Som jag berättat tidigare började det väl med min pappas resa till Paris och La Brevière och examensklänningen i trean från Galeries Lafayettes.
Bor man i Sverige är man konstant underförsörjd på information om Frankrike. Svenska medias blickar riktas inte dit. Jag minns hur svårt det var en gång i tiden att vara frilansjournalist med bas i Paris. Det enda de svenska tidningarna ville veta om Frankrike då var om det hänt någonting med svenskar i Frankrike. Oj vilka konstiga artiklar man tvingades sälja ibland för att överleva.
Men det är historia.
Dock längtar jag lika mycket idag efter nyheter och info från Frankrike. Och ja, jag är lite lat med att läsa t ex Le Nouvel Observateur som jag tidigare alltid prenumererade på.
Jag vet att jag har flera likasinnade som ibland läser min blogg så jag vill tipsa om en oerhört informativ och  läsvärd blogg jag upptäckt om vad som händer i fransk politik.

http://www.lindbompafranska.se

måndag 7 oktober 2013

Plötsligt finns inte sen utan bara en saknad - så ta dig tid för din mamma

Idag är det 7 oktober. Min mamma skulle ha fyllt 96. Gulli kallades hon för att hon var så gullig. Det var hon och jag saknar henne varje dag ännu. I mitt huvud pratar jag med henne. Hon var en vis kvinna fylld av kärlek.
Så obrottsligt lojal mot alla oss som hon älskade. Mild som en sunnanvind, men attackerade någon något enda av barnen i hennes närhet blev hon en lejoninna och tog vilka strider som helst.

Ni som har en mamma kvar. Vårda henne, älska henne, ta er tid, ni anar bara inte vad tomt det blir när hon är borta och vad man (=jag) ångrar att jag inte ägnade mer tid och slösade mer kärlek över henne.
Tänk inte att du hinner umgås sen, plötsligt finns inte sen, utan bara en saknad.
På bilden mammas Ödesträd som lever hos mig liksom  minnet av henne.

söndag 6 oktober 2013

Coco Moodysson: Hemma i barndomen

Aldrig godnattLäser en härlig intervju med Coco Moodysson i Svenska dagbladet idag: Håll ut, bara fortsätt även om folk kastar ägg på dig.
Läs den. Hon säger många bra saker och berättar om ett inspirerande liv långt borta från kändisvimmel men fyllt av kreativitet. "Jag känner mig hemma i barndomen", säger hon. "Att skildra den är faktiskt det enda jag tycker jag är bra på."

Lukas Moodyssons alldeles underbara film Vi är bäst (mer om den snart den gjorde mig helt lycklig!) baseras på hans fru Cocos självbiografiska seriealbum Aldrig godnatt som berättar om hennes liv som punkare i trettonårsåldern. Titeln syftar på att man aldrig ska ge upp.
Härligt att vakna och läsa en så bra och intressant intervju en söndagsmorgon.

fredag 4 oktober 2013

Söta pojkar från Sundsvall, fanns det på min tid?

Vad är det med min hemstads söta pojkar? Älskade Sundsvall, kära hemstad - inte var pojkarna så söta på min tid som Kevin i Idol och Yohio. Båda från Sundsvall.
Som jag letade efter någon, hittade ingen, längtade bort. Verkar vara ett roligare liv för Sundsvallsflickorna idag. Äsch jag skojar, men söta är de.
Fast aldrig glömmer jag i och för sig Dick, vi pratade fransk kultur, han skjutsade mig i sin MG och ritade små roliga krumelurer i en bok av William Saroyan. Jag har den kvar. Men Dick dog så sorgligt.
Och Bosse, han var nog också söt när den mörka luggen föll i ögonen på honom och han var så svår, så svår. Om honom skrev jag, lite förändrad men ändå, i min ungdomsbok Är du glad, Gabrielle.

Och så Uffe förstås, och Christer mina allra sötaste pojkar, mina vänner i vår hemliga förening Ave Ars... mina vänner än.
Äsch dom fanns nog på min tid också, de söta, djupa, roliga lite hemliga pojkarna.

torsdag 3 oktober 2013

Så lärde jag mig älska ryska manskörers sång

Nyheter från Sovjetunionen hette en tidning min pappa prenumererade på. Ett otroligt trist propagandablad. Som tonåring tyckte jag det var pinsamt att den låg i tidningskorgen.
Min pappa, hängiven socialdemokrat, var ändå också en så hängiven vän av Sovjetunionen. Från honom har jag min förkärlek för magnifika ryska manskörer. Minns hur han fick in ryska sånger på vår radio i min barndom. En vän som ville glädja mig tog med mig på en konsert häromåret med ryska manskörer, det var fint! Ja, jag vet, det är inte vad man väntar sig. Men det är något så mäktigt och vackert över det och så tänker jag på pappa.
Han lärde sig ryska också förresten.
Det var inte ofta vi gick på bio, bara han och jag. Men vi såg en rysk filmatisering av Stilla flyter Don och han läste så klart alla de ryska klassikerna och talade med kärlek om dem. Mest Dostojevskij.
När mamma och pappa äntligen skulle åka utomlands tillsamman blev det Leningrad och Moskva - fast mamma längtade så till Paris.
Denna längtan, denna kärlek till ett annat land, dess språk och kultur, ibland svår att förklara. Som det kan vara med passion.

Teater för alla sinnen och åldrar

Vems lilla mössa flyger?

”Vägen till Barnhans land är inte lång, ut ur huset bara, sedan över grusgången, genom vildvinsportalen, förbi syrenhäcken, snabbt in genom hålet – och så är man där! Redan på grusgången kan man, om man lyssnar noga, höra Bisamråttans vemodiga röst, kottarnas skrik och dunsarna från Stenkulans hårda lilla kropp. I sandgropen trimmar Mack sin motorcykel, medan Nöken ligger bakom Ellens tall och är bortglömd. Utanför kartongskolan sitter Röden och Farbrornallen och resonerar om livet och spelar Nallbeethoven, när de inte repeterar Nökhamlet, med en galen kork (förmodligen världens enda, nu levande) som Ofelia.”
Barbro Lindgren

Vi var på Orionteaterns uppsättning av VLMF igår. Vad det betyder? Ja: Vems Lilla Mössa Flyger eller kanske: Vad Lever Man För.
En alldeles underbar föreställning utifrån Barbro Lindgrens text om Barnhans och hans lekar i sandlådan. Se hennes citat ovan!
Milton och jag njöt. Det är en så poetisk och samtidigt realistisk skildring av ett ensamt barns fantasier i sandlådan med sina gosedjur. Fyllt av existentiella frågor och av livspoesi, av kärlek och död och lekar och frågor. Milton är 3, han var helt uppmärksam och det kändes som om han verkligen upplevde och var med i föreställningen på sitt eget sätt precis som jag var på mitt vuxensätt. j

Jag älskar teater som talar till alla åldrar och sinnen i mig. Orionteatern gör mig nästan aldrig besviken. Vilken pärla den teatern är.
Ni som har chansen att se VLMF i nyuppsättningen på Orion, gör det! Ta med ett barn i din närhet eller gå själv!