Kravfyllt är det också när det finns tid och plats för egna tankar

En dotter på vift i Sydamerika, en inflyttad i ny lägenhet. Jag kvar. Dessa ständiga omställningar är säkert nyttiga. Nu har jag en längre tid varit så involverad i döttrarnas olika res- och flyttbestyr att jag nästan tappat riktningen på vad jag håller på med. Jag har arbetat med mina manus, men en aning förstrött. Nu återtar jag mitt arbetsrum, flyttar från hörnan i sovrummet där jag suttit. Jag har ett korr som att läsa på min och Marias bok Sopkungen. Jag har andra påbörjade skrivprojekt i olika stadier. Och jag har helt enkelt inget att skylla på om jag inte arbetar. Jag har tid, jag har plats. Vilken frihet, vilken boja samtidigt för det ställer också krav på väldigt mycket disciplin att vara sin egen arbetsgivare.
Nu är det en ny vecka, nya möjligheter - och plötsligt väldigt mycket plats för mina egna tankar.

Att flytta tar på krafterna

Jag är så trött. Vi har flyttat hela dagen, alla lådor, allt som dotter E hade hos mig, i min källare och i ett lager skulle förflyttas till nya lägenheten. Som vi burit, släpat, lyft. Ändå glömde vi alla de kartonger vi flyttat upp från källaren till min trappuppgång. Det var bara att lyfta ner dem igen för vi hade lämnat tillbaka bilen till uthyrningsfirman. Det är ett spektakel när vi, ett gäng billösa och körkortslösa människor, ska genomföra en flyttning. Men med familj och några goda vänner gick det bra och vi kunde fira inflyttningen. Sedan gjorde vi en härlig gemensam morsdagsmiddag här hos mig - och nu ska denna lilla mor stupa i säng med värkande armar och axlar. Minns inte när jag var så trött. Ville vara som Milton som sovande bars ut i vagnen och rullades in i en filt och transporterades hem av föräldrar som var lika trötta som jag.

Stön över folk som beter som som om de är hemma i vardagsrummet när de är på bio

Jag har sett en riktig prettofilm ikväll: The tree of life. Filmen som fick Guldpalmen i Cannes är oerhört pompös och man kunde ha klippt bort en del scener med dinosaurier...  (??) i en film som är ett relationsdrama i en familj på femtiotalet med en del fantastiska barndomsskildringar Men som helhet: pompös är bara förnamnet och alltför mycket Gud är det också...  för min smak.  Det finns scener som är fantastiska med Brad Pitt och Sean Penn och otroligt välspelande barn - men det högstämda tonfallet gör filmen till en märklig upplevelse.
Det ursäktar inte beteendet hos kvinnan som satt bredvid mig. Vad är det med folk? Fattar de inte att på bio håller man klaffen eller går om man inte gillar filmen. Hon skrattade, stönade, vred sig, markerade ogillande, kommenterade högt. Det är plågsamt att gå på bio ibland när man sitter bredvid några som tror att de ser en dvd i sitt eget vardagsrum.

Men jag var på gott humör så jag blev bara måttligt irriterad. Sen gick E och jag till Roxy - vilken trevlig krog med alldeles underbar mat. Så god ceviche var det länge sedan jag åt. Roxy håller ställningarna som en av Nytorgets trevligaste krogar.

Lycka kan vara de enklaste saker när man gör dem tillsammans med någon man älskar

Lycka, det är till exempel att hämta Milton på dagis för första gången och se honom springa emot mig med ett lyckligt leende. Det är att kidnappa honom från hans föräldrar och ta tunnelbanan mot stan, sen ångra sig och hoppa på tvärbanan för att den lille mannen ska få åka tåg och sen båt från Hammarby sjöstad till södersidan där vi bor. Vi avslöjar inte för hans föräldrar att det ligger en glasskiosk på vägen där vi brukar stanna och fika.  Lycka är att stoppa i honom söta färska jordgubbar när han ropar: Mer! och att pussa hans små runda kinder och höra alla ord man säger upprepas från hans lilla glada mun.
Vardagslycka. Kärlek när den är som bäst.

Ängslig vill jag inte vara.... är jag det?

Jag undrar om det är för att jag inte minns... men jag kan inte komma ihåg att jag var speciellt nervös när jag fick mina barn. Allt föreföll så naturligt. När min son föddes bodde vi mitt i stan och jag gick omkring överallt med honom i en röd babysele. Vi bodde fyra trappor upp och ibland strejkade hissen när vi kom från dagis, så vi gick upp, lille killen, matkassarna och jag.
Samma när döttrarna kom. Där åkte jag omkring med dem i vagnen, än hit än dit. Tre ungar och en vagn på tåget till Sundsvall, det var ingenting. Tre ungar (och en man)  och en vagn i världens minsta båt över farleden. hela familjen i bil över hela Europa när barnen var så små så små...
Varför skriver jag det? Jo, jag tycker att jag oroar mig för mycket nu. Jag tänker inte ge exempel för det låter bara för fånigt sånt jag grubblar över. Men kanske jag gjorde det förut också, fast jag förträngt det långt bakom andra gladare minnen än minnen av oro och ängslan? Säg mig gärna att det är så för jag gillar inte det här oroliga jaget jag ibland tycker jag är. Som målar upp faror där inga finns, som känner ängslan för bagateller.
Jag vill inte vara ängslig. Jag vill vara kavat.

Kloka unga läsare

En väldigt trevlig sak med att skriva för barn och ungdom är att jag får så fina  brev. Ibland vill de ha svar på frågor, ibland ska de hålla föredrag i skolan eller skriva en recension av någon av mina böcker. Då kanske de inte nöjer sig med informationen på nätet utan de skriver direkt till mig. Just ikväll har jag svarat på så roliga och intelligenta frågor från Feben i Göteborg, hon går i sjuan och har läst Frusna ögonblick som kanske är den bok jag skrivit som ligger närmast mig själv. Hon tvingar mig verkligen med sina frågor att tänka till och fundera kring varför jag skriver, hur jag arbetar och tänker i mitt författarskap. Nu hoppas jag Febens lärare ska inse hur mycket arbete hon lägger ner och hur engagerad och kunnig hon är!

Mina små E:n i den stora stora världen

Vaknade av att jag inte kunde andas inatt, baksidan av det underbara gröna är allergi. Fick panikkänslor så jag steg upp och städade. Det är faktiskt lite av en njutning att göra precis som man vill. Det var riktigt fridfullt att loda omkring och städa och plocka i lägenheten. Det är extrarörigt eftersom båda döttrarna bott här en tid så det är överbelamrat med pryttlar, ni skulle se våra hyllor med badrumsprylar :)
Men på det hela taget har det varit härligt ändå. På söndag flyttar E till lägenheten hon köpt, lill-E luffar runt i Sydamerika. Kvar blir jag, mamma-E som får vänja mig en gång till vid att bo barnlöst. Jag är ju van men det är en omställning. Det blir trevligt att kunna sätta på P1 tidigt på morgonen, och inte behöva tänka på att riskera väcka någon. Det blir tråkigt att ingen låser upp dörren på kvällen och glatt ropar: Hallå, är du hemma?? Men jag kan återerövra arbetsrummet och inte skriva i sovrummet, det är bra för jag är inne i en koncentrerad skrivperiod.
Så får man väga positivt och negativt och det är klart det positiva överväger, det är klart att det är kul att de har egna liv, fyllda med intressanta upplevelser - och att jag faktiskt också har det.

På rymmen från mitt manus - en dag på ön

Datorn sneglade på mig i morse när jag packade ryggsäcken och drog ut på landet. Lite anklagande sådär... du har faktiskt ett manus att fixa, verkade den tänka. Men jag, jag brydde mig inte. Jag åkte ut till liljekonvaljerna som blommade, jag luktade på syrenerna som snart blommar, jag oljade in en bekväm stol och svor över mig själv som tagit med en liter mjölk som surnat så jag fick dricka espresson svart på verandan. Njöt en lång stund av att se vattnet och bryggan från min veranda, det dröjer inte länge innan grannens jättebuskage skymmer allt för mig. Så nu njuter jag och försöker träna mig i fördragsamhet och i att inte tänka onda tankar.
Ett tag kände jag mig ensam. Jag kan känna sig ensam på ön - van som jag är sedan evigheters evighet att ha en hel familj omkring mig. Plötsligt är det jag... och ingen mer. Det klingade till i min iPhone och det var ett mail från min Ellen i Bolivia. Hon har det underbart, jag är inte så orolig längre, men snyftade gjorde jag ändå av ren och skär längtan efter henne.
Plockade med mig en bukett liljekonvaljer hem. Det hade mamma i brudbuketten och alltid tänker jag på henne när jag ser de vackra men anspråkslösa blommorna som doftar så gott.

Fotografiska - ett museum som vinner mitt hjärta

Först var jag ganska irriterad på Fotografiska museet av olika anledningar, priser, en viss snorkighet med mera. Jag vill därför nu säga - efter några besök där -  att det är en fantastisk lokal som jag tycker många ska upptäcka. Dels är det ofta överraskande och spännande utställningar, dels finns caféet som är riktigt trevligt och har en vidunderlig utsikt. Ikväll har vi varit där och firat ettårsjubileum av museets tillblivelse. Vi passade på att titta på Albert Watson-utställningen. Han slog igenom 1973 med ett svartvitt porträtt av regissören Alfred Hitchcock som håller i en nackad gås. Bilden symboliserar  fotografens porträttfilosofi ”the bigger the personality, the simpler the photo."    
Fotografiska är värt ett besök. Jag inser att mitt årskort var en bra investering!

Vilken meningsfull dag med Milton

Vilken dag fylld av kärlek och mening. Milton kom tidigt i morse och stannade hela dagen. Vi har åkt båt till Hammarby sjöstad, grävt i sandlådan, ätit jordgubbar, njutit av glass på kajen, badat, vattnat blommorna på balkongen. Enkla saker. Min mobil har legat oanvänd, min dator har jag inte rört. Vilken lycka ett barn skänker och hur tillvaron med barn förankrar mig mitt i livet. I lyckan.

.

Det var inte den historia jag trodde jag skrev som ville bli berättad

Ibland känner jag mig som en konstnär jag hörde talas om, han blev aldrig färdig med sina målningar. han var inte nöjd, målade till, målade om. Till slut hade bilden förlorat sin stringens.
Är det vad jag håller på med?
Kanske har jag återgått till att skriva totalt för mig själv, tänker jag och undrar vem, mer än jag, som vill läsa det jag måste skriva för att själv förstå händelser en gång i tiden.
Inte förrän jag skrivit om romanen två gånger förstod jag vad den egentligen handlade om, visst är det märkligt? Jag trodde att det var en annan slags historia jag skrev, men den historia som finns under det hela var egentligen den som ville bli skriven. Inte ytan utan något där inunder.
Låter det knasigt?

Tålamod en av författarens största utmaningar

Nu har jag arbetat igenom mitt manus en gång till. Alla pronomina är ändrade. Det är skrivet i första person i stället för tredje, alla hon har nu blivit jag, alla hennes är nu ändrade, alla dessa småord.
Ivrigt skriver jag ut mitt manus. Igen.
Läser och blir besviken. Det känns berättat, inte gestaltat. Jag får en snilleblixt. Det måste kännas att historien utspelar sig i detta nu. Kan jag verkligen skriva i presens? Jag testar ett kapitel. Det blir mycket mer levande. Hur många verb finns det i ett manus på 174 sidor. Många. Jag testar nu. Tålamod, en av författarens största utmaningar.

Kulturtanter och velourpappor, när kläderna blir ett medel att håna något hotfullt

Många har synpunkter på det där med kulturtanterna jag skrev om igår, det är kulturtantsbegreppet jag tar upp, inte tantbegreppet, det kan vi återkomma till en annan dag!
Jag kommer osökt att tänka på en annan förlöjligad grupp: Velourpapporna! Minns ni? Gud vad de hånades i media dessa pappor på sjuttiotalet som ville ta trevande steg mot en jämställd papparoll men inte hade några förebilder. Så hotfullt det var för etablissemanget. Så de förlöjligades, hånades. Hur skulle hånet bita bäst på dessa pappor som bröt mot mansrollen? Jo man buntade ihop dem och kallade dem velourpappor och pekade finger och skrattade. Jag fattade det aldrig. Det var väl underbart med dessa män som på många sätt ville bryta med den mansroll jag avskyr? Jag skulle vilja höra någon velourman träda fram idag och berätta hur hånet påverkade honom. En del kanske inte brydde sig, andra orkade inte med att bli så hånade,.

Så velourpappor och kulturtanter, när något är hotfullt så buntas man ihop, förlöjligas gärna med klädedräktens hjälp och vips är det inte så hotfullt längre för det är ju något man kan skratta åt...

Något som är avsexualiserat också...
Då är det ju inte hotfullt? Så funderar jag...

Kulturtant är ett dumt uttryck som vill "avfarliga" aktiva engagerade sexiga kvinnor över femtio

Den som hittade på uttrycket kulturtanten kanske gjorde det i bästa välmening, som ett sätt att skapa en positiv hajp kring den stora gruppen kvinnor som idag bär upp kulturen, de som går på teater, besöker bibliotek, går på utställningar - ja som är intresserade och engagerade.
Nu buntas dom ihop och slås nästan ihjäl med lite von oben löjeväckande artiklar och jag tror banne mig inte att de som myntade utrycket själva vill se sig som kulturtanter.
För mig är redan ordet tant dumt. När jag var barn sa man tant till alla gifta kvinnor och det fanns tantkappor, allt för att visa hur passiviserande ofarliga de var och så bortom livslusten, tant är ett grått ord för mig. Tant ville jag aldrig bli och inte tänker jag bli det heller och nåde den som kallar mig kulturtant.
Vad är det för trams att försöka mota ihop alla engagerade kulturintresserade aktiva kvinnor över femtio - för det är ju så det blivit - i en fålla och benämna dem med ett så fånigt ord. Driva med deras hår och klädsel - för det görs, även av kvinnliga skribenter. Jag tycker det är ett sätt att förringa kraften i kulturengagemanget hos dessa kvinnor. Avfarliga dem. En kulturtant i Gudrun Sjödénkappa, fniss fniss - kan väl inte vara så omstörtande och farlig? Eller sexig...
Skrota begreppet! Det är bara dumt tycker jag!

Ställen att träffas utan ålderssållning och klädkoder - finns det?

Vi har en sektion i Författarförbundet för oss som skriver för barn och ungdom, BUS heter den. En ovanligt trevlig sektion tycker jag, med befriande rak kommunikation, ett glatt allvar och bra relationer utan hierarkier eller statustänkande. Så som jag ser det i alla fall.
Tänkte senast på det på minglet för några dagar sedan på en bar på söder, det var förbundsstämma i helgen så många författare var här. När jag gick därifrån efter en stunds minglande tänkte jag på hur befriande det är med en församling med så många människor med gemensamma intressen och vänlig attityd. Vi var  i olika åldrar, det fanns ingen klädkod utan en trivsam olikhet - men hjärtliga samtal om skrivande med mera uppstod med lätthet. Jag gillar det.
Det skulle mer vara så att man kunde gå ut utan att känna sig så fel som jag vet att många gör. Ålder är ju till exempel ett problem, när till och med personer i trettioårsåldern med emfas hävdar att de känner sig gamla en kväll på stan - då undrar man! DNs På stan är ju en påfrestande bilaga för övrigt som har ett tilltal och urval inför helgerna så riktat till yngre personer att jag nuförtiden bara bläddrar förbi de sidorna, känner mig inte som målgrupp fast jag älskar uteliv. Men då gärna ett uteliv där jag inte ses som ett Ufo.
Vad säger ni? Visst är det svårt att hitta ställen med trivsamt mingel för människor med gemensamma intressen när stenhårda sållningsmekanismer gör att man inte träffas?

Ett hus för generationer, precis vad jag drömde om

Förra året var Milton en liten baby när han bodde på ön i tre månader. Igår kom han ut för första gången i år, en stor liten kille som lyckligt kastade sig i dikena med vitsippor, som åkte på sin lilla rutschkana och såg ut som om han var riktigt lycklig.
Jag känner mitt hjärta banka när jag ser en liten avbild av min son leka på ön. Vi köpte vårt hus en lycklig sommar när han var bara fem månader, sedan har han varit där kortare eller längre perioder varje sommar.
Nu är det hans son som är där.
Min sonson.

Det är stort, det är precis vad jag drömde om när vi köpte huset. Formellt äger jag det. Men det är mina barn och kommande generationer som är de verkliga ägarna.

Tack fina Eva och utmärkelsen vandrar vidare...

Blogger har krånglat i flera dagar, så jag har inte kunat skriva eller kommentera. Trist. men jag tänker inte fördjupa mig i det utan i stället tacka min kära mångkonstnärliga bloggvän Eva för den fina utmärkelse ni ser på bilden. Det gör mig glad! Här är motiveringen från personen som startade utmärkelsen:

"Under de åtta månader jag har bloggat har jag stött på så många fantastiska kvinnor i bloggvärlden. Starka, kompetenta, intelligenta kvinnor med driv, jävlaranamma, ödmjukhet och talang. Kvinnor som inte gett upp trots att livet tufsat till dem ibland. Kvinnor som jag ser som mina vänner i dag och som alltid finns där för varandra när någon av oss har det jobbigt. Därför vill jag dela ut denna "girl-power award".

Kan bara instämma i vilka fantastiska kreativa bloggare det finns - med mycket humor och jävlaranamma! Jag skickar vidare utmärkelsen till dessa begåvade skrivande kvinnor:

Anne, Anne utan E  - som mitt i kärlekens tid drabbades svårt men som ger oss av sin smärta och hudlösa sorg  - och också kärlek - så att det känns långt in i hjärtat på mig. 

Karin, en av mina smartaste och mest välskrivande vänner som äntligen börjat blogga

Jenny på Jennys blaj-blaj på största allvar som har ett blogguppehåll och som jag saknar, kanske kan utmärkelsen bli en puff att komma igång igen?

Det är en tålmodig process att skriva en bok - och ack så lustfylld

Visst är det märkligt hur man kan hålla på så länge med en historia? Ibland går böcker ganska fort att skriva. Men vissa berättelser gnager i mig och vill inte bli klara. Jag håller på och håller på - jag som ser mig som en person som inte har mycket tålamod vill helst att allt ska vara klart NU! Men med vissa saker jag skriver är mitt tålamod oändligt. Jag petar och jag putsar och ändå är jag inte ens säker på att det någonsin blir en bok.
Det är den berättelsen jag skrev  lite om igår. Först skriven i jagform. Sedan ändrade jag allt till tredje person. Nu ändrar jag tillbaka och det är mest bara stimulerande. Den senaste ändringen var att likna vid en islossning, jag såg vad jag ville berätta igen efter att bara ha suttit fastfrusen och förtvivlat..
När jag försöker förklara det här vid skolbesök till exempel skakar eleverna sina huvuden, de vill skriva en enda gång, sen ska det vara klart. Om de bara visste vilken möda det är nedlagd i många böcker, hur författarna skrivit om, flyttat meningar, ändrat perspektiv. Det är en tålmodig process att skriva en bok. Och ack så lustfylld.

Allt man gör för att inte tänka på något annat

Idag ska jag klippa luggen så jag slipper sitta med keps vid datorn för att inte få hår i ögonen, jag ska fika med fina bloggkompisar, äta middag med härliga vänner. Jobba vidare med ett manus där alla hon ska bli jag  - igen.
Solen skiner men jag har en klump i magen över att yngsta dottern åker om två dagar och  försöker att inte tänka för mycket på det.

När markisdrömmen inte blev verklighet

Jag har bjudit in till balkongträff  med kallt rosévin under min nya gröna markis.... jag har drömt om markisen i sju år och sparat pengar. Ingen kan fatta hur dyr en markis är. Idag skulle den äntligen komma. Men de två killarna som bar in den måttbeställda markisen knackade i väggen, skakade på sina huvuden och sa att "Nä... det här går ju inte. Ytterväggen är puts med bara frigolit, ingen bärande vägg, alltså ingen vägg som kan bära en tung markis."
De svor över killen från deras firma som var här för en månad sen,  som knackade i väggen och sa att det gick bra. Snopet eller hur? Men det var glada killar. Trots allt. "Tänk på hur mycket pengar du sparar", sa dom uppmuntrande och gick iväg med markisen, "för oss är den är måttbeställda markisen nu bara en förlust."
Men en förlust är det för mig också! Jag hade förställt mig oss sittande där i den vänliga gröna skuggan, drickande rosé, jag hade tänkt sitta i skuggan och skriva..
Men okay. Det får bli  parasoll i stället! Några tips?

Mammaoro och skrivro på kärleksfull plats

Vilken lättnad. Det stod bara där och väntade på sina innevånare, mitt hus på ön. Min bästa skrivplats där jag skrivit mina fyra Johannaböcker i ett litet rum där jag skymtar havet( i alla fall när grannen inte låter häcken skymma utsikten vilket han gör sommartid). Men havet finns nära ändå och rummet är litet med blommiga tapeter. Yngsta dotterns rum, men hon drar till Sydamerika över sommaren för att skriva en masteruppsats och se där en anledning  till att jag känner en oro pirra i kroppen. En mammaoro som alltid finns och jag har läst för mycket om vad som kan hända i Colombia, Peru, Bolivia även om jag litar på hennes erfarenehet och förmåga att klara sig efter att hon levt i både Vietnam och Sydafrika.
Ja, hennes rum får i sommar vara skrivrum, besjälat av sin kärleksfulla invånares ande som svävar över rummet och ger mig kraft.

Snart vill jag flytta ut till ön i havet med de röda husen.

Snart blommar mina lupiner igen

Med bävan och förväntan, första besöket i år

På väg till landet med en pirrande känsla i kroppen. Första besöket i år. Glädje men också oro. Hur ser allting ut? Har jag haft förhatligt musbesök? Hur ser trädgården ut, det har blåst och jag vet grannar som har problem med träd som fallit. Jag svär över mitt opraktiska jag som inte riktigt orkar alla dessa praktiska problem. Men som ändå så gärna vill ha kvar huset. Det ordnar sig, tänker jag varje år. Det gör väl det. Väl ute på verandan brukar jag känna frid. En känsla av ensamhet också - men det är som det är. Kan jag inte finna frid med mig själv så spelar det ingen roll var jag är. Bäst att söka finna den friden på en av de platser jag älskar mest.

Låt det klicka mellan dig och Sekwa

Ibland är en bok så stillsamt berörande att jag inte riktigt ens vill skriva om den utan bevarar den i mitt hjärta bara för mig själv. Det måste vara anledningen till att jag inte skrivit om den finstämda ljuvligt skrivna Ru av Kim Thuy som skapar sådana bilder och minnen i mitt huvud. Nu ser jag på Sekwas facebooksida att Ru toppar många listor och säljer bra. Jag är ledsen att jag inte kunde lyssna till henne när hon var i Sverige. Men boken ligger intill mig på mitt läsbord vid sängen och jag läser om den. Först läste jag den rätt igenom. Nu njuter jag av de korta minnesbilderna som är skrivna med en sådan andlös precision.
Nu säger jag inte mer. Bara: Läs den!
Och ett tips: Bli medlem i  [klik] så får du hem Sekwas synnerligen läsvärda böcker till bra pris. Låt det klicka!

Norrlands akvavit, lyckad överföring av roman till tänkvärd teater

Stig Östman och Bodil Carr Granlid i den roliga och poetiska Norrlands akvavit. Foto: Patrick Degerman

Jag var på teater igår. Det blir inte ofta jag går. Jag tror jag tröttnade för att jag såg för mycket som recensent, jag blev trött på att tycka. Det var som om två personer var på teater, ett jag som ville uppleva, ett som noterade allt som hände på scenen. Så jag har en lång teaterpaus och när jag någon gång går så är det ofta tråkigt.
Igår såg jag emellertid en rolig och underfundig föreställning som gjorde mig glad. Både över den infallsrika regin av Agneta Elers Jarleman och över klurigheten i historien Norrlands Akvavit efter Torgny Lindgrens roman. Stig Östman är predikanten som en gång omvände hela byn men nu vill "avfrälsa" dem fyrtio år senare, men de flesta tyvärr är döda. Bodil Carr Granlid spelar  de få återstående byborna Västerbottensteatern  gästspelade på Teater Pero och jag är glad att jag övervann teatertröttheten och gick dit. Torgny Lindgrens tonfall fanns där, den språkliga obändigheten och humorn, så väl överfört till ett stycke teater i en skröna som både roar och oroar. Det finns en klangbotten av vemod över en avfolkad del av Sverige, samtidigt skildras en förmåga att ta tillvara det positiva som finns.

Bluddrig fransk deckare som inte får många solar i min värld

Igår, när jag deklarerat klart, iakttagit snöfallet och opererat bort en tand, ville jag pigga upp mig men fann ingen riktigt bra bok i hyllorna - ut kunde jag inte gå efter den operationen som gjorde mig blek och snedkäftad. Jag gav deckarduon från Frankrike, Claude Izner, en chans till. Deras första bok gillade jag inte men nu försökte jag ändå läsa den senaste, Mysteriet på Père Lachaise, frankofil som jag är. Lika tramsig den. Bludder bludder, man längtar efter en redaktör med rödpenna som strukturerar detta röriga manus. Det kunde ha blivit bra, idén är kul men intrigen är en soppa. Inte många solar för den boken i Eva värld!

Kärleksroman i Afrika med oväntade perspektiv på stamfejder i Europa

Hue of Blue av författaren Nina Jaribu är nöjsam läsning. Ni kanske inte vet vem Nina är och det är inte så konstigt för detta är hennes debutbok som ges ut främst i Afrika av det svenska förlaget Real Africa Books. Nina har den bestämda uppfattningen att det finns stora likheter mellan Östafrika där hon arbetat en hel del och Sverige. För att visa det, bland annat, har hon skapat en relationsroman där hennes hjälte Karl befinner sig som biståndsabetare i Kenya. Kanske i sorg över en kärlekshistoria som gick fel men också i längtan efter att upptäcka en ny kontinent. Men det är så mycket han inte förstår. Som tur är träffar han en klok kvinna, Mkweli, som hjälper honom när jobbet försvinner och han blir misstänkt för brott han inte begått. När han vill veta mer om Kenyas historia och om "stamkrigen" får han frågan tillbaka om vad alla konflikter i Europa varit de senaste hundra åren om inte just en slags "stamkrig"?
En lättläst roande och välskriven bok som låter läsaren möta Kenya och livet där på ett nytt sätt. som samtidigt ger perspektiv på livet i Sverige.  Både relationer och folkbildning, det är riktigt fint.
Nu väntar i på en svensk översättning.

Vissa dagar är det svårare....

Jag måste deklarera, jag ska operera en tand, dessutom snöar det i maj månad. Jag vill se mig själv som optimist. Vissa dagar är det svårare än andra

En människospillra som alls inte har någon ordning på sina siffror

Är det någon gång jag känner mig riktigt misslyckad så är det vid deklarationen. Alla papper som inte ligger där jag trodde de låg, alla siffror som ska räknas ihop men aldrig stämmer. Allra värst är att inse att den illusion om mig själv som en som har ordning på sina papper som jag försökt omhulda en tid -  den var bara en illusion, en blå ballong som försvinner upp i luften och lämnar mig tillspillogiven bland ruiner av borttappade kvitton och siffror som flyter omkring utan struktur, mål eller mening.

Teve spolar program när det spelas ishockey, trist!

Och så händer det igen och igen, denna eländiga sport slår ut alla andra program. Ikväll spelas det tydligen ishockey och då spolar TV3 Project Runway som jag av någon i och för sig ganska outgrundlig anledning tittar på på måndagar. En vecka utan teve i Frankrike var något jag klarade utan större saknad, men just ikväll ville jag sjunka ihop och se just detta program. Men de måndagar som Tre Kronor spelar match i hockey-VM har Project Runway uppehåll. Så urtråkigt för mig som är komplett ointresserad och aldrig sett en match. Varför oh varför kan inte sporten sändas i en sportkanal där alla intresserade kan grotta ner sig och titta och titta på detta som inte alls intresserar många andra som ständigt blir av med de program de vill se för att sporten alltid har företräde.

Och vinnaren i Korsikatävlingen är:

Karins och min korsikanska skrivtävling har givit intressanta och tänkvärda resultat. Den fråga vi ställde var varför damen i bageriet i Ile Rousse var så otrevlig mot oss. Efter alla inblickar i hennes bekymmersamma liv börjar vi snarare känna det som om hon är en kär vän med svåra problem.

Skogsgurra utgår från en svensk motsvarighet. "Situationen är alltså följande: Ni kliver in på exempelvis Vetekatten vid St Eriksbron och frågar expediten vad det är i fettisdagsbullarna. Eftersom alla vet vad det finns i dom så kan hon inte uppfatta det som annat än att ni småjävlas med henne. Ert fortsatta tjat gjorde henne inte vänligare."
Margareta bidrar med ett annat perspektivbyte, kan man säga, våra egna förväntningars och tolkningars roll i sammanhanget: "Varför åkte jag hit? Vad inbillade jag mig att jag skulle uppleva här? Och hur ska det bli med resten av turistandet, efter den här starten!? Sur bageritant är bara vad jag borde ha väntat mig…"
Carina,  lever sig verkligen in i bageridamens verklighet och lyckas dessutom smickra juryn i förbigående. Hennes son har blivit kär i en 47-årig fastlandsfransyska. "När han äntligen kom hem på morgonen var han bakfull och tog en värktablett. Detta var hennes enda värktablett, och just då fick hon mens med tillhörande mensvärk..." Och så kommer vi och hon tar för givet att en av oss är sonens amorösa äventyr. 47-årig fastlandsfransyska. Vi tackar och bockar.
Jenny,  menar att hon helt enkelt blev grymt avundsjuk på att vi verkade ha så trevligt: "Efter ni gått sa hon upp sig från bageriet på stående fot, tog ut sina sparade pengar från banken och gick till väninnan och frågade om hon ville följa med ut på en resa med kvinnans segelbåt. Väninnan packade väskan. Igår kväll styrde de ut från Korsika mot okända hav och en gemensam framtid."
Jane,  är inne på ett liknande spår. Damen orkar inte med att någon vill äta gott: "Som dessutom funderar på att sätta i sig kakor. I hennes liv äter man inte överhuvudtaget, bara det absolut nödvändiga." Insiktsfullt! Vi antydde att damen ifråga var smal, meninte att hon såg gravt undernärd ut. 
Maria R har troligen träffat på samma folkilskna dam och skildrar livfullt en liknande situation. "Vår teori är bara att den här kvinnan inte borde jobba i den här branschen, hon har nog försökt vinna respekt på andra områden och aldrig fått det."
Eva G  skildrar en tung vardag för bageridamen och hennes längtan bort: "Två stiliga semesterdamer kliver in genom dörren. Hon avskyr deras ledighetskvitter. 'Jag ska få ut dem illa kvickt', tänker hon och ser på dem med suraste minen."

Eva Granne,  anser att korsikanskorna är livrädda för att deras karlar ska hoppa över skaklarna och bageridamen såg oss som verkligt farliga konkurrenter och vi tackar för komplimangen...tror vi.
"Tvingad att sälja bröd till sina värsta konkurrenter efter en tråkig påsk tillsammans med svärföräldrarna."
Lennart P har facebooksvarat på temat : sälja smöret och tapa pengarna, ungefär, med et förtyligande: smör=butter. Och Gunnar F följer upp med Butterkaka.

And the winner is... ta ra ta ta ta......

Vi har faktiskt inte kunnat kora någon vinnare bland alla välskrivna och psykologiskt insiktsfulla svar så lotten fick avgöra. 

Korsikaväskan går till: Carina! Ska vi skicka den eller överlämna den när vi fikar på söder när du kommit hem?

Dessutom finns det ytterligare två vinster, som lottats till Margareta B som får Kärlek och Käk av Eva med recept som passar till livets olika skeden och skiftningar. 

Skogsgurra som får Hue of Blue, av Nina Jaribu, vilket passar ovanligt bra eftersom han engagerat sig i diskussionerna om färgnyanser.

Återkom med liknande tävlingar, det är inspirerande, tycker Eva G. Det gör vi gärna, det var riktigt kul att läsa de kloka roliga bidragen!

Nöjsam läsning även om man tydligt ser det dramaturgiska skelettet

Naturligtvis har jag läst Cirkeln, den nya ungdomsromanen om häxorna i Engelsforss som redan innan utgivning var omtalad. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är författare. Det är en skickligt vävd historia där man visserligen väldigt tydligt ser det dramaturgiska skelettet och inte blir särskilt förvånad  över vad som händer men ändå gärna läser vidare. Jag gillar greppet att låta något annorlunda svepa in över en instängd vanlig liten ort. Jag gillar att häxorna är genomtänkta som en Spice Girls-grupp för att passa alla olika slags typer. "Utan varandra kan de inte överleva" är budskapet - fint det med.
Läs den, tycker jag, nöjsam läsning om än inte i nivå med förhandsryktena.