Nej jag har inte rökt gräs...

Så fel det kan bli! Varm och med svetten droppande från pannan skrev jag ett stolt mess till Annica: Jag är så glad för jag har röjt gräs hela morgonen..... trodde jag att jag skrev.
Men det blev: Jag är så glad för att jag rökt gräs hela morgonen.
Ack ja! Men jag vaknade tidigt, sol ute sol i sinne. Jag gick ut i backen med röjverktyg och min dunderseckatör. Började klippa ner en massa träd, sly, jag inte vill ha. Körde med min trimmer i det midjehöga gräset. Det blir så fint. I stället för gräs och sly en böljande liten kulle och vackra stenar. Jag skriver om det för  annars är det ingen som märker skillnaden. Det ser ut som det ska nu, helt enkelt. Inte igenvuxet och mygg- och fästingbefrämjande.

Snart blir det i alla fall sillunch!

Men oj vad är det nu som växer upp?

Jag njuter av blommorna på min ö. Men någon odlare är jag inte. Tillämpar principen: Men oj vad är det nu som växer upp? Vi har så fina gula lysemacchia som härstammar från farmors och farfars hus i Haga i Sundsvall och letat sig hit via Alnön och Enskede. Digitalis - stora prunkande rödlila. Krollilja - så vacker med alla sina blommor.

Några vallmo lyser i det gröna och gör mig så glad. Smultron är söta röda överraskningar. Ja så där är det. Min insats är främst att klippa gräs och sköta olika bunkar med kryddväxter. Skulle jag börja odla också tror jag att jag skulle bli stressad. Dessutom: Vi har så ont om vatten på ön. Nu vattnar jag med sköljvatten från disken och är så nöjd och glad över att se allt vackert växa som glada överraskningar.

Just nu lever jag mer i verkligheten än i mina uppdiktade historier

Jag hade inga större problem med att arbeta som journalist medan barnen var små. Men nu, när jag umgås med Milton, förstår jag mer att jag inte skrev så många böcker då. Jag ville inte vara splittrad utan helt och fullt umgås med barnen när jag var ledig. Jag  tror helt enkelt att på min lediga tid var mitt fokus mina barn, när de var små. När Milton är här skriver jag ingenting. Det ger mig mer att kasta kottar med honom och upptäcka alla hans nya ord. Igår sa han sin första treordsmening: Mamma åker båten. I natt sov han hos mig och på förmiddagen somnade vi i soffan när vi läste en saga och värmdes av elden i öppna spisen. Ljuvligheters ljuvlighet, det vill jag uppleva närvarande i verkligheten, mina uppdiktade historier får sin tid, just nu går de inte upp mot LIVET.

(Men nu har Milton åkt, så idag har jag skrivit hela eftermiddagen).

Årets heroiska bedrift är utförd: Dasset!

Det vi gruvar oss mest för på landet varje år är att skifta tunnor på vårt dass och skura det. Ändå är det så lätt bara vi tar oss för det. Det gjorde vi idag. Kepsar på huvudet, handskar, stövlar. Försedda med spadar, beredda på hårt jobb. Lätt som en plätt var det. Vi har det sk "Sjögrens dass"  med två hål, vi använder ett hål, plomberar det andra, och på ett år blir innehållet i behållaren till bra jord. Det är ett jättebra system som min kompis Per uppfunnit. Själva dasset fick jag i femtioårspresent. En väldigt speciell byggnad med toppigt torn i fint falurött, dörrarna är så fiffiga att man kan ha övre delen öppen och titta på utsikten utan att bli sedd. Smart!

Ja, nu är det gjort för i år. Ibland  säger folk till mig att jag borde ha någon slags toalett på landet. Varför det, undrar jag. Mitt ekologiska fina dass är precis vad vi behöver.

Så här fint blir det men manushögen ser anklagande på mig

Ja jag vet, lite knäppt är det. Men det är faktiskt roligare att skura skafferiet om man får sätta upp hyllremsor efteråt!

Effektivt sätt att undvika göra det jag borde också, nämligen korra ett manus...

En ö med många staket, mycket olik min

Jag har varit på härligt besök på Dalarö, en ö mycket olik min. Husen är stora, dyra, påkostade och bilarna som står utanför ska vi inte tala om. Det är som det är, men en sak som slog mig är att det fanns så otroligt många staket på ön, staket av alla sorter och färger och höjder och bredder. Varenda tomt var avgränsad och instaketad. Då längtade jag till min anspråkslösa ö i havet där det inte finns staket alls mellan husen. Och jo, det finns häckar, som ibland är för höga och på ett otrevligt sätt tar bort utsikten, jag vet. Men de flesta på min ö har generösa tomter som böljar fritt utan att avgränsas så hårt. Det kändes litet njuggt med alla staketen...

Jag fixar och pysslar, solstolen lockar inte

Tog Silverö in för ett snabbesök i stan. Inte heller så dumt. Prunkande blommor på balkongen, de har inte torkat ut. Sommarstämning av övergivenhet i lägenheten. Alla kaffeapparater är ute på ön. Jag skriver ut ett manus, det var en av anledningarna till att jag åkte in. Men idag på landet ville jag inte skriva. Jag ville göra just det jag gjorde. Flytta plank, skruva ihop en skottkärra, plantera en solros. Svära över en mördarsnigel som attackerat min clematis. Jag lufsade runt och pysslade. Det är just vad jag vill göra. Solstol och stillasittande lockar mig inte. Jag sitter en kort stund, ser något jag måste göra - och hoppar upp igen. Här i stan sjönk jag ihop framför teven en stund, så meningslöst det känns. På ön sätter jag aldrig på min TV, lyssnar bara på P1 och musik.
Idag letade jag en humlestång och tänkte på min pappa. Han hade alltid humle men jag har vanvårdat min. Nu försökte jag - men inte blev den snygg, min humlestång. Ett provisorium. Jag har varit i stan några timmar men längtar redan ut.

Hyllremsor och hyllpapper - var ska detta sluta!

Visst är det ofta så att när man själv plötsligt blir intresserad av att göra något så är många andra inne på samma spår? Som det där med hyllpapper och, tror jag, också: hyllremsor. Ska sanningen fram hade jag en gång i tiden, på sjuttiotalet av alla decennier, egenvirkade hyllremsor! Det ni. Söta! Eftersom jag nu skrev om hyllremsor och hyllpapper vill jag ge en länk till Lotta Kühlhorns fina saker: http://www.kolonistockholm.com/collections/cupboard-paper

Brukar du lägga hyllpapper i dina byrålådor?

Fördelen med att arbeta hemma är att det går att skapa omväxling. Idag läste jag flitigt korret till Sopkungen som kommer i höst. Sedan tänkte jag gå en promenad till bryggan. Men jag drog ut en byrålåda och såg det gamla fula papperet. Hmm... jag har ju Lotta Kühlhorns fina papper, likadant som omslagen till Kärlek och käk... det skulle vara fint i mina lådor i den gamla byrån som alltid stått i mitt rum på landet.
Så jag mätte och la i nytt papper i mina lådor och satte fast med häftstift. Vilken nostalgi. Min mamma lade alltid hyllpapper i byrålådor och på hyllor och satte upp hyllremsor. Det brukar inte jag. Men vad fint det blev.
Jag känner mig stolt när jag drar ut lådorna. Jag hann promenaden till bryggan också och jag har suttit en lång stund på verandan och läst manus. Dessemellan oljade jag in Miltons skrinda så den står klar när han kommer. Vilken dag!
Hur har du det med hyllpapper?

Nycklarna till de inre landskapen

Det är sommar och jag lapar sol på verandan och lyssnar på ett fantastiskt Sommarsamtal där Katarina Hahr samtalar med Marie-Louise Ekman, en av de mest spännande kvinnor jag vet.  Lyssna på det i P1 - det var inspirerande.
"Jag har aldrig gått i analys eller hos psykolog", säger hon... "jag grubblar inte på det sättet, jag studsar upp ur sängen och är  glad att det är en ny dag. Min självanalys har i så fall varit genom mitt skapande..."
Hon talar om att utforska den dolda verkligheten som sin sin drivkraft, vad människor innerst inne tänker. Den osynliga verkligheten som styr människans synliga aktivitet. Det finns inga genvägar dit utan varje människa måste se hur hon ska hitta i sitt eget och andra människors inre landskap.

Jag känner så igen mig, både i det där med självanalys genom skapande och den obändiga drivkraften i att hitta de spännande inre verkligheter varje människa har. Det är verkligen också drivkraften i mitt skrivande.  Medan jag oljar in Miltons skrinda funderar jag vidare på det. Annica och jag arbetar med ett manus nu som är precis det.... några personer vars synbara beteenden kan verka oförklarliga om man inte hittar nycklarna till just deras inre landskap... 
P1 - det är bara bäst.

Hoppas ni haft en midsommar i sol med kärlek

En kram!

Drömmen om att färdas i en skrinda

Det finns en sådan trygghet i det invanda, samtidigt ett sådant vemod när tidsperspektiven är långa som mina börjar bli. Jag tänker på att jag alltid ville att mina barn skulle ha en skrinda att åka i till stranden och midsommarstången. Varje år tänkte jag det men tanken stannade där och blev inte verklighet och plötsligt var de ändå för stora för att åka skrinda.. Därför ville jag att Milton skulle ha en skrinda. Igår premiäråkte han till midsommarplatsen i den. Han satt med kuddar bakom ryggen, stolt som en liten kung, dragen av sin pappa, han som aldrig fick åka skrinda. Nu åker hans son i stället. Jag är nöjd!

Men hur många grader är det, egentligen...

Åh vad dom skrattade åt oss, våra indiska vänner på seminariet i Goa för några år sedan. Den första frågan från alla oss svenska författare var varje dag: "Hur varmt är det?"
I luften, i vattnet... Det var varmt. Så oföränderligt varmt att man inte behövde veta. Solen sken, luften var varm, vattnet var varmt. hela tiden vi var där. Som ett faktum. Varför fråga?
Jag tittar ut genom fönstret dan före midsommarafton, har just satt på elementen och tagit på varma strumpor. Det regnar.
Det är kallt. Hur många grader är det? Egentligen.
Och i vattnet? Det ska vi inte tala om. Kallt!

På bilden: Ett glatt författarseminarium i Goa när solen sken, havet var varmt

Hallå! Jag vill gärna veta. Hur många grader är det, nu när det är sommar.

Ett barn som ersätter solens ljus

Hur kan man bo i detta land och vara så solberoende som jag? Lördag i sol var lycka. Söndag i regn var underbart så länge som Milton och ML var på landet. Jag vinkade av dem i hällregn. Det var så grått att alla lampor måste tändas, så kallt att jag satte på elementen. och omedelbart dippar mitt humör. Kände ensamångest på natten och tog morgonbåten in. I regn. Nu efter en dag i stan kommer solen, jag längtar till ön. I morgon åker vi ut, Elin och jag, med midsommarlast som två små packåsnor. Sen väntar vi på Milton och hans föräldrar. Midsommar i sol.
Men är bara Milton där så ersätter han solljuset.

En vanlig sommardag - och det jag kände var vardagslycka

Det räcker med en solig morgon för att jag ska tro att nu blir det såhär. Så i morse var jag snopen över regnig veranda. Igår var det som på bilden. Sol och frukostkaffe på trappen (som Annica och jag säger, Maria korrade/rättade alltid till "trappan" när Emma Vall skrev men för mig är det "trappen").
Kaffe, färska jordgubbar och Bodil Jönssons nya bok om hur motsägelsefullt det är åldras i vårt samhälle, klok som alltid är hon, mer om boken när jag läst hela.
Grannen kom med strömming, jag rensade och stekte.
Jag klippte gräs, ML och Milton kom med taxibåten och ML klippte nästan hela min stora gräsmatta medan jag och Milton kastade kottar och klättrade i träd (Milton med min hjälp alltså) och lekte med hinkar.
På kvällen grill på verandan, Annica och Victor kom över. Vi avslutade vårt kortspel Bismarck från dagen innan - ett kortspel som vi alltid spelade i stugan på Alnön när jag var liten. Det går i arv!

Vi satt i sommarkvällen och såg Milton sluka tolv färska potatisar, vi åt Victors rabarberpaj, solen gick ner och allt jag kände var lycka.

Många nakna män på Fotografiska - men bilderna av Patti Smith fängslar mig mest

Igår var jag på visning av Robert Mapplethorpe-utställningen, som just har börjat visas på pigga Fotografiska som seglat upp till att bli mitt favoritmuseum, på bekvämt gångavstånd hemifrån mig dessutom.
Så många snoppar med varierande utseende och i olika format (mest erigerade)  på en och samma utställning var det länge sedan jag såg. Så många erotiska bilder av män. En del riktigt vackra.

Men det som fängslar mig mest är de kärleksfulla bilderna av Patti Smith som RM levde med under några år. Hon skildrar den tiden så makalöst fint i sin bok Just kids, jag läste den förra sommaren och njöt verkligen. Så speciellt och så fint berättad och den unge Robert Mapplethorpe blir jag nästan förälskad i när jag läser om honom i boken och ser honom med Pattis ögon. Att hon hade en viktig plats i hans hjärta syns på bilderna. De har en helt annan karaktär än många av de andra fotografierna, tycker jag. Där finns ömheten.

Jag och min Rhododendron

Vi kastade gräsklipparen i grovsoporna i höstas för att tvinga oss att köpa en ny. Äntligen - nu när vi har mer äng än gräsmatta -  har det blivit av. Pampig eller hur? Den klipper även de långa grästråna och jag säger bara Gym Adjö för i sommar för det är tungt som attan att klippa det högväxande gräset. Blir lättare nästa gång tröstar jag mig med.
Vid sidan om mig ser ni på bilden min fantastiska Rhododendron som bara växer och blommar utan att jag behöver göra någonting. Jag tar rotskott ibland och sätter ut på tomten, de tar sig också och växer. Men ingenting är som denna moderbuske.

Jag och min Rhododendron... vi är urmödrarna på min tomt, ett ganska härdigt släkte som blommar i sol!

Frukost är en ljuvlig vardagslyx - vad äter du?

Jag vaknar innan morgontidningen har kommit. Bittert. Fast jag försöker känna mig glad. Tittar ut och ser att det är ljust och vackert. Fåglarna kvittrar. Grips av en oförklarlig lust efter en croissant. Letar frukostbilder i min mapp. Hittar bilden från landet för ett år sedan med nyplockade blåbär och längtar efter Ellen. Hittar en annan bild från Ha An hotell, vilka frukostar vi åt i Hoi An! Hittar bilden från lyxigaste hotellet där vi blev bjudna på frukost en morgon, Ellen och jag.
Om jag nu tassar ut kanske  tidningen kommit, mest är den ett sällskap när jag är ensam, om jag ska vara ärlig. Annars är långa pratfrukostar det bästa.

Jag - en outforskad planet

Jag åt frukost med fine sonen igår.
"Hur är det morsan", sa han, "hur mår du?"
Jag svarade att det är väl okej och kastade mig sedan glatt in i en beskrivning av hur hans båda systrar mår.
"Men nu frågade jag hur du har det", log han.
Det var då insikten kom, jag gör alltid så, fråga hur jag mår och jag börjar prata om mina barn (och numera barnbarn). Men det hänger ju ihop, jag mår bra när mina barn mår bra, annars sliter det i mig. Jag har bara aldrig sett det så klart som när vi pratade.
Nu undrar jag, känner ni igen er? Svarar ni på frågan om hur ni mår med att berätta om övriga familjemedlemmar av olika slag?
Jag blev förvånad och lite full i skratt.
Aldrig blir man fullärd när det gäller sig själv heller, det gillar jag. Man får se sig som en outforskad planet.

Milton på vift

Ellen i Peru, Elin till Spanien, orättvist! Nu drar jag också ut på vift, säger Milton och packar sin Fjällräven, likadan som den hans pappa hade once upon a time...

Hur världen blir mindre men längtan är lika stor

Jag kom hem till Sundsvall efter en månad i Frankrike. Ringa kunde man inte, mina föräldrar hade fått vykort från mig. Nu ville jag åka hem till lägenheten på Tivolivägen för att duscha och sova en natt efter den långa tågresan. Min pappa blev vansinnig, skrek åt mig att OMEDELBART ta bussen till landet. Det tog mig ett liv att förstå varför han blev så arg. Jag måste få egna barn som reser långt för att begripa hur orimligt man längtar efter dem. Pappa, han hade längtat efter mig och ville träffa mig genast jag kom hem. Oj vad arg han kunde bli min annars snälla pappa, i synnerhet om jag sårade hans känslor vilket jag gjorde då utan att ha en aning om det.
Tänker på hur det är idag. Ellen har ringt från Bolivia och Chile och jag får mail och facebooksmeddelanden hela tiden. Hon lugnar mig: Det är inte så farligt som man säger, mamma!
Jag tror henne, allt har hittills fungerat så bra att jag börjar längta efter att åka till Sydamerika.
Just nu är hon i Peru en månad för att skriva sin uppsats i ekonomisk historia. Jag är med henne på resan på ett så helt annat sätt än min pappa via vykort som tog lång tid på sig.
Men jag längtar lika mycket efter henne som min pappa gjorde efter mig. Kärlek!

Mitt sommarhörn i världen

Mitt sommarhörn. 
Min vrå i världen. 
Mitt sommarviste. 
De röda små husen. 
De stora gröna träden som skuggar mig. 
Solen och havet.
Jag ville det vore sommar så mycket mer. 
Hallå, jag vill stanna tiden. 
Såhär vill jag att det ska vara. 
Vill inte att åren rullar så snabbt.
Så obevekligt. 
Vill bara vara just här, just nu.

Sommarstugan har blivit en skrivstuga - också

Vi tyckte det var omvälvande - och  tveksamt med teve på landet.  Video ska vi bara inte tala om. Vi läste högt och spelade kort och spel. Så många år var vi här, hela sommaren. Utan internet och med en vanlig gammal telefon.
Nu känner jag att jag inte skulle vara här om jag inte kunde vara uppkopplad. Vad gjorde jag förr? Åh minnena stiger upp av den skärgårdsmamma jag var, som badade, bakade, lekte, var med barnen de små. Ibland arbetade jag, pendlade med tidiga morgonbåten och kom hem med eftermiddagsbåten. Då hoppade alla tre omkring på bryggan och ropade: Har du köpt något gott, mamma? Sedan kastade de sig i vattnet från bryggan för att visa hur modiga de var. Ljuvliga dagar , minnen från förr. Men nu är nu. Samma rhododendronbuske blommar, de små röda husen står här. Jag älskar min ö. Men allra mest älskar jag att vara här när mina barn också är här (och Milton förstås). 

Nuförtiden är ön min skrivplats också, jag är lugn här och älskar att skriva här på ön. Det är också en anledning till att jag måste kunna vara uppkopplad. 

Sommarstugan har blivit en skrivstuga också.

Varför är det så svårt att be om hjälp?

Jag kavlar upp ärmarna och laddar för flytt till ön - i små steg men ändå. Idag ska jag och en vän forsla ut ett stort kylskåp. Bil, båt, pirra... det är sådana gånger man svär över att det inte går att köra fram till ytterdörren med bil. Men andra gånger älskar jag den bilfria friden på min ö med bara små gångstigar. För det mesta ... inte när saker ska fraktas ut.

En sak jag tänker på är att man måste lära sig att be om hjälp. Jag har svårt för det. Hellre biter jag ihop och tänker tjurigt: Kan själv. Fast jag inte kan. Jag undrar varför det är så pinsamt att be om hjälp? Det är uppenbart för alla att jag är en liten person utan överväldigande mängd muskler. Fast envis. Envisheten försätter berg ibland men rullar inte ombord ett kylskåp på en båt. Tur att jag har en vän som förstår och hjälper.

Men det där draget hos mig förundrar mig, jag vet att jag tvingades lära mig be om hjälp när jag körde omkring mina barn i vagn, på den tiden när vagnen måste lyftas upp på bussen, inte kunde rullas in som idag. Det var en lättnad att be om hjälp och se människor spricka upp i ett leende och så snällt hjälpa mig.
Det är samma på landet, mina grannar, de flesta, är hur snälla som helst. Ändå har jag svårt att be om hjälp. Någon som känner igen sig?

Jag återtar min skrivplats där luft och ljus ger lust

Jag inser att mitt hem det senaste året varit något av ett familjebasläger. Sonen med familj bodde här förra sommaren, yngsta dottern bor här men är nu på vift, i höstas flyttade mellandottern in men har nu flyttat till egen lägenhet. Mitt utrymme har minskat i min lilla trea, det senaste året har jag suttit i ett hörn i mitt sovrum och skrivit och jag har sakta fått en känsla av att jag är begravd i papper och kartonger i mitt lilla belamrade hörn.
Ändå har det varit så trevligt, så déja vu, att ha mina finingar omkring mig.

Men nu känner jag i min plötsligt tomma lägenhet att det inte är så dumt med luft och ljus och plats! Jag har återtagit mitt arbetsrum och återupprättat mitt undanställda String-skrivbord i en vacker hörna. Jag slänger det gamla provisoriska skrivbordet och plockar och flyttar om. Jag river för att få luft och ljus... inte så dumt och mina tankar får ny flykt. De senaste dagarna har min skrivare gått varm, jag måste se på papper vad jag håller på att skriva. Flitens lampa lyser i skrivvrån.