Märkligt vad som får mig att gråta - vad lockar fram dina tårar?

Jag har lätt till tårar, det är bara att erkänna. Jag tänker inte då på vanliga sorgliga saker som får de flesta att gråta utan mera ovanliga saker som startar tåreflöden. En sak som garanterat får mig att gråta är ryska manskörer. Är det besynnerligt? Jag vet inte. Men jag vet att när min vän tog mig med på Berwaldhallen till Ryska Arméns Kör, Balett och Orkester från Sankt Petersburg - då började jag gråta så fort kören började sjunga. Ursprunget till Ryska Arméns körer och danser är tiden kring de två världskrigen, då körerna sjöng om kärlek och hopp för ryska soldater vid fronterna eller sjuklägren. Föreställningen jag såg presenterade ryska folkmelodier, danser och akrobatik.  Mörka ögon, Kalinka och Volgasången har blivit klassiker, kända över hela världen. Jag hade ju gärna önskat mig mer sånger av lite revolutionär karaktär. Då hade jag gråtit ännu mer. Min pappa älskade ryska sånger och han lärde sig förstå ryska. På kvällarna brukade han ställa in ryska stationer på vår radio och lyssna just på ryska sånger. Kanske är det de minnena som väcker en nostalgisk känsla hos mig. Jag vet inte. Men jag njuter och gråter. Vad får dig att gråta på liknande sätt?

Livet i femman

Jag har väldigt tydliga bilder av livet i min femteklass. Då hade jag bytt från en gammal auktoritär lärare som tvingade oss att lära oss allting utantill och rabbla upp det stående bredvid vår skolbänk. Jag minns än min nye lärares förvånade min när jag ställde mig upp bredvid bänken och läste upp läxan utantill när han ställde en enkel fråga.
Denna vecka är Annica och jag på besök i just femmor i Mora. Igår träffade vi fyra klasser och svarade på otroligt många frågor som skiftade från intrikata frågor om skrivprocessen till frågan om vilken glass vi gillar och om vi är singlar eller gifta och om vi är gifta: Vad gör våra män? Finns det någon åldersgräns för att bli författare? frågade flera förhoppningsfulla blivande skrivare!
Femmor är roliga att besöka, fyllda av nyfikenhet och iver.
Nu fortsätter vi snart med en rad klasser idag.

Min måndag med Milton och lite om Mora

Helt plötsligt är jag i Mora, vi tog tåget upp hit, Annica och jag, i eftermiddag. Under veckan ska vi möta många klasser med underbara femmor. Vi åkte tåg upp med den entusiastiska bibliotekarien Yvonne Hansson-Haag som ordnat veckan. Annica och jag är  olika när det gäller snö och skidåkning. Annica är fanatiskt intresserad och ivrig skidåkare, jag hatar snö och åker aldrig och vet inget om skidsport. Nu förstod jag att Yvonne är mamma till Anna Haag. Ja ni vet, jag visste inte. Min bror P kommer att bli salig! Så Annica och Yvonne pratade skidor. Spännande att man kan vara så olika i sina intressen som Annica och jag - och ändå så lika!

Det är ju måndag, Milton kom i morse. Han växer så det knakar och når nu upp till hissknappen om han står på tå i sina minismå kängor. Här är han och jag i morse. Idag lärde han sig för övrigt säga buss. Han säger i och för sig bu...men det är buss han menar!

Tillsammans upphäver vi tyngdlagen

Jag lånar ett facebookinlägg av Ellen för att beskriva vår underbara kulturkväll igår:

"väljer bort klubblivet för arabisk poesi, akrobatisk poesi, djup soul, och GRYM flamenco - lördagskabaret i Kärrtorp!"

Jag tänker på all denna entusiastiska kultur som äger rum, inga pengar får de på teatern i Kärrtorp från de njugga borgerliga kulturpolitikerna men attans vilken härlig kultur de bjuder in till. Som igår. Det var kabaret på Teater Reflex, dukat på scenen, underbara artister, publik i alla åldrar. Poesiuppläsning av skådespelare från Syrien, underbar repkonstpoesi - tänk vad det säger oss när en kvinna upphäver tyngdlagen och gör konster i ett enda hängande rep mitt i teatersalongen där vi satt på scenen vid små bord. Mig säger det att allt är möjligt, tillsammans upphäver vi tyngdlagen.  Sedan Ellen Pontaras fantastiska flamencosång med Soma Catomeris på gitarr. Jag greps av en obändig lust att börja dansa flamenco. Marieme Niangs egna sånger så vackert framförda med stor känsla, sedan ett soulband som fick taket att lyfta och alla att dansa.

Vad signalerar romangestalternas kläder?

Dagens nyheter är en tidning jag nästan gett upp om. Igår fick jag min känsla av att tidningen görs för singlar i Stockholms innerstad ytterligare förstärkt när man ägnade tre sidor åt var man kan gå på AW på Stockholms innerstadskrogar. Räck upp handen alla ni som är intresserade! Men eftersom jag är så missnöjd med DN (utom med Croneman) kanske jag ska tipsa också om när något är häpnadsväckande intressant?
Idag var det en sådan artikel som generöst fick breda ut sig över tre sidor med spännande innehåll.  Sara Danius skriver en essä under rubriken Romanens röda tråd om  hur några franska 1800-talsförfattare är de första som på allvar börjar skildra hur den moderna människan uttrycker sig genom kläder och mode i sina romaner: "Stendhal, Balzac, Proust. Tre garderobsvärldar, tre bildningsromaner, tre begärsberättelser," skriver hon om.
Det är alldeles fascinerande. Jag älskade detaljrikedomen i Balzacs romaner som Pappa Goriot och Kusin Bette - vilken suverän skildrare av fransk borgerlighet. Proust har jag ju aldrig kommit längre än till första boken (men vänta bara någon sommar blir det av!). Stendhal läste jag förstås när jag studerade franska.

Kläder är något jag grubblar mycket på när jag själv skriver, hur är de klädda mina romangestalter, vad signalerar valet av kläder?

Alla de tankarna får näring av denna utomordentligt välskrivna och intressanta artikel!

Hoi An i mitt hjärta

Hoi An i mitt hjärta, här ville jag vara nu!

Gun-Britts kloka välskrivna funderingar

Natten utan sömn kräver kloka ord och välskrivna texter. Jag är lite orolig och tankarna överfaller mig. En lämplig bok är en  pocket av Gun Britt Sundström. Bitar av mig själv, en generationsbok heter den helt enkelt och den innehåller just kloka synnerligen välskrivna funderingar om diverse i livet. En del äldre texter, en del nyskrivet. Just nu har jag läst ett berörande inlägg om hur hon sörjde sin pappa när han dog. Hennes språk är så klart och precist och hon verkar fundera på liknande saker som jag.
Jag läste alltid med nöje hennes skriverier i DN med kloka iakttagelser och oväntade vändningar. Hennes funderingar  gör läsandet  så nöjsamt just för att de sätter igång mina egna tankar. Och inte minst minnen. Perfekt samtalspartner i natten när jag inte kan sova och vill avleda mina egna tankar från oroligt ältande.

Dessa vidriga sexköpande män, jag har inte ord för min avsky för dem

Det finns en vidrig reklam för ett reseföretag som går på teve nu - när den som fått den dyrare biljetten kräks över den han samtalar med och det är så äckligt. Jag mår riktigt illa av den och skulle inte i min vildaste fantasi komma på tanken att ha affärer med den firman som måste ha anlitat den sämsta PR-byrån nånsin.
Men sämre ändå mår jag av att se de fruktansvärda vidriga män som intervjuas  i senaste Uppdrag granskning om prostitution i min gamla hemstad Sundsvall. Hur kan dom bara få finnas, dessa motbjudande män som samvetslöst säljer kvinnor och sedan inte tar något ansvar. "Skulle du sälja din dotter?" frågade Janne Josefsson.  "Det var en dålig fråga", svarade äckelhallicken. Nej det var en bra fråga.
Intervjuer med sexköpare spelas upp och de är så vidriga att jag till slut inte orkar se. Avskyvärda män som tror att de stackars  utstötta kvinnor de köper tycker att de, de äckliga perversa sexköparna, är sexiga. Att hon njuter. Alltså, jag har inte ord för det förakt jag känner för män som köper sex, för hallickar.
Jag är inte någon straffbenägen person i vanliga fall, men när jag ser det här programmet så ropar jag på straff. På omskolning, på tvång att dessa män ska konfronteras med det elände det ställer till med och tvingas inse vad de gjort.

Och vi då? När har du tid med oss?

Jag har två manus som ropar och kallar på mig. De försöker med allt, de lockar, de hotar, jag lovar dem att nu, snart... ska jag ta hand om er. Men så kommer något viktigt ivägen. Jag prokrastinerar. Som i fredags. Jag hade vikt dagen. Hedersord! sa jag till båda mina manus, bara det var ju lögnaktigt.
Men sen skulle jag slänga något i grovsoprummet, hittade de fina cd-hyllorna i ek som jag berättat om. Det ena ledde till det andra. De skulle bäras upp. Den gamla vidrigt stökiga cd-hyllan skulle sorteras och rensas. Saker måste bäras omkring. Ena hyllan fick bli en hylla för språklexikon i stället. Det tog tid. Det blev fint. Men nu blänger båda mina manus på mig under lugg och väser: Och vi då????

Klaustrofobiskt om mobbning

Den självlysande månen gjorde det svårt att sova i natt. Boken jag grep tag i gjorde det inte lättare att somna. Jag läste Underjordiska timmar av Delphine de Vigan (Sekwa förlag, översättning Helen Enqvist). En stark men ångestframkallande roman om att bli utfryst på jobbet och sakta inse det, sakta förlora fotfästet. För det är ju skamligt och skuldbelagt också att erkänna att man är utfryst och mobbad, in i det längsta kämpar huvudpersonen men till slut blir vardagens alla små onda handlingar för mycket. När hon sitter ensam i ett rum invid herrtoaletten utan fungerande dator, när ingen längre vågar tala med henne för att själv inte bli stämplad...
I olika grad har vi säkert, i skola eller på arbetsplatser, sett samma fenomen. Jag vet en arbetsplats jag var på där alla tystnade, terrorvapnet var att inskränkningar skulle göras, den som bråkade var nästan garanterad en plats på nästa uppsägningslista. Jag minns ansiktena på de som blev uppsagda, sorg, förvåning, smärta. Det gjorde ont, man var maktlös.
Ja det är ännu en suveränt skickligt berättad nutidsroman, fint skriven och med ett skakande ämne, från Sekwa.

Ensam med mina tankar i månens sken

Min bror Peter har tänt en röd eld i den vita snön till minne av vår pappa som skulle ha fyllt hundra just idag, min bror John har lagt röda rosor på graven i den vita snön. Jag är ensam, står på balkongen och funderar och och ser en galet lysande måne på den svarta himlen.

En röst som inte tystnar, pappa skulle ha fyllt 100 idag, nu startar vi hans blogg

Idag skulle min älskade pappa Gösta ha fyllt 100 år. det firar vi - hans barn och barnbarn - genom att starta en blogg med Göstas texter. Han skrev under signaturen Sam sina dagliga kåserier i Dagbladet i Sundsvall och texterna är roliga, kloka, radikala och underfundiga. Håller utmärkt för läsning än idag så nu börjar vi, på bror Johns initiativ, att publicera kåserier från sjuttotalet. Så småningom blir de nog en bok. Här är adressen: http://ikanten.wordpress.com

På bilden står pappa längs fram, trea från höger, på en skolbild. han var född på Hovids sågverk 1911 och flyttade sedan runt med mina farföräldrar Axel och Jenny till olika sågverk vid Norrlandskusten.

Välkomna in till Sams blogg!

Vi kallar vårt grovsoprum för vår Fyndkammare

Fyndkammaren, kallar vi det för, vårt grovsoprum. Ellen och jag fyndar. Grannarna slänger ogenerat och märkligt. Jag är ständigt förvånad. Idag gick jag förbi för att slänga några riktigt trasiga saker. Då stod två jättefina cd-hyllor i massiv ek och liksom bara väntade på mig. Jag bar upp dem - det är nog därför jag har så ont i axlarna nu, men fint blev det. Jag hade precis tänkt köpa en och så står den bara där. Vi hittar böcker, husgeråd, leksaker, kläder - allt nästan inte använt. Jag pratade med en teknisk granne idag - han fyndar skivspelare, lampor och tekniska prylar som han lätt fixar till, ofta är de felfria men kastade.
Jag tycker mest det är sorgligt. Om man nu inte vill ha sina gamla böcker, kläder, möbler - varför inte skänka det till någon organisation som använder och skänker vinsten till behövande?
Det är så slött tycker jag. Jag blir också upprörd över att en del av de boende inte ens orkar gå några steg och slänga t ex tidningar och papper i det soprum som är avsett för papper, i stället vräker de ner det bland grovsopor eller slänger det bland flaskor och plastförpackningar. Hallå, vi har tre soprum med sortering - det är inte många steg emellan, ändå ids man inte..... Vilket överflödssamhälle.

Jag vill bara dra ner min mössa över öronen när någon talar till mig I STORA BOKSTÄVER

Jag funderar på hur en del människor liksom talar I STORA BOKSTÄVER och hur ointressant det blir. Funderingen uppstod sedan jag lyssnade på Lasse Berg igår på Söderbokhandeln när han talade om sin nya bok "Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro."
Det är kanske en intressant bok om hur människans vagga stod i Afrika och hur utvecklingen lett oss från att vara samlare till dagens konsumenter.
Men det blev inte intressant och det kanske var för att han utstrålade att han hade så RÄTT och nu ville undervisa oss om det, lite skojsan sådär men det kändes som om han sagt samma saker många gånger, Ni vet som en lärare talar till en bunt okunniga elever? Är jag dum och orättvis nu? Kanske. Men jag blev besviken för det är en så tråkig attityd när en författare inte låter en vara med på sin upptäcksresa och ställer frågor utan är magistern som talar om hur det ÄR. Och är usel på att besvara frågor utanför sin egen mall.
Jag blir dessutom barnsligt obstinat och tänker: Nä du Lasse, jag känner tydligt att det är ASIEN jag kommer ifrån.
För länge sen lyssnade jag på honom och Lisa Berg, det sena sextiotalets och sjuttiotalets resenärer som reste långt och kom hem och berättade om Indien, vill jag minnas. Jag sitter och tittar på Lasse Berg och undrar var Lisa tog vägen? Någon som vet?

Klossar och croissanter i mitt liv med Milton

Egetligen så pratar ju Milton inte än, men vi har långa samtal och jag förstår vad han säger. Framför alt förstår han vad jag säger. Han är runt omkring mig som en liten glad valp, jag småpratar hela tiden och han har koll på vad jag menar. Idag lekte vi med de nya klossarna. Bokstavsklossar. Vi sätter även små träringar på pinnar, det är kul men idén att man ska sätta blå ringar på blå pinne och följa färgerna tycker jag är ganska tråkig. Det ser mycket finare ut med en orange ring på en blå pinne till exempel, det fattar ju Milton
För övrigt tog vi vårt  första gemensamma fika på café idag och det visar sig att Milton också älskar croissanter.

Har jag det bra eller?

Det är väl fint om många kommer för att det är både bra och gratis

Ingen har väl glömt HQ-kraschen i våras - många småsparare drabbades och blev av med pengar. Jag tänker på det när jag läser intervjun med H:e i HQ, Sven Hagströmer. Han är en av sponsorerna bakom Fotografiska museet. Så här sa han i en intervju i DN igår: "Och det är något med att betala inträde: hit kommer inte folk för att det är gratis, utan för att de har valt det. Det måste kännas tillfredsställande även för konstnärerna, säger han".
Jaha? Men det finns kanske många som skulle vilja välja att gå dit men inte har råd? När avgiften på de statliga museerna togs bort vällde det in folk. Det var ju inte det att de inte velat gå dit förut, de hade kanske inte pengar till det.
Sitter man själv i miljoner kanske det verkar futtigt att tveka om att betala några hundralappar för att familjen ska gå till Fotografiska. Har man det svårt att få ekonomin att gå ihop - och det har många idag - så kanske valet blir ett annat.
Så dumt sagt, tycker jag, och så okunnigt.
Jag tycker det vore jättebra om stat och kommun också betalade till Fotografiska och därmed kunde ordna billigare inträde så att många kan komma dit och ta del av de fina utställningarna, inte bara de som har råd.

Bästa medicinen mot existentiell ångest

Jag vet inte hur du känner det. Men händelserna i Japan ger mig panikkänslor som gör det svårt att riktigt ta itu med vardagen. Jag känner hur rädslor kryper på mig och tar över mitt förnuft. En sån sak till exempel som att min dotter får ett stipendium för att resa till Peru. Jag blir glad för hennes skull förstås, men samtidigt blir jag livrädd. I krisläge samla din flock omkring dig... ungefär.


Vi gick två långa promenader med Milton idag, det lättade som alltid ångesten. Han trodde att jag lekte tittut med honom när jag hade keps och solglasögon och han kluckade av skratt. Bästa medicinen mot existentiell ångest.

Hungerspelen blir film

Vilken spännande nyhet att Hungerspelen av Suzanne Collins ska filmas. Jag har berättat om böckerna tidigare. Första boken publicerades 2008 och blev succé. Böckerna är översatta till 26 olika språk och har  getts ut i 38 länder.Den första boken höll mig vaken på planet från Stockholm till Quatar och sen till Hanoi en hel natt.
Det är den pigga bloggen onyanserat.se som berättar det. Läs mer här

Sarah Moons bilder försätter mig i ett tillstånd mellan dröm och verklighet

Jag såg en helt fantastisk utställning igår på Fotografiska museet, Sarah Moons bilder som försätter mig i trans mellan dröm och verklighet. 200 fantastiska fotografier av denna fotograf som gör både haute couture-bilder som den från  Issey Miyake på pressbilden nedan - och magiska bilder av kvinnor, djur, natur. Just nu lär hon fotografera sagor, det skulle jag vilja se!
Men tills vidare är det ett äventyr att besöka utställningen. Det var ljuvligt att vandra runt bland bilderna som med sin sagoton och helt magiska färgbehandling är en njutning att uppleva, och inspireras av. Ljuvligt är det sedan att fika  med vidunderlig vattenutsikt.
Mindre ljuvligt var att ta sig in, vi var tre personer varav två journalister med planer på att skriva om utställningarna. Men usch vilken snorkig personal och vilken tråkigt attityd de hade i entrén! Man fick en stark känsla av att de trodde att alla med presskort egentligen bara ville lura sig in. Korkad attityd!
Det är också konstigt att man inte kan fika där utan att betala 110 kronor i entréavgift till museet. Så pass krångligt som det är att ta sig dit vore det väl ändå smart att man kunde få ta en fika ibland utan att behöva betala inträde?
Så lite positivt och lite negativt blir min facit av detta och även mitt förra besök.

Tråkigt var också att det fanns väldigt få Sarah Moon-kort att köpa, det fanns ingen utställningskatalog heller och jag skulle önska att det fanns mera material man kunde få med information, inte bara info att läsa på väggtavlor. Museet kanske lider av barnsjukdomar när det gäller attityd och information!

Flotte på stormigt hav

Det är en stillsam dag idag när solen inte bryter igenom det gråa. Igår firade vi min yngsta dotter hela dagen. Det var närhet och kärlek. Hela världen stormar och jag skulle kunna gripas av framtidspanik. Nordafrika. Japan. Härdsmälta. Ibland känns det som om jag sitter på en flotte på ett stormigt hav där det som gör att jag inte tappar modet är just kärleken och närheten till de som är mig närmast, familjen, de nära, vännerna.

Livets bräcklighet - Visa kärlek

Varje gång jag går förbi ett speciellt grönt hus på söder tänker jag på S. Han lämnade glad i hågen sin lånade lägenhet en solig morgon, han var bland vänner, han var kär. Inte visste han att det var den sista morgonen han skulle leva. Han anade inte att hans hjärta så plötsligt utan varning skulle sluta slå. På kvällen samma dag hade vi tagit farväl av hans döda kropp och gått in i lägenheten i det gröna huset för att leta namn till hans närmaste släktingar för att kunna meddela dem. Det fanns mat i kylen, hans jacka hängde i hallen, en bok väntade på den obäddade sängen.
Livets bräcklighet tänker jag på idag när jag ser rapporterna från Japan där husen sköljs bort av vågen som om de vore leksaker.
Ja vad vet vi. Egentligen bara en sak: Livet är bräckligt. Just därför vill jag att snällhet ska vara min ledstjärna, just därför vill jag leva nu, förverkliga drömmar jag har och tala om för dem jag har nära mig att jag älskar dem.
Vad händer, vem vet? Bräcklighet, det är det enda vi kan vara säkra på. Så visa kärlek.

Vad har du för ouppfylld dröm du putsar på och inte vill ge upp? Jag drömmer om Paris

Jag har försonats med mycket i livet och inser att vissa drömmar nog får förbli drömmar. Men drömmen om en egen lägenhet i Paris, den har jag svårt att lägga ner i malpåsen i kistan för ouppfyllda drömmar. I lördags träffade jag en så trevlig vän som berättade att han skulle köpa en lägenhet i Paris. Vid République. Jag missunnar inte honom, men oj vad jag började drömma igen. Det blev en trisslott tillsammans med morgonmjölken. Men ingen vinst. Ändå finns den där ... drömmen. Det var något jag lovade mig själv en gång för länge sen.
Jag vårdar drömmen, jag åker till Paris ibland. Putsar på min dröm. Kanske  blir den verklighet en dag.
Vad har ni för ouppfyllda drömmar ni putsar på och inte vill ge upp?

Två klokböcker att återvända till i stunder av stress

Det finns två små böcker jag ofta återvänder till i ögonblick av stress och vardagsångest. 

Det är den lilla gula och den lilla gröna, böcker om medveten närvaro. Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv.
 Mina första tummade och understrukna ex har jag gett till några behövande, köpte nya till mig själv, dumt nog! Man ska göra tvärtom, behålla sina tummade ex. Det är i alla fall klokböcker som hjälpte mig att se proportioner på olycka i mitt liv och vägar att komma tillbaka. Titlarna skar rakt in i mig när jag såg böckerna  för jag var i krig och hade tappat kontrollen över mitt liv.
Rekommenderas livligt!
Allt jag läst sedan av Anna Kåver framför allt har också varit lika befriande upplysande för mig. En enastående klok kvinna. Läs också hennes: Himmel, helvete och allt däremellan.
På frågan om hon mediterar idag svarar hon i intervjun i Svd som jag länkar till: "Jag har väldigt lätt för att sitta stilla och fokusera på det jag gör. Så i stället för att sitta och meditera föredrar jag att vara i det jag gör, till exempel med barnbarnen, Eller så ger jag mig ut på "walking meditations", 
I morgon kan man lyssna till dem om man är i Stockholm. Läs mer här

På tal om gluggar!

På tal om gluggar... Den allra sötaste sitter förstås mellan framtänderna på M!

8 mars och jag är så arg och så besviken

8 mars och jag är inte hoppfull.  Jag tycker jämställdheten stampar på samma ställe eller till och med backar. Jag avskyr hur kvinnor pressas/pressar sig in i en sjuk kroppsfixering, värre än jag upplevt under hela mitt liv. Jag avskyr att idealbildning för unga människor ligger i det  vulgära programmet Big brother, ett program med helt debila samtal mellan människor vilse i tillvaron som letar efter några minuter av berömmelse till varje pris. Jag avskyr att sossarnas valberedning bara tycks leta efter män som partiledare. Usch vad jag är arg, känner jag, och besviken.
Först gick vi med myrsteg framåt, nu går vi bakåt. Hur kunde det bli så här?

En stilla Miltonkväll

Undrar du vad jag gjort i kväll? Nej, inte sett Solsidan. Här är svaret: Milton är hos oss. Nu sover den lille - hela natten får vi hoppas, hans fastrar och jag.
I morgon är det Måndag med Milton

Film som hyllar vänskap och läsande

En film som hyllar vänskap och läsande, en snäll varm film, det är vad man vill se med en god vän en eftermiddag. Så vännerna B, M och jag drog iväg och såg Eftermiddagarna med Margueritte tillsammans och blev som bäddade i bomull kring hjärtat. Efter filmen gick vi till Nem Nem och åt (gott som vanligt), log mot varandra och kände oss väl till mods.
Gerard Depardieu möter i rollen som snäll - men ansedd som lite korkad - den bildade läsälskande kvinnan Margueritte, 95,  spelad av Gisèle Casadesus  där de sitter på en parkbänk och matar duvorna. Hon läser högt ur t ex Camus Pesten för honom och filmen är en lovsång till läsande men ställer också frågor om vad bildning i djupaste mening är - och också hur bildningssnobberi kan vara förtryckande.
Det fanns  många trådar att diskutera för oss medan vi åt vår vietnamesiska mat.
Vi var eniga om att den påklistrade kärlekshistorien med en vacker ung busschaufför var ganska onödig och en eftergift åt idén att Depardieu måste vara  en förförare. Uppriktigt sagt hade jag älskat att det i stället blivit en kärlekshistoria mellan Depardieu och Casadesus men filmen sitter fast i konventioner och det är klart att det ska vara en ung vacker kvinna som faller för den betydligt äldre mycket knubbige Gerard, herre gud han är ju fransk films Förförare Nummer Ett. Nu är jag ironisk och man kan ironisera kring den här filmen som förvisso också är sockersöt. Men i stället låter jag mig dras med. Det är en film som fick oss att le, både inombords och mot varandra.

Hopp, igen

Klockan är alldeles för mycket och inte brukar jag vara på fest så sent? Men nu var jag det. Jag kände mig låg och trött och faktiskt lite ensam  när jag gick, men nu är jag glad och full av liv. Underbar mat, vin från Sauve, stöttande roliga galna samtal om liv och kärlek, vänner, som säger till mig att aldrig ge upp. Så fylld av hopp kryper jag ner under mitt duntäcke, lägger mitt huvud på sidenörngottet från Hoi An och tänker att tomorrow is another day.

Boken "Proggiga barnböcker" tar mig direkt till 70-talet på en riktig nostalgitripp

Sonens första demonstration, hängande på mitt bröst i röd bärsele, hans far med plakat i handen, demonstration där vår lilla familj såklart deltog med en massa vänner.

En vän som känner mig väl har gett mig en underbar bok, jag åker rutschkana med den rakt ner i sjuttiotalet. Det är Kalle Linds Proggiga barnböcker, därför blev vi som vi blev. Kalle gick på dagis i Lund och hörde många av sjuttiotalets barnböcker som gonattagor. Han citerar, funderar, återger bilder och texter. Från sitt perspektiv, skeptiskt men kärleksfullt, skulle jag vilja säga. Jag bläddrar och skrattar och känner igen bilder och texter och böcker, somt läste jag för mina barn, de mest "revolutionära" exemplen avstod jag nog ifrån. Men det är klart att jag kom i kontakt med Frances Vestins Handbok i barnindoktrinering, att jag läste  många av de böcker som omnämns. Jag har bara börjat bläddra i min bok så jag återkommer säkert. Men jag har så roligt.
Jag tänker på tiden när mina barn var små, som den lille Kalle på den tiden. Vi var på demonstrationer, ofta, jag vet inte hur många möten barnen var med på och de var veteraner på barnverksamheten i arbetarrörelsen, sonen var stammis i Bommersviks barnstuga. Barnen var alltid med. Det var fint. De var med på våra fester, våra möten våra demonstrationer. Och vi sjöng förhoppningsfulla texter om den framtid vi ville bygga åt dem. Det blev inte riktigt så men jag tänker banne mig inte sucka och bli desillusionerad. Ska sanningen fram klappar ett lika rött hjärta i mig idag och det samhälle med rättvisa och solidaritet jag trodde på då och kämpade för, det kommer jag aldrig att ge upp drömmen om.
Oj, ni ser... det räcker att jag bläddrar i proggboken och börjar minnas för att jag ska gå igång. Härligt är det!

I mig finns en läsälskande ung person som gärna läser om och om igen

Jag längtar alltid till de där allt uppslukande läsupplevelserna, de man hade som barn och ung. När jag var inne i boken, en del av den, steg rakt in i handlingen utan förbehåll. Åh dessa böcker. Tänker det när jag plockar upp min box i Bonniers Klassikerserie Repris. Det finns två boxar, jag har den med Frances Hodgson Burnetts Den hemliga trädgården, Maria Gripes Agnes Cecilia, Louisa May Alcotts Unga kvinnor, Jean Websters Pappa Långben och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Alla älskade böcker i min ungdom.
Först funderar jag på om det är någon läsälskande ung person som vill ha boxen, men den tanken försvinner snabbt. I mig finns nämligen just en läsälskande ung person som bara längtar efter att läsa om.
Läsa om och om igen, det var vad jag gjorde med mina böcker. I sommar, på landet, på verandan, kommer jag att ligga utsträckt med min box i närheten och långsamt avnjuta böckerna, förmodligen med en Campari med apelsinjuice och klirrande isbitar inom räckhåll. Eller vad säger ni?

De två första reprisboxarna ovan säljs bara under bokrean, sägs det. Jag har sett dem på flera ställen, så skynda på!

Vi bara hittar på

Vi gräver oss djupare och djupare ner i vår historia, Annica och jag. Ja i vår påhittade historia alltså. Nya förvecklingar, nya intressanta släktkonstellationer. Det underliga är att vi knappt har känslan av att vi faktiskt sitter och hittar på. Vi blåljuger ju, som man sa när jag var liten.  Men det känns som om det hänt. Och våra personer, visst finns dom på riktigt fast det bara är på låtsas?

Nattlektyr som gör mig lite hungrig men mer rofylld

Brukar ni också läsa kokböcker? Jag gör det på sängkanten ibland, det är avstressande och vilsamt och kanske riskerar man att bli hungrig, men annars sprider lugnet sig i mig.

Igår läste jag en av mina födelsedagsböcker: Jens Linders vackra och genomarbetade Made i Sweden. "15 råvaror, 90 recept från Lappland till Skåne" är underrubriken på boken. En kokbok som samtidigt är kulturhistoria när han drar landet runt för att finna det bästa i det svenska skafferiet, god närodlad mat, bär, fisk och kött från vårt land, och sedan ger recept som man får lust att laga. Ovanliga recept med stor kunskap om en del svenska råvaror som jag inte lärt mig att använda så bra. Hela första kapitlet handlar till exempel om renkött - renskav är väl något jag lagar men här får jag veta så mycket mer. Likaså om det väldoftande åkerbäret i Västerbotten.  
Stefan Wettainen har tagit de fina bilderna. En riktigt vacker och ätinspirerande bok till kokbokshyllan i köket! Där den får stå för att användas!