For mig som gillar att stiga ur den vanliga verkligheten in i en annan bubbla

Det är så att det var länge sedan jag såg en Woody Allen-film, tröttnade på honom, tröttnade på hur alla unga kvinnor skulle föreställa falla för honom i film efter film. Gillar inte heller Owen Wilson som spelar huvudrollen.
Nu gick vännen och jag i alla fall på Midnight in Paris, kan aldrig säga nej till Parisnostalgi. Jag är den värsta Parisnostalgikern.
Och faktum är att vi tyckte filmen var underbar. Den yttre handlingen är framför allt att en modern amerikansk man som vill bli författare stiger ur sin vanliga verklighet vid midnatt i Paris och transporteras till tjugotalet där han träffar Hemingway, Djuna Barnes, Man Ray, Gertrude Stein (som läser och lovordar hans manus).
Helt ljuvlig film, sen gick vi till Urban Deli och åt ankleverpastej med plommon och drack franska viner (de har franska veckor där nu med underbar mat) .
Vi var också i en bubbla. Steg ur den vanliga verkligheten och in i en annan.
Här ett citat ur filmen:
Luis Buñuel: A man in love with a woman from a different era. I see a photograph!
Man Ray: I see a film!
(Owen Wlson): Gil: I see insurmountable problem!
Salvador Dalí: I see rhinoceros!

Ge fantasin luft och vingar

Ibland säger folk till mig: Varifrån får du dina idéer?
Ibland säger elever i skolorna: Jag har ingen fantasi.
Idéer har vi alla. Det gäller att locka fram dem. Fantasi har vi alla om den får luft och vingar. Ju mer vi får möjlighet att använda vår fantasi desto lättare blir det att flyga.
Ni skulle ha sett de fyra sjätteklasserna i Nacka vi träffade, Annica och jag, i onsdags. Vi hade deckarskola med dem. Det är kul! I fyra klasser skapade vi intriger till en deckare nära dessa barns egen verklighet. De kommer på fantastiska historier. De har idéer, de har fantasi. Precis som vi alla. När börjar denna plågsamma nedbrytning av tanken på allas fantasi, allas möjlighet att drömma. Vem bär ansvaret?

En av de bästa sakerna som händer med våra deckarskolor är att lärarna ofta efteråt säger: Men vad kul, det var andra barn som pratade mest denna lektion, helt andra barn som utvecklade tankar kring intrigen än de barn som brukar höras.

Så trött att jag mådde illa

Den här veckan har varit som att åka karusell för mig - och då ska ni veta att jag inte klarar av att snurra för fort. Därav tystnaden på min blogg. Om ni undrade :)
Nu får ni några kortisar om livet en författarvecka som denna.

Jag ser mig som en blyg person även om jag inte längre är det. Paradoxalt. Men en gång i tiden var jag riktigt blyg inuti och kämpade hårt med mig själv för att komma över det. Att tänka sig då att jag skulle stå framför hundra högstadielever och prata om mitt författarskap, det var otänkbart. Att skriva var inget jag var rädd för, men att behöva ställa mig upp inför andra okända, till och med ointresserade, och våga prata som jag gör nu, det kunde jag inte föreställa mig.

Det gjorde jag nu denna vecka på skolbesök där jag skulle stimulera eleverna till att skriva noveller i en ambitiös skrivtävling på deras skola

Kvällen innan satt dotter E och jag uppe sent och pratade, hon skulle åka till sin syster i Rom och vi hade mycket vi ville prata om. Sen kväll, upp tidigt, anspänning

När dagen var slut tog jag X2000 hem, jag satt hela resan med en plastpåse i handen, kunde inte röra mig, knappt andas, övertygad om att jag skulle börja kräkas.
Men det gick bra. Jag kom hem. Jag drack te, och dagen var bra.

Så mycket bättre, ett program som gör mig glad

Ser på teve, lördagar brukar vara tråkiga. Men för en vecka sedan såg jag Så mycket bättre, sedan följt av Downton Abbey, favoritserie. Jag såg hånfulla kommentarer på nätet om varför Tomas Ledin skulle ha så mycket tid. Själv njöt jag av programmet. En grupp supermusikaliska artister som bjöd på sig själva, som är positiva till varandra, som generöst tolkar varandras sånger, skrattar och gråter - det var så fint.
Nu är det Eva Dahlgrens kväll, henne tycker jag så mycket om. Så fint det är. Mellan sångerna berättar kvällens artist om sig själv, anspråkslöst, roligt. Ingen hånar någon, ingen blir kallad ful och hemsk som i Idol, ingen blir utröstad.
Mikael Wiehe, Lena Philipson, Laleh, Timbuktu, E-Type, Eva Dahlgren och Mikael Wiehe tolkar varandras låtar i vänligt samspråk och stor musikalitet. Vilket generöst program.
Vad jag är trött på alla mobbings- och utröstningsprogram. Vad jag avskyr att inte kunna sätta på teven utan att någon ska röstas bort.
Bland annat därför tycker jag så mycket om detta snälla men alls inte menlösa program. Titta du också!

Se Alfons på ajpädden! säger det moderna barnet

Miltons föräldrar tycker att han kan få se på tv nu. Så jag gjorde vad jag länge längtat efter: Köpte Trolltider, världens bästa adventskalender, skriven av Maria och Camilla Gripe med fin musik av bland andra Björn Isfält. Vi såg den när den sändes 1979 och den var magisk.
Men Miltons lilla underläpp började darra redan efter några minuter. "Troll läskigt!" sa han. Stig Järrel som Maktmästaren, nä det var inget för den lille. Inte än. Nästa gång.
Trollen var nästan lika skrämmande som draken Katla som vi såg på Junibackens tåg, det pratar han ofta om.
Vad har jag utsatt honom för?
Alfons däremot, och Bamse... det tittar vi på ibland på min iPad.
"Titta Alfons på ajpädden", säger det moderna barnet.
Men jag tycker det är roligare att läsa.
Favoriten Bu och Bä till exempel av Lena och Olof Landström.

Tur att jag inte är en romanfigur som får mina innersta hemligheter avslöjade

Ellen ligger utsträckt i soffan i mitt arbetsrum och skriver sin uppsats i ekonomisk historia, jag sitter vid skrivbordet och skriver olika saker.... kanske en aning splittrat just idag men så måste det få vara ibland. Vi lyssnar på min franska Spotifylista.
Igår grubblade jag hela dagen på vilken skuld karaktärerna i min och Annicas nya roman Nog släpar med sig genom livet. Det är spännande att tänka på. Först har vi beskrivit deras fasader, vilka de tror att de är, vilken bild de vill visa världen. Nu grottar vi oss in i dem och ser deras innersta hemligheter och allt det de inte vill visa. Tur att jag inte är en romanfigur som någon får rota i!

Hur kan man slippa Com hem och deras usla service?

Finns det något som kan driva mig till vansinne så är det den usla kundtjänsten hos olika bolag. Just nu Com hem. Man översköljs av deras usla reklam, i teve, i mailen, överallt. Gapig och ointressant. Den måste kosta hur mycket som helst. Men när man vill ha svar på en enkel fråga från Kundtjänst så svarar de helt enkelt inte. Vi drabbas alla av det - men varför accepterar vi?
Helt plötsligt stängde Com hem av våra extrakanaler, det visade sig att en överföring i auguti inte gått igenom så de har skickat fakturan till Inkasso. Har jag fått något meddelande om det? Någon påminnelse om fakturan? Nej ingenting, jag upptäckte det först när jag gick in på nätet för att begripa varför kanalerna var avstängda och insåg att fakturan låg där obetald. Jag betalade direkt förstås men ville ha svar från Com hem på varför de inte hört av sig och när de sätter igång kanalerna igen som jag betalar för. Tror ni de svarat på de tre mail jag skickat? Inte. Men flåsiga erbjudanden om fantastiska möjligheter att köpa till fler kanaler, det skickar de.
Jag försöker nu förstå hur jag kan slippa Com hem. Jag vill inte betala  ett bolag med så usel service.

Gräs-ligt lurad av min iPad

När jag ätit frukost på morgonen gör jag en perfekt latte och tar med mig datorn i ena handen, latten i andra, går över gatan till mitt arbetsrum. Jag håller fortfarande på att flytta runt mina saker. I morse drog jag soffan till ett annat hörn, satte upp tunna vita gardiner - och ja nu tror jag det är bra ett tag. Bitarna har falilt på plats. Det är alldeles underbart att gå till jobbet. Jag känner en obeskrivlig harmoni när jag sjunker ner vid mitt skrivbord och öppnar datorn.
Jag har lovat mig själv att inte göra som jag brukat, skynda mig att öppna datorn så fort jag vaknat. I morse gjorde jag det ändå, öppnade min iPad samtidigt som jag öppnade ögonen och såg ett omslag som fick mig att hicka till, omslaget till vår nya bok Förfärande är var Ängel. Det var bara det att min kära iPad visade fel färger så plötsligt var det ett gräsgrönt omslag jag fäste blicken på. Hemsk färg, jag skrev snabbt att NEJ inte den färgen. När jag kom ner till arbetslokalen, lugn efter frukost och kaffe, och öppnade min dator fanns där ett förvånat brev från förläggaren: Vaddå grönt--- och i Macen var det rätt färg. Tack och lov. Så nu pillar vi vidare med stilsorter, bilder, färger...

Nu finns vi i en låda på Palatset, Maria och jag!

Nu har vi bokpratat i Röda Rummet på Palatset, Maria och jag. En alldeles underbar upplevelse, Röda rummet är fyllt av gamla röda sammetssoffor och fåtöljer, ett inbjudande rum. Där blev vi utfrågade av Ebba, som är en av "bokarna" i Palatset. Åh jag skulle ha varit en bokare om jag var ung tonåring idag, tänk att ha ett helt palats att leka i!
Vi berättade om vår nya bok, Sopkungen, läste lite och svarade på roliga genomtänkta frågor. sedan fick vi en glaslåda att "pimpa" med bilder av oss själva, böcker med mera. Vi tog med en stor tallkotte vi hittade på Korsika när vi var där och skrev Papparesan.
Upplev Palatset när ni är i Stockholm, med eller utan barn från sex år och uppåt.

Denna rika mångskiftande bloggvärld som Horace verkar ogilla så

Jag var ju lätt irriterad på Horace Engdahl som uttalade sig så fördomsfullt och von oben om bloggare i vintras. Nu återkommer - enligt förhandsartikel - samma yttranden i hans nya bok. Synd att han är så okunnig, jag gillar annars många av hans tankar i de små böcker han skriver. Men bloggare drar han över en kam, lite försmädligt spýdigt. Om han bara visste vilken underbar värld av bokbloggare det finns. Så många kloka, tänkvärda entusiastiska inlägg jag läser, så besjälade bloggar, så många författardrömmar. Minst lika många inlägg är lika klokt skrivna som Herr H:s tankebubblor. Men de publiceras så klart inte med automatik av fina förlaget utan lever sitt liv i bloggvärlden - men läses, älskas respekteras av alla  som tagit sig tid att se hur mångskiftande bloggar är och inte drar alla över en kam.

Författare och bloggare i kamp mot tystnad och förtryck

Bilden tog jag vid en skola i Hoi Anvid mitt senaste besök i Vietnam

I söndags, efter en veckas intensivt skrivande, var jag helt slut i huvudet, tänk er en urkramad citron. Dessutom var jag uttråkad och osocial. Så kan det bli ibland.
Bestämde mig efter en dags vila att försöka vara lite mer utåtriktad denna vecka. Jag har lyckats så bra att jag nu, denna lördagsförmiddag, sitter utpumpad i soffan. Men glad! Två fantastiskt bra och givande författararrangemang hann jag med: Den arabiska våren på Dramaten med bloggare och författare som engagerat berättade och läste texter från kampen för demokrati i Egypten, Syrien, Tunisien. Upplyftande om än också mycket sorgligt eftersom så många liv offrats. Vilket mod dessa bloggare och författare visat, så viktiga de varit i kampen för demokrati.
Mer sorgsen blir jag över att få veta mycket om Tystnaden i Vietnam på ett PEN-möte dagen efter. Kristoffer Leandoer och Elsa Håstad berättade om tystnaden, om övervakningen och förtrycket av bloggare, författare och demokratikämpar i det land jag älskar så mycket.

Prata böcker vid frukostdags

Vilken bra idé av den roliga kreativa bloggen Breakfast Book Club - ett gäng människor träffas på konditoriet Vetekatten en tidig morgon, vi har läst, mer eller mindre noga, samma bok och samlas för att prata om den. Denna min första gång talade vi om en bok som jag tyvärr inte alls gillade, Dawn Frenchs debutroman En liten smula underbar.
En i mitt tycke liten smula gapig och inte särskilt underbar roman på ett språk jag inte alls gillar. Men flera i gruppen tyckte det var en varm och rolig roman - jag gillar verkligen att man kan läsa samma text och tycka så olika.
Nästa månad ska vi tala om den så sågade nya romanen av Ulf Lundell. Har inte läst än, men lovar återkomma.

En varm hand att hålla, en eld som brinner

Jag står på landet i solen. En höstdag på min lilla ö med min vän. Vi eldar i tunnan och pratar om livet. Delar drömmar och tankar.  Vi skulle egentligen ha eldat upp den stora rishögen som väntar, men vi har bara några timmat just denna dag innan båten går hem igen och nöjer oss med stillsamt eldande i den rostiga tunnan.  Ett stråk av sorg finns i mig. Träden har tappat sina löv och jag ser några tomter bort,till vännernas hus, dem som vi köpte hus med samtidigt. Nu är en av vännerna gammal och så sjuk. Jag minns honom så stark i hans krafts dagar, jag minns honom litet svagare sittande på sin veranda. Jag tänker på hur fort ett liv går. Nyss var vi unga och köpte husen på ön för att våra barn skulle växa upp där. Och nu. Livet går för fort.
Just därför gäller det också att ta vara på det liv man har. Vi dricker ett glas gott Ripassovin, vi lägger ner några pinnar till i tunnan. Vi ser framåt och delar drömmar. Så vill jag ha det. Ett hus för barn och barnbarn. En eld som brinner. Drömmar, en varm hand att hålla.

Hur har du det med dina årsringar

Bodil Jönsson den kloka, talar om våra årsringar. De finns där, en för varje år av vårt liv och kanske minns man tydligare ringarna när man blir äldre, grubblar hon som sedan några år gått i pension (men förstås fortsätter skriva och tänka klokt). Hon pratar om hur våra årsringar finns där, kommunicerar med varandra. Jag gillar att tänka tillbaka på mina årsringar. Just nu är jag sysselsatt med Eva årsring 1969. Den årsringen kommunicerar nu med den jag är idag och  samtal uppstår inom mig som kanske gör mig inåtvänd, de ger många funderingar.
Hur har ni det med era årsringar, kommunicerar de med varandra?

Ett Palats för kultur

Ikväll har jag varit på Palatset för första gången, detta hus för barnkultur på Riddarholmen i Stockholm där barn från sex års ålder och uppåt får uppleva massor av kultur. I varje rum i detta Harry Potterpalats - ja jag tänkte i alla fall på Pottervärlden i alla dessa magiska märkliga rum - finns mängder av möjligheter till skapande för barn och ungdomar.
Det var BUS - alltså sektionen för barn och ungdomsboksförfattare i Författarförbundet - som hade mingelmöte där och blev guidade runt av eldsjälen Moni Nilsson-Brännström.

I ett underbart rum med röda sammetsfåtöljer och röda draperier får barn och ungdomar möta författare - bland annat mig och Maria Herngren som pratar om Sopkungen den 30 oktober.

Öppna fönstret mot världen med Al Jazeera

Vilken liten trång värld de svenska media visar. Mediastormen i ankdammen mot Juholt förra veckan fick ta all plats. Än en gång är jag glad över mitt beslut att aldrig köpa kvällstidningar. Men man kunde heller inte slå på teve eller radio utan att dränkas i flåsiga reportrars egna spekulationer.
Då är jag så glad över att Ellen och jag lade till nyhetskanalen Al Jazeera på engelska i vårt teveutbud. Världen öppnar sig. Det finns inte bara Sverige, det finns inte bara Europa. Från alla hörn av världen strömmar det in intressanta aktuella rapporter som inte ens blir en notis i våra västcentrerade media. Jag är så tacksam för det. Det är som ett fönster mot HELA världen. Testa du också. Reportage, analyser. från hela vår värld.  Intressant är det också att det är  många kvinnliga reportrar och nyhetsuppläsare.

Jag, en lejoninna som beskyddar mina barn

Det ligger en mycket liten människa intill mig i sängen. Mitt lilla barnbarn sover över. Så liten, så värnlös. Ändå en lite person med helt egen karaktär. En personlighet helt unik och speciell som jag anser att alla barn är, men till just detta barn har jag en sådan närhet. Jag vill inget hellre än skydda honom, hålla honom nära. Det är lika starkt som de känslor jag hade för mina barn. Lejoninnekänslan kanske, jag känner att skulle någon hota mitt barn då slår jag tillbaka. Det är en kärlek som är så ursprunglig, så stark och med sådana beskyddarinstinkter att jag ibland själv nästan förvånas, men bara nästan. Den dag jag fick mina barn, det var den dagen jag insåg att djupt inom mig finns en lejoninna.

Omvandla sitt liv till litteratur för att förstå sig själv

Jag hade en intensiv läsperiod, men nu är det stillsamt. Det beror på att jag är i ett  uppslukande skrivskede själv och då orkar jag inte intressera mig för andra böcker, de blir för påträngande. Men det känns som en saknad. Nu har jag lämnat iväg ett manus jag arbetat med ett tag. Men en annan bok låg och väntade. Den boken gör alltid det. Jag har skrivit på den så länge men den blir inte färdig. Det är nästan otroligt vad man kan ändra i ett manus, peta, skriva om. Dra ifrån, lägga till. Jag börjar tro att jag inte vill ge ut detta manus, jag kanske bara skriver för mig själv, för att förstå hur jag utvecklades under en viss period av mitt liv. Hur jag kom hem. Jag skrev om mitt manus säkert tre gånger innan jag förstod vad det var som boken handlade om, egentligen. Och nej, det är ingen självbiografi, men jag har tagit en del händelser och känslor från mig själv.
Omvandla sitt liv till litteratur för att sedan kanske förstå mer av sina egna handlingar och motiv? Det kanske är det jag håller på med och det tar kraft, det är en upptäcktsresa. Kanske ska det vara en resa med mig själv som ende deltagare.

Mycket yta och litet själ på årets Bokmässa

När jag tänker tillbaka på Bok och Biblioteksmässan för att jag fick en senkommen kommentar om mässan från bloggvännen Peter, så känns det svettigt och trångt och det ligger en doft av ljummet rödvin i pappersdunkar över hela stämningen. Lite tråkigt. De första mässorna jag var på var mer en mässa för boken, för skrivandet och läsandet. Jag vet inte om jag förändrats eller om det är Bokmässan?
Men min vän Karin var på Bokmässa i Kenya ungefär samtidigt och kom hem helt lyrisk. Alla pratade om litteratur, om skrivande, om poesi - det var helt enkelt en mässa till bokens lov.
När jag hörde det insåg jag än mer hur Bok och Bibliotek så mycket blivit en mässa till kändisförfattarnas lov, till massförsäljningens lov, det är inte så kul
Mycket yta, litet själ,
Ändå är jag antagligen där igen nästa år.

Jag var sexton år och som jag grät när tåget gick

Jag var sexton år och som jag grät. Jag satt på tåget på väg hem från min första språkresa i Frankrike. Som en slinga genom tåget hörde jag Richard Anthony sjunga: J´entends siffler le train.... Jag hör tåget vissla.
Jag hade sagt farväl till pojken med de bruna ögonen och den mjuka munnen och vi skulle aldrig ses igen, tänkte jag och mina tårar rann och ville aldrig ta slut.
Jag hör tåget vissla, vad det är sorgligt med ett tåg som visslar i natten

Jag kunde tänka mig S. alldeles ensam på stationen

Jag hör tåget vissla
Jag sprang nästan emot dig jag skrek nästan ditt namn jag kunde nästan inte hålla mig tillbaka
Du reser så långt bort
Kommer du någonsin tillbaka
Jag känner att nu är allt slut
Jag kommer att höra det tåget hela mitt liv. 
J´entendrai siffler ce train toute ma vie...

Sången tog det lång tid innan jag hörde igen. När jag lyssnar på den nu på Spotify, så många år senare, kommer allting tillbaka. Kyssarna i mörkret. Hans mumlande franska ord i mitt öra. Den unga flicka jag var. Den första stora kärleken.
Musikens makt att förflytta mig i tid och rum. Jag är sexton år. Och det är nära att jag gråter.

Vågar vi inte längre bjuda hem varandra, är vi tyngda av överkrav på mat och inredning

När barnen var små lagade vi alltid mat hemma, hade stora bullriga middagar med vänner. Plötsligt upphörde det och vi fann oss sittande på alltför dyra restauranger. Jag har känt det som om hemmen stängts ett tag. Varför?
Vill man inte visa sina icke perfekta ytor, så långt ifrån heminredningsmagasinens glossiga yta? Skäms vi för vår vanliga (men goda) mat? Vill vi inte ta oss tid att laga mat? Jag vet inte alls.
Men jag vet att jag tröttnat på jättedyra ställen som tar en hundralapp för ett glas vanligt systemetvin, som inte lagar så god mat. Vi har börjat äta hemma i stället, hemmamiddagar. Knytis ibland, en gör förrätt en annan efterrätten. Alla tar med lite vin.
Det blir så trevligt.
Jag vill vända den där trenden att vi inte bjuder hem varandra för att vår yta inte är perfekt. Öppna hemmen igen för vännerna. Eller är detta ett Stockholmsfenomen, ett innerstadsfenomen till och med? Kanske är det fortfarande så på min gamla Krokväg att småbarnsfamiljerna går ut och in hos varandra och äter mitt i den vanliga hemtrevligt stökiga hemmiljön hos varandra? Hoppas det. Jag tänker i alla fall återerövra hemmamiddagarna.

Den här fina bloggutmärkelsen har jag fått av författarvännen Kim Kimselius som också är en entusiastisk bloggare som jag gärna läser.
Kims  motivering till att ge mig utmärkelsen är:  Eva Swedenmark vars blogginlägg alltid genomsyras av värme och livsglädje och gör mig glad
När man får en award brukar man också svara på frågor. Här kommer frågorna och mina svar.

Varför började du blogga?
Författarcentrum inbjöd till bloggande, de gav oss så fina "bruksansvisningar" att jag övervann min teknikrädsla. Först var det en Emma Vall-blogg vi skulle ha men Annica och Maria, som är de andra två tredjedelarna av Emma Vall, var inte intresserade så jag började blogga i eget namn.

Vilka bloggar följer du?
 Kika in till höger här på min blogg så ser du några av de bloggar jag följer.

Vilka favoritfärger har du?
Blått i alla nyanser

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag reser alltid tillbaka till Frankrike och Vietnam, två länder nära mitt hjärta. Jag drömmer om Laos och Kambodja. En av mina döttrar var just i Japan och pratar så lockande om det så Tokyo står på önskelistan, min andra dotter bor just nu i Rom så dit vill jag! För Rom, men mest för att träffa henne.

Ja, det var frågorna. Nu till de personer som jag  i min tur vill dela ut en ros till.

Karin Englund min kloka välskrivande vän som äntligen börjat blogga

Underfundiga Ofrivilliga bloggaren för hennes kloka texter och fina bilder

Anne som skriver med så mycket kärlek, Anne som inte ger upp om livet trots en svår förlust 

Anneli som skriver med så mycket själ och hjärta om sina författardrömmar

Jag säger som Kim: "Tack alla ni som läser min blogg och skriver en liten positiv kommentar som gör dagen ljusare och lättare."

Ane Brun, en favorit med magisk röst

Ni lyssnar väl på Ane Brun? Första gången jag hörde henne var i Alphavilles gamla hit  Big in Japan och hon tolkade den strålande. Sedan dess lyssnar jag på allt hon gör och igår var jag på konsert på Cirkus. Över två timmar med hennes magiska röst. En generös konsert med många nummer. Det enda som var störande var ljuset, jag gillar att också se artisten jag lyssnar på - men här var scenen ofta försänkt i dunkel medan det i stället var stora strålkastare som riktades ut mot publiken. Ljuset så starkt och förvirrande att jag såg dubbelt, kanske inte den effekt man vill ha? Visserligen är Ane fantastisk, men det räcker att jag ser en upplaga av henne. De bästa numren för mig var när hon bara stod där i enkelt ljus, spelade gitarr och sjöng med sin magiska röst.
I Situation Stockholm var det en intervju med henne som jag läste för ett tag sedan. Mycket sympatisk! Hon började sin karriär som gatusångerska i Spanien. Lyssna på henne om du inte gjort det. It all starts with one  heter hennes alldeles nya skiva.

Äntligen går jag till jobbet igen

Äntligen fick jag gå till jobbet igen. I morse packade jag ner datorn och gick till mitt rum tvärs över gatan i Solidaritetshuset. Vad jag saknat att gå till jobbet! Det är så befriande med ett arbetsrum. Inte ett hem som ropar på städning, på att lägga i en tvättmaskin, på att städa garderoben - allt man kan göra för att slippa arbeta fast det egentligen är det jag vill. Motsägelsefullt. Här finns en hylla, ett skrivbord, en stol och snart en soffa. Ett stort skrivbord där jag nu läger ut mitt korr.

Jag blir sambo med min bror igen och vår gamla soffa kommer till heders

Nu är det klart med mitt mycket lilla rum innanför köket i Solidaritetshuset. Det är minimalt som sagt, utsikt mot köket och in i ett annat rum som i sin tur har utsikt mot gatan, därifrån kommer ljusinsläppet. Till mitt rum hör ett utmärkt förråd jag inte behöver så det hyr brorsan. Kul att bli sambo med sin bror igen.
I det yttre rummet ska vi ställa föräldrarnas gamla soffa som följde med oss båda hela vår uppväxt. Den står nu i min källare, jag kan inte göra mig av med den. Mamma och pappa var så stolta över den när den inköptes i min barndom. Den försågs då och då med nytt tyg, nu var det länge sedan, kanske är inte fjädrarna de bästa. Men oj vad det suttits och pratats i den soffan, sovits med för den delen och tänkts väldigt mycket. Den passar utmärkt in hos mig och John, nu vill jag ha en golvlampa till, en sån där femtiotals... den kommer nog.
Bilder kommer också. I veckan får vi lås till vår dörr, sen sätter vi igång att inreda.