Vi går på museer, bra sätt att umgås, igår Olle Olsson Hagalund

Det vita huset, olja fyrtiotal

I snö men glad

Igår var en fantastisk dag. Jag är inte ironisk. Jag vet att det snöade och jag hatar det. Men jag var med vännen Maria på ett så fint museum: Olle Olsson Hagalund.

Maria och jag arbetade tillsammans många år. Vi vill så klart fortsätta ses, så då går vi på olika museer, ser utställningar och fikar och pratar. Ett härligt sätt att umgås.

Igår Olle Olsson Hagalund-museet. Det lilla fina huset är målat i samma knallturkosa färg som mitt kök. Det är det hus där Olle föddes, levde till sin förtidiga död. Överallt hänger hans tavlor och miljöerna är återskapade som de var.
Hans dotter Lena, som växte upp i huset,  visar runt och berättar och det är alldeles fantastiskt. Vi var de enda besökarna igår. Jag älskar naivistisk konst och Olle Olssons tavlor är ljuvliga. Man blir helt enkelt glad av att betrakta dem.

Huset sommartid i sin färgprakt

I ett rum kan man lyssna till en  fin intervju med den kloke och humoristiske målaren.
Han nästan dog av sorg när de insiktslösa politikerna i Solna rev närapå hela Hagalund.

Tack och lov fick några hus stå kvar.
Intill reser sig Blåkulla. Fult.

Tänk om Solna idag i stället haft detta förtjusande kvarter som nu bara lever kvar i Olle Olssons färgstarka härliga målningar?

Auktion i Hagalund, olja sextiotal

Jag säger bara till dig som inte varit på detta museum: Ila dit.

Du får sol i hjärta och sinne av den utflykten.

Jag har ett Skrivrum med vänner som ger stöd, inspiration och lust att skriva

Ostädad bokhylla. Tydligt tecken på att jag inte var inne i en skrivperiod

Jag skrattar igenkännande när jag läser min vän Sylvia Lidén Nordlunds inlägg. Hon har putsat spisen, tvättat, städat - när hon egentligen vill skriva. Varför alla dessa omvägar fram till skrivbordet när det man älskar mest ligger där i väntan på att bearbetas, manuset?

Jag gör likadant. Aldrig har jag så rentvättat som när jag håller på med ett manus. Aldrig är teakbordet så noga inoljat eller bokhyllorna så nystädade som då. Prokrastinera kallas det för. Men jag tror faktiskt att man samtidigt som man putsar och fejar samlar sina tankar.

Sylvia var med på romanverkstaden i Las Palmas som jag berättat om. Inspirerande dagar som dessutom gav mig nya vänner. Inte bara inspiration alltså, skrivvänner också.

Vi som bor i Stockholm har ett eget Skrivrum tillsammans var fjortonde dag. Vi läser varandras texter. Vi ger varandra läxor. Vi diskuterar det vi skrivit och vrider och vänder på våra personer. Det är alldeles underbart kan jag säga.
Snart är det torsdag. Min hemläxa är att fundera på och gestalta vad Paris egentligen betyder för mina huvudkaraktärer.

Pride - en film som går rakt in i mitt hjärta, rörande och rolig

Ni kanske tror att jag bara tränar, skriver, lagar mat?
Det blir en del bio också. Nu i helgen såg jag en film som alla gånger får fem stjärnor av fem av mig. Jag grät. Jag skrattade.
Efter filmen applåderade publiken och mina kinder var våta av tårar medan hjärtat var lyckligt. En sån film! 
Pride heter den. Ila till biografen tycker jag.  
Triart distribuerar den, de står bakom många bra filmer.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser.
Matthew Warchus har regisserat.

Det är 1984 i Thatchers Storbritannien, den brittiska gruvstrejken har dragit ut på tiden. För arbetarna i  byn Dulais börjar det ekonomiska läget bli desperat. Ett gäng gay-aktivister i London bestämmer sig för att hjälpa till.
De samlar pengar och åker till gruvorten i Wales och lämnar dem. Från början är misstron från ortsbefolkningen tydlig, men så småningom närmar sig grupperna varandra och livet i byn blir sig aldrig mer likt.
Och ja det är en fantastisk historia, så fint filmad, så väl spelad, så in i hjärtat rörande och dessutom rolig.
Visst vill ni se Pride! Ge er det.

... och idag valde vi att resa till Uganda

Cykeltur i Kampala Foto: Ellen Swedenmark

E1 droppar in de mest fantastiska bilder från Seychellerna. Hur ska vi matcha det idag, undrade E2 och jag.
Det fick bli en tripp till Uganda. Den gröna staden Kampala. E2 var där i våras och gillade det mycket. Hon älskade kycklingsoppan som ofta serverades också och följde med ut i köket och såg hur de gjorde. Så idag blev det vin från Australien och kycklingsoppa från Uganda. Därefter kanelkaffe och choklad med kanel från Madagaskar.

E1 hade varit ute och fiskat i  tre meter höga vågor, sedan tillreddes fisken hon och F drog upp. Efter det badade de i den lilla poolen som hörde till huset där de bodde, vid stranden till det turkosa havet.
Lite svårt att matcha det. Men jag tycker vi lyckades bra!!

Dessutom hade vi båda tränat idag. Vi gör allt för att motverka gråheten och berättar ofta hur mycket mer sol och ljus det blir varje dag. I hemlighet planerar vi resor till solen båda två. E2 pratar om Senegal. Jag drömmer om öar i solen.

Vad drömmer du om?

Skapa en egen karibisk ö i det stockholmsgråa en vanlig fredag

Fredag kväll. Mörkret faller tidigt. Pratar med dotter E1  som är på en ö i solen med vita stränder och värme. Vad göra en fredag? I mörkret. Med ishalka. Dotter E2 kommer hem. Vi är båda trötta. Tar oss samman och betämmer att vi ska sluta slarva med mat. Vi öppnar en flaska vin vi fått i julklapp, vi lagar en karibisk kyckling.
Och det är som om solen kommer till vårt kök.
Vi gör en jättegod salsa på lök och paprika och passionsfrukt, vi marinerar kyckingen som smakar gudomligt, vi gör en stomp av sötpotatis.
Jag tar tillbaka att jag är trött på att laga mat. Jag är trött på att laga mat ensam.
Vi lagar och skrattar och flamsar.
Så härlig en fredag kan bli. Övertalar Ellen att se en stund på På Spåret men de studentikosa programledarna är ju bara överjobbiga att lyssna på i sin märkliga självgodhet. Förstår inte deras ordvitsarfrågor. Vi ser ett avsnitt av Sherlock på TV - tyvärr ett avsnitt som är så genuint fyllt av gammeldags amerikansk kommunistskräck att vi storknar.
Men ingenting spelar någon roll, vi har haft en så härlig kväll, lagat, pratat, skrattat.  
Skapat en egen  karibisk ö mitt i det Stockholmsgråa.

Ida - en vacker sorgsen svartvit film som gjorde mig besviken

Det är märkligt ibland hur en film som lovordas av alla inte alls väcker samma entusiasm hos mig. Jag hade stora förväntningar på Ida, den polska filmen av Pawel Pawlikowski ett svartvitt drama om Polens sextiotal.

Ida visar ett sorgligt höstgrått Polen med sorgsna människor. Filmat i svartvitt med  autentiskt ljus. Ida är beredd att avge klosterlöfte som nunna när hon får veta att hon har en släkting i livet. En moster. Abbedissan uppmanar henne att söka upp henne innan hon avger sina löften. Där hos den desillusionerade mostern får Ida veta att hennes släkt är judisk, de båda ger sig ut på en smärtsam resa för att få veta vilket grymt öde släkten mötte.
Filmen är dystert  vacker och kvävande sorgsen. Det hade kunnat vara okej för mig.
Om filmen hade slutat fem minuter innan den gjorde det.
Jag vill inte berätta slutet, så klart.
Men slutet gjorde att filmen föll ihop till en stor besvikelse för mig. Det var inte trovärdigt - och det var riktigt sorgligt
Helt säkert är det många som inte tycker så. Men det gör jag och oj vad besviken jag blev.

Vad ska jag säga när han inser att tomten inte finns, att jag lurade honom?

Jul och helger är över och jag längtar efter struktur, tomma anteckningsböcker att fylla, tid för mitt manus.
Idag var sista rycket. Vi hade julgransplundring. Så kul! Först var allting väldigt noga, alla kulor ska ner i speciella lådor, juldukarna i en särskild kasse, allt stuvas på en hylla i källaren. Den lille var  entusiastisk inför ordningen.
Jag hade antytt att det kunde vara så att det växte godis i julgranar och att det också var plundringen , att man hittade saker ...
I Muminkulorna som är delbara fanns det fullt med godis. Hans ögon var vitt uppspärrade, det var otroligt, tyckte han.
Under granen hade jag ställt en rad pyttesmå planteringskrukor med kinderägg i. Det såg ut som små svampar som växte upp ur julgransmattan. Den lilles lycka när han såg det.
– Man skulle kunna tro att en människa gjort det! sa han. Men kastade inte minsta misstänksamma blick mot människan.
– Javisst! sa jag. Vilka fina svampar.

Men nu har jag det på mitt samvete. Vi luras ju. Det är samma med tomten. Han tror bergfast. Visst är det säkert att han bor på Nordpolen, sa han och ögon tindrade när tomten kom.
Annars är han inte alls en liten en man lurar. Han är korrekt och vill veta. Nu undrar jag vad han ska säga när han inser att vi rakt av lurade honom om än i bästa välmening? Det brukar ju ordna sig ... jag har lurat tre barn tidigare, men lite orolig är jag över reaktionen.

Facebook öppnar dörr till vänner från förr

Bror John och hund Nimbus

Det finns många synpunkter på Facebook. Det finns kritik som säkert är rättmätig. Men för mig är det också ett fantastiskt sätt att få kontakt med vänner sedan förr. Som idag: plötsligt låg i brevlådan på Facebook ett brev från vänner från Paris 1971, nära och kära vänner som det annars ör svårt att ha kontakt med. Guy och Régine. Min ungdom. Och nu finns de där inom ett klicks avstånd.

Eller ett annat meddelande idag. Från en ännu tidigare barndomsvän, en granne på Sallyhillsvägen som läst min bok Mopedsommar som handlar om livet där. Om kyssar med Roffe Bengtsson  i potatiskällaren med mera. Nu skulle hon och en annan vän ha Mopedsommar-maraton, läsa om boken och bläddra i skokartonger med bilder från Sallyhill de lånat av sina mammor.
Jag vill vara med! Jag har knappt en bild från Sallyhill. Man tog inte bilder då som idag. Vill ha bilder av vårt vilda barnliv när vi drog omkring i horder på 30,40, 50 barn på kvällarna, lekte ute. Lekte kurragömma, brännboll.  Ända tills föräldrarna ropade in oss.

Allt detta fick Facebook mig att tänka på idag. Vänner från förr, vänner från världen, som jag möter igen.

På bilderna till detta inlägg är  min bror John, liten! Jag, ganska liten. Måste leta Parisbilder också.

Vi pysslar med Julboken 2014, bläddrar i gamla Julboken 1982

Vi har arbetat med Julboken idag, Milton och jag. En gång hade vi en sådan julbok, från 1982 och framåt. Jag satte in bilder, barnen var med och ritade, klistrade in önskelistor. Det obligatoriska julkortet av mina tre små telningar var förstås med. Här ovan det allra första.
Som så mycket annat förföll den traditionen men nu  när barnbarn finns är det kul att plocka upp den igen. Jag tog fram den gamla nötta Julboken 1982 och framåt.  Nostalgi.
Så tomten gav oss en röd A-4bok i julklapp som Milton och jag nu fyller med verser, foton, en fantasibild av tomten mm. Mycket guld och glitter från Skaparlådan Milton fick i julklapp. Trevlig pýsseltradition tycker jag. Lagom anspråkslös nivå.

Julboken 2014 ...

Pirr, förväntningar, hopp - 2015 ett nytt år

En symbolisk bild för min jul 2014. Familj, kärlek. Jag gjorde ett oplanerat juluppehåll med bloggen, hade enkelt inte tid, eller kanske inte energi. Energin var kanaliserad till firandet av jul och nyår, med min familj, mina barn, deras respektive som är mig så nära, barnbarnen.
Jag älskar att uppleva julen genom ett förundrat barns ögon. Allt är ljuv förväntan, lycka. Vi sov här ett hel hög till annandagen.
Det var litet som jag mindes min barndoms jular. Trångt och hjärtligt. Mycket god mat. God dryck - det var väl skillnaden mot  barndomens jular där svagdricka var det starkaste som bjöds. Annars var stämningen densamma: Viljan att ge. Lyckan i att ta emot.

Nu är det 2015. Ett år jag ser fram emot med förhoppningar. Vi är en grupp som startat ett skrivprojekt ihop. Mina torsdagar är vikta för det. Mer om det senare - men det inger pirr och förhoppningar.
Så ska man känna inför ett nytt år: Pirr och förväntan. Hopp.

Hur könner ni inför det nya åtet?

Korsikansk vidunderlig mat i Stockholm

Igår åt vi traditionell julmiddag tillsammans, fina vännen och medskrivaren Annica och jag. Vi brukar samla ihop årets tankar över en god middag och byta klappar innan hon drar iväg upp till norr och snön hon älskar.

Igår gick vi till min favoritrestaurang, den korsikanska Campoloro. Inte lätt att få bord. Det finns bara 22 platser. Men vilken mat. Jag äter alltid stekt anka med en helt otrolig fikonsås som det tar kocken två dagar att göra i det pyttelilla köket. Hur kan man laga sådan god mat i ett sådant litet kök? Allt är perfekt. Det är trevligt, vänligt och maten är himmelsk.
Har ni inte varit där så gå dit när ni har vägarna förbi Stockholm.
Ring för säkerhets skull och kolla om tiderna stämmer, jag är osäker på om det alltid är lunch och man måste boka bord på kvällen.

Lena Anderssons oemotståndligt engagerande välskrivna bok

Jag blir ju helt galen på denna Ester Nilsson, huvudperson i Lena Andersson nya bok Utan personligt ansvar. Hon gör allting fel. Hon fattar INGENTING. Men fattar du ingenting, skriker det inom mig när jag läser boken. Han vill inte ha dig. Dessutom är han ju så totalt tråkig och charmlös, denne Olof Sten. "Tråååkig man" skriver jag i marginalen.
Visst är det roligt med en litterär text som engagerar så. Jag kan tänka mig olika personer i min omgivning som läser den olika. Någon man som säger men herregud jag kan väl inte rå för att hon, Ester, förföljer mig. Någon kvinna som förstår, som tolkar kramar i förbifarten,  en flirtig blick som söker bekräftelse, som kärlek. Någon bedragen hustru som hittar drypande syrliga citat i boken.

Jag rekommenderar varmt denna otroligt välskrivna bok. Oavsett vad du tycker om Ester Nilssons beteende så är det träffsäkert, tydligt, glasklart skrivet. Det går inte att läsa den boken utan att samtidigt föra ett samtal med författaren,

... "när människor nekade genom att säga att något inte var "deras stil" ljög de allt som oftast."

..." "hon hellre vore en snöflinga som föll i hans hår än den varelse som låg där i sängen och åts upp inifrån"

... "självföraktet i att leva falskt"

... "den tillit som trasats sönder läkte inte"

... "någon oförsiktighet är den sista. Sedan kan den avvisande vara den avvisade."

..."skrämmande att det var möjligt att leva sida vid sida med någon man trodde sig stå allra närmast men som rörde sig i ett helt landskap av okända händelser, hänförelser och problem."

..." – Jag smyger inte. Men Ebba har en sällsynt svartsjuk läggning.
– Eller så har hon en man som får det att se ut så."

Alla dessa små söta dagisbarn som tultar omkring i sina galonisar

Jag lämnade lille gubben på dagis igår. Det regnade men hela barngruppen var ute på gården. Det kniper i mitt hjärta av rörelse när jag ser alla barnen tulta omkring i sina vattentäta galonisar. det är så gulligt. Jag minns hur vi drog på barnen deras mångfärgade galonisar och hur de tumlade omkring som mycket små rymdvarelser på dagisgården. Lyckliga och glada. Smutsiga väldigt smutsiga, i leran och regnet. Men torra.

Känslan kom tillbaka igår. Kanske det inte var de tunnaste galonisarna utan någon mer varmfodrad sort men lika tultiga var de. Armarna står lite ut från kroppen och de springer så gulligt omkring. Kärlek.

Läste i en av mina favoritböcker Klassiska klyschor och K-märkta ord av Staffan Bengtsson och Göran Willis om just galon. Visste ni att det är en svensk uppfinning? De hävdar att ingenting haft en så frigörande betydelse för "barns utomhuslekar (och därmed välbefinnande)" som galon. Denna svenska uppfinning patenterades 1949. Det är plastöverdragen vattenavvisande väv. Galonväv användes flitigt på femtiotalet, minns stoppade galonsitsar, gitarrfodral mm.

Varför tog jag ingen bild? Men ni kan se det framför er eller hur, alla dessa små galontultande barn? Eller ni kanske minns själva hur det var att tulta omkring?

Som tryffelgrisar nosar de borgerliga journalisterna efter konflikter att blåsa upp

Det är måndag och jag är arg. Alliansen vill driva igenom ett förslag med hjälp av sitt nya stödparti SD om att ta bort stödet till Kulturtidskrifter.
Min bror har skrivit en suverän kolumn om detta. Läs!!!!  Kartongbärarens kommentar . Även Lars Gustafsson har i Expressen skrivit om den osande dumheten i detta klumpiga ignoranta förslag.

I de borgerliga tidningarna trumpetar de politiska journalisterna dag efter dag ut hur Löfven misslyckas. Lustigt nog är det tvärtom bland de människor jag talar med. Många som röstat på andra partier är nu övertygade om att det är Löfven och socialdemokraterna som får deras röst i nästa val. Man talar inte om s-misslyckande utan om Alliansen-Arrogansens totala politiska bankrutt, hur de hellre regerar med stöd av SD än hittar rimliga kompromisser i olika frågor.

Det som gör mig extra rasande är alla de hetsiga  journalisterna i framför allt borgerliga tidningar men även i TV som inte rapporterar på ett hederligt sätt utan smyger in en hatstämning i sina rapporter. I stället för att ta reda på sanningar nosar man som små tryffelgrisar efter konflikter att blåsa upp.

Jag har tagit beslutet att skippa morgontidningar tills vidare. Jag brukar inte läsa de borgerliga tidningarnas ledarsidor, men nu hjälper inte det när de politiska journalisterna politiserar allt material och drar så åt höger.

Jag läser tidskrifter,  TT-nyheter, lyssnar på P1, läser Aftonbladets ledarsida, kloka bloggar och infallsrika saker på Facebook.

Borgarpressen har jag fått nog av - och släpp fram t ex Mats Knutsson i rutan och jag byter kanal.

Så här fint skriver Björn Fries om hur det är hur det borde vara:
"Läser några artiklar om det svenska politiska läget så här på lördagskvällen. Jag slås av hur ilskt, oförsonligt, hatiskt och kompromisslöst tonläget är. Ord som solidaritet, allas lika värde och respekt för varandras åsikter används sparsamt. Ordet kärlek saknas helt! Insikten om att människor som möts av vänlighet, aktning och omtanke ger det samma tillbaka, verkar obefintlig. Och utanför är det också mörkt och blåser kallt.

Stjärngosse kan man vara om man själv väljer det

Lucia idag. Vaknade med min lille glade stjärngosse.
Mindes som alltid denna dag den hemske magistern i trean som tvingade mig att vara stjärngosse.
Jag hade klippt håret ganska kort (efter denna händelse skedde en sådan klippning never more) och påbud utgick från magistern att Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar.
Jag grät, jag led, jag tjatade om att slippa. Ingen brydde sig om vad ett barn tyckte på den tiden. Jag tvingades in i ledet av stjärngossar.
Magisterns ord var lag.
Härligt nu när alla barn får vara precis det de vill!

Men vad roligt att kunna träna igen

Idag skulle det ske. Efter ett och ett halvt år med faktiskt hemska smärtor i axeln som omöjliggjort träning, efter operation av denna axel, och efter det lika ont (ända tills jag fick ta Ipren förlåt varumärkesreklam) -vaknade jag och tänkte idag är dagen!
Jag gick till mitt gym, tog det lugnt. Det gick bra. Jag jublar trots att jag är så otränad. Vissa extrakilon som smugit sig på ska vi inte tala om. Men det var så skönt att röra sig till musik och försiktigt träna.
Bästa förtida julklappen till mig själv!

Men vad tråkigt med alla dessa orch-alv-dvärgmän och deras svärd och arméer

Jag älskade verkligen Bilbo en hobbitts äventyr av Tolkien, läste den själv och för mina barn. Jag har läst Ringen-trilogin många gånger. Varje gång lite mer irriterad över frånvaron av kvinnor för övrigt. Men det är ändå spännande.

Filmerna har jag sett, jo de är sådär, men de går inte upp mot de bilder jag får i mitt huvud när jag läser.
Nu har tredje filmen av Peter Jackson, byggd på barnboken Bilbo, premiär: Femhäraslaget.
Jag såg den och blev outsägligt less. Den är ett riktigt pekoral.
Har man sett de andra filmerna så har man sett orchernas huvuden trilla, man har sett de fåniga orchmonstren ... många gånger.
I denna film krigas det. Och huvudena rullar. Det är outsägligt tråkigt. Män av alv- dvärg- hob-människo- och orch-sort är ömsom ädla ömsom brutala. Svärd har de och uppfyller alla schablonföreställningar om manliga hjältar.
De få kvinnor som finns, bland annat en nyuppfunnen alvflicka är förstås outsägligt vackra. Man har kastat till någon människokvinna en replik om att kvinnorna ska väl vara med också. Men det får de inte vara ändå.
Och huvudena rullar.
I två timmar och 24 minuter. Träaktigt tråkigt.

Sagolilleputtelandet Sverige

Jag tittar på Nobelfesten, tradition. Klänningarna ser ut som de jag ritade till mina pappersdockor som barn. Men visst är det märkligt 2014 om man ser den Sverigebild det ger - totalt fokus på kung, drottning, prinsessor och prins. Nog steg förresten Victoria fram och såg ut som en snart blivande drottning i sin röda blåsa? Mina pappersdockor hade älskat den klänningen.

Men visst ger allt detta fokus på en kungafamilj bilden av Sverige som ett märkligt sagolilleputteland.

Men pristagarna var intressanta, allt detta tal om minne som är ett ämne som fascinerar mig just nu.
Och jag måste säga att jag förälskar mig i Modianos blyga anspråkslösa personlighet och vänliga framtoning. Jag har sådan respekt för hans syn på författande. Försök gärna lyssna på hans tacktal. Det var fint!

Den blyge Modiano fascinerar trots att hans undflyende minnen irriterar

En blyg Modiano som aldrig talat i en sådan stor församling höll igår sin Nobelföreläsning, jag lyssnade på hans fina tal i natt, framfört med osäker röst men säkert innehåll.
Jag känner mig besläktad med hans syn på författaren som den tyste iakttagaren. Det är så långt från dagens verklighet där författaren först ska skriva sin bok sedan piggt marknadsföra både den och sig själv i olika media och tevesoffor.
Jag tycker om hans beskrivning av författaren: "En  romanförfattare har ofta svårt att handskas med det talade ordet, han har större talang för det skrivna", sa han. "En romanförfattare tiger för det mesta och om han vill låta sig genomsyra av en stämning måste han smälta in i mängden. Han lyssnar utan att märkas på människors samtal." Lite snabböversatt för jag lyssnade på franska men hela talet finns säkert att läsa på nätet.

Jag tycker om denne anspråkslöse besjälade man, besjälad av att skriva fram sina undflyende minnen i ett detaljrikt redovisat Paris.

Böckerna är jag - som jag skrev igår - inte helt förtjust i, de är för vaga för mig. För undflyende. Men jag läste ut de sista sidorna i boken med det vackra namnet i natt: På den förlorade ungdomens kafé, Dans le café de la jeunesse perdue och den sitter kvar i mig på något sätt. Hans sätt att återskapa människorna, framför allt en kvinna. Vem var hon, kvinnan vars röst han tycker sig höra ropa Roland efter honom. Han som inte längre är Roland, utan en skugga på jakt efter drömska dagar i sin ungdom, och minnet av den där kvinnan.
Jag blir motvilligt fascinerad - vem var hon - trots att jag blir irriterad. Det är nog ett bra betyg ändå. Så kände jag inte för de andra böckerna.

Ville så gärna tycka mycket om Modiano men förblir ganska likgiltig

Snart dags för Nobelpriset i litteratur. Jag blev otroligt fascinerad när jag läste intervjuerna med  Patrick Modiano. Detta sökande bakåt, de fragmentariska minnena han är på jakt efter under vandringar i Paris. De lockade mig mycket.
Nu har jag läst några böcker.
Lilla smycket /Elisabeth Grate bokförlag. Dans le café de la jeunesse perdue (På den förlorade ungdomens kafé), en så vacker titel. 

På Norstedts har man återutgivit De yttre boulevarderna som gavs ut här 1974 och  De dunkla butikernas gata från 1978. Efter det släppte man där  Modiano och det är det engagerade  franskinriktade förlaget Elisabeth Grate som nu ger ut denne Nobelpristagare.

Böckernas namn är gåtfulla och innehållet i romanerna likaså. Trots att jag fascineras så av detta sökande i minnen och av hans vackra språk så öppnar sig inte Modianos romaner för mig. De drar inte med mig utan jag vandrar väl sida vid sida med Modiano. Men bryr jag mig? Nej inte särskilt mycket. Allt är så vagt, mer vagt än drömskt. Det är också ett perspektiv som jag verkligen upplever vara en mans.
Jag kommer inga personers tankar nära.

Ja, vad ska jag säga? Ett gott försök att läsa honom. Kanske jag återkommer till Modiano. Kanske inte. Känns inte som om böckerna hamnar på favoritplatsen i min bokhylla trots att jag så gärna ville det.

Min familj, det är min största lycka

Min familj är viktigast i världen för mig. Mår de bra, då mår jag bra och tvärtom.
Den här helgen har varit så fin. Jag kom hem sent igår med planet från Las Palmas. En fin sak med min exman var att han alltid stod där och väntade på mig när jag kom hem. Därför känns det lite ödsligt nu att landa och inte bli mött av någon. Igår bet jag ihop, tog mina tunga kassar och gick mot utgången, det får bli taxi, tänkte jag. Då rusar Elin fram och kramar om mig och hon och hennes Fredrik överraskar och möter mig, skjutsar mig hem. Vilken lycka.

Jag steg in i lägenheten och slänger väskorna på min säng, men vänta ... vad har hänt med mina tavlor ovanför sängen? Jag tittar en gång till och där är tre nya stora förstoringar av familjebilder vi tog förra sommaren. De mest fantastiska glada bilder från sommarön. Emil, Marie-Louise, Eira och Milton hade smugit in när jag var borta och satt dit dem. Vilken lycka.

Jag vaknar tidigt, och Ellen har kommit hem. Vi tassar upp och kramas och Ellen har köpt allt jag älskar till frukost. Vi pratar och äter och fikar i en fem timmar lång frukost.
Vilken lycka.

På em är det Miltons gymnastikuppvisning som vi är med om. Han är så glad och fylld av energi och jag blir varm om hjärtat. Nu sover den lille pojken i min säng. Vi har adventspyntat hela kvällen.
Lycka.
Och snart är det jul .

Nu stänger vi romanverkstaden för denna gång och ger plats åt julen

Så var det slut på romanverkstaden jag deltagit i. Fantasiska texter har jag fått höra och underbara människor har jag mött under denna intensiva verkstad,  ledd av Ann Ljungberg. Att vi så fort kan komma andra människor nära genom att dela varandras texter, det är fint. Att vi vågar släppa in okända människor i sina innersta tankar, det är också ett litet under.
Sista kvällen satt vi alla tio i Jessicas enkelrum. Delade på en flaska gin och läste våra tyngsta texter, djupt gripande. Samtidigt var skratten många. Så ska det vara.
Att verkstaden stänger betyder inte att vi släpper kontakten med varandra, det känns fint att veta.

Nu är det december och jag längtar efter att "jula". Barnbarnets adventskalender levererades redan innan jag for och han öppnar ett litet paket varje morgon och är så förväntansfull. Jag hann inte adventsfixa så nu är det dags, upp med glitter, lampor och stjärnor som ska leda oss tillbaka till ljuset.

Att dela med sig av sin inre människa, våga vara ärlig

Intensiv manusdiskussion i Las Palmas

Man kommer med en roman i väskan. Man har fastnat i  texten, det var vi flera som gjort. Så fantastiskt det då är att blicken ser hur fyra magra rader i ett kapitel kan omvandlas till en hel historia, hur materialet finns där om man har ögon att se med och vågar öppna en kanal till känslor och minnen i sitt inre. Då flödar det och texten vaknar till liv i den romanverkstad där vi är deltagare.

Ibland hör jag också att det är så svårt att få nya vänner när man blir äldre. Så behöver det inte vara. I den här öppna och skapande processen har det varit möjligt och känts riktigt att också öppna sig för varandra. Terapi nästan säger någon. Kanske det.

Är inte

vänskap just detta, att våga vara ärliga, att dela av sig av sin inre människa. Att våga mötas.

Idag grät vi hela förmiddagen

Idag grät vi hela förmiddagen i min romanverkstad i Las Palmas.
Tio gråtande deltagare och en gråtande kursledare.
Det var helt frivilligt.
Gör mig rörd med er text, uppmanade Ann Ljungberg.
Vi satte igång.
Sedan läste vi efter 25 minuter upp texterna.
Disa började. Jag fick be om lån av näsduk, maskaran rann och jag blev så berörd.
Så fortsatte det. Jessica höll oss gastkramande tysta. Ewa i skräckslagen oro. Camilla i chockad förlamning. De är fantastiskt hur texter kan beröra.
Vi vet nu lite mer om varandras romaner, börjar tränga in i handlingen och lära känna personerna. Jag vill  veta mer och jag vill se alla dessa romaner, just nu under skapande, utgivna.

Ibland är skrivande ren magi

Ann Ljungberg

Jag blir varje gång lika förundrad över vilken magi som uppstår i ett rum där människor skriver tillsammans. Vår utmärkta ledare Ann Ljungberg ber oss i litterär form beskriva en känsla  i den unika roman var och en av oss just nu arbetar med. Eller att fördjupa en dialog och verkligen lyssna till tonfallen i vad som sägs.

Och vi tystnar. Och skriver. Intensiteten kan förmärkas i rummet. Koncentrationen är total. Först tanken ... vad ska jag skriva. Sedan inspirationen eller vad det nu är som gör att jag fångar upp en scen i mitt manus och gör den annorlunda, bättre, djupare med just den känslan som inspiration.

Sedan läser i upp våra så olika texter. Inspirerade av ett och samma ord. Så olika. Och så bra, rörande, hotfulla, intresseväckande.
Det är ren magi med skrivande ibland.