Tårta till tröst mot blötväder och blask

Vi har alltid marängtårta på födelsedagar

Tung blöt snö faller, förvandlas till slask. Hemskt är det.

Idag hade femåringen kalas för sina dagiskompisar så där var jag. Han bjöd faktiskt in mig, känner mig mycket hedrad över denna inbjudan.
Hans lilla bedårande syster är nu också van vid mig, skrattar och sträcker armarna mot mig. Då klappar hjärtat lite extra.
Jag medförde en marängtårta i rosa och grönt.  Det var presenter och fiskdamm och bara glada miner. Femåringen strålade. Det är det bästa.

Men när jag kom hem slog febern till. Ni vet sådär att man bara ligger som ett litet knyte under ett täcke och skakar. Iskalla fötter.
Väldigt konstigt. Med hjälp av mycket te och Ipren har jag nu rödrosig kravlat mig upp. Sitter och skriver och läser under en varm filt. Goda varma tankar tar jag gärna emot och mycket god tillfriskningskarma.

Köpa mjölk och frallor klädd i morgonrock o prickig pyjamas

"Jag vill inte bo på Götgatsbacken", sa E2 när vi skulle flytta innanför tullarna i Stockholm. "Jag vill bo så jag kan gå ut och köpa mjölk i morgonrock."
Det kan vi nästan göra där vi hamnade i Barnängen. I morse drog jag i alla fall kappan över min prickiga pyjamas och fikade hos E1som flyttat in nära mig. Väldigt mysigt.

Men annars ... det snöar och regnar samtidigt, något slags blask flyter omkring på gatorna och jag skickar en avundsjuk tanke till vännen Ev på väg till solen och torra asfaltsgator.

Jag tänker i alla fall, meddelar jag här och nu, inte bädda idag och knappt stiga upp. Möjligtvis bara för att laga mat och baka en chokladtårta. Jag har en hel bunt härliga böcker att läsa. En passionerad bok om Hemingway och hans hustru av Paula Mc Lain Åren i Paris. Hade aldrig tänkt mig honom som vacker? Men i boken beskrivs  han så i Parislivet på 20-talet. En bok för mig.
Dessutom är jag fascinerad över hur klok hon är Sara Danius, den blivande ständiga sekreteraren i Svenska akademin. Köpte hennes bok Husmoderns död och läser och känner mig ett uns klokare.

Hur tillbringar ni denna blaskiga dag?

Även om det snöar ute är det vår på Liljevalchs: Vårsalongen öppnar

En av Leena Jokelas magiska bilder Human Touch

Malin Erixons roliga animation

 Fredag och det snöar. Jag tar spårvagnen till Liljevalchs, en aning om vår trots snö: Vårsalongen denna underbara tradition i Stockholm där alla som vill får skicka in bidrag till en jury som sedan väljer.

2335 bidrag kom in, 119 befanns värdiga att hängas upp eller ställas ut. Yngsta konstnären var 18, äldsta 89. Många är utbildade konstnärer men inte alla.
Det här var ett av mina och Maria-vännens museibesök.
Hoppas ni lämnar museet med ett leende, sa den härligt entusiastiske museichefen Mårten Castenfors. De gjorde vi. Fantastiska konstverk.

Henrik Eriksson djupdyker i minnet av sina hem

Joel Danielssons Portal tex en stor cirkel av lenaste trä (förbjudet att röra men jag fick tillstånd av konstnären). Han hade tillverkat den av lastpallar - ett otroligt arbete som väcker fantasin.
Eller Lisa Andersson Andersson som tillverkat Familjehemligheter, ni ser bilden här nedan. Ett helt litet möblemang i keramik och lergods.
Eller Henrik Erikssons tolv målningar av de hus där han bott, Mina hem. Vilken ljuvlig idé.
Malin Erixon hade gjort en animation som är en rolig drift med pretentiös teater bland annat, But you are a dog.

Lisa Andersson Anderssons magiska Familjehemligheter

 Jag skulle kunna skriva om mycket men varför ska jag det? Ni tänker väl ta er till Liljevalchs? De har sänkt priset på entrén, en guldtia kostar det nu för alla utom barn, som är gratis.
Underbart museum.

Efter att ha tittat sig omkring grundligt äter man på Blå Porten. Härligt det med.
Jag lovar att bara detta besök är värt en resa till Stockholm.
Om ni ändå inte komme finns bilderna på webben: http://www.liljevalchs.se/utstallningar/varsalongen-2015
Och dessutom ska man kunna titta på dem på Facebook med konstnärernas kommentarer.

Livet en vanlig torsdag, mycket om vikten av vänskap

Vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans

Jag tycker om att vakna till frukostljud. E2 är på jobb i huvudkommunen och bor hos mig. Älskar att äta frukost ihop, ventilera dagens och gårdagens händelser med min synnerligen kloka dotter. Samtalen med henne tvingar mig att tänka till en gång till över händelser och livsfrågor. Härlig start på morgonen.

En rolig förfrågan om ett bokprojekt kom i min mejl.

I kväll ska jag äta musslor med bästa Annica och prata skrivande och liv. Det är så viktigt med vänner. Igår satt Ulla, min vän sedan länge länge och jag på Urban Deli i timmar och pratet mellan oss tar aldrig slut. Vi bara fortsätter på en rad trådar, vi skrattar, vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans, jag har nog visat bilden förut, av oss i Paris, länge sen. Men här får ni se den igen. Älskar den bilden.  Vänner, det viktigaste.

Annars är jag lite långsam och inte så fokuserad på snabba resultat. Vet inte vad det beror på. Jag jagar inte efter att böckerna jag skriver på snabbt ska bli utgivna, jagar mer efter en känsla av tillfredsställelse med hur skrivandet framskrider med målet att jag, den första läsaren ska bli nöjd.

Utanför småregnar det. Jag älskar att snön regnar bort. Jag älskar grå asfalt utan snö.

Idag drar vi till Vietnam, flickorna och jag

Min vän Thi i Hoi An

Idag - då drar vi till Vietnam, E1 och E2 och jag. Vi laddar för att laga den goda pannkaksrätten Banh Xeo - jag äter det ofta har aldrig lagat det själv.
Nu är det dags.
Återkommer med bildbevis om inte mina pannkakor blir alltför märkliga.

Oj .... det blev inga bildbevis. Nu är pannkakorna gräddade och uppätna och det var riktigt gott. Smeten gjorde jag på rismjöl och kokosmjölk och till det en liten sötsur sås.
Jag fyllde pannkakorna med lax, rödlök, koriander mm.
De blev inte riktigt så eleganta och frasiga  som på min favoritrestaurnag Nem Nem Quan. Men E1 och E2 och jag slukade dem med god aptit.
Som sagt. Vi var så hungriga att vi inte ens kom ihåg att ta upp kameran.
I stället bild på min vän Thi i Hoi An.

Lite blandat om guldgubbar, feber och Lena Endres vackra kläder

Vissa dagar hörni ... man vaknar och vill inte stiga upp. Idag hade jag feber och därmed giltig anledning att stanna kvar bland kuddarna. Jag är sträng mot mig själv. Men feber - då får man somna om. Jag skulle gjort trevliga saker idag men bokade av. Ingen ork fanns och jag mötte ett ovanligt glåmigt ansikte i spegeln. Idag har jag inte gjort mycket.

Igår såg jag Guldbaggegalan på TV. Jag minns när E2 som barn hade haft en filmroll och  blev bjuden till galan. Hon älskade det. Och Björn Kjellman gjorde att outplånligt minne genom att vara så snäll. Man kan säga att intresset för galan avtagit med åren.

Nu är det nog bara jag som ser denna tuggummisega gala (och ja, så många tuggade tuggummi mitt under intervjuer). Jag kallar den Guldgubbegalan. En gala för inbördes beundran, sa några. Men jag tror hellre att den spända stämningen beror på inbördes avundsjuka, om att slå vakt om sina revir. Det måste vara en fasa att vara programledare för denna stiffa, ironiska och svårroade publik. Jag tycker Petra Mede gjorde det bra.

Turist gillar jag så jag är för de priserna. Duvan ogillade jag skarpt så prisbristen där var okej och Gentlemen har jag inte sett. Saga Beckers fina tal när hon som första transperson fick en bagge tyckte jag om.

Intryck på mig  gjorde Lena Endres så vackra kläder. Jag gillade dem skarpt! De stack ut. Så enkelt och så snyggt, så häftigt. Annars funderade jag över att männen på galan var mer uppsnofsade i snygga kostymer än de brukar vara. Eller?

Vad tycker du om Paddington- filmen? Bra. Men väldigt läskig

– Milton, vad tycker du om Paddington-filmen?
– Bra.  Men väldigt läskig
– Vad är läskigt?
– Den onda kvinnan, viskar Milton och vill inte ens minnas henne.
– Varför är hon läskig?
– Hon försöker ta Paddington och sätta honom i en bur
– Vad var bra i filmen?
– Att han blev räddad. Och att han fick en snäll familj
– Nu har du sett filmen en gång, vill du se den en gång till?
– När jag har blivit 8 år.
– Tycker du femåringar ska se filmen?
– Naej vi såg den ju när jag blev fem och då var den för läskig

Vi såg Paddington på Miltons femårsdag och oj vad vi hade längtat. Vi går ofta på bio. Men han blev faktiskt skräckslagen och ville nog egentligen gå så fort den onda kvinnan (=Nicole Kidman) kom in i handlingen. Då förstod han  inte att hon ville döda och stoppa upp Paddington, (och det vet han inte nu heller) han trodde bara att hon ville sätta honom i en bur. Jag valde ändå att stanna kvar på filmen med Milton i knät. Vi höll för ögonen när onda kvinnan kom.
Milton uppfattade, genom att vi stannade, att hon fick ett straff och inte lyckades med sin onda plan och framför allt att den lille flyktingen undan vulkanens fasor, den föräldralöse Paddington fick ett gott hem i London.
Säkert en underbar film för barn som är från sju år, det är åldersgränsen egentligen. Jag såg flera små barn på föreställningen som likt Milton hoppade upp i knät på medföljande vuxen.

Mitt liv en alldeles vanlig söndag i januari

Interiör från mitt liv i bloggen och sanna texter om detsamma från mitt kylskåp

Söndag. Stilla dag. Jag tränade på förmiddagen på mitt gym med vännen K. Så härligt att komma igång igen efter allt krångel med axeln. Efteråt kaffe på Johan Nyström - otroligt gott kaffe och en chokladbit av bästa märke som belöning. Ska man lyxa så ska det verkligen vara lyx, som K säger.

Här hemma frostar jag av frysen och gör pannkakssmet i väntan på bästa minivännen M som ska sova hos mig. Innehållet i frysen står i påsar på balkongen. Känner mig husmoderlig. Det gör jag inte så ofta.
"Eva", sa Milton till mig igår. "Jag tänker på att varje gång tomten kommit så har farfar varit ute."
Mer sa han inte. Men tänker, det gör han.

Snart ska jag berätta mer för er om filmen och böckerna om Paddington. Vi såg filmen nyligen. Milton blev skräckslagen. Han anser att åldersgränsen bör vara 10 år. Mer om det senare. Nu kommer han snart den lille.

Astrid Lindgren i mitt hjärta - läs mer i Denna dagen, ett liv

I omtänksam julklapp fick jag den nya stora biografin om Astrid Lindgren: Denna dagen, ett liv av Jens Andersen, dansk litteraturvetare.
En ljuvlig bok att läsa om denna Astrid som följt så många av oss genom livet. Pippi-böckerna så klart. Katiböckerna som jag älskade så. Saltkråkan. Ronja. Bullerbyn. Mio min Mio som jag inte kan läsa utan att gråta.
 I generation efter generation gladde hon oss med sina underfundiga, kloka, melankoliska roliga böcker. Vilken sagoskatt.
Jag följde och tyckte mycket om serien i TV av Kristina Lindström, de tre avsnitten. I Jens Andersens bok finns allt från serien plus ännu mer. Till exempel om hennes tuffa yrkesverksamma liv som redaktör på Rabén och Sjögren. Där träffade jag henne på sextiotalet. Lite sträng men vänlig, jag blev nästan blyg. Hon var så rak och rättfram i det lilla samtal vi hade.
Men vem var hon då denna kvinna som stenograferade ner sina böcker i sängen på förmiddagen? Visst vill man veta mer om hennes liv, hennes tankar bakom böckerna. Hennes drivkrafter. Allt finns så generöst beskrivet och dokumenterat i denna bok. Författaren har fått ta del av mängder av privata brev och foton - det finns fantastiska bilder i boken. Han har tillbringat lång tid med Astrids dotter Karin Nyman och andra släktingar och det är en fördjupad bild av Astrid som träder fram. Vilket engagemang, vilken generositet, så mycket sorg också.

Jag vill bara ge ett råd till dig som älskar hennes böcker: Läs den här biografin. Jag har läst ett avsnitt varje kväll och njutit av varenda sekund av läsningen om denna Astrid.
Vår Astrid, tänker vi. I boken stiger en kvinna fram med stort behov av ensamhet och integritet.

Vi går på museer, bra sätt att umgås, igår Olle Olsson Hagalund

Det vita huset, olja fyrtiotal

I snö men glad

Igår var en fantastisk dag. Jag är inte ironisk. Jag vet att det snöade och jag hatar det. Men jag var med vännen Maria på ett så fint museum: Olle Olsson Hagalund.

Maria och jag arbetade tillsammans många år. Vi vill så klart fortsätta ses, så då går vi på olika museer, ser utställningar och fikar och pratar. Ett härligt sätt att umgås.

Igår Olle Olsson Hagalund-museet. Det lilla fina huset är målat i samma knallturkosa färg som mitt kök. Det är det hus där Olle föddes, levde till sin förtidiga död. Överallt hänger hans tavlor och miljöerna är återskapade som de var.
Hans dotter Lena, som växte upp i huset,  visar runt och berättar och det är alldeles fantastiskt. Vi var de enda besökarna igår. Jag älskar naivistisk konst och Olle Olssons tavlor är ljuvliga. Man blir helt enkelt glad av att betrakta dem.

Huset sommartid i sin färgprakt

I ett rum kan man lyssna till en  fin intervju med den kloke och humoristiske målaren.
Han nästan dog av sorg när de insiktslösa politikerna i Solna rev närapå hela Hagalund.

Tack och lov fick några hus stå kvar.
Intill reser sig Blåkulla. Fult.

Tänk om Solna idag i stället haft detta förtjusande kvarter som nu bara lever kvar i Olle Olssons färgstarka härliga målningar?

Auktion i Hagalund, olja sextiotal

Jag säger bara till dig som inte varit på detta museum: Ila dit.

Du får sol i hjärta och sinne av den utflykten.

Jag har ett Skrivrum med vänner som ger stöd, inspiration och lust att skriva

Ostädad bokhylla. Tydligt tecken på att jag inte var inne i en skrivperiod

Jag skrattar igenkännande när jag läser min vän Sylvia Lidén Nordlunds inlägg. Hon har putsat spisen, tvättat, städat - när hon egentligen vill skriva. Varför alla dessa omvägar fram till skrivbordet när det man älskar mest ligger där i väntan på att bearbetas, manuset?

Jag gör likadant. Aldrig har jag så rentvättat som när jag håller på med ett manus. Aldrig är teakbordet så noga inoljat eller bokhyllorna så nystädade som då. Prokrastinera kallas det för. Men jag tror faktiskt att man samtidigt som man putsar och fejar samlar sina tankar.

Sylvia var med på romanverkstaden i Las Palmas som jag berättat om. Inspirerande dagar som dessutom gav mig nya vänner. Inte bara inspiration alltså, skrivvänner också.

Vi som bor i Stockholm har ett eget Skrivrum tillsammans var fjortonde dag. Vi läser varandras texter. Vi ger varandra läxor. Vi diskuterar det vi skrivit och vrider och vänder på våra personer. Det är alldeles underbart kan jag säga.
Snart är det torsdag. Min hemläxa är att fundera på och gestalta vad Paris egentligen betyder för mina huvudkaraktärer.

Pride - en film som går rakt in i mitt hjärta, rörande och rolig

Ni kanske tror att jag bara tränar, skriver, lagar mat?
Det blir en del bio också. Nu i helgen såg jag en film som alla gånger får fem stjärnor av fem av mig. Jag grät. Jag skrattade.
Efter filmen applåderade publiken och mina kinder var våta av tårar medan hjärtat var lyckligt. En sån film! 
Pride heter den. Ila till biografen tycker jag.  
Triart distribuerar den, de står bakom många bra filmer.
Filmen är inspirerad av verkliga händelser.
Matthew Warchus har regisserat.

Det är 1984 i Thatchers Storbritannien, den brittiska gruvstrejken har dragit ut på tiden. För arbetarna i  byn Dulais börjar det ekonomiska läget bli desperat. Ett gäng gay-aktivister i London bestämmer sig för att hjälpa till.
De samlar pengar och åker till gruvorten i Wales och lämnar dem. Från början är misstron från ortsbefolkningen tydlig, men så småningom närmar sig grupperna varandra och livet i byn blir sig aldrig mer likt.
Och ja det är en fantastisk historia, så fint filmad, så väl spelad, så in i hjärtat rörande och dessutom rolig.
Visst vill ni se Pride! Ge er det.

... och idag valde vi att resa till Uganda

Cykeltur i Kampala Foto: Ellen Swedenmark

E1 droppar in de mest fantastiska bilder från Seychellerna. Hur ska vi matcha det idag, undrade E2 och jag.
Det fick bli en tripp till Uganda. Den gröna staden Kampala. E2 var där i våras och gillade det mycket. Hon älskade kycklingsoppan som ofta serverades också och följde med ut i köket och såg hur de gjorde. Så idag blev det vin från Australien och kycklingsoppa från Uganda. Därefter kanelkaffe och choklad med kanel från Madagaskar.

E1 hade varit ute och fiskat i  tre meter höga vågor, sedan tillreddes fisken hon och F drog upp. Efter det badade de i den lilla poolen som hörde till huset där de bodde, vid stranden till det turkosa havet.
Lite svårt att matcha det. Men jag tycker vi lyckades bra!!

Dessutom hade vi båda tränat idag. Vi gör allt för att motverka gråheten och berättar ofta hur mycket mer sol och ljus det blir varje dag. I hemlighet planerar vi resor till solen båda två. E2 pratar om Senegal. Jag drömmer om öar i solen.

Vad drömmer du om?

Skapa en egen karibisk ö i det stockholmsgråa en vanlig fredag

Fredag kväll. Mörkret faller tidigt. Pratar med dotter E1  som är på en ö i solen med vita stränder och värme. Vad göra en fredag? I mörkret. Med ishalka. Dotter E2 kommer hem. Vi är båda trötta. Tar oss samman och betämmer att vi ska sluta slarva med mat. Vi öppnar en flaska vin vi fått i julklapp, vi lagar en karibisk kyckling.
Och det är som om solen kommer till vårt kök.
Vi gör en jättegod salsa på lök och paprika och passionsfrukt, vi marinerar kyckingen som smakar gudomligt, vi gör en stomp av sötpotatis.
Jag tar tillbaka att jag är trött på att laga mat. Jag är trött på att laga mat ensam.
Vi lagar och skrattar och flamsar.
Så härlig en fredag kan bli. Övertalar Ellen att se en stund på På Spåret men de studentikosa programledarna är ju bara överjobbiga att lyssna på i sin märkliga självgodhet. Förstår inte deras ordvitsarfrågor. Vi ser ett avsnitt av Sherlock på TV - tyvärr ett avsnitt som är så genuint fyllt av gammeldags amerikansk kommunistskräck att vi storknar.
Men ingenting spelar någon roll, vi har haft en så härlig kväll, lagat, pratat, skrattat.  
Skapat en egen  karibisk ö mitt i det Stockholmsgråa.

Ida - en vacker sorgsen svartvit film som gjorde mig besviken

Det är märkligt ibland hur en film som lovordas av alla inte alls väcker samma entusiasm hos mig. Jag hade stora förväntningar på Ida, den polska filmen av Pawel Pawlikowski ett svartvitt drama om Polens sextiotal.

Ida visar ett sorgligt höstgrått Polen med sorgsna människor. Filmat i svartvitt med  autentiskt ljus. Ida är beredd att avge klosterlöfte som nunna när hon får veta att hon har en släkting i livet. En moster. Abbedissan uppmanar henne att söka upp henne innan hon avger sina löften. Där hos den desillusionerade mostern får Ida veta att hennes släkt är judisk, de båda ger sig ut på en smärtsam resa för att få veta vilket grymt öde släkten mötte.
Filmen är dystert  vacker och kvävande sorgsen. Det hade kunnat vara okej för mig.
Om filmen hade slutat fem minuter innan den gjorde det.
Jag vill inte berätta slutet, så klart.
Men slutet gjorde att filmen föll ihop till en stor besvikelse för mig. Det var inte trovärdigt - och det var riktigt sorgligt
Helt säkert är det många som inte tycker så. Men det gör jag och oj vad besviken jag blev.

Vad ska jag säga när han inser att tomten inte finns, att jag lurade honom?

Jul och helger är över och jag längtar efter struktur, tomma anteckningsböcker att fylla, tid för mitt manus.
Idag var sista rycket. Vi hade julgransplundring. Så kul! Först var allting väldigt noga, alla kulor ska ner i speciella lådor, juldukarna i en särskild kasse, allt stuvas på en hylla i källaren. Den lille var  entusiastisk inför ordningen.
Jag hade antytt att det kunde vara så att det växte godis i julgranar och att det också var plundringen , att man hittade saker ...
I Muminkulorna som är delbara fanns det fullt med godis. Hans ögon var vitt uppspärrade, det var otroligt, tyckte han.
Under granen hade jag ställt en rad pyttesmå planteringskrukor med kinderägg i. Det såg ut som små svampar som växte upp ur julgransmattan. Den lilles lycka när han såg det.
– Man skulle kunna tro att en människa gjort det! sa han. Men kastade inte minsta misstänksamma blick mot människan.
– Javisst! sa jag. Vilka fina svampar.

Men nu har jag det på mitt samvete. Vi luras ju. Det är samma med tomten. Han tror bergfast. Visst är det säkert att han bor på Nordpolen, sa han och ögon tindrade när tomten kom.
Annars är han inte alls en liten en man lurar. Han är korrekt och vill veta. Nu undrar jag vad han ska säga när han inser att vi rakt av lurade honom om än i bästa välmening? Det brukar ju ordna sig ... jag har lurat tre barn tidigare, men lite orolig är jag över reaktionen.

Facebook öppnar dörr till vänner från förr

Bror John och hund Nimbus

Det finns många synpunkter på Facebook. Det finns kritik som säkert är rättmätig. Men för mig är det också ett fantastiskt sätt att få kontakt med vänner sedan förr. Som idag: plötsligt låg i brevlådan på Facebook ett brev från vänner från Paris 1971, nära och kära vänner som det annars ör svårt att ha kontakt med. Guy och Régine. Min ungdom. Och nu finns de där inom ett klicks avstånd.

Eller ett annat meddelande idag. Från en ännu tidigare barndomsvän, en granne på Sallyhillsvägen som läst min bok Mopedsommar som handlar om livet där. Om kyssar med Roffe Bengtsson  i potatiskällaren med mera. Nu skulle hon och en annan vän ha Mopedsommar-maraton, läsa om boken och bläddra i skokartonger med bilder från Sallyhill de lånat av sina mammor.
Jag vill vara med! Jag har knappt en bild från Sallyhill. Man tog inte bilder då som idag. Vill ha bilder av vårt vilda barnliv när vi drog omkring i horder på 30,40, 50 barn på kvällarna, lekte ute. Lekte kurragömma, brännboll.  Ända tills föräldrarna ropade in oss.

Allt detta fick Facebook mig att tänka på idag. Vänner från förr, vänner från världen, som jag möter igen.

På bilderna till detta inlägg är  min bror John, liten! Jag, ganska liten. Måste leta Parisbilder också.

Vi pysslar med Julboken 2014, bläddrar i gamla Julboken 1982

Vi har arbetat med Julboken idag, Milton och jag. En gång hade vi en sådan julbok, från 1982 och framåt. Jag satte in bilder, barnen var med och ritade, klistrade in önskelistor. Det obligatoriska julkortet av mina tre små telningar var förstås med. Här ovan det allra första.
Som så mycket annat förföll den traditionen men nu  när barnbarn finns är det kul att plocka upp den igen. Jag tog fram den gamla nötta Julboken 1982 och framåt.  Nostalgi.
Så tomten gav oss en röd A-4bok i julklapp som Milton och jag nu fyller med verser, foton, en fantasibild av tomten mm. Mycket guld och glitter från Skaparlådan Milton fick i julklapp. Trevlig pýsseltradition tycker jag. Lagom anspråkslös nivå.

Julboken 2014 ...

Pirr, förväntningar, hopp - 2015 ett nytt år

En symbolisk bild för min jul 2014. Familj, kärlek. Jag gjorde ett oplanerat juluppehåll med bloggen, hade enkelt inte tid, eller kanske inte energi. Energin var kanaliserad till firandet av jul och nyår, med min familj, mina barn, deras respektive som är mig så nära, barnbarnen.
Jag älskar att uppleva julen genom ett förundrat barns ögon. Allt är ljuv förväntan, lycka. Vi sov här ett hel hög till annandagen.
Det var litet som jag mindes min barndoms jular. Trångt och hjärtligt. Mycket god mat. God dryck - det var väl skillnaden mot  barndomens jular där svagdricka var det starkaste som bjöds. Annars var stämningen densamma: Viljan att ge. Lyckan i att ta emot.

Nu är det 2015. Ett år jag ser fram emot med förhoppningar. Vi är en grupp som startat ett skrivprojekt ihop. Mina torsdagar är vikta för det. Mer om det senare - men det inger pirr och förhoppningar.
Så ska man känna inför ett nytt år: Pirr och förväntan. Hopp.

Hur könner ni inför det nya åtet?

Korsikansk vidunderlig mat i Stockholm

Igår åt vi traditionell julmiddag tillsammans, fina vännen och medskrivaren Annica och jag. Vi brukar samla ihop årets tankar över en god middag och byta klappar innan hon drar iväg upp till norr och snön hon älskar.

Igår gick vi till min favoritrestaurang, den korsikanska Campoloro. Inte lätt att få bord. Det finns bara 22 platser. Men vilken mat. Jag äter alltid stekt anka med en helt otrolig fikonsås som det tar kocken två dagar att göra i det pyttelilla köket. Hur kan man laga sådan god mat i ett sådant litet kök? Allt är perfekt. Det är trevligt, vänligt och maten är himmelsk.
Har ni inte varit där så gå dit när ni har vägarna förbi Stockholm.
Ring för säkerhets skull och kolla om tiderna stämmer, jag är osäker på om det alltid är lunch och man måste boka bord på kvällen.

Lena Anderssons oemotståndligt engagerande välskrivna bok

Jag blir ju helt galen på denna Ester Nilsson, huvudperson i Lena Andersson nya bok Utan personligt ansvar. Hon gör allting fel. Hon fattar INGENTING. Men fattar du ingenting, skriker det inom mig när jag läser boken. Han vill inte ha dig. Dessutom är han ju så totalt tråkig och charmlös, denne Olof Sten. "Tråååkig man" skriver jag i marginalen.
Visst är det roligt med en litterär text som engagerar så. Jag kan tänka mig olika personer i min omgivning som läser den olika. Någon man som säger men herregud jag kan väl inte rå för att hon, Ester, förföljer mig. Någon kvinna som förstår, som tolkar kramar i förbifarten,  en flirtig blick som söker bekräftelse, som kärlek. Någon bedragen hustru som hittar drypande syrliga citat i boken.

Jag rekommenderar varmt denna otroligt välskrivna bok. Oavsett vad du tycker om Ester Nilssons beteende så är det träffsäkert, tydligt, glasklart skrivet. Det går inte att läsa den boken utan att samtidigt föra ett samtal med författaren,

... "när människor nekade genom att säga att något inte var "deras stil" ljög de allt som oftast."

..." "hon hellre vore en snöflinga som föll i hans hår än den varelse som låg där i sängen och åts upp inifrån"

... "självföraktet i att leva falskt"

... "den tillit som trasats sönder läkte inte"

... "någon oförsiktighet är den sista. Sedan kan den avvisande vara den avvisade."

..."skrämmande att det var möjligt att leva sida vid sida med någon man trodde sig stå allra närmast men som rörde sig i ett helt landskap av okända händelser, hänförelser och problem."

..." – Jag smyger inte. Men Ebba har en sällsynt svartsjuk läggning.
– Eller så har hon en man som får det att se ut så."

Alla dessa små söta dagisbarn som tultar omkring i sina galonisar

Jag lämnade lille gubben på dagis igår. Det regnade men hela barngruppen var ute på gården. Det kniper i mitt hjärta av rörelse när jag ser alla barnen tulta omkring i sina vattentäta galonisar. det är så gulligt. Jag minns hur vi drog på barnen deras mångfärgade galonisar och hur de tumlade omkring som mycket små rymdvarelser på dagisgården. Lyckliga och glada. Smutsiga väldigt smutsiga, i leran och regnet. Men torra.

Känslan kom tillbaka igår. Kanske det inte var de tunnaste galonisarna utan någon mer varmfodrad sort men lika tultiga var de. Armarna står lite ut från kroppen och de springer så gulligt omkring. Kärlek.

Läste i en av mina favoritböcker Klassiska klyschor och K-märkta ord av Staffan Bengtsson och Göran Willis om just galon. Visste ni att det är en svensk uppfinning? De hävdar att ingenting haft en så frigörande betydelse för "barns utomhuslekar (och därmed välbefinnande)" som galon. Denna svenska uppfinning patenterades 1949. Det är plastöverdragen vattenavvisande väv. Galonväv användes flitigt på femtiotalet, minns stoppade galonsitsar, gitarrfodral mm.

Varför tog jag ingen bild? Men ni kan se det framför er eller hur, alla dessa små galontultande barn? Eller ni kanske minns själva hur det var att tulta omkring?

Som tryffelgrisar nosar de borgerliga journalisterna efter konflikter att blåsa upp

Det är måndag och jag är arg. Alliansen vill driva igenom ett förslag med hjälp av sitt nya stödparti SD om att ta bort stödet till Kulturtidskrifter.
Min bror har skrivit en suverän kolumn om detta. Läs!!!!  Kartongbärarens kommentar . Även Lars Gustafsson har i Expressen skrivit om den osande dumheten i detta klumpiga ignoranta förslag.

I de borgerliga tidningarna trumpetar de politiska journalisterna dag efter dag ut hur Löfven misslyckas. Lustigt nog är det tvärtom bland de människor jag talar med. Många som röstat på andra partier är nu övertygade om att det är Löfven och socialdemokraterna som får deras röst i nästa val. Man talar inte om s-misslyckande utan om Alliansen-Arrogansens totala politiska bankrutt, hur de hellre regerar med stöd av SD än hittar rimliga kompromisser i olika frågor.

Det som gör mig extra rasande är alla de hetsiga  journalisterna i framför allt borgerliga tidningar men även i TV som inte rapporterar på ett hederligt sätt utan smyger in en hatstämning i sina rapporter. I stället för att ta reda på sanningar nosar man som små tryffelgrisar efter konflikter att blåsa upp.

Jag har tagit beslutet att skippa morgontidningar tills vidare. Jag brukar inte läsa de borgerliga tidningarnas ledarsidor, men nu hjälper inte det när de politiska journalisterna politiserar allt material och drar så åt höger.

Jag läser tidskrifter,  TT-nyheter, lyssnar på P1, läser Aftonbladets ledarsida, kloka bloggar och infallsrika saker på Facebook.

Borgarpressen har jag fått nog av - och släpp fram t ex Mats Knutsson i rutan och jag byter kanal.

Så här fint skriver Björn Fries om hur det är hur det borde vara:
"Läser några artiklar om det svenska politiska läget så här på lördagskvällen. Jag slås av hur ilskt, oförsonligt, hatiskt och kompromisslöst tonläget är. Ord som solidaritet, allas lika värde och respekt för varandras åsikter används sparsamt. Ordet kärlek saknas helt! Insikten om att människor som möts av vänlighet, aktning och omtanke ger det samma tillbaka, verkar obefintlig. Och utanför är det också mörkt och blåser kallt.

Stjärngosse kan man vara om man själv väljer det

Lucia idag. Vaknade med min lille glade stjärngosse.
Mindes som alltid denna dag den hemske magistern i trean som tvingade mig att vara stjärngosse.
Jag hade klippt håret ganska kort (efter denna händelse skedde en sådan klippning never more) och påbud utgick från magistern att Eva och pojkarna skulle vara stjärngossar.
Jag grät, jag led, jag tjatade om att slippa. Ingen brydde sig om vad ett barn tyckte på den tiden. Jag tvingades in i ledet av stjärngossar.
Magisterns ord var lag.
Härligt nu när alla barn får vara precis det de vill!

Men vad roligt att kunna träna igen

Idag skulle det ske. Efter ett och ett halvt år med faktiskt hemska smärtor i axeln som omöjliggjort träning, efter operation av denna axel, och efter det lika ont (ända tills jag fick ta Ipren förlåt varumärkesreklam) -vaknade jag och tänkte idag är dagen!
Jag gick till mitt gym, tog det lugnt. Det gick bra. Jag jublar trots att jag är så otränad. Vissa extrakilon som smugit sig på ska vi inte tala om. Men det var så skönt att röra sig till musik och försiktigt träna.
Bästa förtida julklappen till mig själv!