Tystnadens kultur kring vårt hemliga blod

Min kloka bloggkompis Annika Estassy, vi har följt varandra på bloggen i ganska många år nu, har skrivit ett starkt och tänkvärt blogginlägg om menorragi, väldigt kraftiga blödningar. Ärligt modigt.
Det kan tyckas att vi talat mycket om mens i år. Men det är fortfarande ett ämne som många än idag inte känner sig bekväma med att ta upp. Så låt oss prata mer om det.

Hennes inlägg väckte mina minnen av hur hemligt och otalbart det var med mens när jag var ung. Det känns som forntid nu när jag tänker på det.
Jag visste knappt vad det var när jag fick mens. Man talade bara så  i vaga termer om att ha ont i magen. Mamma gömde sina bindor. Jag gömde mina. Blodet kändes skamligt. Det var en tystnadens kultur som rådde kring detta som ändå skedde varje månad.
I min familj som annars var ganska öppen var det något tyst och hemligt.
Jag pratade bara med min mamma om det lite underförstått.

Och jag minns med fasa första gången jag i smyg skulle testa det som verkade vara en välsignelse jämfört med de klumpiga bindorna: En tampong. Men ingen förklarade för mig hur den skulle användas. Jag tryckte inte in den långt nog utan gick kring en dag med helvetes kval och en fruktansvärt skavande tampong.

Tänk om man då hade fått läsa en bok som Liv Strömquists  Kunskapens frukt, vilken befrielse det hade varit! Albumet innehåller bland annat den  40 sidor långa mens-serien Blood Mountain, som var utgångspunkt för Liv Strömquists omtalade Sommarprogram i P1.

Paris och jag, en evig kärlekshistoria

Foto: Christophe Laurentin

Jag har en bit av min själ i Paris. Hur pretto låter det inte. Ändå är det sant. Först längtade jag dit, hela min barn och ungdom. Sen kom jag dit och det var underbart. Så småningom bodde jag där ett år i min ungdom, ett viktigt år som präglade mig för livet, tror jag.
Efter det återkommer jag då och då, inte så ofta, snarare alltför sällan. Lite är det rent sentimentalt. För varje gång jag återvänder så är det lite annorlunda, lite längre från det som var mitt Paris. Jag får en känsla av att inte höra till. Det gör mig sorgsen.
I mina tankar är jag ändå ofta där. Jag skriver om det, jag tittar på bilder.
Rätt som det är öppnas ett fönster till den tiden. Som häromdagen, jag fick mail från min vän, den förnämlige fotografen Christophe Laurentin, som kom samtidigt som jag till Paris i unga dar, men stannade kvar.
Han hade börjat titta på sina gamla bilder, sa han, och hittat bilder av mig då. För länge sen. "Du är väldigt allvarlig på alla bilder", skrev han. "Här är en jag gillar."
Då föll jag rakt ner i Paris igen. I mitt Paris. Det som inte längre finns. Eller kanske lever i mig eller i någon text jag skriver. Som någon kanske får läsa någon dag.

Leve de utvidgade familjerna som öppnar sin famn utåt, inte sluter sig inåt

Familj, har alltid varit viktigt för mig. Här i Haga, för länge sen.  Jag i min pappas knä

Familj, att ingå i en gemenskap. Det är så viktigt för mig.
Men vad en familj är det kan skifta på de mest underbara sätt.
Nyligen var brorsans två före detta fruar på besök i Senegal med två av sina barn som min bror är  pappa till. De hälsade på en tredje syster vars pappa kommer från Senegal.
De reste i all vänskaplighet, en slags utvidgad kärleksfull familj som också brukar fira jul ihop.
Vad då biologiska band!
Alla känner sig som systrar. Och jag är moster/faster/syster till dem alla.
Älskar det!

Igår firade jag födelsedag hos en god vän. Det var underbart. Soppa på spisen, vin, bröd och ost och massor med folk. Vänner, också barn, barnbarn. Kanske några av barnen egentligen inte är biologiska barn till födelsedagsbarnet utan barn till den man som hon var gift med en gång. Spelar ingen roll! Systrarna är systrar, liknar varandra och är underbara.

Det är det som är familj för mig. Kärleken, närheten. Viljan att vara tillsammans. Stödet i med- som i motgång.
Leve de utvidgade familjerna som öppnar sin famn utåt och inte sluter sig inåt.

Hur jag skapade mig en idealbild av det ljuva författarlivet

Vinterviken av Mats Wahl

Författarlivet ja, som så många drömmer om.
Jag minns en dag, det var nittiotal, jag var journalist, otroligt stressad, samtidigt skrev jag böcker på den tid jag knappt hade.

En dag skulle jag på presskonferens på Waldemarsudde, snabbt ut. Lyssna, skriva, titta igenom tavlorna.
Och där, mitt bland salarna, vandrade Mats Wahl. Helt lugnt. Författare till Vinterviken som jag läst.
Han tog sig tid. Betraktade tavlorna.

Så ska jag ha det, tänkte jag. Tid att flanera, tänka, skriva.
Jag strävade efter det livet. Nådde kanske till något som liknar det.
Men det blir aldrig riktigt så som man föreställer sig.

Och vem vet, det kanske inte var så för Mats Wahl heller.
Han kanske grubblade på en kärlekssorg, hade ont i magen av skrivkramp, vad vet jag.
Den idylliska bilden av författaren skapade jag ju i mitt huvud

Vi låser dörrarna, vi döljer koder - men tjuvarna blir alltmer raffinerade

Vännen Karin blev bestulen på bankomatkod trots att hon är försiktig när hon tar ut pengar. Någon skurk såg ändå och stal först plånboken med allt innehåll av kort, leg med mera och tog sedan ut pengar på bankomaten. Jag läser i tidningen om nya tricket att råna äldre: en stänger av rulltrappan, en annan hjälper den stackars damen att ta sig uppför trappan medan den tredje kumpanen vittjar väskan när hon är ouppmärksam.
På nätet använder bovarna Bank-ID och tar massor av pengar från någon.
Allra värst är bovarna som ringer på hos mycket gamla, påstår sig vara barnbarn, tar sig in och stjäl. Det är så skamligt.
Dotter E2 har blivit bestulen på handväska, knivhotad och rånad. Så det är inte bara äldre som drabbas.
I mitt lugna hus blev en granne bestulen på sin tvätt i torkskåpet. På gymet frågade de efter skor som gått iväg med ny ägare. Små och stora stölder.

Vad ska vi göra? Den välkända madrassen har ju inte ens minusränta så det kanske är en idé?
Mest av allt är det sorgligt. Jag vill kunna lita på medmänniskorna, inte se en bov i varje människa som köar lite för nära eller ringer på min dörr.

Jag minns min barndom, ingen låste dörren. Man knackade lätt och gick rakt in.
Jag minns när jag bodde i förorten, i början kände vi oss trygga, låste inte ytterdörren när vi var hemma. Sen kom en tjuvliga på att många  lämnade handväskan innanför den olåsta ytterdörren.
Efter det låste vi noga om oss.
Idag har vi ett låst samhälle, ändå blir stölderna alltfler och alltmer raffinerade.

Hur botar du din kreativa leda, laddar om

Om att ta sig upp ur jorden och lysa som en tussilago

Tur att jag har kloka vänner som kan ställa diagnos på mina skiftande sinnestillstånd. Varför har jag varit så uttråkad och håglös några dagar?

Kreativ leda, lider du av, säger Karin.
Jag tolkar det som att nu får jag ha tråkigt ett tag, det är i det tillståndet nya idéer uppstår.
Och visst har hon rätt.
Jag har lämnat ett manus för läsning till några kloka personer. Klart jag är förvirrad då. Inte kan jag komma igång med något nytt heller förrän jag vet hur mitt manus fungerar och
vad  jag ska göra med det.
Och sen den nya våndan. Orkar jag ladda om? Nya projekt? Skriva något alldeles nytt? Eller ta itu med manus som ligger som behöver min omvårdnad.

Idag tränade jag. Det är bra medicin. Igår gick jag knappt ut, mitt humör var mollstämt, idag startade jag med träning och det ger i alla fall energi.

Säkert känner ni igen er.
Hur botar du din kreativa leda?
Hur ladda om?
Hur ta sig upp ur jorden och lysa som en sol igen, som en tussilago.

Vissa dagar: Uttråkad, skrev jag i min dagbok om denna gråa lördag

Kärleksbild jag tog i Hanoi, men mot den leda man kan drabbas av hjälper inte heller ett parförhållande

Vissa dagar ... de är tråkiga. Det är sällan jag tänker så. För det mesta är livet planerat och jag har fullt upp. Men så kommer en grå ruggig lördag. Så skönt, tänkte jag. Inget planerat. Dagen är öppen. Men det blev fel som det kan bli. Jag var oföretagsam.
Hämtade en bunt böcker på posten, härliga bokrea. Promenerade. Hade någon liten plan som sprack och orkade inte ta itu med något annat.

Det är sådana dagar jag tänker att det är för tråkigt att leva ensam. Det är sådana dagar jag får påminna mig om hur otroligt ensam jag var när jag levde i ett uselt parförhållande. Det var inte roligare för att det fanns en till människa i huset. Ensamheten kan man känna oberoende av om man bor ihop med en människa eller ej.

Men ändå ... Igår kväll var jag så uttråkad att jag såg Mellon på teve. Kunde inte ens ta mig samman och se en bra film eller läsa någon av alla mina nya böcker.
Håglös var ordet. Kan ni känna igen er? Hoppas jag inte är ensam om denna känsla av tomhet, nästan sorg, ibland.
Så jag la mig redan halv tio. Efter att ha ätit en pizza framför världens kanske sämsta program.
Uttråkad, skrev jag i min dagbok.
Men nu är det nästan morgon. Jag vaknade så klart jättetidigt eftersom jag la mig så tidigt.
Men dagen känns bättre.

Idag tänker jag på Olof Palme - saknar honom och hans politiska visioner

Intervju med Olof Palme i Gävle

Så ofattbart länge sedan min favoritpolitiker Olof Palme blev brutalt mördad. Jag minns när jag bodde i Paris och han kom på besök, inbjuden av regeringen som utbildningsminister. Pampigt var det, som det brukar i Frankrike. Men Palme viftade undan regeringsbilen och hoppade in i vår lilla 4L utan baksäte (men han fick sitta fram, jag satt därbak).
Sedan åt vi lunch hos en av våra vänner, Roland Dumas som sedan blev utrikesminister. François Mitterrand var också med. Innan dess hade Palme imponerat  på den franska pressen med sina välformulerade svar. På franska.
Den här bilden är från en intervju jag gjorde med honom senare. Jag tog tåget till Gävle där han varit och så gjordes intervjun på tåget mellan Gävle och Stockholm. Han var så otroligt snabb i repliken, snabb i tanken. Vänlig och intresserad. Det gällde att hänga med när man ställde frågor till honom.
Vad jag saknar en sådan internationellt engagerad politiker idag.

Vad är vi rädda för, var finns våra drömmar, vår längtan

Tycker ni att jag varit lite lat med bloggandet? Jo, det är sant. Först festade jag ordentligt, på min mycket ojämna födelsedag.
Sedan röjde jag efter festen.

Men framför allt har Annica och jag förberett ett härligt skrivarbete i Sundsvall. Tillsammans med en ljuvlig femteklass fylld av fantasi och entusiasm skriver vi en barndeckare.
Vi var där i onsdags för första gången och återvänder under våren. På min barndoms strand Fläsian ska handlingen utspela sig.
I onsdags hade vi spånardag om handling, skrivande och karaktärer i boken.

Vi talade länge om vad en person är, hur man beskriver en bokgestalt. Vi talade om personen utanpå och inuti, om hur vi ser ut men framför allt om vad vi tänker. Vad är vi rädda för, var finns våra drömmar, vår längtan, vår osäkerhet. Allt det som gör oss till den människa vi är.
Det är så spännande att tala med barn och fantisera med dem.
Jag tycker att just femmor är en ljuvlig ålder.
Lä
ngtar redan efter dem.

Livet är värt en fest och firande

Jag fick en så bra bild från en vän idag på min födelsedag. Den sammanfattar vad jag tänker.
Äsch, det är väl inget att fira! säger en del om sina födelsedagar.
Men det är ju just vad det är!
För varje år är jag mer tacksam över att få hänga med ett år till. Över att livet ger mig den rikedomen.
Jag samlar vänner och familj till en fest, jag firar livet. Jag firar vänskapen.
Önskar jag hade en dubbelt så stor lägenhet för jag älskar att se vännerna strömma in, dricka, prata, äta god mat (tur att jag har så bra hjälp av mina barn o barnbarnet med matlagningen, Milton och jag har bakat i en vecka).

Så gör som jag, ni behöver ju inte ha fest, men fira att ni lever.
Tänk på alternativet. Då inser man, eller hur, att det nog är värt att fira.

Förresten fick jag en efterlängtad hammock till sommarön av mina barn och deras familjer. Just vad jag drömt om. Sommar, kom!!

Pappa och morfar slapp uppleva den dag deras älskade tidning lades i graven

Spisbrödsbagaren Emil Frithiof Andersson, min morfar,  längst t v i nedersta raden

Vet ni att jag grät igår när jag nåddes av nyheten att Dagbladet Nya Samhället, Sveriges äldsta arbetartidning, ska läggas ner. Tidningen grundades 1900 och blev dagstidning 1908.
Den redaktion där som barn jag lekte ...
Den tidning som publicerade mina första artiklar ...
Den tidning där min pappa var annonschef och framför allt kolumnist i så många år med sin älskade spalt Sam i kanten som han skrev tills dagen han dog.
Den tidning där min bror var chefredaktör.
Så många minnen jag har, blysättningen i sätteriet där jag fick mitt namn inskrivet. Tryckpressarna som slamrade, redaktionen med de stressade journalisterna och teleprintern som tickade nyheter
Pappa som satt stressad i sitt rum och arbetade jämt.
Dagbladet, där växte jag upp.
Min morfar Emil, han prenumererade på Samhället, som han sa, i 70 år.
Han var en av de första prenumeranterna, min morfar spisbrödsbagarenn Emil Frithiof Andersson. När han dog 1978, hade han varit trogen sin tidning i nästan 70 år. 
Var finns den troheten för en tidning idag!
Är det något arbetarrörelsen ska skämmas för är hur tidningspolitiken missköttes. 
Ja, det är sorgligt. 
Tur att pappa och morfar slapp uppleva den dagen då deras tidning lades i graven

Kärlek IRL och i böckernas värld

Kärlek idag ... På Alla hjärtans dag.
Jag tänker vara med mina småhjärtan, Milton och Eira. Bättre finns inte.
Barnbarn är livets lycka tycker jag.

Kanske ett kärlekstips i övrigt?
Det är klart jag längtar efter en passion igen, en stormande kärlek. Men eftersom det är tunnsått med sådana i mitt liv får jag väl gå till romanerna och skriva själv. Så jag läser och skriver.

Här en härlig kärleksroman med underbar tidskänsla. Jag njöt av den. Visste inget om författaren eller om boken men tyckte den var ljuvlig att läsa, finns i pocket och inbunden på bokrean.
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes.

... och oväntat vill jag läsa Hemingway när jag läst Åren i Paris

Plötsligt vill jag läsa Hemingway. Så märkligt. Klockan klämtar för dig var en av min ungdoms sorgliga och fina läsupplevelser. Jag behöll ändå inte boken när jag flyttade och tvingades minimera mitt bibliotek.
Men så läste Jessica i min skrivgrupp upp några rader av honom när vi skulle ta med böcker med bra inledningar.
Och så hittade jag boken Åren i Paris av Paula McLain som handlar om Hemingways första trevande författarsteg, om hans första hustru Hadley, deras förälskelse och äktenskap och flytten till Paris. I mitt bakhuvud fanns vetskapen om betydligt fler hustrur så jag anade vartåt det barkade. Men vägen dit leder genom åren i Paris där det unga fattiga paret bodde.

Åh Paris på tjugotalet. Nog låg det i mitt bakhuvud när Leif och jag flyttade dit så många år senare. De skriver om  caféer Dôme, Deux magots, kvarter på vänstra stranden i Paris, den kluvna inställningen till relationer och trohet. Där känner jag igen mig. Och de umgås med Gertrude Stein Ezra Pound och hans kvinnor, makarna Fitzgerald, Den stor Gatsby hade just kommit ut.  De reser till Rivieran, till Pamplona. Vilken tidsresa att läsa detta.
Jag fullständigt drunknar i boken som bygger på - vad jag förstår - gedigna studier av deras liv  men är en roman om denna Hadley som ägnar sina dagar åt att vara den perfekta stöttande författarhustrun, som gör allt för sin Ernest. Vilket märkligt liv, vilket förtjusande porträtt.
Det här är en bok jag inte kan släppa och älskar att läsa.

Och vet ni vad: När jag läst ut boken letade jag Hemingwayböcker, det fanns inte en enda pocket. Så jag kastade mig ut på nätet till underbara Bokbörsen där allt finns! Allt. Billigt. Snabbt. Nu är flera böcker av Hemingway på väg till mig. Jag kommer att tänka på Hadley medan jag läser Och solen har sin gång. Hur Hemingway skrev om alla andra men inte henne. Men hur fint han förklarade varför. Hur hon var hans jämlike men hamnade i hans skugga.

Det finns så mycket att göra, så många möjligheter, jag går ut i solen

Flyr från kylan här hemma till en gång i tiden, hettan i Alger Foto: Bengt af Geijerstam,

Solen skiner och snön smälter. Jag känner mig glad. Febern försvann och igår hade jag skrivdag i Skrivrum med mina fina skrivvänner.
Disa, Ewa och jag pratade och skrev, åt engelska pannkakor med bacon på Greasy Spoon, pratade, skrev mer. Läste våra texter för varandra. Fick meddelande från Jessica, på resa, men skrivande.
Pratade. Diskuterade varandras texter.
Jag tror jag blev frisk för att jag inte för allt i världen vill missa ett Skrivrum.
Jag flyr från kylan i Stockholm till hettan i Alger. I skrivfantasin.

I morgon ska jag djupdyka i min barndom tillsammans med kusin Arne och bror John. Vi ska se filmer och titta på kort och försvinna i tankarna till Sundsvall.

Det finns så mycket att göra. Så många planer. Så många möjligheter.
Nu går jag ut i solen!

AW och HR utarmar svenska språket, varför eller ska jag säga why?

Jag kände att jag hamnat utanför det vanliga yrkeslivet när jag första gången hörde uttrycken AW och HR.
Jag sitter här på min kammare och skriver, jag är min egen arbetsgivare och personalchef. En dag ringde jag E1 och frågade om vi skulle ses efter jobbet.
– Nä vi har en AW idag så jag kan inte, sa hon.
– En vaddå?
– En AW, after work du vet.
Jag visste inte.
Så sa man inte när jag hade en arbetsgivare.
Nu är det vanligt. Ordet finns inte i engelskan har jag hört. Så varför här? En fånig engelsk förkortning för att ses efter jobbet?

Nästa ord var HR.
HR-avdelningen på mitt jobb, sa en kompis.
Vi söker en HR stod det i en annons.
Alltså Human Resource. Inte personalansvarig. Inte personalavdelning.
Jag tycker det är så fånigt och så utarmande med dessa engelska ord. 
Varför?
Eller ska jag säga: Why?

Min parallella värld lever i mig, så verklig

Henrik Erikssons Mina hem från Liljevalchs Vårsalong. Ett projekt som berör mig. Jag går också ut och in ur mitt livs alla hem och hus.

Vilken konstig måndag. Jag vaknade febrig och yr och måste stanna inne hela dagen. Utanför är det vitt av snö. Jag vill inte gå ut. Jag är här inne och funderar mellan febersovstunderna. Jag tänker först att jag inte skriver som jag tänkt och känner dåligt samvete för det. Så dumt. Jag är ju min egen arbetsgivare. Bara jag kräver av mig att jag ska arbeta. Bara jag blir irriterad på mig själv för att jag blir sjuk.
Varför jagar jag mig själv så, undrar jag ibland. Kanske min kropp är klok som slår till en broms ibland och säger åt mig att sjunka tilllbaka.

Vet ni, idag tänkte jag så här: Mitt nuvarande romanprojekt, som jag älskar att hålla på med, det lever i mig. Även om jag inte skriver. Jag vistas i den världen parallellt med min vanliga värld. Jag bearbetar minnen och tänker och flyter i sinnet iväg i tid och rum. Det är inte dumt. Snön må ligga vit på taken mittemot, jag kanske ändå är på en solig strand långt borta.

Skrivande är märkligt, den process man startar i sitt eget huvud, den parallella icke existerande värld jag bygger upp, som inte finns. Men ibland är mer levande än allt annat.

Tårta till tröst mot blötväder och blask

Vi har alltid marängtårta på födelsedagar

Tung blöt snö faller, förvandlas till slask. Hemskt är det.

Idag hade femåringen kalas för sina dagiskompisar så där var jag. Han bjöd faktiskt in mig, känner mig mycket hedrad över denna inbjudan.
Hans lilla bedårande syster är nu också van vid mig, skrattar och sträcker armarna mot mig. Då klappar hjärtat lite extra.
Jag medförde en marängtårta i rosa och grönt.  Det var presenter och fiskdamm och bara glada miner. Femåringen strålade. Det är det bästa.

Men när jag kom hem slog febern till. Ni vet sådär att man bara ligger som ett litet knyte under ett täcke och skakar. Iskalla fötter.
Väldigt konstigt. Med hjälp av mycket te och Ipren har jag nu rödrosig kravlat mig upp. Sitter och skriver och läser under en varm filt. Goda varma tankar tar jag gärna emot och mycket god tillfriskningskarma.

Köpa mjölk och frallor klädd i morgonrock o prickig pyjamas

"Jag vill inte bo på Götgatsbacken", sa E2 när vi skulle flytta innanför tullarna i Stockholm. "Jag vill bo så jag kan gå ut och köpa mjölk i morgonrock."
Det kan vi nästan göra där vi hamnade i Barnängen. I morse drog jag i alla fall kappan över min prickiga pyjamas och fikade hos E1som flyttat in nära mig. Väldigt mysigt.

Men annars ... det snöar och regnar samtidigt, något slags blask flyter omkring på gatorna och jag skickar en avundsjuk tanke till vännen Ev på väg till solen och torra asfaltsgator.

Jag tänker i alla fall, meddelar jag här och nu, inte bädda idag och knappt stiga upp. Möjligtvis bara för att laga mat och baka en chokladtårta. Jag har en hel bunt härliga böcker att läsa. En passionerad bok om Hemingway och hans hustru av Paula Mc Lain Åren i Paris. Hade aldrig tänkt mig honom som vacker? Men i boken beskrivs  han så i Parislivet på 20-talet. En bok för mig.
Dessutom är jag fascinerad över hur klok hon är Sara Danius, den blivande ständiga sekreteraren i Svenska akademin. Köpte hennes bok Husmoderns död och läser och känner mig ett uns klokare.

Hur tillbringar ni denna blaskiga dag?

Även om det snöar ute är det vår på Liljevalchs: Vårsalongen öppnar

En av Leena Jokelas magiska bilder Human Touch

Malin Erixons roliga animation

 Fredag och det snöar. Jag tar spårvagnen till Liljevalchs, en aning om vår trots snö: Vårsalongen denna underbara tradition i Stockholm där alla som vill får skicka in bidrag till en jury som sedan väljer.

2335 bidrag kom in, 119 befanns värdiga att hängas upp eller ställas ut. Yngsta konstnären var 18, äldsta 89. Många är utbildade konstnärer men inte alla.
Det här var ett av mina och Maria-vännens museibesök.
Hoppas ni lämnar museet med ett leende, sa den härligt entusiastiske museichefen Mårten Castenfors. De gjorde vi. Fantastiska konstverk.

Henrik Eriksson djupdyker i minnet av sina hem

Joel Danielssons Portal tex en stor cirkel av lenaste trä (förbjudet att röra men jag fick tillstånd av konstnären). Han hade tillverkat den av lastpallar - ett otroligt arbete som väcker fantasin.
Eller Lisa Andersson Andersson som tillverkat Familjehemligheter, ni ser bilden här nedan. Ett helt litet möblemang i keramik och lergods.
Eller Henrik Erikssons tolv målningar av de hus där han bott, Mina hem. Vilken ljuvlig idé.
Malin Erixon hade gjort en animation som är en rolig drift med pretentiös teater bland annat, But you are a dog.

Lisa Andersson Anderssons magiska Familjehemligheter

 Jag skulle kunna skriva om mycket men varför ska jag det? Ni tänker väl ta er till Liljevalchs? De har sänkt priset på entrén, en guldtia kostar det nu för alla utom barn, som är gratis.
Underbart museum.

Efter att ha tittat sig omkring grundligt äter man på Blå Porten. Härligt det med.
Jag lovar att bara detta besök är värt en resa till Stockholm.
Om ni ändå inte komme finns bilderna på webben: http://www.liljevalchs.se/utstallningar/varsalongen-2015
Och dessutom ska man kunna titta på dem på Facebook med konstnärernas kommentarer.

Livet en vanlig torsdag, mycket om vikten av vänskap

Vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans

Jag tycker om att vakna till frukostljud. E2 är på jobb i huvudkommunen och bor hos mig. Älskar att äta frukost ihop, ventilera dagens och gårdagens händelser med min synnerligen kloka dotter. Samtalen med henne tvingar mig att tänka till en gång till över händelser och livsfrågor. Härlig start på morgonen.

En rolig förfrågan om ett bokprojekt kom i min mejl.

I kväll ska jag äta musslor med bästa Annica och prata skrivande och liv. Det är så viktigt med vänner. Igår satt Ulla, min vän sedan länge länge och jag på Urban Deli i timmar och pratet mellan oss tar aldrig slut. Vi bara fortsätter på en rad trådar, vi skrattar, vi är unga och gamla, galna och visa tillsammans, jag har nog visat bilden förut, av oss i Paris, länge sen. Men här får ni se den igen. Älskar den bilden.  Vänner, det viktigaste.

Annars är jag lite långsam och inte så fokuserad på snabba resultat. Vet inte vad det beror på. Jag jagar inte efter att böckerna jag skriver på snabbt ska bli utgivna, jagar mer efter en känsla av tillfredsställelse med hur skrivandet framskrider med målet att jag, den första läsaren ska bli nöjd.

Utanför småregnar det. Jag älskar att snön regnar bort. Jag älskar grå asfalt utan snö.

Idag drar vi till Vietnam, flickorna och jag

Min vän Thi i Hoi An

Idag - då drar vi till Vietnam, E1 och E2 och jag. Vi laddar för att laga den goda pannkaksrätten Banh Xeo - jag äter det ofta har aldrig lagat det själv.
Nu är det dags.
Återkommer med bildbevis om inte mina pannkakor blir alltför märkliga.

Oj .... det blev inga bildbevis. Nu är pannkakorna gräddade och uppätna och det var riktigt gott. Smeten gjorde jag på rismjöl och kokosmjölk och till det en liten sötsur sås.
Jag fyllde pannkakorna med lax, rödlök, koriander mm.
De blev inte riktigt så eleganta och frasiga  som på min favoritrestaurnag Nem Nem Quan. Men E1 och E2 och jag slukade dem med god aptit.
Som sagt. Vi var så hungriga att vi inte ens kom ihåg att ta upp kameran.
I stället bild på min vän Thi i Hoi An.

Lite blandat om guldgubbar, feber och Lena Endres vackra kläder

Vissa dagar hörni ... man vaknar och vill inte stiga upp. Idag hade jag feber och därmed giltig anledning att stanna kvar bland kuddarna. Jag är sträng mot mig själv. Men feber - då får man somna om. Jag skulle gjort trevliga saker idag men bokade av. Ingen ork fanns och jag mötte ett ovanligt glåmigt ansikte i spegeln. Idag har jag inte gjort mycket.

Igår såg jag Guldbaggegalan på TV. Jag minns när E2 som barn hade haft en filmroll och  blev bjuden till galan. Hon älskade det. Och Björn Kjellman gjorde att outplånligt minne genom att vara så snäll. Man kan säga att intresset för galan avtagit med åren.

Nu är det nog bara jag som ser denna tuggummisega gala (och ja, så många tuggade tuggummi mitt under intervjuer). Jag kallar den Guldgubbegalan. En gala för inbördes beundran, sa några. Men jag tror hellre att den spända stämningen beror på inbördes avundsjuka, om att slå vakt om sina revir. Det måste vara en fasa att vara programledare för denna stiffa, ironiska och svårroade publik. Jag tycker Petra Mede gjorde det bra.

Turist gillar jag så jag är för de priserna. Duvan ogillade jag skarpt så prisbristen där var okej och Gentlemen har jag inte sett. Saga Beckers fina tal när hon som första transperson fick en bagge tyckte jag om.

Intryck på mig  gjorde Lena Endres så vackra kläder. Jag gillade dem skarpt! De stack ut. Så enkelt och så snyggt, så häftigt. Annars funderade jag över att männen på galan var mer uppsnofsade i snygga kostymer än de brukar vara. Eller?

Vad tycker du om Paddington- filmen? Bra. Men väldigt läskig

– Milton, vad tycker du om Paddington-filmen?
– Bra.  Men väldigt läskig
– Vad är läskigt?
– Den onda kvinnan, viskar Milton och vill inte ens minnas henne.
– Varför är hon läskig?
– Hon försöker ta Paddington och sätta honom i en bur
– Vad var bra i filmen?
– Att han blev räddad. Och att han fick en snäll familj
– Nu har du sett filmen en gång, vill du se den en gång till?
– När jag har blivit 8 år.
– Tycker du femåringar ska se filmen?
– Naej vi såg den ju när jag blev fem och då var den för läskig

Vi såg Paddington på Miltons femårsdag och oj vad vi hade längtat. Vi går ofta på bio. Men han blev faktiskt skräckslagen och ville nog egentligen gå så fort den onda kvinnan (=Nicole Kidman) kom in i handlingen. Då förstod han  inte att hon ville döda och stoppa upp Paddington, (och det vet han inte nu heller) han trodde bara att hon ville sätta honom i en bur. Jag valde ändå att stanna kvar på filmen med Milton i knät. Vi höll för ögonen när onda kvinnan kom.
Milton uppfattade, genom att vi stannade, att hon fick ett straff och inte lyckades med sin onda plan och framför allt att den lille flyktingen undan vulkanens fasor, den föräldralöse Paddington fick ett gott hem i London.
Säkert en underbar film för barn som är från sju år, det är åldersgränsen egentligen. Jag såg flera små barn på föreställningen som likt Milton hoppade upp i knät på medföljande vuxen.

Mitt liv en alldeles vanlig söndag i januari

Interiör från mitt liv i bloggen och sanna texter om detsamma från mitt kylskåp

Söndag. Stilla dag. Jag tränade på förmiddagen på mitt gym med vännen K. Så härligt att komma igång igen efter allt krångel med axeln. Efteråt kaffe på Johan Nyström - otroligt gott kaffe och en chokladbit av bästa märke som belöning. Ska man lyxa så ska det verkligen vara lyx, som K säger.

Här hemma frostar jag av frysen och gör pannkakssmet i väntan på bästa minivännen M som ska sova hos mig. Innehållet i frysen står i påsar på balkongen. Känner mig husmoderlig. Det gör jag inte så ofta.
"Eva", sa Milton till mig igår. "Jag tänker på att varje gång tomten kommit så har farfar varit ute."
Mer sa han inte. Men tänker, det gör han.

Snart ska jag berätta mer för er om filmen och böckerna om Paddington. Vi såg filmen nyligen. Milton blev skräckslagen. Han anser att åldersgränsen bör vara 10 år. Mer om det senare. Nu kommer han snart den lille.

Astrid Lindgren i mitt hjärta - läs mer i Denna dagen, ett liv

I omtänksam julklapp fick jag den nya stora biografin om Astrid Lindgren: Denna dagen, ett liv av Jens Andersen, dansk litteraturvetare.
En ljuvlig bok att läsa om denna Astrid som följt så många av oss genom livet. Pippi-böckerna så klart. Katiböckerna som jag älskade så. Saltkråkan. Ronja. Bullerbyn. Mio min Mio som jag inte kan läsa utan att gråta.
 I generation efter generation gladde hon oss med sina underfundiga, kloka, melankoliska roliga böcker. Vilken sagoskatt.
Jag följde och tyckte mycket om serien i TV av Kristina Lindström, de tre avsnitten. I Jens Andersens bok finns allt från serien plus ännu mer. Till exempel om hennes tuffa yrkesverksamma liv som redaktör på Rabén och Sjögren. Där träffade jag henne på sextiotalet. Lite sträng men vänlig, jag blev nästan blyg. Hon var så rak och rättfram i det lilla samtal vi hade.
Men vem var hon då denna kvinna som stenograferade ner sina böcker i sängen på förmiddagen? Visst vill man veta mer om hennes liv, hennes tankar bakom böckerna. Hennes drivkrafter. Allt finns så generöst beskrivet och dokumenterat i denna bok. Författaren har fått ta del av mängder av privata brev och foton - det finns fantastiska bilder i boken. Han har tillbringat lång tid med Astrids dotter Karin Nyman och andra släktingar och det är en fördjupad bild av Astrid som träder fram. Vilket engagemang, vilken generositet, så mycket sorg också.

Jag vill bara ge ett råd till dig som älskar hennes böcker: Läs den här biografin. Jag har läst ett avsnitt varje kväll och njutit av varenda sekund av läsningen om denna Astrid.
Vår Astrid, tänker vi. I boken stiger en kvinna fram med stort behov av ensamhet och integritet.