Ord som sårar, kränker, dödar all lust

Snart midnatt. Jag borde sova. Men en stor korrbunt ligger bredvid mig och jag har lovat min redaktör att läsa under helgen. Jag drar mig för det. Det är så definitivt. Alla ord och meningar man brottats med, hela historien - nu ligger den där i korrektur. Man ser fel och brister och det är lätt ångestframkallande. Den här boken skrev jag för ett år sedan, fjärde boken i min Johannaserie som betyder mycket för mig. Det är knappt jag vågar titta och läsa, tänk om jag inte alls gillar det jag skrivit? Mina stränga döttrar har lovat läsa i morgon. De är älskvärt benhårda, jag litar på dem. När de har synpunkter så är det kärleksfullt de framför kritik. Ibland får man recensioner eller omdömen som gör så ont. Varför läser man överhuvudtaget recensioner? Det kan vara en formulering som raljerar med det man slitit med så länge, någon som hitta en rolig ordvändning för att såga en bok eller någon som helt enkelt inte förstått. Elakheter, nonchalans sätter sig som förgiftade pilar i själen och det tar lång tid innan såren läker. Ändå utsätter jag mig. Och är oändligt tacksam för alla de som läser och verkligen vill förstå, som skriver utifrån en kärleksfull inställning till litteraturen, inte bara för att såra och såga. Jag recenserade många böcker och teaterföreställningar som journalist. Det finns ord jag ångrar. Jag har på nära håll sett hur obetänksamma ord kan döda all lust, såra, kränka. Jag klarar inte av att skriva recensioner längre. Jag tipsar gärna om bra böcker däremot.

Hur hitta en MAN på nätet?

Anna Bengtsson är en varm och klurig författare och illustratör. Jag tycker mycket om hennes barnböcker. Nu har hon debuterat som "vuxenförfattare" som vi barnboksförfattare uttrycker oss. Det är med den underfundiga och humoristiska boken "Du ska vara spännande och varm" (Alfabeta).
Det handlar i grunden om längtan när hennes huvudperson ger sig ut i nätdjungeln med dess till synes oändliga valfrihet. Men vem är hon när hon söker en ny man - och vem vill hon träffa? Vad döljer sig bakom signaturerna och hur blir det när man träffas IRL - om allt detta berättar och tecknar Anna varmt, roligt och inkännande.
Bilden av Anna är tagen på ett seminarium om indiska och svenska barn- och ungdomsböcker i Goa för ett år sedan.

Jag älskar Friskis & Själis

En gång i tiden gick jag på Friskis&Svettis lunchpass, bråttom, bråttom, vi rusade dit. Gympade intensivt, slängde i oss en banan på vägen tillbaka till jobbet. Hann inte mer. Det gjorde skäl för namnet Friskis&Svettis. Jag begrep inte varför jag så ofta blev sjuk när jag tränade så mycket, kroppen stod vidöppen för alla influensor. Jag intensivtränade, la av när jag blev sjuk, tränade, ja helt emot allt vett. Och idag? Jag är nyförälskad i F&S. Äntligen har de insett att det är lika mycket Friskis&Själis de ska ägna sig åt. De har alltfler (fast för få) yogapass. Alldeles underbart. Yoga kan vara hiskeligt dyrt, på F&S är det rimligt och hänförande osnobbigt, man yogar i vad som helst och vi är i alla åldrar och former. Jag älskar mina pass för kropp och knopp. Enda problemet är att de blir fullbokade direkt. Men F&S känner säkert var vindarna blåser och utökar antalet yogapass. Det är precis vad vi alla behöver. Nu hinner jag inte skriva mer. Ska göra mig i ordning för mitt klockan tio yogapass i Ringen. Attans - jag missade att boka in mig på på onsdagsyogan det blev fullbokat direkt.
Hallå Friskis! Flera yogapass!
PS: Den förskräckligt hurtiga bilden är från mitt livs enda tjejmil!

Smal som en fransyska

Det är ingen slump att så många bloggar handlar om vikt, om ätande, om bantande. Vi är fixerade vid att gå ner och följer slaviskt olika dieter. Själv har jag hängivet ätit GI-mat, detoxat och nu har jag beställt en ny bok med ISO-diet, men jag ser ändå ungefär likadan ut. Det är jag inte nöjd med.
Men hur gör man!?
Jag tänker på min lilla smala mamma som glatt åt en och annan kaka men var smal och perfekt långt in i sen ålder. Inte ett extrakilo (nå, hon rökte om sanningen ska fram) - men hon hade någon slags lagomfilosofi som jag tror är bättre än alla nya dieter som jag faller för och som ändå inte funkar. Den roligaste boken jag vet och som jag återkommer till är den småknäppa men roliga Franska kvinnors smala hemligheter av Mireille Guiliano. Ät gott, njut, promenera, men använd bra råvaror, ät med huvudet, inte med magen. Balanserat men i mindre portioner. Njut av varje vällagad bit i stället för att överäta och sedan panikbanta, säger hon. Ja, inte vet jag, kul är den att läsa i alla fall och nu ska jag testa hennes purjolökssoppa! Återkommer med rapport.

Aldrig för sent för fredagsmys med sina barn.

Ikväll ska vi fredagsmysa, dottern och jag. Det är aldrig för sent. Jag har avundsjukt lyssnat på mina vänner med småbarn och alla deras mysiga planer för mys-mysigt fredagsmys... och tänkt att det hade vi inte när barnen var små. Vi hade lördagar som myskväll, nu verkar fredagsmyset ha tagit över helt och hållet. Men det är aldrig för sent att fredagsmysa med sina barn så det ska vi göra. Hon kommer hem från u-landskurs i Härnösand och åker snart till Sydafrika, kul för henne, tomt för mig. Å andra sidan blir jag glad över det som är kul för henne så det jämnar ut sig. Men nu ska vi passa på att fredagsmysa i alla fall!!!

Metallica en mild sommarkväll det var musikmagi

"Varför ska man gå på konserter och betala massor av pengar, man kan ju lika gärna köpa skivor?" sa en vän när jag pratade om Madonnakonserten. Ja det är sjukt dyrt och jag har inte råd denna gång. Men jag har fantastiska minnen av några konserter jag varit på. Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Bob Dylan, Juliette Greco, Madonna. Jag har aldrig haft råd, egentligen, men några gånger gått ändå och det har jag aldrig ångrat. Det är magiskt att sitta där med många andra och lyssna live. Faktiskt oförglömligt och det förhöjer känslan när man lyssnar på deras skivor senare.
Min senaste konsert var Metallica i Stockholm 2007. 30 000 människor på Stadion i Stockholm, fler än invånarna i Sundsvall när jag växte upp, 27000 Sundsvallsbor var det då. När det mörknat ute och James Hetfield tog upp balladen Nothing Else Matters i den milda sommarkvällen - det var musikmagi.

När vi såg Madonnas konsert Blonde On Tour på Eriksbergsvarvet 1990

"Visitera mig också!" bad Ellen 7, i röda cykelbyxor och litet linne, den stränga vakten i kön till Madonnas konsert på Eriksbergsvarvet. Året var 1990. Elin, Ellen och jag hade biljetter till Madonnakonserten och vi var där i tid, utan ölflaskor och vapen, bara mat till en picnic i gröngräset. Madonna var den älskade idolen och jag hade kämpat till mig biljetter. Vi satte oss långt fram för att se konserten Blonde On Tour. Bra platser, tänkte vi förnöjt. Ända tills vi insåg att vår lilla grupp stod inklämd bland idel jättelånga människor när konseten väl började, och alla hoppade upp och ner. Flickorna grät, de såg ingenting. Aldrig har jag förr eller senare raggat så, och tack alla stora snälla killar som föll för mitt vädjande och lyfte upp flickorna på sina breda axlar så de såg den älskade idolen. Själv såg jag inte så mycket, men hörde. Och det var underbart, en ljum sommarkväll, två lyckliga små flickor, Madonna, vad kunde vara bättre? Att ingå i den stora kollektiva massan omvärvda av musik, det är lyckliga ögonblick att minnas.
Nu kommer Madonna till Sverige, Ullevi ”The Sticky & Sweet Tour”i sommar, början av augusti. Jag minns slutet av konserten 1990, orkade inte fråga några fler killar så jag lutade mig mot ett staket, flickorna klättrade upp på mig och stod på varsin axel och jublade och sjöng med.
Idag skulle jag nog få klänga upp på deras axlar för att se något. Jag vill gå på konserten, men det blir nog inte så. Jag är i alla fall lycklig över att ha sett en konsert med La Madonna i sällskap med hennes två sötaste fans ever!

Kanske kan våra hjärtan röra varandra i ett ögonblick

Nu har jag läst ut Haruki Murakamis bok Sputnik älskling. En historia om den unge lärare K som älskar flickan Sumira som älskar affärskvinnan Myu som förlorat förmågan att uppleva kärlek. Jag grips av bokens vackra ton av melankoli över en kärlek som inte förverkligas och en resignation över det. Språket är fullt av vemod och under den konkret berättade historien finns en surralistisk drömvärld. En fascinerande bok. Jag har prickat för ett citat som är vackert och så Murakami, när han beskriver kärlekens dilemma i en värld där man ändå sist och slutgiltigt är ensam:
"Då insåg jag en sak. Att vi visserligen var fantastiska reskamrater men i grund och botten bara ensamma metallklumpar som var och en följde sin egen bana, På långt håll ser det vackert ut, som fallande stjärnor. Men i själva verket är vi bara fångar, instängda var och en på sin plats utan att kunna ta sig någonstans. När två satelliters banor råkar korsa varandra, möts vi ansikte mot ansikte på de här viset. Eller också kanske våra hjärtan kan röra vid varandra. Men det handlar om ögonblick. I nästa ögonblick är vi tillbaka i vår absoluta ensamhet. Tills vi brinner upp och blir till ingenting."

De älskade Kati-böckerna av Astrid Lindgren

Nästan ingen jag pratar med brukar tala om Astrid Lindgrens Kati-böcker: Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan (senare omdöpt till Kati i Italien) och Kati i Paris.
Det är så märkligt att det pratas så lite om dem, jag älskade dem. Kati är en ung flicka som är i kanske 20-årsåldern, hon bor med en bästis i en lägenhet i Stockholm och hon reser till USA, Paris och till Italien. Jag läste de böckerna om och om igen som liten, kanske föddes där en del av min enorma längtan till Paris.
När jag sitter vid min arbetsplats går ofta P1 i bakgrunden, nu var det programmet Snittet och plötsligt hörde jag att de talade om "mina" Kati-böcker, jag säger mina för jag har aldrig pratat med någon om dem. Och ändå var de så roliga. Kati var en kavat humoristisk tjej som vågade ge sig ut i världen. För den lilla flicka jag var i Sundsvall var det stort. För några år sedan kom Katiböckerna ut i nyutgåva och jag läste om dem, ibland är det hemskt att läsa om barndomsfavoriter. Men jag läste och skrattade så jag höll på att trilla ur sängen. Vilket språk hon har, Astrid Lindgren. Så vasst och humoristiskt.
Kati är ingen Pippi-figur, sade Eva Beckman i programmet. Mer en Annika, påverkad av Pippi. Visst, livsmålen är tidsbestämda, de gavs ut omkring 1950 och man och barn var livsvalet. Ändå finns det en sådan friskhet i språket och berättandet att man än idag blir betagen. Läs dem! Och skratta högt,

"Don´t just do anything, sit there!"

Jag har varit arbetsskygg i flera dagar. Hemskt är det! Ett korrektur ligger och väntar. Jag borde skriva på flera saker. Men jag sitter vid skrivbordet och ser ut genom fönstret och drömmer. Jag går inte ens ut på promenader. Jag funderar och det tar väldigt lång tid. Jag skulle önska att mina tankar var kloka och konkreta, men de är som små lätta luftiga moln. När jag ska ta tag i dem upplöses de i intet. Kanske min kropp säger till mig att det är just vad jag ska göra just nu. Vila på mitt moln, låta mig gungas i tankarna i stället för att alltid forcera framåt, framåt, hinna mer, skriva mer. Problemet är att jag har så svårt för att ligga stilla på molnet och vara nöjd. Prestationsdjävulen är mig i hälarna.
På landet har jag en lapp på väggen som jag fick av en kompis.
"Don´t just do anything, sit there!"

Jag skulle vara glad och snäll och söt

Nu retas mina nära med mig. Du ska väl inte prata om yta idag, vem jobbade med allt galet, till och med som fotomodell i Paris i yngre dar? Okej, jag erkänner. Men jag ska också säga att vid den tiden hemma i Stockholm hade jag kastat behån, slutat sminka mig och rakning hade ingen hört talas om, jag lovar. Men, ett stort men, jag flyttade till Paris. I Sverige var allt okej, i Paris, insåg jag med svidande trista erfarenheter, var det lättare att jobba om jag inte var fullt så nerklädd som hemma. Så under protest använde jag ibland kjol och smink och jag blekte håret. Och: Ja, jag jobbade lite som modell. Och det var precis så hemskt som jag anat. Det var bara några gånger, men jag blev snabbt ett objekt, precis som jag trodde. Man sminkade mig och gav mig kläder och var inte det minsta intresserad av om jag tyckte någonting. Jag skulle vara glad och snäll och söt. Undra på att det var något jag inte fortsatte med.

Hur ska man duga i det ytliga samhälle vi skapat?

Tiden är tuff, vi längtar efter bekräftelse. Jag ser alla dessa otroligt snygga, roliga, häftiga, unga och kloka kvinnor omkring mig vara så missnöjda. De vet allt om manipulation, om kvinnoförnedring, teoretiskt inser de vad de blir utsatta för, ändå duger de inte i sina egna ögon. De är för korta, för tjocka, för håriga, för kurviga, fel färg, fel hy, fel hår om det så är långt eller kort, rakt eller krulligt - de duger aldrig ändå i sina egna ögon.
Jag blir förtvivlad och jag våndas över det samhälle vi skapat. När det gäller utseende, synen på hur vi ska se ut och vara, är det en gigantisk backlash.
Vi ser på Top model och drömmer oss bort, som flera sagt som svar på mitt inlägg. Där är drömmen om att en witch-bitch Tyra ändå ska kunna förvandla oss. Samma dröm som får människor som sjunger så falskt att det skorrar att ändå ställa upp i Idol.
Och alla hoppas de, på att bli sedda, på att bli bekräftade, på att få den efterlängtade etiketten Du duger!!!

Varför fascineras jag av Tyra i Top Model?

Förlåt om jag inte är politiskt korrekt - nu heller. Men ikväll tänker jag titta på Top Model. Jag vill fråga er på bloggen: Varför gör jag det? Det är ju egentligen ett sjukt program, utseendefixerat, en kvinnosyn som är onämnbar, en slags uppfostran av tjejerna i ett vidrigt auktoritärt beteendemönster. Håll käft, var söt - verkar vara regeln.
Men ändå tittar jag. Inte bara jag. Förra veckan hörde jag Annika Lantz meddela att Top Model missar hon inte. Jag har många kompisar som smygtittar.
En tanke jag fick är att det är Tyra som drar - hon är den vackra häxan, både ond och god. Tyra, the witch-bitch. Hon är en stark kvinna med massor av makt i motsats till deltagarna och de flesta av oss som tittar. Hon sträcker ut sitt spö och förvandlar flickor till prinsessor från att ha varit askungar och skickar lika obönhörligt ut flickor i mörkret igen: "Den jag inte ropar upp måste omedelbart packa sin väska och åka hem!"
Ja kära nån vad är detta? Hjälp mig - vad är det i Top Model som har en sån dragning på mig? Vad tror ni om Tyra som förkroppsligande av den allsmäktiga häxan, den ultimata kvinnliga bitchen?

I det som är mitt liv

Det finns alltid någon eller någonting att reta sig på - om det är den vägen man vill välja. På den vackraste strand kan sanden vara för het och sandkornen vassa. Den härligaste människan kan ha drag som irriterar. Så dumt att fokusera på det. I stället för att se hur vacker stranden är och vilken klokskap som gömmer sig i ögat som just irriterade en.
Ibland är det så mycket lättare och så mycket mindre hotfullt för ens sköra självkänsla att projicera sina problem på andra, på omgivningen.
Jag vandrade hemåt på morgonen, solen gnistrade i det tunnaste istäcke som fick asfalten att silverglimra. Himlen var blå och luften krispig. Det kändes som om jag var i mig själv, inte på flykt. Ganska tillfreds. Jag var där helt enkelt, i det som är mitt liv.

Drömmar om rosor och eld

Jag lyssnar på radio just nu och hör ett tankeväckande program om Eyvind Johnsons roman Drömmar om rosor och eld - den skrevs för sextio år sedan och handlar om häxprocesserna i södra Frankrike. Min gamla kloka svenskalärare BF Sanner rekommenderade den på gymnasiet och det är en bok som bränt sig fast i mig. Kuslig, välskriven, engagerande. Jag har aldrig glömt den - och aldrig vågat läsa om den. Men jag rekommenderar den varmt. Lyssna gärna på Biblioteket i P1 när kloka Marja Talgre talar om den med Ulrika Knutsson och Gunnar Bolin.
En annan bok som etsat sig fast i minnet är Strändernas svall av Eyvind Johnson

Jag bloggar - alltså är jag

Je pense - donc je suis - jag tänker alltså är jag. Jag bloggar, jag har hittat ett meningsfullt sätt att uttrycka mina åsikter. Under så många år arbetade jag som journalist, nej jag var journalist. Hela mitt tänkande var inriktat på att formulera om mina tankar till artiklar, idéer att publicera. Sedan gick jag över till att vara författare, det är mera ensamt. Nu när jag börjat blogga inser jag att jag saknade det där att snabbt formulera en åsikt, skriva ner mina tankar och publicera dem. Det driver mig. Jag tycker om att mina tankar och infall har en riktning och en mottagare.
Jag älskar era kommentarer tillbaka. Men många av mina vänner klarar inte av att kommentera pga tekniken. Det är inte svårt! Klicka bara på ordet Kommentarer - obs inte på brevsymbolen - i en liten ruta som då dyker upp på kommentarformuläret kan du skriva vad du vill. Sätt sedan ett kryss i t ex anonym, fyll i de där bokstäverna som är kontrollbokstäver och sänd iväg ditt inlägg med knappen publicera - skriv gärna ditt namn under inlägget om du vill. Ni som redan bloggar har ju ofta en bloggadress som anges om ni är inloggade, jag tipsar nu bara nybörjarna!! Jag vill ju läsa alla de kloka saker på bloggen som ni i stället säger till mig eller mailar därför att ni är teknikförskräckta!
Kom igen, det är inte svårt. Jag klarar det ju! Och det är i dialogen tankarna växer och utvecklas!

Var realistisk begär det omöjliga

Ellen skriver på sin fina blogg om klotter i Paris och jag hakar på, ett favoritämne sedan jag bodde där 1969. Den här dikten/versen hittade jag nånstans och skrev upp den för att den innehöll mitt favoritcitat: Be realistic demand the impossible.
"So where do we go from here?
Just about anywhere.
Disorientated but alive.
Boredom won't get me tonight.
Let's bring this city to life - to light - tonight.
There is no destination but with a goal in mind
we can all be realistic and demand the impossible.
Let's bring this city to life - to light - tonight"


Soyez réaliste, demandez l´impossible - det var mitt favoritcitat på vägarna i Paris 68-69. Våga drömma, våga gå emot strömmen och dina drömmar kan bli sanna. Det tror jag för övrigt nu också. Det var en riktning som hette "situationisterna" som lanserade det och jag tog det till mitt hjärta.
Sedan hittade jag knappar med citatet när vi besökte Living Stage Theatre och Bob Alexander i Washington. Kolla, jag har scannat in min knapp! Här några citat bara på skoj!

Faites l'amour, pas la guerre
Il est interdit d'interdire
Soyez réalistes, demandez l'impossible
Je ne sais pas quoi dire, mais j'ai envie de le dire

Eva och Leif i kampen

Här kommer på allmän begäran en bild av vår lilla fronttrupp i kampen för Aspudden. Jag och Leif med hunden Älsa på besök.

Aspuddenbulletinen 1970

Vad vi hade kul när vi gjorde Aspuddenbulletinen 1970. Kjell Forshed och jag var redaktörer. Vi hade ingen dator. Bara skrivmaskin, tejp och kopieringsmaskin. Ett lösnummer kostade en krona. Vi vann kampen mot de rivningsgalna politikerna.

Nostalgitripp till mitt liv i Aspudden 1970

Vilken nostalgitripp! Rainer Hartleb, den fine filmaren, ringde och sa: Kom till Aspuddenbadet i morgon, Aktionsgruppen för badets bevarande ska visa min gamla film om Aspudden från 1970.

Jag bodde där 1967-72 på Junkergatan 13 med Leif, i vår första lägenhet. Vi startade genast en aktionsgrupp för att bevara de vackra gamla husen, för att riva staketet mitt i gatan och få bort den bullrande trafiken - oj vad vi kämpade, ordnade militanta möten och gjorde Aspuddenbulletiner tillsammans med arkitekten Kjell Forshed. Kul var det och vi lyckades vinna över politikerna.
Rainer bodde hos oss ett tag och gjorde en film för teve som knappt visats sen. Nu hade man hittat den, vi satt runt bassängen i det hotade badet /politikerna är lika förstockade och rivningsbenägna nu som då!/ och på en filmduk med taskig skärpa rullade filmen upp. Ser ni Leif på bilden? Hoppas det. Vilka kampglada tider det var, vad vi trodde att allt var möjligt!

Hur ska man uttrycka all denna längtan: Följ ditt hjärta

Jag minns en gång när jag kom hem från en tid i Frankrike. Mina föräldrar väntade på mig. De var i sommarstugan på Alnön och ville jag skulle komma dit. Men jag mellanlandade i lägenheten i stan en dag först. Pappa blev så fruktansvärt arg på mig och jag fattade ingenting. Jag var ju i Sundsvall, var det inte bra? Jo, jag var hemma men jag valde att inte komma till dem direkt. Vaddå? tyckte jag?
Idag förstår jag. Denna längtan. Jag hade varit så uppe i allt som hände mig, visst längtade jag efter min familj, samtidigt var livet så fullt av upplevelser. Jag förstod inte deras längtan och oro. Inte förrän jag själv fick barn. Hur man vill ha dem omkring sig, hur man längtar så efter dem, oroar sig. Min pappas ilska var just det, han hade längtat så, oroat sig så. Hur skulle han uttrycka alla dessa känslor?
Jag började resa tidigt. Klart mina barn gör det också. Klart jag är glad att de reser - men jag längtar så fruktansvärt efter dem och oroar mig så. Min värsta jul är när sonen var i Australien, för långt borta, och som jag längtade efter äldsta dottern när hon var i Paris, för länge. Och min yngsta - först Vietnam, sen Paris, och nu Sydafrika i vår. Långt borta. För långt borta. Så nära i mina känslor, i mitt hjärta.
Ska tänka på min pappa och inte blir arg när hon kommer hem, inte ta ut all min oro och längtan på små konstiga saker, inte vara så rädd utan bara säga: Jag har längtat så, jag är glad att du är hemma.
Två sidor finns i mig, den ena vill säga: Res inte! Stanna hemma! Den andra säger: Res, gör som jag, upplev världen.
Vilka motstridiga sidor. De går inte att förena. Det finns bara en sak att säga: Följ ditt hjärta.

Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik - precis som Marie Louise Ekman

Jag suckar ofta över åldersfascismen i vårt samhälle, den som dömer ut människor pga ålder. Tänkte besöka ett nyöppnat ställe igår, men kände mig som något katten släpat in - hallå jag är inte trettio men jag har pengar att köpa champagne för och jag är ganska trevlig! Måste alla på vissa krogar i Stockholm vara typ lika gamla? Eller?
Nu ska jag hylla en suverän kvinna som jag har stora förhoppningar på: Dramatens nya chef, Marie Louise Ekman. Såhär sa hon i en intervju igår i Stockholm City: Jag är oerhört trött på komediformen som bara handlar om gifta män som ska passa på att vara otrogna medan fruarna är på landet. Den traditionen är helunken, jag orka inte se det en gång till. Här ska det vara komedi och fars där man skrattar utifrån samtida värderingar, inget jädra sexistiskt eller patriarkalt!"
Jag har många gånger somnat i fåtöljerna på Dramaten till absolut urtråkiga föreställningar. Nu ser jag framtiden an, frisk luft!
På frågan om att ta jobbet vid 64 års ålder svarar hon: "Man upplever sig själv som ålderslös. Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik. Dessutom har jag alltid gått på lust när jag gör val i livet."
Marie Louise Ekman brukar jag se äta och skratta på min trevliga kvartersrestaurang Elies Kök och Bar på söder. Där ingen behandlas snorkigt överhuvudtaget och alla får god mat!

Hur pappa gav mig mod att bli journalist genom att utmana min rebelliska sida

Min pappa Gösta, han var en filur. Jag brukar skratta åt hur han avslöjade för mig när jag var vuxen att han utnyttjat min oppositionslusta och tvärtomhumör i sin uppfostran av mig. När mitt hår var för vildvuxet sa han: "Snyggt Eva med ditt långa år" - och jag klippte mig. Eller: "Jag gillar den där orangea färgen på ditt läppstift" - och jag slängde det. Jag har skrattat åt det där och tyckt det var ganska gulliga historier - han hade alltid glimten i ögonen.

Men inte förrän ikväll drabbades jag av en ny insikt - vissa fattar långsamt! Jag har många gånger berättat hur konstigt jag tyckte det var att han som själv skrev kåserier varje dag och arbetade på en tidning, Dagbladet i Sundsvall, inte stöttade mig mot världen när jag ville bli journalist. I stället sa han: "Nej Eva, bli lärare i franska, det är tryggt och fint. Och du vet, kvinnliga journalister är ofta så konstiga, de har en så tuff miljö."

Jag har berättat om detta motstånd tusen gånger. Inte förrän ikväll föll polletten ner: Han triggade mig, utmanade mig. Var det någon gång i livet jag verkligen bestämde mig för att journalist, det skulle jag bli vad alla än sa, då var det när han avrådde mig.
Det fanns ingen som var så stolt över mina artiklar och sparade varenda en som han, min älskade kloka pappa.
Ändå tog det till nu innan jag fattade att om det var någonting han ville, så var det att jag skulle orka kämpa mig till att bli journalist. Jag kan nästan inte sova när jag tänker på det. När polletten väl trillat ner blir det så självklart, och ändå fattade jag inte förrän plötsligt ikväll i samtal med en kär vän - då drabbade insikten mig, mitt i ätandet av en crème brûlée på restaurang Sud.
Pappa, din buse där i din himmel, jag har förstått nu! Tack för stödet, även om det tog sin tid att förstå att det var just det, stöd på Göstasätt. Och journalist, det blev jag.

Min svarta kappa är så vacker!

Om jag har en last så är det vackra kläder. Jag har det från min mamma. De andra mammorna på Sallyhillsvägen 33 blev tanter vid 30. Inte mamma Gulli, hon hade vackra kappor, roliga hattar, färg och hon var så stolt rak i ryggen. Jag ska berätta mer om henne en annan gång.

Kläder... Jag såg att Fifth Avenue Shoe Repair vann Elle-galans pris som årets designer. Det är kanske otippat att jag skulle älska ett plagg från dem - de kläder man ser verkar gjorda för urlånga, tunna, dramatiska, urbana kvinnor. Och även om min vän Maria alltid säger att jag är ovanligt lång för att bara vara 1.68 så inser jag att någon modellfigur har jag inte.

Men den kappan... svart dramatisk... (den liknar den på översta bilden) jag fann den på rean en het sommardag, halva reapriset. Tog på den och kunde inte ta av den. Den är så vacker. Den får mig att känna mig vacker. Det kanske är därför jag alltid får komplimanger när jag har den? Jag tittar på kläderna från deras vårkollektion, kanske var min kappa just detta enda plagg från dem jag passar i... men vem vet... jag kanske hittar något mer i fina butiken på Bondegatan - på nästa rea! Vad tror ni om den svarta klänningen på bilden?

En skandinavisk kväll för Eva

Jag skyndade hem från yogan ikväll för att se den nya danska serien Sommer - jag bara älskar danska teveserier. Bra manus, härliga skådespelare. Det finns så många fina serier jag följt från Danmark och jag förstår inte varför de svenska serierna inte alls håller samma klass? Det finns sådan värme och humor i de här danska serierna. Jag kommer troget att följa bröderna Sommers familjeplikter, konflikter mellan generationerna, sammanhållning och splittring, glädje och sorg i 20 timslånga avsnitt. Plötsligt återser jag en av skådespelarna från Matador, som jag just sett, även i denna serie! Jesper Langberg spelar den unge vänlige Kristen i Matador, han som har en så vacker historia med Elisabeth, om ni minns? Nu spelar han den gamla pappan. Han ska föreställa 65 - men förlåt han ser mer ut som 75-80. 65-åringar i min närhet ser inte ut som min farfar gjorde på ålderns höst, det är en miss!!!

Jag är skandinavisk ikväll. Nu skriver jag lite medan jag lyssnar till min favorit för tillfället - alldeles underbara norska Ane Brun. Hennes röst på skivan Changing of the Seasons bara vibrerar i min själ. Lite ensam, lite vemodig och en aning sorgsen, passar bra till mitt sinnestillstånd just nu.