Tove Alsterdals Låt mig ta din hand - en bok du inte kan släppa

Jag kände inte alls till Tove Alsterdals bok Kvinnorna på stranden men blev oerhört indragen i den. En thriller som rör sig över världen med ett djupt engagemang och spännande handling. Samma sak med hennes bok I tystnaden begravd.
Jag har väntat på en tredje och det är sällan jag ivrigt väntar på en svensk spänningsroman nuförtiden. Jag har blivit mycket sparsmakad när det gäller det svenska "deckarundret" och alla "deckardrottningar".

Tove Alsterdal är en författare av en helt annan dimension Böckerna är spännande men också laddade med viktiga frågor om politik, om skuld och försoning. Hennes personer är inte endimensionella utan stiger fram ur pärmarna som komplexa mångfacetterade människor. Lite som att läsa Åsa Larsson.

Jag kunde inte sluta läsa Låt mig ta din hand som börjar med något som verkar vara ett sorgligt självmord. Men vad låg  bakom Charlies fall från en balkong i Jakobsberg? Ville hon bara fly kaos och ouppfyllda drömmar? Motvilligt börjar hennes syster ställa sig frågor som leder henne i spåren bakåt till deras försvunna mamma. Till en familjesituation som hon helst av allt velat glömma. Till Argentina där spåren efter mamman upphörde på sjuttiotalet när hon rymt med en politisk aktivist.
Boken utspelar sig parallellt i nuet och i Argentina på sjuttiotalet.

En politisk thriller med många dimensioner och oväntade vändningar som jag gärna rekommenderar. Gediget researchad och välskriven.

Nu ska vi ut på äventyr, bara så att ni vet

Nyvakna

Hemma igen! Jag saknar Milton när jag åker iväg så igår kom han över och stannade kvar.
Vi planerade för mysfrukost i sängen på nya frukostbrickan.
– Åh är det tio timmar kvar till frukost, suckade han innan han försökte somna.
Sen blev det äntligen morgon.
Mysfrukost.
Äggskal i sängen. Nybakade chokladcroissanter. Smulor.
Vad gör det.
Nu ska vi ut på äventyr, bara så ni vet. Sen planerar vi att baka Pollykakor.

Hemma i friden hos Elin Wägner - inte på larmande mässa

Just i år orkar jag inte med larmet och tinglet och tanglet på Bok och Bibliotek. Missförstå mig inte, mycket är underbart på denna bokfest, men man ska vara på humör och ett extremt utåtriktat humör. Just nu kryper jag mer in i mig själv och mina tankar.
Och vet ni var jag gör det just nu?

På den mest fantastiska plats: Elin Wägners Lilla Björka. Det hus hon lät bygga åt sig själv. Jag hälsar på hos Jane Morén som är stipendiat här och idag har jag haft privilegiet att sitta i Elins arbetsrum, vid hennes skrivbord och skriva. På bordet ligger en intervju med henne från 1942, och den som skrivit den är en medarbetare jag lärde känna och uppskatta under min tid på Fönstret, den legendariska journalisten Elly Jannes. På skrivbordet står en liten gammaldags skrivmaskin.

Vid sidan av skrivbordet hänger en fantastisk blå sammetsklänning, den som Elin W hade på sig när hon valdes in i Svenska Akademien. Jag tror hon var mindre och smalare än jag föreställt mig henne med ett midjemått på cirka 73 cm.
Överallt i huset finns hennes böcker och berättelser om henne. Det är alldeles underbart.

Min nya franska sängkamrat

Man får väl bli vän med sin säng, tänker jag. Så kanske den låter mig sova.

Länge har jag sneglat på en fransk sängkamrat, en jag skulle kunna tänka mig att vakna med.
Igår slog jag till. Det var på Habitat som hen blev min.
Ni ser bilden.
Fin eller hur?
Det perfekta sängbordet. Ganska stadigt, plats för kaffe, mackor och tidning och kanske mera lyx på helgen eller när Milton sover över. Jag är glad.
Habitat fanns inte tidigare i Sverige, jag brukade handla hos dem i London eller i Paris. Nu finns det och de har jättefina saker. Inte så dyrt heller. I Skrapan har den Habitataffär som är närmast mig öppnat.

Nu funderar jag på hur sänggaveln ska kunna bli mer bekväm, var finns den ultimata kudden att luta sig emot när jag stter i sängen och läser, skriver, spelar eller bara vilar? Något tips på hur man gör en hård sänggavel mer bekväm?

Visst är det underbart att fritt få smula i sängen hur mycket man vill utan att någon har en enda synpunkt, min nya sängkamrat, hen är tystlåten!

Vad gör du när du är vaken mitt i natten?

Somnar jag nio på kvällen så vaknar jag två, inget att göra åt saken. jag somnade nio för att jag inte sov natten innan. Nu har jag läst tidningar, försökt se på en teveserie på Netflix som någon i teve rekommenderade, Orphan Black, den började bra men spårar snabbt ur (ja enligt mig alltså, enligt teverecensenten var den superbra men vi har inte samma smak).

Vad kan man mer göra mitt i natten? Jag har just lovat mig själv att jag måste ha en mer läsvänlig sänggavel och absolut en frukostbricka från Habitat som står stadigt mitt i sängen.

Jag vill städa bokhyllorna men har ännu så förbaskat ont i armen efter operationen, jag vill skriva men har ont ... ja ni förstår, så jag strövar runt i lägenheten lite otålig och rastlös.
Väntar på tidningsbudet och på att morgonteve ska starta.
Det är inte helt perfekt trots att det ändå är det.

Känner mig ensam. 
Tänker att det är skönt att vara ensam och kunna stöka runt som jag vill mitt i natten.
Jag dricker en god latte, jag bläddrar i lättsinniga damtidningar, jag försöker läsa något mer allvarligt men jag vill bara att det ska bli dag.
Bra tips när man är vaken mitt i natten mottages gärna.

Malena Ernman är årets kvinna för mig

Malena Ernman fenomenal som kung Xerxes

"Det här projektet bygger bara på ren och skär lust. Vår ursprungsidé var att göra en operaföreställning i Stockholm på samma musikaliska nivå som om vi gjort den i Paris eller Wien och kombinera det med den världsledande teatertradition som finns här i Sverige. Blixten, Lars och jag gjorde en önskelista med precis allt och alla vi ville ha med. Och den önskelistan är fortfarande helt intakt. Det är helt galet egentligen. Xerxes är ett galet projekt!!! Precis lika galet som vår dröm om att göra opera lite, lite, lite folkligare", skriver Malena Ernman på sin hemsida:  www.malenaernman.com
 

Årets kvinna för mig utan minsta tvekan  Malena Ernman. Jag följer hennes kamp mot främlingsfientlighet i insiktsfulla uppdateringar på Twitter och  i sociala media. Hon förtröttas inte i kampen mot den  dumhet som finns. Hennes metoder är humor och engagemang.

Dessutom är hon en så fantastiskt kreativ och mångsidig sångerska med en smittande entusiasm.
Igår var jag med min bror och hans familj och såg Xerxes på Artipelag, en barockopera som hon varit drivande i att framföra.

Artipelag är ett fantastiskt museum i Stockholms skärgård ni inte får missa.
Under två månader spelas nu barockoperan Xerxes av Händel där. I en vacker avskalad scenografi njuter man av musik med Malena själv som en dråplig kung, sångare som Kerstin Avemo, Loa Falkman och Ensemble Matheus, en fransk orkester. Nära 800 personer får plats i salongen.
Vi åkte ut tidigt för att hinna äta och njuta av den vackra naturen innan vi bedårades av föreställningen.

Det är en gammal vän till mig som ritat detta hus så kongenialt inbäddat i naturen. Den fine arkitekten Johan Nyrén som själv tyvärr gick bort innan huset invigdes. Jag tänker på honom med vemod när jag är där. 
Det är underbart med ett hus som öppnar sig för konst, för opera, för god mat för överraskande händelser. När vi var där stod ett femtontal konstnärer framför varsitt staffli och målade, också det något man kan pröva på om man tar båten ut dit.

Gör som vi. Ta båten till Artipelag, försök få biljetter till denna roliga underfundiga välsjungna opera. Och dessutom: Följ Malena Erman på Twitter!

Malena Ernman ‏@Malena_Ernman

Ett hemligt café där vi trivs bland böcker och bakverk

Juija läser Mamma Mu

Vi  älskar högläsning, Milton och jag. Han väljer och vi läser.
Ofta blir det samma bok många gånger i rad. Och jag tänker på hur jag som barn läste om mina böcker, om och om igen.

I lördags var vi på vår favoritbokhandel Bokslukaren - böcker och bakverk för barn, vid Mariatorget, vi kallar den Hemliga Caféet för Milton vill att det ska vara hans och mitt hemliga ställe.
För dagen var det Jujja Wieslander som gästade bokhandeln och läste högt ur den senaste Mamma Mu-boken: Mamma Mu simmar med de fantastiska  kongeniala bilderna av Sven Nordqvist.
Vi äter Wille Wonka-kaka eller Lorangas Mazarin, sitter i röda sammetsfåtöljer och trivs i största allmänhet med världen och varandra.

Färgstarka Inspiration Matisse inspirerar

Isaac Grünewald I fantasins värld. Foto: Lars Engelhardt

Sigrid Hjertén, Ateljéinteriör Foto: Moderna museet

Denna soliga höst! Jag tar båten nere vid Barnängsbryggan på söder, just där jag bor. Det tar inte ens en kvart att åka med båten Emelie till Djurgården, sedan en fin promenad och jag är framme vid Waldemarsudde.
Visst är det vardagslyx?
Just nu pågår en utställning där som jag av hjärtat rekommenderar. Inspiration Matisse  heter den. Matisse hade en skola för konstnärer dit många norrmän och svenskar sökte sig i början av nittonhundratalet.
Nu har man ambitiöst samlat ihop verk av dessa Matisselever. Inte bara tavlor, även konsthantverk. Allt vackert presenterat och med en överdådig katalog till.
Där finns min favorit Sigrid Hjertén rikt representerad, Isaac Grünewald och många fler kända och mindre kända. Det är ren fröjd att vandra omkring i de vackra salarna och ta in de färgstarka vackra bilderna.
"Plötligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag framför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet", sa Isaac Grünwald om mötet med Matisse-målningarna.

När Matisse-eleverna först ställdes ut blev konstnärerna fullständigt halshuggna av dåtidens kritiker.: "Redan utanför ingången till cirkusen möttes vårt öga av ett par reklamplakat, enligt påskrift förfärdigade av en herre som kallar sig Isaak, men som vi starkt misstänka att någon beklagansvärd barnunge på hemmet för sinnesslöa kluddat ihop åt den synbarligen kritiklöse Isaac", skrev till exempel Axel Tallberg.

Jag tycker ni ska promenera ut till Djurgården, ta tid på er, njuta av denna generösa och vackra utställning. Den vackra katalogen med så generöst många bilder är en fröjd att ha hemma sedan, jag återupplever bilderna och läser de intressanta texterna.

Vilken lyx att ta båt till Djurgården hemifrån

Syskonkärlek - det tycker jag om

Barrndomsbild, Eva och Peter

Och här är nutidens små syskon.

Mysfredag idag hela dan ... På förmiddagen kom bästa barnbarnen och deras gulliga mamma.
Milton stannade kvar hos mig. Han tyckte att han skulle sova här.

Sedan kom dotter/faster Ellen och hängde med oss och vi fikade i trädgården utanför vårt hus.
Efter en stund till kom dotter/faster Elin också.

Älskar att hänga med barn och barnbarn. Vi leker, pratar, äter, myser.
Igår hittade jag en bild av mig själv och min lillebror, gullig eller hur om än lite suddig?

A most wanted man, intrikat spionhistoria efter le Carré-roman

Robin Wright och Philip Seymor Hoffamn i A most wanted man

Jag har sett A most wanted man av Anton Corbijn efter en bok av John le Carré. Det mest gripande i filmen är att huvudrollen spelas av Philip Seymor Hoffman, enastående skådespelare som avled för en tid sedan. Det här blir hans sista huvudroll och det tänker jag på när han sorgset vandrar bort i slutscenerna.
John le Carré är spännande, tycker jag på något slags engelskt inrökt murrigt sätt. Det är intrikat vävda spionhistorier han illusionslöst berättar  i sina böcker som ofta filmats. Böckerna är långsamma, filmerna likaså, men likväl spännande.
Rysk-tjetjenske Issa kommer till Hamburg, många vill åt honom. Vem är han, vilken är hans livsplan? Kan man ha nytta av honom och vad finns egentligen i bankfacket hans far efterlämnade?
Många frågor, ganska eleganta svar.

Kanske ingen film jag springer benen av mig för att se, men en film med gott hantverk om man som jag gillar långsamma spionfilmer i lätt dyster miljö. Robin Wright gör en spännande tolkning av den amerikanska ambassadens iskalla representant. Gillar henne!

Har jag blivit mångalen?

Har jag blivit mångalen?

Jag har aldrig funderat särskilt över hur månen påverkar mig, har väl snarast sett det som lite flummigt.
Men vad händer?
Jo, de senaste gångerna det varit fullmåne har jag absolut inte kunnat sova. Jag har varit klarvaken som på dagen. Först efteråt har jag insett att det varit fullmåne.
Häromnatten senast. Jag suckade till vännen Karin som bara konstaterade: Fullmåne.
Det är en speciell slags vakenhet. Fullständigt klarvaken är jag.
När jag blir så vaken går jag upp och skriver ett tag, det är det bästa. Sen sover jag en stund på dan i stället.
Berätta för mig: Är du också lite mångalen?

Skriv dina adressmemoarer du också och dela med mig

Dalgatan 1 B Sundsvall
Storgatan 45 Sundsvall
Storgatan 18 Sollefteå
Sallyhillsvägen 33 Sundsvall
Tivolivägen 14 Sundsvall
Duvgränd 5B Sundbybeg
Jerum, Stockholm Gärdet
Junkersgatan 13 Aspudden
5, Rue du Regard Paris
Wallingatan 30 Stockholm
Kammakargatan 43 Stockholm
Krokvägen 25 Enskede
Barnängen Stockholm
Mitt liv.

– Är det här din första lägenhet? frågade Milton.
Frågan satte igång en rad minnen. Jag tror inte jag glömt någon adress. Längst bodde jag på Krokvägen.
Dalgatan, Storgatan, starka minnen. Mina första fem år.
Sollefteå, skriver jag om i Lena flyttar. Min mamma var inte lycklig där, jag var en udda fågel, vi flyttade hem till Sundsvall
Sallyhillsvägen, detta vimmel av barn. kanske trettio barn bara i min trappuppgång. Denna oövervakade barndom från andra klass till nian. Skriver jag om i Mopedsommar.
Tivolivägen, gymnasielivet. Snobbigare del av stan.
Sumpan, flytt hemifrån för att plugga, ensamhet, förvirring men så småningom ... flytt till studenthemmet Jerum.
Aspudden, med Leif. Och Paris. Turbulenta politiska år.
Kärleken slog till, passionen, vi flyttade till Wallingatan, sedan Kammakargatan, sedan Enskede, Kent och jag. Tre barn. År av obeskrivlig lycka. Men allt varar inte för evigt.
Och nu?
Barnängen.
Mitt hem, jag trivs.
Nu ställer jag frågan till dig. Var bodde du. Vilka minnen väcker dina adresser?

Gillian Flynns usla debutroman Vassa föremål är en bok att undvika

Sträckläsarbok, så spännande

Jag skrev om Gillian Fynns Gone girl häromdagen. En bok jag inte kände till,  men tänkte skulle vara en bra smärtlindrare för min nyopererade axel.
Ont ska med ont fördrivas.
Och sannerligen, den var så sjukt spännande att jag inte kunde släppa den. Och inte hade ont.
Kanske kände jag efter att ha läst den att hon inte nådde något djup i personskildringen, men intrigen var så spännande uppbyggd. Dessutom var språket rappt men en hel del roliga vändningar.
Jag kastade mig alltså över hennes debutbok som just kommit ut på svenska. Vassa föremål. Vilken smörja!
Jag pressade mig att läsa den till slutet för jag tänkte att något måste den ju ha. Det har den inte.
Usel personteckning, torftigt språk, en handling utan all trovärdighet.

Katastrofalt usel bok att undvika

Vassa föremål är en bok jag ångrar att jag läste. Totalt förutsägbar. Jag hade inte fortsatt läsa den om jag inte gillat Gone girl. Oftast undviker jag att skriva om usla böcker, jag är ingen smakdomare. Men i det här fallet tycker jag boken är så chockartat dålig att jag måste få säga det.
Men läs Gone Girl!

V plus Fi - ett parti med glöd och eftertanke

Min blogg handlar mest om skrivande och livsfrågor och sällan om dagspolitik. Men nu är det svårt att värja sig. Jag vill berätta hur jag tänker.

Nummer ett är så klart att få bort den ojämlika regering som så naggat hål i solidaritet, jämställdhet och vård och omsorg under sina bedrövliga sorgliga åtta år vid makten. En regering av de rika för de rika som gröper ur den välfärd i ett solidariskt Sverige jag varit så stolt över. Hur står vi ut!

Vad röstar man på?

I min omgivning är det s, Fi, V eller Mp som gäller. Bara det. Men på vilket av partierna man ska lägga sin röst på funderar vi mycket.

I själ och hjärta är jag socialdemokrat, på entusiastiskt solidariskt Palmevis. Löfven gillar jag, han är liksom en ursosse, men sen finns det sen del jag inte gillar lika mycket i dagens arbetarrörelse.

Jag tycker nog att den bäste socialdemokraten idag är  Jonas Sjöstedt. Jag är så mycket närmare allt Vänsterpartiet står för. Jag avskyr den flirt som pågår i smyg med borgerliga partier från Socialdemokraterna sida. Jag vill inte ha ett s hjärta fp eller c. Jag vill vara säker på s plus v plus mp. Därför röstar jag nog på Vänsterpartiet.

Samtidigt så vill jag så otroligt gärna ha Gudrun Schyman i Sveriges Riksdag. Men att våga rösta Fi i detta läge när allt är osäkert ...?

Som jag drömt tidigare: Slå ihop Fi och V med Gudrun och Jonas som ledare/språkrör. Det vore ett parti med glöd och eftertanke.

Thriller och piller

Man ska väl inte klaga över att kunna sitta i sol på balkongen och läsa en otroligt spännande thriller. Gone girl av Gillian Flynn. Så otroligt välskriven, så pregnant. Jag har bara kommit en bit in i historien än men är fascinerad.

Igår läste jag Elizabeth Georges senaste pocket En lögn att lita på. Lite bättre än hennes senaste, tänkte jag. Känns kanske lite tryggt att harva igenom hennes koncept av  personer som är som gamla vänner nu. Rätt nöjsamt - men oj vad den bleknar i jämförelse med Flynns  intelligenta mångbottnade bok.

Så det är inte synd om mig. Jag tillfrisknar. Det blev ett tillfälligt bakslag av de starka smärtlindrande tabletter jag fick efter min axeloperation. Tradolan, av psykologer kallad Tralala. Jag blev uppvarvad och helt röd om kinderna, lite konstig sa en dotter.
Det var väl okej men sen fick jag svårt att andas och måste ringa ambulansen. Snälla killar kom och konstaterade allergi mot medicinen, men jag fick stanna kvar hemma men sluta med tralala - som har otäcka effekter läste jag på nätet. Morfinpreparat. Nu har jag gått över till Alvedon.

Snart är jag helt som vanligt igen.
Till dess en glad vinkning, jag kan nästan vinka med min arm, från balkongen

Mina stringhyllor flyttar in i vardagsrummet och av kaos blir ordning

Omflyttning av bokhyllor, älskar mina vita stringhyllor

Mina egenskrivna böcker högst upp

Denna längtan efter att få ljus, rymd och ordning. Den längtan som driver mig att flytta om, möblera om. Denna längtan som jag just precis nu med nyopererad axel verkligen skulle hålla i schack - men hur svårt är inte det.

Jag fick en vision av att mina vita stringhyllor (älskar stringhyllor) skulle passa bättre i vardagsrummet. Så nu är de flyttade. Det innebär som alla förstår att alla böcker (många) måste flyttas om. Skönlitteraturen står i bokstavsordning i hela hallen. Det är bra, det finns en deckar- och en fantasyhylla, en Vietnamhylla, en Frankrikehylla, en hylla med biografier om kloka kvinnor ...

Men jag måste tänka nytt. Vad ska stå i Stringhyllan i vardagsrummet, vilka vackra böcker ska ligga i min pilasterhylla?
Och hyllan tar en hel vägg, alltså måste jag flytta om mina tavlor också.
Vilka underbara angenäma funderingar - om bara inte min högerarm var sådär tämligen obrukbar. Jag försöker nu flytta med vänster arm och med hjälp av döttrarna. Det går framåt. Sakta. Men vad gör det?
Är det något som kräver eftertanke så är det vilka böcker man vill ha framför sig. Det är en alldeles ljuvlig sysselsättning.
Nya poesihyllor, vackra konstböcker i pilastern, kanske mina femtiotalsböcker i nya hyllan och så en omflyttning av alla barnböcker?
Idag flyttade jag in mina egna  böcker i rummet, gillar att titta på de böcker jag faktiskt skrivit och gett ut.
Ja sådär håller jag på med mina bokhyllor i höstens början. Vad gör du med dina?

Fråga först innan personal under utbildning ska behandla en patient

Det är märkligt att ligga på sjukhus. Jag bestämde mig för att känna tillit och överlämna mig till experterna när jag nu efter lång tvekan bestämt mig för att operera axeln.

Nu är jag hemma igen, men lite vimmelkantig av smärtstillande mediciner. Det verkar som om allt gått bra. Det trånga utrymmet i axeln har ökats med 5.5 mm och så står det en massa annat jag inte förstår i kirurgens rapport. Han borrade och slipade. Ska be om översättning av hans rapport från läkarsvenska till vanlig.

Som alltid är jag så fylld av beundran över sjukhuspersonalens fantastiska arbete. Denna avdelning på SÖS  avdelning KUA för ortopedi var fylld av vänliga omtänksamma sköterskor och läkare. De tog sig tid. De var mitt i all stress så vänliga och omtänksamma.
"Livsviktigt yrke" stod det på en knapp en sköterska bar. Så sant. Ett yrke värt ordentlig betalning.

En enda negativ sak hände. Min högerarm blockerades, dvs bedövades så med nervblockering att den hängde som en död limpa bredvid mig helt utan känsel. En litet bökig bedövning att lägga. Man måste hitta stället via ultraljud och sticka precis rätt. Men utan att jag blev tillfrågad lades den av en läkare som inte kunde utan skulle lära sig. Han stack fem gånger och det gjorde vansinnigt ont utan att han lyckades hitta rätt med den kraftiga nålen. Till slut tog den ansvarige läkaren över. Vid det laget var jag rädd, ja nästan panikslagen.
Det jag undrar är om man inte måste fråga en patient först innan man sticker om man är med på att utsättas för en behandling av en som inte kan, som ska lära sig?
Jag tycker inte det är rätt att inte fråga. Jag hade aldrig sagt ja om jag insett vad det var. Men där låg jag hjälplös på en bår, rädd för operation och narkos och lite groggy av tabletter och fick inte frågan.

Sköterskorna på avdelningen som såg hur svårtstuckna min ådror var gjorde tvärtom, kallade på sin skickligaste sköterska när det gällde att sticka mig i stället för att låta praktikanten göra det.

Dagen O - får jag be om litet god karma?

Det gäller att våga

Dagen O som i operation. Måtte jag nu bli bra i min onda axel. Jag har en molande konstant värk sen så länge att den känns som en del av mig.
Nu måste jag våga operera.
Nu är det dags.
Jag tror att det är narkos jag ogillar mest - är man kontrollfreak så är man.
Men nu får jag helt enkelt överlämna mig i experternas förhoppningsvis skickliga händer.
Lite god karma till mig idag vore fint :)

Vilket genombrott vi gjort idag

I den gamla tapetens hjärta står de som gjorde genombrott

Ellen i den vackra tapeten i hennes rum

Vilket genombrott vi gjort idag. Så härligt det känns att bryta upp det gamla och slå oss igenom till nytt med rymd.

Jag fortsätter mina kaosprojekt.
Det räcker inte med att jag vänt upp och ner på min lägenhet hemma, på ön har vi också gjort om allting.

Det är inte så lämpligt nu, när jag just ska operera armen och inte får göra något mer än träna  ett par veckor.
Jag vet inte varför det alltid blir så.
Jag vill väl helt enkelt inte att det ska vara för lugnt och ordnat. Det gör mig orolig.

Sån tur att jag har mina barn och deras kärestor.

Så här otroligt vacker var väggen under lager av tapeter

Jag river och skriver, välkommen till kaoshemmet

Kaoshemmet

På onsdag ska axeln opereras. Jag har ont i armen och ska inte göra så mycket. Varför, undrar jag, väljer jag att just då både reparera hemma och riva kök på ön?
Är ni likadana?

Det är nästan tvångsmässigt. I går bestämde jag att bokhyllorna ska flyttas, ja en del andra möbler också, äntligen ska jag laga golvet under kylskåpet, sätta i duschslangen som föll för tre år sedan. Sätta teven på väggen. Köpa nya Stringskåp. En miljon prylar att flytta omkring.
Och jo jag har världens bäste snickare till hjälp men kan man ju inte bara sitta och titta på. Så jag lyfter lite mer än jag borde kanske. Men fint blir det.

Det är hösten. Jag kan inte låta bli då att börja om på nytt, starta projekt.
Skriva.
Riva.
Det är alldeles förfärligt härligt.

Jag borde verkligen sova men jag skriver

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag låg och läste en långtråkig bok och hoppades att den skulle söva mig. Men det lyckades inte. Huvudet bubblar av tankar. Lika bra att stiga upp.

Vi var på förlagsfest hos Opal i kväll, en trädgårdsfest, Annica och jag. Det var glatt vimmel och prat om skrivande och tankar föddes i våra hjärnor. När vi gick mot tåget började vi prata om intrigen i en bok vi skriver. Kom på nya sätt att börja, nya perspektiv. Det är nog det som spökar. Jag tänker på Freja.
Hur hon hoppar i vattnet .

Så jag stiger upp. Äter vattenmelon stående vid diskbänken. Gör en kopp kaffe. Klockan var två. Ingen bra tid att stiga upp om väckarklockan ringer sex.
Men jag kan bara inte sova.
Sätter på datorn och testar infallsvinkeln. Det kan bli bra.

Finns det något roligare än att hitta på, skriva om personer som finns, men inte finns. Göra dem levande. Trots att klockan är vid alldeles fel tidpunkt och jag borde ligga och sova.

Jag sover i morgon i stället.

Höstglädje och operationsskräck

Två olika krafter kämpar inom mig just nu. Dels höstglädjen som jag skrivit om. Ny termin, nya anteckningsböcker, nya projekt. Väldigt kul och pirrigt allting.

Men så till det tråkiga. Min onda onda axel har van vid att förflytta allt bärande till vänsterhanden, att palla upp armen med kuddar på natten.
Men nu går det inte längre.
Efter fem cortisonsprutor för att kurera min "impignement" så säger doktorn att jag måste operera. Så nästa vecka tar de sig an min axel. "Du vet att det gör fasansfullt ont efteråt!" upplyser man mig om. Jo, jag vet.
Det blir jobbigt. Men det är också jobbigt att ha ont oavbrutet.
Så snälla, håll era goda tummar för att kirurgen snittar rätt så att min arm blir bra igen. Det är så mycket som ska skrivas just med den nämligen!
Hoppas alla era leder sköter sig!

Laddar med nyskurat och ommöblerat - förändring av utsida som insida

Samma sak varje höst, jag vill röja, städa, måla om, skapa nytt. Hela mitt jag ligger i beredskap för förändring, av insida såväl som utsida.
Denna ljuvliga sommar har gett så mycket sol och värme, batterierna är fulladdade och det känns bara angenämt med höst.
Jag startar med att röja, säljer soffa, ger bort skrivbord, flera andra saker ska få byta plats eller helt enkelt säljas.
Plats för nytt och annorlunda.
Det känns som en energikick att ladda inför hösten med nyskurat och ommöblerat. Så det håller jag på med nu.

En tvättkrok är ankare, trådrullen en tamp, min soffa ett piratskepp

En trådrulle är en tamp till ett sjörövarskepp. En tvättkrok ett ankare. Min soffa är själva skeppet som heter Piraträddarna.
Vi är sjörövare som räddar snälla människor från dumma pirater. Allt duger att leka med. Min gamla studentkäpp är en vattenspruta och ett gult garnnystan är eld. På mitt huvud sitter en orange brandhjälm.

För den lilles fantasi finns inga gränser. I allt ser han möjligheter. Jag känner mig tung och tråkig ibland när jag ser hur han ser möjligheter i allting vi gör. Varje liten sak är en öppning.

Vad gör det att hemmet är upp och ner efter ett besök.
Skeppet Piraträddarna är alltför ordentligt och tråkigt för det mesta. Kapten Milton kommer hit, vi kastar loss och det är inte jag, den vuxna, som lär mig något utan han den lille orädde kaptenen som får mig att se möjligheter i en tvättkrok och en trådrulle - vilket ankare vi har. Nu kan vi hala upp alla skolbarn på båten, rulla upp dem över kanten (balkongräcket alltså) .....

Vilken lycka. Och när försvinner hos oss vuxna alla dessa fantastiska öppningar till en annan verklighet än den vanliga tråkiga.