måndag 9 mars 2009

Mina kläder färgsorterar jag men inte mina böcker


Anna-Karin hade bakat ett bröd med kvinnosymbolen på. Vi pratade länge och sent på vår träff. Mest om böcker och skrivande. Just nu minns jag diskussionen om bokhyllor. I min nya feng shui-bok fick jag rådet att sortera böckerna efter färg. Hemskt tycker jag. Mina kläder färgsorterar jag gärna, men böckerna! De ska stå i sina olika avdelningar i mina hyllor. De är en organisk del av mitt liv, inte en dekoration med färgade pärmar. Vi tyckte likadant. Ylva var mycket bestämd, i bokstavsordning och dessutom ska varje författares böcker stå i utgivningsordning. Anna-Karin har ett fint skåp där favoriterna förvaras, Walter Ljungqvist till exempel. Här ovan ett foto på min bokhylla i hallen, jag har spikat upp hyllor i hela korridoren.
Hur gör ni med era böcker?

Roliga tankar - men inte mitt i natten

Jag har svalt i rummet, en fast kudde, några mjuka och det är mörkt. Men sova, det kan jag inte. Hur ska man kunna sova när det bara hoppar omkring tankar? Jag försöker med yogisk andning, jag dricker varm mjölk, ingenting hjälper. Och jag som ska vara pigg på skolbesök i morgon bitti. Ändå är det en glad vakenhet, helt utan ångest, min hjärna varvar omkring olika funderingar på projekt, på saker att skriva om, roliga tankar att tänka - men inte nu, inte mitt i natten.

söndag 8 mars 2009

Vi skriver varje dag, jag Susan och Joyce


Varje år köper jag en svart linneinbunden dagbok på Ordning och Reda och gör små anteckningar i den allt som oftast. Mest små triviala kommentarer. Några år kanske dagboken var fylld av suckar över varför någon svek. Andra år är tonen mer optimistisk. En god portion självmedlidande är nog mina böcker fyllda med. Men jag skriver ändå. En vardagsrutin.

Det verkar vara aktuellt med dagböcker. På rean köpte jag Joyce Carol Oates sjuttiotalsdagböcker och njuter av hennes pregnanta kommentarer till skrivande. Nu läser jag i SvD idag att Susan Sontags dagböcker håller på att utges. "Reborn, Journals and notebooks 1947-1963". Hennes dagböcker pendlar mellan smärta och ambition, skriver Carl-Johan Malmberg i en initierad recension.
Dagböckerna är hänsynslöst självutlämnande både mot henne själv och närstående. Varför förstörde hon dem inte? frågar C-J M. Han hittar ett svar hos hennes son som sammanställt dagböckerna: "Susan Sontag trodde inte att hon skulle dö, hon trodde inte på allvar att det skulle ta slut."
Hon levde efter devisen att livet förstås retroaktivt, men levs med blicken mot framtiden. Den tanken fascinerar mig.

lördag 7 mars 2009

Är det kul att andra skrattar åt dina pinsamma texter?

Jag läste om Skambyrån i Malmö och först tyckte jag det var kul. Man möts för att läsa upp sina mest pinsamma tonårstexter och sedan skratta kollektivt åt dem. Ja det kanske är kul? Eller... Skambyrån har sina rötter i USA, där scenshowen Mortified (Förödmjukad) funnits ett tag. Man läser upp texter man skrivit i barndomen eller tonåren. Texterna får inte vara nyproducerade, behållningen ska ligga i att skribenten skrivit i affekt utan större förmåga att reflektera. Det som ska läsas ska vara skrivet i åldern 6–21, den som läser måste vara över 21.
Jag har pinsamma texter i mina lådor. De tål säkert att skrattas åt. Men varför? Många av texterna har jag skrivit när jag kanske varit ensam, ledsen övergiven. Det kanske är patetiska pinsamma texter man skulle kunna vrålskratta åt. Men det är också texter stigna ur mitt hjärta och efter förmåga just då.

Mina texter ska nog få ligga där i lådan. Visst kan jag skratta åt dem själv, lite ömsint, lite generat över den naiva person som var jag. Jag kan gärna läsa dem i klasser jag besöker till exempel. Men jag vill inte läsa dem och oberört skratta åt mig tillsammans med andra, hålla en cool attityd. Det finns något mer osäkert och pinsamt i det än i de texter det skrattas åt.

Själen blir glad av att läsa Khadra


Jag startade dagen med yogapass på Friskis - kände mig stolt men är pinsamt oskicklig på skulderstående och plogen - min lätta kropp varför försvann du, kom tillbaka, du är saknad!

Det var inte kroppen jag tänkte skriva om utan själen. Den blir glad av läsande. För ett tag sen läste jag den algeriske författaren Yasmina Khadra som är en man fast det inte låter så. Han skriver fantastiska romaner från bland annat hemlandet Algeriet. Jag lektörsläste åt ett förlag hans nya Ce que le jour doit à la nuit och rekommenderade den varmt. En kärleksfull, varm, sorglig och intensiv skildring av Algeriet, med kärlek och vänskap som tema. Alldeles underbar och jag vill att MÅNGA ska läsa den. Flera av hans andra böcker finns utgivna på Alfabeta! Bra! Piggt förlag.
I dagens Svenska Dagbladet finns i kulturdelen /som ofta är väldigt läsvärd fylld av spännande tankar/ en innehållsrik recension av boken som valdes till 2008 års bästa roman av litteraturtidskriften Lire.
Efter attentatet och Sirenerna i Bagdad heter hans hittills utgivna böcker.

fredag 6 mars 2009

Ett stråk av vemod en stilla ensam fredagskväll

Det är tyst och stilla i mitt hem. Jag är ensam. På bilden framför mig på datorn ser jag min yngsta dotter och den man som hon är så kär i. De är så outsägligt vackra i sin kärlek, och så unga. Jag vill dem så väl.
Visst är det ett stråk av vemod som går över mig. Livet är som det är och jag gillar läget. Jag saknar kanske bara just det där - en dröm om kärlek, en älskad människas närvaro. Ibland. Ibland får jag för mig att jag kan vara min egen älskade människa och till och med trivas med det, umgås med mig. Ska fundera vidare i morgon på det där med självbo. Jag vill inte idealisera ensamhet, inte vara hurtigt glad. Självklart finns det smärta i att leva ensam också, men inte bara. Man är, som jag sagt förut, aldrig så ensam som i ett förhållande där samtalet tystnat och tilliten tryter. Min E. har skrivit en klok artikel om det som jag återkommer till.

Visst är dom fina!


"Mamma klart vi inte har gift oss. Vi är spiritually married säger vi :) puss"

Visst är dom söta, Tosh och Ellen. Termen spiritually married är fin. Och jag är lugn!

Tjena kungen sök sponsorer för ditt barns bröllop om du inte har råd själv!

Jag har en rolig bloggdiskussion med min nya bloggvän Annika. Ingen av oss vill betala det omtalade bröllopet. Gudrun Schyman lanserade idén att kungen får be alla rojalister som tycks finnas om bidrag så slipper vi andra. Min son blev fundersam: "Men tänk om alla som inte gillar kultur säger att det får väl dom som gillar kultur betala, jag vill inte. Vi måste ju bekämpa monarkin politiskt men till dess den är avskaffad betala skatt som beslutas demokratiskt."

Jo, det ligger en poäng i det och jag måste konferera med kloka vännen K. Hon föreslår sponsring. Jämför med Moderna Museet till exempel, tycker hon. De är skattefinansierade MEN om de vill göra ett extrajippo så ber de om sponsorpengar. Låter klokt tycker jag!

Så kungen, börja ragga sponsorer men begär inte att ickerojalister ska finansiera ditt barns bröllop när vi redan via skatten motvilligt betalar ditt livsuppehälle!

Nu kommer vår Svala ut på tyska

Det här är så roligt! På den trevliga sopp-kvällen hos mitt bokförlag Alfabeta igår fick jag första exet av den tyska översättningen av Emma Valls Svala-böcker. Deckare för unga. Alla fyra böckerna kommer ut i Tyskland i tysk översättning av Dagmar Brunow. Den första, Egna spår, har blivit Café Kafka im Visier. Svala beskrivs som"stark, klok och egensinnig" på bokens baksida. Hoppas tyska ungdomar kommer att gilla henne!

Med makt över fjärrkontrollen ser jag fransk morgonteve

Jag har alltid fnyst åt att ha en massa tevekanaler. Antagligen för att jag inte förrän nu haft makten över fjärrkontrollen. Just nu får jag testa en massa kanaler för nästan ingenting. Det mesta är jag komplett ointresserad av. Men: jag kan lyssna på franska kanaler. Det är som balsam för själen. Jag lyssnar nu på fransk teve. Medan jag arbetar pratas det lågt franska i rummet. Jag kan starta dagen med nyheter på franska. Det är underbart. Ända sedan min pappa åkte på en ovanlig resa till Frankrike när jag gick i trean och kom hem med en examensklänning från Galeries Lafayette har jag känt en närhet till Frankrike och franska språket. Jag älskade att läsa franska, till och med oregelbundna verb. Jag bodde i Paris som ung. Det är någonting med franska språket som går in i mig och gör mig hel när jag lyssnar på det. Är det flummigt? Ja säkert. Men det är kopplat till minnen och upplevelser och det är så vackert att till och med reklam kan låta som poesi. Varför har jag inte unnat mig förut att låt franskan komma in i mitt hem? Men nu är det dags. J´en suis heureuse!

torsdag 5 mars 2009

Ordet Gift lyser i eldskrift inom mig

I denna märkliga teknikvärld umgås man med sina barn på blogg och facebook. Igår läste jag att dottern i Sydafrika skulle hoppa fallskärm, jag fick panik, inte hon, hon hoppade och älskade det. Men idag: jag kollade hennes sida på facebook och mina ögon faller ur. Hon har ändrat sin status till: Gift. Och hennes kille Tosh: Gift med ES. Är det ett skämt? Gifte de sig medan de hoppade fallskärm? Vad ska en stackars ovetande mor säga? Jag kanske inte skulle ha berättat för henne att jag förlovade mig med hennes pappa i största hemlighet när vi just träffat varandra. I en lånad bil på södra berget i Sundsvall bytte vi silverkedjor med varandra.
Ja det visar sig. Snart ska sonen E installera min nya digitalbox, jag låter en boeuf bourguignon puttra på spisen medan jag skriver ditt och datt som kanske blir en bok så småningom. Men inom mig lyser ordet i eldskrift: Gift?

Usch-kapitalisten Sunken avklädd!

Min bror Peter var en av Sveriges mest lästa och citerade ledarskribenter trots att han skrev för den lilla tidningen LT i Östersund. Men hans radikala frispråkighet passade inte den nye ägaren riskkapitalisten Sundqvist, Peter sparkades på ett synnerligen oschysst och otrevligt sätt av denne man som köpte LT för att /tror jag/ komma över det centralt placerade huset. År efter år gjorde denne uschkapitalist märkliga affärer. Nu har hans metoder avslöjats, hans lånevansinne har fått Carnegie på fall. Men i artikel efter artikel har de stora tidningarna DN och Svenskan framställt Sunken som bygdens snälle son, i porträtt efter porträtt har han hyllats, en annan företagare har citerats han som sa att S. är "för snäll" - snäll - jo jag tackar!

Jag vill uppmana alla att läsa min brors debattinlägg på DN debatt idag. "Låt inte Maths O Sundqvist lura er". Peter är en så verkligt snäll person i motsats till Sunken. Peter har blivit absolut vidrigt behandlad men ändå inte sagt mycket, jag är glad att han nu tar bladet från munnen och berättar om hur Sundqvist använder PR-byråer för att upprätta sitt skamfilade anseende, "Den enkle helyllesonen är egentligen en girig elitkapitalist", skriver Peter.
I DN häromdagen kom äntligen ett bra avslöjande och kommentar om denna sk affärsmans metoder. Det var Pia Hedelius som skrev en utmärkt analys i DN:s ekonomidel, med rubriken Att bränna lånade pengar är ingen konst: ”Maths O Sundqvists beteende de senaste åren kännetecknar inte någon som helst entreprenörsanda. Han har istället gått på som en shopaholic. Att bränna lånade pengar är ingen svår konst. Men att kalla det för entreprenörsanda var något nytt.”


onsdag 4 mars 2009

Lite vitt vin och en knippe tulpaner - bra dag!


Om man kunde förstå vad som styr ens humör? Jag känner mig glad och lätt idag. Lyxshoppade gott te (earl grey de luxe och earl grey blå blom) och café brutal till min morgonespresso, andades in luften och den var våraktig. Jag smörjer in händerna med kräm som doftar lavendel, tar på mig en ny randig tröja, går iväg och firar födelsedag hos en vän. Lite vitt vin nu och en knippe tulpaner!

Vännen Maria är som en modell för en målad madonna




Första gången jag hörde talas om prerafaeliterna var när en man förälskade sig handlöst i min vän M. och sa att hon såg ut som en prerafelitisk madonna. Nu är det en utställning på Nationalmuseum som M. och jag var på igår, och det är sant, hon ser ut som stigen ur tavlorna! Titta på bilden ovan av kvinnan i hatt, det är ingen målning, det är ett foto av min vän M!
Det är en underbar utställning. Namnet prerafaeliterna kommer sig av att gruppen fann sina konstnärliga förebilder i medeltiden och ungrenässansen, före 1500-talsmålaren Rafael, därav prefixet -pre. Prerafaeliternas bilder är suggestiva och fyllda med allvar och skönhet. De präglas av motsatser. Fascinationen för medeltiden förenades med ett starkt socialt engagemang i nuet. gruppen bestod av både män och kvinnor, men av kvinnornas målningar finns inte många kvar tydligen. Kvinnoporträtten är fantastiska, allvarliga kvinnor blickar ut mot mig. Museet har tolkat bilderna i lite beskäftiga kommentarer som jag gärna varit utan. Jag tolkar dem på mitt sätt med mina glasögon och älskar deras allvar. Gå dit om ni kan - god lunch eller fika är det också på Nationalmuseum.
Läs mer här om prerafaeliterna

Nu får jag PANIK! Behöver en fallskärm mot min oro

Jag går in på dotterns blogg, hon är i Sydafrika. Långt borta. Men kanske finns någon liten nyhet för en längtande moder? Det fanns det. Jag får paniiiiik. Just nu har hon beställt fallskärmshopp. Tillsammans med sin älskling Tosh spräcker de budgeten för att hoppa fallskärm. Det var den värsta nyhet jag kunde börja dagen med. Jo, jag vet... hon är tuff och modig och fattar sina egna beslut. För mig är hon min Ellen som jag älskar så mycket och just precis nu oroar mig för. Räcker det inte med att åka till Sydafrika.... måste hon dessutom hoppa fallskärm? Det ilar i hela mig av oro.

Luften är varm, havet är varmt ...


Halv sju redan ljust. Det gör mig lycklig. På bilden ovan är jag på seminarium i Indien med indiska författare. Det var varje dag lika varmt, det var sol. Havet var varmt.
De indiska vännerna skrattade så åt oss svenskar. Varje dag frågade vi lika oskuldsfullt: Hur varmt är det idag? Och när vi badade frågade vi hela tiden: Hur många grader är det?
Vem tänker på det? sa våra indiska vänner. Luften är varm, havet är varmt, varför denna fixering vid hur varmt?
Sandhya förstod, hon har upplevt kyla i Sverige och våra väderväxlngar mellan varmt och kallt och därför vet hon hur intensivt vi kan längta efter något så självklart som sol, ljus och värme, vi människor i mörka Norden.

tisdag 3 mars 2009

Populärt att döpa barnen till Elsa och Hugo

Jag är fascinerad över hur vi människor väljer förnamn. Ofta vill man välja något ovanligt - men råkar ändå välja det som alla andra också tycker är extrakul och ovanligt.
Just nu, på söder i Stockholm där jag bor, toppas namnlistan för flickor av Elsa, Alice och Ella. Jag sänder en tanke till min favoritfaster Elsa. När jag skulle döpa min son till Emil skakade hon på huvudet: "Emil det låter ju som en gammal gubbe!" Hon skulle aldrig döpa ett barn till Elsa. Jag valde min mormor och morfars namn: Emil och Elin och sen kom en Ellen, vi körde med E-förnamn.

Populäraste pojknamnen på söder är Hugo, Valter och Alexander. När jag var liten var Hugo ett av de fulaste namn jag visste. Holger också - jag ville inte ens berätta att min pappa Gösta hade Holger som andranamn. Någon liten Gösta känner jag inte än, men det kommer nog!
På Östermalm här i Stockholm toppas listan av andra namn: Stella och Oskar.

Hon kom, hon sjöng, hon segrade: Helen Sjöholm

Visst är hon fin, Helen Sjöholm, på denna bild? Jag tog den i den föreställning där Benny Andersson såg henne för första gången, Lilla Dorrit, ett av de framgångsrika Enskedespelen i uppsättning av Kent Ekberg i Margaretaparken i Stockholm 1997. Jag var med och startade Enskedespelet i början av åttiotalet.
Vi fick hört talas om att en liten tjej med fantastisk röst hade uppträtt i amatörspel i Sundsvall och tog kontakt med henne. När den övriga ensemblen på första kollationeringen insåg att det var den där lilla tjejen som inte varit med förut som skulle få huvudrollen så fanns det en del sura miner. Varför just hon? När Helen sjungit för första gången var det ingen som tvekade – hon var så bra och hon gjorde en lysande insats i vimlet av alla underbara amatörer i den fantastiska föreställningen i Margaretaparken. Mats Nörklit hade gjort musiken, hans svåger Benny A kom och såg Helen och imponerades. Resten är historia.
Nu ser jag att Helen som ytterligare en framgång vunnit Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll på privatteatrarna igår. Hon är värd sina priser - hennes röst är otrolig och jag minns hur glad, positiv och vänlig hon var under hela det hårda arbetet med att skapa föreställningen i Margaretaparken. Grattis Helen!

SKÄMS Gomorron Sverige finns det bara män i er värld?

Jag har tittat på Gomorron Sverige hela morgonen medan jag stökat omkring. De rapporterar att Claes Malmberg vunnit Guldmasken för bästa manliga huvudroll i privatteatrarnas prisutdelning, de intervjuar honom i direktsändning, de nämner hans namn gång på gång på gång.
Och jag undrar: vann någon ett pris för bästa kvinnliga huvudroll? Vem var det i så fall? Varför nämner man inte henne? Vilken typisk machorapportering ... jag blir så less ibland på att det är så förutsägbart! Skärpning Gomorron Sverige.
Jag kan berätta för Gomorron Sverige att det var Helen Sjöholm som fick Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll i My Fair Lady.
Skämmes Gomorron Sverige!

måndag 2 mars 2009

Hon tröttnade på att steka kåldolmar och kalsipper

På tal om förra inlägget - minns ni Pirat-Jenny, havens skräck från underbara kultskivan Kåldolmar och kalsipper av Nationalteatern? Hon som tröttnat på att steka kåldolmar och kalsipper och ger sig ut på de sju haven... en sån morsa! Jenny, havets skräck!

Galna, äventyrliga, lättsinniga, kärleksfulla och yrkesarbetande mammor

Maria och jag har funderat kring mammor idag. Vi har ju uppfunnit två glada äventyrliga otroligt politiskt inkorrekta mammor i våra böcker "Papparesan" och "Till havs med Black Bird". Det var befriande att skriva om dem. Kanske är det en ny trend sa vi oss. Mammor på vift i ny barnlitteratur. Dagens barn möter inte längre bara elaka styvmödrar, döda mammor och ordentliga husmödrar utan också galna, äventyrliga, lättsinniga, kärleksfulla och yrkesarbetande mammor ? Så som pappor alltid fått vara. Maria och jag är mammor till de äventyrliga mammorna Bella och Sivan och deras sex barn i böckerna "Papparesan" och "Till havs med Black Bird".
På bilden: Eva och Maria eller Sivan och Bella?

Bokprovning på svenska barnboksinstitutet

Jag vill gärna tipsa om Svenska barnboksinstitutet, Sbi, som för en ambitiös kamp för barnboken. De har en trevlig och innehållsrik hemsida. Här.
Alla barn- och ungdomsböcker utgivna år 2008 visas i Sbi:s bibliotek från 11 mars. Missa inte ett unikt tillfälle att ta del av den fullständiga utgivningen och roliga funderingar kring teman och tendenser
som en diskussion om "Det ansvarstagande barnet – faktaboken och barns kunskapande."
Eller: "Familj och moral i 2008 års kapitel- och mellanåldersböcker" - det tycker jag som skrivit om en minst sagt annorlunda familj i boken Papparesan är spännande!

Lokal: Svenska barnboksinstitutet, Odengatan 61, Stockholm, T-bana: Odenplan.

Författaren Jonathan Lindström, på bilden från en föreläsning i Indien, är med och reflekterar, han är garanterat underhållande!

När Pippi Långstrump blev Pippi Lambemoze

På bilden ser ni en av mina bästa vänner, Sandhya Rao. Hon har översatt Pippi till hindi. Vi har träffats genom ett projekt där indiska och svenska författare möter varandra. Hon gjorde det inom ramen för det INDISKA BIBLIOTEKET som presenterar modern indisk litteratur på svenska sedan 1998.

Det är översättningar åt båda hållen. I februari 2002 kom Sandhya Rao från Chennai till Sverige för att under en månads samarbete med Meta Ottosson översätta Astrid Lindgrens Pippi Långstrump till hindi. Hindititel: Pippi Lambemoze. Boken gavs ut 2004 - med Ingrid Vang Nymans originalillustrationer - av förlaget Tulika Books i Chennai. När Sandhya började översättningen fanns bara en engelsk utgåva, därför kom hon till Sverige, för att uppleva atmosfären i Pippis land och få hjälp av en svensk översättare att överföra Pippi till hindi. Mening för mening gick de igenom och ord som skurlov fick en ny innebörd. I den engelska översättningen drack Pippi hela tiden te, upptäckte Sandhya i stället för kaffe.

Två andra indiska översättare (Smita Bharti och Vanamala Vishwanatha) vistades en månad i Sverige för att tillsammans med svenska kollegor (Ulla Roseen och Hans O Sjöström) översätta två svenska böcker - Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget - till hindi respektive kannadaTorgny Lindgrens bok utgavs i augusti 2002 med kannadatiteln Haavina Donku.


Se Pressklipp om Indiska Biblioteket!

En annan dag ska jag berätta om hur vi fortsatte vårt samarbete, hur svenska och indiska barnboksförfattare samlades i en yogashala i Goa för att skriva tillsammans!

söndag 1 mars 2009

Vårsolen sopar undan alla dystra tankar


Sol - och allt blir lättare. Snön har smält undan. Jag ska ta en promenad med Elin. Sedan yoga och fika med en vän. Varför känns allt så mycket lättare idag än igår? Jag vet inte. Men det är som om våren kom med sin kvast och sopade undan gammal dysterhet. Nu är jag mig själv igen, full av hopp. Veckan viker ut sig framför mig med roliga möten, manus och möjligheter.

Eldsjälar som ger oss bra indiska böcker


Igår kväll kände jag mig rastlös och uttråkad. Det är ingen höjdare att se Melodifestivalen ensam och längta bort. Till vad? Det är när man inte ens vet det som det blir knepigt.
I alla fall, jag gjorde som jag brukar. Läste. Och det är en bok som jag bara måste rekommendera, den gjorde mig riktigt lycklig och jag insåg att det är till södra Indien jag längtar, väldigt mycket. Indien har besegrat mig, första gången var en chock, efter tredje gången är det ett behov att resa dit. Men i alla fall - boken: Flod av Ambai. Mat och musik har en framträdande roll i den värld Ambai beskriver. Bokens hjältinnor tillhör olika generationer och deras längtan efter frihet är lika stark som drömmen om kärleken.Det är fantastiska noveller från södra Indien utgivna av bokförlaget Tranan och Indiska Biblioteket. Bakom Indiska Bibliotekets bokserie finns ett unikt svensk-indiskt samarbetsprojekt. Det har resulterat i att sammanlagt tio indiska titlar översatts till svenska. Projektet har också medverkat till att en rad böcker översatts från svenska till indiska språk. Birgitta Wallin har översatt novellerna med hjälp av min goda vän Sandhya Rao. Boken är skriven på tamil och översatt från engelska - men Birgitta har varit i Indien och översatt, hon har haft stöd och hjälp av tamilspråkiga.
Birgitta Wallin är redaktör för Karavan och en riktig eldsjäl, en stillsam sådan som inte gör mycket väsen men i det tysta gjort en enorm insats för att sprida bra indisk litteratur i Sverige. Läs Karavan - en utomordentlig tidskrift. Och framför allt skaffa omedelbart Flod – med ett av årets vackraste omslag för övrigt. Läs och njut av dessa berättelser om kvinnor i Indien. Jag lovar er en upplevelse - och ni kommer som jag att vilja åka till Indien.