"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv!"

Skaffa dig ett yrke så du får en lön! Det var min mammas ständiga uppmaning. Egna pengar är frihet. Jag gjorde som hon ville. Har alltid varit självförsörjande, jag gifte mig också och fick barn och skiljde mig. Jag tänker på mitt liv och mina val nu när det rasar en intensiv äktenskapsdebatt i media. Vad är bäst för barnen, för mig, för alla? För och emot - läs: det är kul inlägg på Newsmill av Gudrun Schyman och Linda Skugge bland andra. De svingar i svart-vitt.

Jag tror vi skiljer oss för lite, håller ihop för barnens skull i djupfrysta förhållanden. I have been there, done that och undkommit.

Jag vet när jag upptäckte att något blivit fel, det var när jag såg en curlingmatch på teve, (varför jag nu gjorde det, olikt mig!). I skuggan av spelaren såg jag en liten figur som sprang runt och sopade isen för att underlätta för Spelaren.
Men det är ju jag! insåg jag med fasa.
Det var början på en lång process. Jag insåg hur jag förminskat mig själv, slagit knut på mig själv för att passa in, bli älskad, tystat mig själv, överhuvud taget gjort mig ont genom att stanna i ett förhållande som dött. Det var en sorglig insikt och den som säger att en skilsmässa inte är en sorg, den tror jag ljuger. Det är klart man går in i ett förhållande med drömmar om kärlek som ska vara, som övergår i vänskapskärlek tills döden skiljer oss åt. Så tänkte jag, mot bättre vetande.
Men det var det där med curlingspelaren.
Jag insåg att jag hade krympt mig själv. Jag behöver inte skylla på någon, jag hade lyckats så bra med det på egen hand. För att duga och passa in hade jag blivit en tystare och mera ledsen människa, tappat mig själv.
Det är inget jag behöver berätta mer om på bloggen, men en dag sa ett av mina barn:
"Morsan för fan skilj dig och skaffa dig ett liv."
Den kommentaren tog jag på allvar. Jag gjorde det. Både skiljde mig och skaffade ett liv.
"Du skrattar så mycket nuförtiden", säger mina vänner idag.
Jag känner det som om jag rätat på ryggen tagit ett djupt andetag och klivit in på min egen bana nu igen. Jag spelar, sopar inte banan åt någon annan.
Jag vet att jag tog rätt beslut, jag fick tillbaka mig själv, min självkänsla och jag är en tusan så mycket bättre förebild för mina barn idag när jag klarar mig själv, tror på kärleken och skrattar mycket.

SAOL på nätet

Svenska Akademiens ordlista utkom första gången 1874. Den senaste upplagan publicerades i april 2006 och är den trettonde i ordningen . Den innehåller 125 000 nusvenska ord med uppgifter om stavning, uttal, böjning och i vissa fall betydelse
SAOL är en oumbärlig hjälpreda. Så bra att den finns på nätet gratis från och med idag. Här kan man söka på ord i dagens svenska. Programmet visar den sida i boken där det sökta ordet står. Saknar man ord är det fritt fram att föreslå nya på Svenska Akademiens hemsida.

Till ordlistans söksida www.svenskaakademien.se/ordlista

Det är inte längre jag ... Eva

Jag arbetar med en historia sedan mer än ett år. Inte hela tiden förstås. Men det är något jag vill berätta, jag vet bara inte riktigt hur. Jag har skrivit kanske 180 sidor. Men det är inte rätta flytet, jag känner inte att man kommer in i berättelsen. Hur ska jag göra? Döttrarna läser och gillar, men är inte heller nöjda.
Jag har skrivit i tredje person. Det kanske är det som är fel? Nu ändrar jag på försök till första person. Jag ville inte skriva "jag" först, det blev privat. Men nu har historien snurrat runt i flera varv, det är inte längre jag, Eva. Det är jag... en annan kvinna.
Just idag känner jag mig entusiastisk för idén, det blev mera liv, man kom närmare. Nu får vi se om jag tycker likadant i morgon.
Idag ändrar jag hon till jag och de till vi och deras till våra och ... ja ni förstår. Vi har så många pronomina i svenskan så man blir helt galen. Tänk om det gick att bara köra stavningskontroll sök ersätt - men det är helt omöjligt. Vartenda litet pronomen måste jag peta på. Fundera över. Det är faktiskt ... spännande.

Kramar i stället för skamvrå, kräver upprörda pedagoger - Men Jan Björklund lyssnar inte

Johan Croneman, vass kolumnist i DN, sågar Jan Caligula Björklund jäms med fotknölarna i en krönika. "Det var länge sen man såg en så arrogant och ointresserad politiker" JB hånade, felciterade de engagerade pedagogerna bakom skoluppropet, läs det här där 8000 lärare och pedagoger uttrycker sin oro över regeringens nygamla skolpolitik.
Läs mer om skoluppropet i Aftonbladet idag: "Stoppa Nanny-metoder, Tusentals pedagoger i upprop på nätet."
Jag minns med fasa min tid i skolan på femtiotalet, hur magister A kastade busiga pojkar in i väggen, friskt utdelade örfilar, hur rädd man var, så helt utan makt. Det var en gammeldags auktoritär skola med rabblande av utantillläxor. Enhetsskolan kom med friska pedagogiska grepp - jag var glad för det men på gymnasiet mötte jag den auktoritära skolan igen.
"Barnen uppfostras i betygshets istället för kunskapstörst. Men bestraffningar som kvarsittning och andra disciplinåtgärder ökar inte barnens arbetslust," säger uppropet som nu har 8700 undertecknare. Men Björklund väljer att vifta bort och inte lyssna. Lyssna är inte hans bästa gren, som Johan Croneman träffande skriver.

Mitt förhoppningsfulla sjuttiotal

Vågar du publicera texten till Bruket? frågar en bloggläsare. Visst, svarar jag, här kommer texten jag skrev till Katas döttrar i slutet av sjuttiotalet till skivan som Katas döttrar gjorde, Kvinnor sjung ut.
Be mig bara inte sjunga den. Melodin är fin men svår. Björn Fridegren gjorde musiken.
Här är texten. Inspirerad av min hemtrakts sågverk.

Bruket, för mej var det åtta ungar
i samma rum med sängar överallt
minstingen i byrålådan
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan trångboddhet

Bruket, för mej var det kamp mot lössen
dammet från sågen, ingen ledighet
grönsåpa och hink och borste
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
men utan fattigdom

Bruket, för mej var det kamp för brödet
gemenskap i vardan, möten i det röda
detta vill jag inte glömma
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med djup gemenskap

Bruket, för mej var det också glädje
alla förstamajtåg med Internationalen
och med fyllda utflykts-korgar
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
med röda fanors fest

Bruket, åttio-talets röda bruk
välfärd, gemenskap men också fest
mellan alla höghus-rader
Låt oss bygga åttio-talets röda bruk
här och nu

Ja vilken naiv förhoppning på politiken. Om jag då, på 70-80-talet, sett dagens förflacking av politiken, alla svek mot idealen, en moderatregering, en urvattnad profillös socialdemokrati – så besviken jag hade varit.
Så besviken jag är.

Det gränsöverskridande inte strömlinjeformade

Matilda och Linnea var här igår. Jag är faster åt en och moster åt en. Ni kan följa Matildas roliga blogg här. Vi åt och pratade och skrattade. Matilda retas med Linnea och mig för att vi som hon säger "misstrodde folket" och inte litade på att våra favoriter skulle röstas fram. Nu gjorde de det. Vad hände? Det brukar vara så förutsägbart, och ofta är det väl inte de mer udda bidrag jag gillar som vinner. Men fanns det något mer udda i år än Malena och Caroline? Det är alldeles underbart att inte det strömlinjeformade alltid vinner.

Jag gillar det gränsöverskridande. Mårten Sandén till exempel, jag känner honom som en rolig duktig barn- och ungdomsboksförfattare, BUS-medlem som jag. Igår satt han i rutan och vinkade som textförfattare till Alcazar. Visst är det härligt? Man ska kunna svinga sig mellan många olika genrer. Min favorit Joyce Carol Oates kritiseras för att hon skriver för mycket och för olika - vilket är en de saker jag beundrar hos henne. Jag får också höra att jag är för splittrad och borde gå in ordentligt för en sak, varför det? Jag älskar att skriva allt från fakta om femtiotalet, till barnböcker, ungdomsböcker, deckare och kärlek.
Hallå Mårten! Jag skrev ju sångtexter till den feministiska gruppen Katas döttrar en gång, fick till och med med en text i Tidens sångbok. Bruket heter den. Kanske skulle ta upp låttextskrivandet igen?

Vilken härlig skräll

Jo, jag ska se schlagerfestivalen med brors- och systerdotter. Men innan dess njuter jag så av Anna Ternheims och Ane Bruns vackra röster som svävar igenom min lägenhet medan jag låter grytan puttra klart.

PS: Efter den roliga schlagerfestivalen: Vilken härlig skräll, jag och brors- och systerdottern till och med röstade på Malena och Carolines Snälla. Sedan sjönk mungiporna när Måns-låten gick upp i topp – men oj vad glada vi blev sedan alla tre! Härliga tjejer i topp!

Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar

Så plötsligt efter 27 år var jag inte gift utan... ja vad var jag. Singel lät dumt. Jag gillar inte beteckningar och titlar som singel, sambo, har aldrig gillat fru eller fröken heller för den delen. Allt sånt som kategoriserar in folk, stuvar in dom i små fack.
Periodvis mambo är jag, eller vad det heter när dottern flyttar in. Men jag vill verkligen inte ha en beteckning som har med civilstånd att göra.
Idag i Aftonbladet läser jag en kul artikel (som förresten min dotter skrivit) om journalisten Kicki Biärsjö, hon tröttnade på att vara singel och skrev en bok, Från singel till självbo. Egentligen har hon alltid tyckt om att vara ensam.
"Men normen är så stark om hur vi förväntas leva. Ofta frågade folk 'varför är du inte gift?' eller 'nu måste vi skaffa en karl åt dig' Man är den misslyckade. Hon uteslöts länge från middagar, resor och fester där bara par var välkomna. Hon accepterade det, 'snäll som jag var' säger hon spetsigt. Länge trodde hon det var fult och skamligt att vara ensam. Sedan bestämde hon sig för att det var så hon ville leva, som en glad självbo med utrymme för resor och tokerier i sitt liv." Det verkar vara en kul och uppmuntrande bok som kommit till efter mycket tänkande och skrivande.

Det var en chock för mig också att jag efter skilsmässan inte var välkommen på fester och middagar hos personer jag trodde var mina vänner. Värst var det väl med dem som bara snabbt ersatte mig med exets nya utan att bjuda mig. Men det är historia nu. Jag har mina fina vänner och ett rikt liv som jag försöker göra så omväxlande, kärleksfullt och vänskapligt jag kan.

Men jag säger fortfarande samma sak, jag är ingen singel, fru eller fröken, ingen självbo heller faktiskt. Jag betackar mig för civilståndsbeteckningar.

Garvar inte åt det grova och grabbiga

Man skulle vara stolt över att bli utvald till att bli invald och förnedrad på mitt gymnasium - men jag känner olust inför den förnedringshumor som nu blommar i teve. Som Grillad i SVT där kändisar ska "roastas" - "grovt och grabbigt", skriver Mattias Hermansson i DN.

Om man döper ett program till Ballar av stål, vilka tittare vänder man sig till då? Jag känner mig inte tilltalad av att se femmans nya satirsatsning. En gång i tiden blev jag invald i föreningen Vigor i Sundsvall, i invalsproceduren ingick att man skulle utföra förnedrande handlingar på stan och göra bort sig, bli utskrattad. Jag fick göra något så milt som sälja julgranar i märklig mundering i början av september på torget, men det ingick också en massa förnedringsmoment i invalet. Dessutom skulle man var stolt över att bli utvald till att bli invald.

De flesta valdes in pga av att de kände andra, att de tillhörde en liten inneklick i Sundsvalls högre kretsar. Sen kunde killar bli invalda för att de var roliga (som min kompis C) och tjejer för att de var söta - trots att de kom från "fel" kretsar. Jag ville så gärna bli invald, jag kom in på sötkvoten.
Efter ett år lämnade vi Vigor, C och jag. Det var en förening för inbördes beundran, roligare utifrån än inifrån.
Olusten inför förnedringshumorn bär jag med mig, och minnet av hur balla de tyckte att de var, de som hittade på de sk skämten och förnedringsriterna. Skrattade man inte med så var man dum och humorbefriad. Jag valde att inte skratta med när jag samlat mod till det.
Intervjuerna inför Ballar av stål fick mig att minnas Vigor.

Möt världens litteratur i spännande karavan

Det finns en tidskrift jag läser med extrastort intresse. Brukar köpa lösnummer men nu prenumererar jag. Det är en så ambitiös och välskriven tidning med unikt innehåll, nu i snygg layout också. Det är karavan jag talar om. Vill rekommendera denna tidning som djupdyker i litteratur som vi annars inte hör så mycket talas om i vårt land. Birgitta Wallin är redaktör. Jag har berättat om henne förut, eldsjälen i Indiska biblioteket som gett oss fina inblickar i indisk litteratur. I karavans senaste nummer kan vi läsa Mia Couto om Språk vi vi inte visste att vi kunde. "Vi är alla tafatta översättare av drömmar", skriver han. "Vårt syfte som drömtillverkare är att få tillgång till detta andra språk som ingen kan tala, detta gömda språk där alla saker kan ha alla namn." Det finns en artikel om poesi och hästar i Ulan Bator, läsning om flanörer i Afrika, möte med Ana Valdès, artikel om poesiscenen i Zimbabwe. Var annars kan ni läsa något sådant, ofta så passionerat berättat?
Här kan ni läsa mer om Karavan och prenumerera. Gör dig själv eller en vän glad, ta en prenumeration på Karavan och möt världens litteratur.

Döttrarna är mina stötdämpare

Roligt att kloka Elsie Johansson vann Sveriges Radios Romanpris. Det är intressant att lyssna till juryns diskussioner. Ikväll var det utfrågning av vinnaren. Elsie fick många frågor om hur hon arbetar. Hennes skenbart enkla stil kan förvilla, det ligger mycket mer arbete bakom enkelheten än många förstår. Hon skrattade och sa att en kvinna upprört sagt henne: "Det var väl inte så märkvärdigt. Det kunde jag ha skrivit själv." Elsie var klok nog att ta det som en komplimang, kvinnan hade tagit in texten, gjort den till sin.
Jag får ibland liknande kommentarer på ungdomsböcker . Avfärdande kommentarer som att det var väl lite enkelt, som om en tonåring skrivit det. Och det är ju en fiktiv tonåring som berättar i Johannaböckerna.
Det är ett speciellt kapitel, recensioner och omdömen. Mer om det en annan gång.

Man får ta in kritiken i små portioner för det är klart man måste lyssna om det inte är direkt illvilligt skrivet, vilket händer ibland. En avfärdande nonchalant skriven recension är som ett slag i magen. Det gör ont, man tappar andan, inte bara det, man tappar lust och energi. Jag låter numera döttrarna läsa först, de får vara mina stötdämpare.

Vänskap som består tror jag är det viktigaste av allt

Jag undrar om klass L IVa Sundsvalls Högre Allmänna Läroverk kommer att fira något studentjubileum? Vi gjorde det efter tio år, då kunde jag inte vara med, men kanske blir det dags igen? Jag har mina två gymnasiebästisar kvar. Vi träffas då och då och pratar och skrattar och minns och det är som om tiden står stilla. När jag fyllde 18 skrev jag så här i min dagbok:
"Jag fyller 18 idag! Uffe, Christer, Olle, Maggi och Agneta kom och uppvaktade mig klockan tolv på natten. Fick ett par vidriga skära yllebyxor. Christer kom i pyjamas. Hade liten bjudning på kvällen. Jag känner mig inte annorlunda nu trots att jag uppnått den aktningsvärda åldern av 18 år. Men nog önskar jag det var bara 17 jag fyllt. Inget roligt att bli äldre."

Maggi finns inte kvar, inte Agneta heller. Det har gått många år sedan den kvällen. Men vi tre Uffe, Christer och jag, vi sågs igår. Jag är så glad att vi fortfarande finns i varandras liv, om än i utkanten, våra livsbanor har varit olika men vänskapen finns kvar. Livet går, vänskap som består tror jag är något av det viktigaste av allt.

Författare som klarar en slangbella

BUS årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2008 går till Kristina Digman för Floras Kulle som beskrivs som en poetisk saga för naturbarn i alla åldrar. Kristina Digman är en etablerad barnboksillustratör. Detta är hennes debut som författare.

Flora letar efter en förtrollad plats som hon har sett i drömmen. Ett litet hus på en kulle bakom en blå grind ? Floras kulle. Hon vill leva nära djur och blommor, och dela deras hemligheter. Men hon saknar en riktig vän att prata med, en flicka som hon själv ...
Så här lyder juryns motivering:
"En saga som på vackraste vis berättar om drömmars nödvändighet och om rädslan för att drömmen ska mörkna och vissna."

Barn- och ungdomssektionen inom Författarförbundet (BUS) läser varje år alla debuterande barn- och ungdomsboksförfattare. 2008 utkom ett 40-tal debutanter.
Priset delades ut idag under ett glatt mingel på Författarförbundet. I BUS har vi trevliga fester så det är klart att jag var där. Vinnaren fick 30 000 kronor och en handtäljd slangbella av författaren Kalle Güettler och visade stor skicklighet vid provskjutningen.

Den blå färgen skänker mig lugn

Jag läste en artikel om färger, blått var helhet och lugnande, hopsamlande, när man skrev, med röda väggar blev det mer fokus på detaljer. Jag är väldigt beroende av lugna blå färger omkring mig. Se mitt marockanska bord i blå mosaik, jag älskar det. På bordet får olika blå saker stå. Just nu mina Erik Höglund-vaser som jag tycker mycket om. En blå Ittalavas - i den ligger torkade vita orkidéeblad och två ljuslyktor från Ittala. På ett fat från Kosta Boda ligger massor med halvädla stenar i olika nyanser från Sydafrika. Att se på bordet gör mig lugn, det är nästan meditativt. Kan ni känna igen känslan?

Ska jag överge Blogger eftersom det är svårt att kommentera inlägg?

Min bror började blogga i Blogger precis som jag, och precis som jag har han problem med kommentarer. Många har hört av sig till honom och berättat att det inte går att kommentera. I stället för kontrollbokstäverna står det bara "loading". Trots att man är inloggad på bloggerkonto så syns inte URL adressen och inga kommentarer går igenom. För mig är det så på denna lite äldre mac, på min lilla bärbara kan jag kommentera. Men det är irriterande. Det är också på gränsen till omöjligt att få svar från Blogger Hjälp Center. Så nu undrar jag om jag precis som min bror ska gå över till Word Press? Det är så oändligt irriterande när tekniken inte fungerar.
Ni som inte lyckas kommentera på min blogg - kan ni skicka mig ett mail och berätta, snälla: evaswedenmark@hotmail.com
så jag vet hur jag ska göra. Det är obegripligt varför det fungerar med vissa bloggar i Blogger och inte med andra. I alla fall är det obegripligt för mig!

En tunnsliten pocket jag ofta återvänder till

Ibland känner jag att floden av nya böcker dränker mig. Jag hinner inte med. På bloggen kan man ju tipsa om äldre oumbärliga böcker. Då vill jag berätta om en liten tunnsliten pocket jag ofta återvänder till. Det är Över vattnet går jag, Skiss till en poetik av den danska författaren Pia Tafdrup. Poetik är konsten att tänka om poesi. I Över vattnet går jag formulerar Pia Tafdrup personligt och djupsinnigt sin syn på diktkonstens villkor och möjligheter i vår tid.
"Att skriva dikter är för mig en process som lyfter och öppnar, ger mig en känsla av att gå över vattnet. Och dikten kan kanske med sina grepp få den läsande att sväva ett ögonblick."

När jag skriver och det vid vissa tillfällen går bra – då svävar jag. En lycklig känsla.
Jag svävar när jag läser Pia Tafdrups Poetik. Hennes poetik använder jag i min prosa också. Prosetik?

Vi visste redan att det var en Ellen som skulle göra entré

Jag lämnade återbud till yogan för att det var mörkt och moddigt, isigt och vintrigt. I stället såg jag Grey´s på teve och drack en stor kopp god espresso. Så nu är jag klarvaken. Jag försökte läsa /Kafka på stranden, men den är i alla fall just ikväll bara för märklig för att jag ska fastna, när jag börjar läsa vartannat kapitel för att följa bara en av handlingstrådarna inser jag att något är fel/.

I stället tränger sig tankar fram på så mycket annat. Funderingar, frågor.
Mest tänker jag på att det är mitt barns födelsedag och att hon är så långt borta. Förra året var hon i Paris, året innan i Vietnam den 12 mars.
Det var en lycklig morgon när hon föddes, allt var enkelt och utan komplikation. Den enda komplikationen var i så fall att hennes pappa just den morgonen hade ett sammandrag av hundratals ivriga skådespelare som skulle vara med i det första Enskedespelet som vi varit med och skrivit tillsammans med några andra. De fick vänta förgäves på sin regissör. Huvudpersonen den dagen var en liten vacker svarthårig babyflicka. Vi visste redan att det var en Ellen som skulle göra entré. Vi hade väntat på henne och vi var så lyckliga.

När Paris var lika långt borta som Johannesburg

Minsta barnet ska boarda sitt plan till Johannesburg. Hon fyller år i morgon och är långt borta.. men väldigt nära. Väntar på att få höra mer om livet i Sydafrika nu när hon landar i Johannesburg på nya jobbet på Röda korset. Långa resor långt bort. Idag åt jag lunch med vännen Ulla, vi tyckte vi var så djärva när vi drog till Paris i yngre dagar. Då var Frankrike långt borta och för mina föräldrar tror jag Paris var mer avlägset än Joburg för mig. På bilden är Ulla och jag i Paris ett annat år, en annan gång. När vi träffas nu skrattar vi på samma sätt, pratar lika ivrigt i mun på varandra och har lika många planer att förverkliga. Det är härligt. Det är liv.

Vi har hittat ett citat

Nu tror jag vi enats om ett citat efter en dags idogt bläddrande. Tänker inte avslöja vilket citat det blir som inleder Lingon och lust. Ni får se och jag hoppas ni ska gilla det. Jag kan säga så mycket som att det kommer från en av mina favoritpoeter som ni ser på bilden intill. Hon heter Solja Krapu och har vunnit SM i Poetry Slam flera gånger. Solja läser sina fantastiska vardagsdikter med en enorm inlevelse – jag har hört henne läsa sina dikter många gånger och det är alltid lika smittsamt och nära. I samlingen "Jag behöver busschauffören ... och andra dikter ur vardagen" finns 46 vardagssituationer i diktform.

Lever vi våra liv i drömmar om framtiden i stället för att vara här och nu?

Jag är på citatjakt. Vi brukar inleda våra bärböcker med ett bra talande citat, Annica och jag. I Hallon och hat citerade vi Annika Norlin, Säkert. Nu i Lingon och Lust - jag hittar inget perfekt. I mitt sinne svävar någonting om att fånga nuet omkring. Vad är det jag tänker på? "Liv måste förstås baklänges men levas framlänges", som Kirkegaard sa - det är där någonstans jag letar och bläddrar och tänker. Kan ni hjälpa mig? Kanske något om hur vi lever våra liv i drömmar om framtiden i stället för att vara här, på bekostnad av nutiden. Verkar det förvirrat? Det är det. Det är så jag gör. Trampar omkring i formuleringar, läser här, bläddrar där. Ibland så kommer tanken, citatet.
Nu dricker jag kaffe och bläddrar. Snart ska jag fika med mitt dotter Ellens pappa, han kom hem från Sydafrika igår, han har de senaste rapporterna och han har träffat mannen som min dotter är så kär i. Se dem på bilden.

Jag tror böckerna får vila ett tag, letandet i mitt huvud också, jag ska vara i nuet och här tänker jag på Ellen som ska skiljas från sin kärlek idag, han åker hem till Australien, hon stannar i Sydafrika, och i morgon fyller hon år. Det livet, det livet!

Ostron och champagne botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.

En gång i tiden bodde jag i Paris. Jag var så fattig. Ibland hade vi inte ens pengar till en metrobiljett. Vi promenerade. Åh som vi promenerade på Paris gator. När vi fick pengar var vi inte förståndiga och köpte basmat. Nej vi tog alla pengarna och gick till La Coupole. (Bilden visar Razzias välkända affisch från 30-talet , kvinna som dricker champagne på La Coupole). Där beställde vi skaldjursbricka och vitt vin och åt och bjöd våra vänner som var lika fattiga som vi. Nästa gång var det kanske Christophe som fått ett arvode för sina bilder, då bjöd han. Kylda ostron på en bädd av is, det vill jag ha. Och lite champagne. Det botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.

Ingen fnissar och dissar, ivriga armar i luften

Vi var på skolbesök igår, Annica och jag. I bagaget hade vi främst våra barndeckare, Spår i snö och Upp i rök. Det är femmornas tur att få författarbesök inom projektet Läsning pågår. Vi var lite morgontrötta, Annica mitt i en flytt, jag kände mig splittrad. Vi var ute i god tid och tog en lång promenad, grå vintermorgon. Vi har lite lärarrumsfobi, man stiger in i en okänd värld och känner sig ofta utanför.
Här gick det bra, två lärare, Åsa och Inger, som lovordade sina elever. Det finns inget som gör mig så nedslagen på ett författarbesök som när lärarna börjar med att berätta vilka hopplösa elever de har - jo jag lovar det händer alltför ofta!
Här var det inte så. Vi klev in i två klasser med underbara nyfikna, frågvisa kloka elever i femman. Man kan ofta känna om atmosfären är tillåtande, om elever får fråga utan att andra fnissar eller dissar. Här var det absolut tillåtande, ivriga armar i luften, kloka frågor som gav oss mycket att tänka på. Två trötta författare gick till skolan, två pigga författare gick därifrån. Kul besök! Jag önskar att många fler kommuner satsade på Läsning pågår

Bokprovning -2008 års böcker för barn och ungdom

1821 barn- och ungdomsböcker utkom i Sverige 2008 och det innebär att barn- och ungdomsboksutgivningen fortsätter att öka. 2007 utgavs 1680 barn- och ungdomsböcker. Faktaböcker, kapitelböcker och serier står för den största ökningen medan mellanålders och ungdomsböcker minskar i antal.

Jag sitter här och skäms lite. Just nu hade jag lovat mig själv att vara på Svenska barnboksinstitutet och lyssna på tendenser inom utgivningen av barn och ungdomsböcker. I stället sitter jag här i varma innekläderna vilket innebär randig Marimekko och tjocka tibetanska ullsockar och ser ut. Det är snöns fel, igår var gatorna torra och fina när jag gick från yogan och Pho-soppan på Nem nem. När jag vaknade hade vidrig slabbsnö täckt gatorna, jag vill inte gå ut! Tur att jag har min dator, kunskapskällan.
Här finns fakta om barn och ungdomsböcker 2008 www.sbi.kb.se

Med rubriken ”Familj, moral – svåra val” försöker årets Bokprovning fånga några drag i 2008 års utgivning. Moraliska dilemman, komplicerade valsituationer och diskussioner kring lögn och sanning är teman som kommer igen. Huvudpersonerna fattar ödesdigra beslut med livsavgörande konsekvenser. Grupptryck, individens ansvar, civilkurage, moral och förändringar är ord som sammanfattar stora delar av utgivningen.
Barn- och ungdomslitteraturen verkar bli mindre konservativ vad gäller synen på familj.
I 2008 års böcker går man gärna på picknick i naturen.
Miljö och klimatförändringar har en central plats i utgivningen liksom rymden, superhjältar och dinosaurier.

Spikmatta är det bra – eller är det bara bra marknadsföring?

Plötsligt talar alla om spikmatta, eller shaktimatta. Jag vet inte om det är en följd av flitigt annonserande om mattan, smart marknadsföring alltså, eller vad det beror på. Till senaste syjuntan kom Jenny med en matta - jag väntar ivrigt på rapport? I alla olika sammanhang pratas det om mattan, bra mot det mesta. Man blir pigg, avslappnad, sover bättre. Jag vet inte om det är sant. Jag vill höra från någon som testat själv. Någon därute som kan upplysa mig?

Pappa och jag städade stringhyllorna

Min pappa och jag hade en tradition. En gång om året tog vi ner alla böcker ur stringhyllorna. Vi travade dem på golvet. Torkade noga ur hyllorna och sedan lyfte vi upp böckerna en och en och dammade dem, under tiden berättade pappa om sina böcker. Vi satte in dem i hyllorna i bokstavsordning på olika avdelningar med poesi och skönlitteratur och fakta, det varierade litet. Städningen kändes litet högtidlig. Pappa och jag pratade. Dessutom - det var den enda städningsinsats jag kan minnas att han genomförde.