Klart jag måste lära mig såga och skruva

Morgonens sol övergår i tunga moln, gråa skyar, nu blir det tid för arbete i stället för lata dagar i solen. Idag ska vi mäta upp hur mycket virke vi måste köpa till verandan. Vi ska göra en lista på vad som ska göras, älskar att göra listor. Sen åker vi till brädgården, jag, ML och Ellen och bunkrar. Bland annat en vettig skruvdragare. Innan sommaren är slut är nog verandan klar! I den skola där jag gick fick flickor inte ha träslöjd, vi fick sticka idiotiska små bebiskläder eller handsy gigantiska örngott, så jag är bra på att virka mormorsrutor till exempel men mindre bra på att såga och skruva. Men det är aldrig för sent att lära sig, eller....?

Nu har jag gjort slut med mina fasta telefoner

Idag sade jag efter mycket grubblande upp mina båda fasta telefoner. Både på ön och hemma. När sonen sade upp sin fasta telefon tyckte jag det var galet, men nu inser jag ju att alla ringer på min mobil. Dessutom är kommunikationen snabb på facebook. När vi är här hela familjen ligger det fem mobiler på hyllan, man behöver knappast en fast telefon. Samtidigt är det synd. Jag tycker ofta det är kul att ringa hem till en familj, nu blir det så direkt person till person, inget småpratande med barn eller sambo. Men det är nog förståndigt och den nya tiden.
Fast jag måste säga att det känns en aning omskakande och annorlunda - och inte helt bekvämt - att säga upp både dagstidningen och telefonerna.
Hur gör ni?

Jag minns Calcutta, jag minns lopporna som anföll Zac på College Street

Första gången jag kom till Indien var på en författaresa för några år sedan. Vi åkte runt en månad i buss, ett gäng svenska författare ledda av den eminente Zac O´Yeah. Efter en vecka ville jag bara hem, det var för mycket folk, för smutsligt, för främmande. Sedan gick det över och jag blev fascinerad av alla ljud, alla färger, jag som ofta är klädd i blått började köpa orange skjortor och sjalar. Och jag fick så många härliga indikska vänner. Vårt författarprojekt fortsatte efter den resan. Det vill jag nog berätta mer om sen för det var en omtumlande och spännade uplevelse som på något sätt bara fortsätter.
Här är jag mitt i Calcutta - en så omtumlande och oförglömlig stad, mångfacetterad, på många sätt i fritt förfall, ändå otrolig. Helen och jag var där för att reka för vårt författarseminarium i Calangute.

Strax efter det att vi tagit denna bild fikade vi på ett legendariskt Coffe House på denna välkända gata, College Street, med böcker överallt. Men där var det loppor i stolen Zac satte sig på - han var tvungen att rusa till hotellet, slita av sig kläderna och duscha men han blev helt loppbiten där bak - Helen och jag klarade oss och fick ett gott skratt. Förlåt Zac - men du såg så rolig ut!

En resa till Indien som jag bevarar i mitt minne

Sitter åter på båten till ön efter en snabbfärd till stan, det känns som om den vanliga verkligheten gör sig påmind igen efter en ljuvlig sommar. Idag har jag träffat Helen, vi gjorde ett så spännande projekt med stöd av av Svenska Insitutet där indiska och svenska författare lärde känna varandra och fick fördjupade insikter om villkoren för författare i våra respektive länder. Nu är projektet avslutat och det återstår bara att göra en slutrapport. Vi gör den här, layouten görs i Indien och den trycks i Chennai! Inte helt lättarbetat men kul. Nu har vi bara en korromgång kvar - hoppas vi!

Vill du vinna ett ex av Kärlek och käk?

Vill du vinna Kärlek och käk ur La Stellas skafferi?

Gå in på Bärbloggen och tävla!
Tävlingen pågår till 9 augusti.

Tågtankar om mosad banan och Smultron och svek - och om att hörsamma böner

Hem hem hem sjunger tåget. Härliga dagar i Östersund men nu vill jag hem. Miltons föräldrar är på galapremiär ikväll så Milton har för första gången i sitt unga liv barnvakt, de härliga fastrarna som matar med mosad banan, dansar med honom och sjunger Françoise Hardy-låtar på franska, det gillar han nämligen. Vi gör honom tidigt till en liten frankofil. Eller det kanske är Italien som gäller? Vi kollade om pasta och bebisar  med Es italienske pojkvän:. Vid sex månaders ålder börjar italienska bebisar äta mosad pasta. Milton har inte testat det ännu.

Jag har Kärlek och käk med mig hem, dessutom är jag så otroligt glad för att Förlag 404 numera sköter den första delen av Bärböckerna: 404 har tryckt upp Smultron och svek som inte gått at få tag i på länge men nu finns att köpa i häftad upplaga. Vi bönar och ber att Semic ska låta oss ge ut Hallon och hat och Lingon och lust på samma sätt. Hoppas förlagschefen Måns Gahrton på Semic hörsammar böner!!!!
Vad tror ni?

Kolbullar kanske är det bästa jag vet

Ni som läst Smaken av Muriel Berbery vet hur den gamle fruktade matskribenten på sin dödsbädd letar en smak, han minns något fantastiskt han ätit och letar sig fram i sina smakminnen.

Jag kom att tänka på det när jag smakade något jag älskar på torget i Östersund: Kolbullar. Det är så sjukt gott. Senast jag åt det var på Saras bröllop för några år sedan och Elin och jag pratar fortfarande om det. En smet av vatten och mjöl som steks med en massa salt fläsk i en järnpana över öppen eld. Det är svårt att förstå att något så enkelt kan vara så vansinnigt gott. Se bilden när jag äter: Jag borde kanske inte visa den, jag ser helt galen ut.... men det är så gott!

Vilken glad dag med boksläpp, jordgubbspajer, läsare, familj och entusiasm

Annica, jag och Sara pratar. Jag har lånat bilden av bloggvännen Eva som var där!

Jag har haft en helt underbar dag i Östersund. Solen sken i morse, jag tog på mig min fina blus från Vietnam, översållad med körsbär, så passande för att lansera Bärböckernas kokbok Kärlek och käk. Idag öppnade Yrans Krogstråk och det var massor av folk i rörelse på Östersunds gator. Vår förläggare Saras svärmor hade bakat flera hundra jordgubbspajer efter ett av våra recept och det bjöd Förlag 404 på vid releasen. Plus jättegott iste från Brunkullan. Vi stod i solen och pratade om boken och om vårt skrivande Sara, Annica och jag. Det var massor av folk och vi signerade bok efter bok.
Äntligen finns också Smultron och svek i nytryck (Förlag 404) och den sålde. Massor av läsare frågade varför vårt förlag Semic inte ger ut de två sista bärböckerna i pocket? Bokhandlarna bad oss också om det: Vi kan sälja massor, säger de. Sanningen är att vi inte har något svar. Det är ett förlag som inte vill satsa på oss, så enkelt är det. Vi bönar och ber att få våra rättigheter tillbaka så vi kan göra egna pocketar... Författarlivet är sånt också ibland. Motstånd där man minst väntar det.
Men idag var en glad dag!

På bilderna: Sara förlagschef, Kerstin, Matilda och Maryeme på bokreleasen. Alla hör vi ihop!

Vet ni vad, hela släkten var där, mina "syster"döttrar Matilda och Maryeme serverade pajer, Kerstin sålde böcker, Peter körde saker, Saras svärmor och svåger bakade, Annicas svärföräldrar var entusiastisk publik, dessutom var vår fina fotograf Katjas hela familj där. Bärböckerna handlar om bland annat familjerelationer...  Och mat.

Jag vill säga att det var en perfekt release som Förlag 404 bjöd på. Jag har aldrig haft en så rolig release med någon av mina böcker (ganska många, 27 sådär!). Men detta lilla nystartade förlag vet hur det ska vara. Vlken glad dag. Nu hoppas jag att många köper boken, det är en stor satsning för Sara och Förlag 404.

I en värld där man lämnar dörren olåst

Jag har hamnat i en annorlunda värld. Förstår det när jag ser att det finns musfällor på ICA till exempel. Eller när brorsan säger : Jo, det gick en björn genom byn i vintras. Peter har en jättehund, en Newfoundland, men han hävdar att hunden kommer att gömma sig bakom honom om björnen kommer. Oj,  där tappade jag lusten till skogspromenad idag!

Vi skulle hälsa på hos en vän i morse, hon var inte hemma men dörren var olåst så det var bara att kliva rätt in, hundarna fanns där förstås. Likadant hos en annan vän igår: Hon är inte hemma, sa brorsan, det är låst. Jo låst var det, men nycklarna satt i dörren.
Så var det hemma i Sundsvall när jag växte upp. Ingen låste ytterdörren, inte låste vi dörren i sommarhuset på Alnön.
Nu i Stockholm är det senaste bland inbrottstjuvarna, varnar polisen, att de går runt och känner på dörrarna, är det olåst slinker de in och tar...så lås! säger polisen. Det gör jag. Stänger balkongdörren på natten också. Men visst är det trist att behöva tänka så hela tiden?

Men denna gång är det faktiskt målet som gör resans möda värd

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Så skriver Karin Boye i dikten I rörelse från "Härdarna" - ett känt citat som kommer för mig. Just idag är det faktiskt precis tvärtom. Jag åker baklänges på ett varmt X2000. Resan är ganska tråkig. Jag har läst franska Elle som har ganska mångra tramsiga modereportage precis som svenska Elle men däremot också - i motsats till svenska Elle - ett imponerande antal boksidor och reportage om nyutkomna böcker.
Annars är det verkligen målet som ger denna resa mening och gör den mödan värd - inte färden. Vi ska ha bokrelease för Kärlek och käk och jag ska träffa fina släkten som nu nästan alla flyttat till Offerdal.

Båtpendling, det är sommar det...

I morse tog jag morgonbåten in. Här kommer den till min brygga, jag stiger på, frukosten är färdig, jag försjunker i en bok och reser en och en halv timme. Sedan landar jag vid Slussen, mitt i stan.  Båtpendling är något av det somrigaste jag vet!

Sekwa och Förlag 404, mina favoritförlag

Jag läser om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, vilken styv författare hon är. Boken är mer spännande än jag mindes, hon är verkligen en kriminalförfattare i ordets bästa mening med djup och mening. En fröjd att läsa.
Jag läser om boken innan jag ska ge mig upp till trakterna omkring det hon skriver om.
I morgon bär det av till Östersund, boklansering av Kärlek och käk, det är pirrigt. Nu bakas jordgubbspajer däruppe, boken är klar och jättefin, säger vår förläggare.
Nu har jag två favoritförlag, Sekwa och Förlag 404.

Men bokhandeln hade stängt i år

Vi brukar ha en mysig heldag i Vaxholm på somrarna, jag och döttrarna. Det är en liten sommarstad, död på vintern. Jag blev besviken i år, bokhandeln hade stängt, i stället var det en prylaffär där. Ni vet en affär med tramsiga  helt onödiga kläder och pryttlar som kommer att reas bort efter sommaren. Även om bokhandeln fört en tynande tillvaro har det varit en affär med böcker... För många år sedan var det en bra välskött bokhandel.
Det är så konstigt. Många vill väl hitta bra böcker på sommaren i stället för ytterligare en sådan tramsaffär som det finns för många av i Vaxholm.
Tidigare fanns det en riktig affär med verktyg, nu är det fula solglasögon där eller nåt sånt. En barnklädesaffär där babykäderna är sorterade efter pojk- och flickkläder redan på bebisstadiet - tappar all köplust.

Köplusten återfinns däremot i godisafären som har isländsk chokladlakrits och i glassaffären som har saffrans- och polkagrisglass. Vi frossar.
Sedan tar vi båten tillbaka till ön!

Vilken fin författare

Jag satt ute i solen och lyssnade på Gunilla Linn Perssons Till min pappa. En sådan fin novell. Gunilla Linn Persson, det är en författare jag tycker om. Hon skriver så fint och klokt, så hudlöst ärligt och så insiktsfullt. Novellen var berörande. Jag glömde solen och getingarnas surrande. Jag bara lyssnade. Gör det ni också!

Vi sitter inne, getingarna är utanför

Jag försöker stänga de ilskna getingarna ute med diverse arrangemang! Köpte konstiga soltält på IKEA som jag klippt sönder till slöjliknande getinghinder i alla mina dörrar!

Härlighetsfaktorer och morgondopp

Säger som vännen Annika: Härlighetsfaktorn är hög! Jag vaknar med ett glädjepirr och ser en blå himmel och sol. Strax ska Ellen och jag gå morgonpromenad till Udden. Sedan väntar morgondoppet i havet. Till sommarens glädjeämne hör en duschkräm vi älskar med underbar doft av starkt kaffe.... sedan blir det - ja just det: starkt kaffe på verandan. I datorn fanns ett fint meddelande från kära vännen på andra sidan som gjorde mig glad. Jag behöver veta att någon tänker på mig med pirr och glädje i kroppen och att jag känner likadant.

Kanske måste jag hitta nya morgonrutiner i stället för de prasslande borgerliga bladen?

I mitt barndomshem hade vi både Sundsvalls tidning och Dagbladet Nya Samhället (som den hette förr). Pappa läste tidningarna först, innan dess fick ingen röra dem. Men jag växte upp med synen på att tidningar var viktiga och att vi skulle vara stolta över vår arbetarpress. Den finns knappt idag, några få tidningar kämpar väl på och det är man tacksam för. Men dagspressen är överväldigande borgerlig. Jag som alltid varit så övertygad om att morgontidning måste man ha börjar tveka. Den här Dagens Nyheter som levereras ut till min brygga, så späckfull av en borgerlig samhällssyn inte bara på ledarsidan utan även på nyhetsplas - varför ska jag läsa den? Denna utarmade tunna kulturbilaga, vad ger den mig? Och denna sommarföljetong, en Kepler-roman som jag inte skulle komma på idén att köpa, har jag inte minsta intresse av att läsa så varför ska jag betala för att den upptar en stor del av tidningens kulturbilaga?.
I våras läste jag Svenska dagbladet, ledarsidan är naturligtvis lika ointressant för mig. Men däremot gillar jag kulturbilagan och de många intressanta artiklarna om filosofi, samlevnad och religion på den Idag-sida Marianne Fredriksson en gång startade.

Så vad gör jag? Jag vet inte. Kanske måste jag hitta nya morgonrutiner i stället för de prasslande borgerliga bladen!

Jag avskyr getingarna, vad ska jag göra?

Min gräsklippare lade av i början av sommaren så jag klipper med min trimmer, men vad gör det. Den intensiva torkan gör att gräset inte växer, blommorna torkar och till och med syrenerna slokar i värmen.
Jag slokar inte, jag älskar värme.
Det enda bekymret just nu är getingarna, det finns massor, jag vet inte var de har sina bon men de svärmar in i köket. Spruta vill jag inte för Miltons skull, i morgon ska Ellen köpa en sån där "tennisracket" med batterier i som slår ihjäl efffektivt. Jag vill inte ha getingar, är allergisk. Har ni något knep att bli av med de små bestarna?
Myggen har nästan torkat bort, sniglarna likaså, härligt nog. En usel larv biter hål på humle och klematis. Men det är egentligen bara getingarna jag avskyr djupt och innerligt.
Vad ska jag göra? Råd emottages tacksamt :)

Kom och mingla med oss!

Är du i Östersund den 24 juli? Kom och mingla med oss då!

Kom och mingla och träffa författarna Annica Wennström och Eva Swedenmark. De berättar mer om Kärlek och käk - en annorlunda kokbok som ges ut på Förlag 404.
Hör dem berätta om maten och om familjen i romanerna bakom kokboken. Deras böcker utspelar sig i Östersund och kallas "Bärserien": Smultron och svek, Vinbär och vemod, Hallon och hat och Lingon och lust.
Alla hjärtligt välkomna till en trevlig bok-eftermiddag! Tilltugg - med recept ur boken förstås - finns att provsmaka.

PoolParty -vilken underbart lättjefull uppfinning

Idag var vi på trevlig grannvisit. Vi har det så varmt här på ön, dagen startar med dopp, fortsätter med dopp och det är svårt att tänka däremellan. Helst vill vi bara vara i det svala vattnet och idag  var en underbar dag.
Grannen M tröttnade på den kalla sommaren och det iskalla vattnet (ja det var inte i år som ni förstår) så trots alla olyckskorpars kraxande om att det är omöjligt byggde hon en pool, öns enda.
Den är fantastisk. När man ligger i poolens svala havsvatten ser man ut över fjärden med finlandsbåtar och småbåtar. Idag låg vi i poolen och guppade med solglasögon på, ibland steg vi upp och drack rosévin. De små barnen T och M hade  sin lilla barnpool även om lilla T,  ett år och sex månader, mest älskar att simma i stora poolen,
Alltså: Poolparty vilken underbart lättjefull uppfinning!

Flämtvarmt och jag klagar inte!

På snabbesök i stan som ser annorlunda ut, sommartomt på mina gator, flämtvarmt. Skulle inte ha åkt in om jag inte hade ärenden som tvingade mig. Ellen säger att det finns en Facebooktest  som heter: Hur vet man att man är svensk? En av testfrågorna är:

Talar du fortfarande om den varma sommaren 1994 och minns vad du gjorde då? 

Är svaret ja måste man tydligen vara svensk för vi kommer  ihåg de underbara soliga somrarna då dagarna är som nu.
Då man glömmer ta in stolsdynor, sover med öppna dörrar och fönster och tror på vännerna när de säger att det är jättevarmt i vattnet!

Min nyaste leksak

Tekniska prylar är väl inte riktigt min grej. Men jag måste erkänna att jag är helt kär i min iPhone. Ändå har jag bara börjat upptäcka finesserna. Jag tror att den är beroendeframkallande. Ändå undrar jag om jag kommer att göra som ML och E - springa ön runt med den i handen och kolla på den inbyggda GPS:en hur långt och var jag sprungit? Det känns - onödigt.
För några år sedan sprang /nåja lunkade/  Pia och jag på ön med läskedrycksflaskor fyllda av sand i händerna för att få lite motstånd. Det var kul. Pia var min privara Personliga Tränare På Skoj och hittade på fantasifulla övningar på verandan med vad som fanns att träna med - och det var effektivt! Nu är ML vår PT och vi gör roliga övningar med gummiband och hantlar.

Men jag måste erkänna - idag var det för varmt för mig. Men tjejerna dom sprang, med sina iPhones i händerna! Det var härligt att vara hemma med Milton, tycker jag! Bilden tog jag förstås med min nya mobil!

Ögonblick av glädje som smultron på ett strå

Det känns som om det är något som hänt i mig och jag vet inte riktigt när eller hur det kom sig. Men jag är så mycket mer i nuet nu än tidigare. Jag minns mig förut och ser hur många krav jag hade på mig själv, hur mycket det var jag skulle leva upp tlll, så mycket att det nästan tog knäcken på mig, hur missnöjd jag kunde vara med mig själv, åh denna känsla av otillräcklighet! Nu känner jag inte alls så. Jag är mer tillåtande mot mig själv - och hoppas jag mot andra.

Och dessutom njuter jag så intensivt av ögonblicken. Som nyss, vi åt en god middag jag och min lilla familj. Sedan strövade Ellen och jag ner till bryggan och tog ett kvällsdopp. Vi tvättade oss i havet och gick tillbaka upp till huset, vi startade dagen med ett morgodopp också. Däremellan pyssel, skrivande,  blöta Miltonpussar, matlagning, kärleksfulla viktiga samtal, skratt men tårar också.
Ögonblick av glädje som smultron på ett strå.

Hallå sommaren! Du har för bråttom

Nyss blommade lupinerna i hela min backe. Nu är de vissnade och jag går loss på dem med min trimmer. Hallå sommaren! Du har för bråttom. Jag hinner inte med.

Elva krossade skålar och en hel från Sköna hem - och jag kan bara inte ge mig

Vad är detta? Jo det är en liten skål från tidningen Sköna hem - tidningen som ska stå för kvalitet och design. Man skulle få tre snäckskålar om man svarade på frågor i deras läsarpanel. Det gjorde jag, ibland vid datorn när jag ska skriva rymmer jag iväg i tankarna och gör sådana tramsiga saker i stället.
Och jag fick tre trasiga snäckkålar i ett slarvigt paket, jag ringde och sa till och det kom nya. Tre trasiga snäckskålar till....
Trasiga därför att någon pressat ihop dem och bara snurrat lite wellpapp runt innan de skickades iväg. Nu ringde jag för tredje gången och kände mig litet fånig. Mina barn skrattade åt mig. Men okej - kundtjänsten beklagade och lovade skicka nya skålar. De kom. Tre trasiga spruckna skålar. Nu var det nästan parodiskt. Vad skulle jag göra med alla dessa trasiga skålar från Sköna hem? Nio stycken.
Men jag är envis så jag ringde en gång till, började känna mig som en rättshaverist. En trevlig kille lovade att nya skålar skulle komma och beklagade...
Igår kom de nya skålarna. och bingo - bara två var krossade. Nu har jag av tolv skålar en hel i alla fall!
Ge dig nu mamma, sa barnen. Skålarna är ju inte ens särskilt snygga.
Jo, jag orkar inte ringa en gång till. Men jag skickar tillbaka de krossade skålarna till Bonniers Kundtjänst och hoppas att allt från Sköna hem inte är av så dålig kvalitet.
Och funderar över mig själv - jag kunde ju bara strunta i skålarna, men jag kan inte, jag tycker det är så slarvigt!

En rostig pråm belägrade vår badvik

Om det är något jag tycker illa om så är det när människor inte tar sitt ansvar utan skyller på att de bara lyder order eller levererar.
Det hände i min idyll för några dagar sedan. Med tjongande  och brak dånade en rostig pråm rakt in mot stranden i vår lilla badvik efter att ha kört sönder vår badbrygga och sa att utrustningen för brunnsborrning skulle köras iland över vår lilla strand på vår lilla stig, där hela vår del av ön har sitt bad.
– Så kan ni ju inte göra, det här är vår badvik, sa vi upprört. De nonchalerade oss totalt och svarade bara:
– Det har inte vi med att göra vi levererar. Ring numret på båten om ni är missnöjda.
Det gjorde vi, och polisen och massor av andra. Pråmägaren försökte skylla ifrån sig, likaså de som beställt borrning.  Likaså de som ägde borrutrustningen. Alla skyllde på alla och vi var dystra över att en rostig pråm belägrade den vik där det är långgrunt och alla barn badar.

Men öborna gav sig inte, efter några dagars intensivt ringande, polisanmälan med mera  brakade  pråmen nyss  ut ur vår badvik igen... efter att ha tjongat i bryggan en gång till - mot nya bryggor att köra in i "upa" antar jag. Vilken trist attityd. Killarna som kom med pråmen första gången var riktigt otrevliga i sin självtillräckliga attityd. De kunde ha lyssnat på oss när vi sa att de måste ha kört till fel brygga, men det gjorde de inte. I stället var de dryga och oförskämda mot oss kvinnor och barn som var där på bryggan och det var ett härligt nöje att se dem tvingas köra ut pråmen igen! En aning mindre dryga....

Jag måste bli lite teknisk och fixa en Spotifylista med musiken till Patti Smiths Just Kids

Jag glömde alldeles att berätta att när vi målade väggarna i hallen turkosa igår, Ellen och jag, så lyssnade vi samtidigt på Marika Lagercrantz uppläsning av Patti Smiths Just kids. Vi hann precis med hallen till CD nummer ett och jag rekommenderar lyssning! Underbar bok - både att läsa och lyssna till. Jag måste försöka göra en Spotifylista till boken för hon nämner så många av de artister och låtar jag gillar.
– Det  är ju som ett riktigt bra Sommarprogram men utan musik, sa Ellen spontant när vi lyssnat.
Men en lista med Bob Dylan, John Coltrane, Surrealistic Pillow, Jimi Hendrix.... nu måste jag försöka bli lite teknisk och fixa det!

Där gick FIs chans till inflytande i politiken upp i rök

Gudrun Schyman stod på Hamnplan i Visby framför en banderoll med texten "FI eldar för demokratin". och lade hundralappar ur en plastpåse på en vanlig klotgrill, samtidigt som hon talade till åhörarna i röken från de brinnande sedlarna.

De 100 000 kronor som eldades upp är den summa som kvinnor i Sverige förlorar varje minut i utebliven lön jömfört med män, allt enligt FI.

– Jag vill få upp frågan högt på den politiska dagordningen så att politikerna, inte bara vi,  diskuterar hur vi ska komma till rätta med lönediskrimineringen, hör jag henne förklara sin i mitt tycke fullständigt idiotiska handling i radio.

Jag trodde inte det var sant när jag först hörde talas om det. Det var nog ett av de dummaste sätten att få uppmärksamhet jag hört på länge. Att elda upp en sådan summa som skulle kunna användas så mycket bättre - ett så dumt PR-trick.

Jag tror det var FIs chanser att någonsin få politiskt inflytande som samtidigt gick upp i rök.

Varva vila och arbete, då är livet på ön som bäst

Utsikt från läsfåtöljen

Jag trivs bäst på ön när jag varvar arbete och vila. Jag älskar intensiva jobbpass då jag går loss med min trimmer, målar, bär plank - sedan kan jag sjunka ihop med en god bok eller sitta lugnt i min skrivarhörna.
Perfekt dag idag.
Snabb morgonpromenad till Norra bryggan - sedan dopp i kalla havet vid Pontonbryggan - någon knäpp människa har utan att förvarna lagt en stor rostig jättepråm mitt i vår badvik där vi annars morgondoppar oss, så sällsynt klumpigt! Nu kan inte alla små barnen bada där det är sand och långgrunt. Pråmen ska bort så klart men ibland häpnar man över människors bristande planering och oförmåga att se till annat än det egna intresset av i det här fallet en vattenborrning. Vi vuxna kan ju alltid hitta andra bryggor, men inte barnen.

Efter det härliga doppet en stunds läsning tills  vi ville göra något annat.
Det fick bli ommålning av hallen. Den trista gröna färgen byttes till en vacker turkos (rätt gissat, det blev en burk över sedan jag målade köket i stan).

Så se så fin väggen blev.

I detta nu vill jag vara

Dagen började så fint på bryggan. Halv sju låg havet helt stilla och solen var redan varm. Vi satt på bryggan, åt vattenmelon och ostmackor och drack kaffe. Och så pratade vi om kärlek och om liv. Bara vi just då, världen sov omkring oss.

Och vi kände att i detta nu, där vill vi vara.

Tankar kring "I nöd och lust" - och lite ö-liv

Bild ovan: Sommarlivet på bryggan så som Elin ser det

Visst läser man på ön. Men inte tittar man på teve särskilt mycket. Vi hinner inte, det är så mycket som ska fixas, planteras om, planeras och framför allt njutas av. Men innan jag somnar på  kvällen, ganska trött i kroppen av grävande och klippande, så läser jag några sidor i  Elizabeth Glberts nya (ni vet hon med Eat pray love) Den heter I nöd och lust - En tvivlare försonas med äktenskapet. Det är dels en självbiografisk bok om hennes vedermödor med   bröllop med förhinder med den man hon älskar men dels  också många kul funderingar om äktenskapet som institution.
Ett år innan jag gifte mig (länge sen!) var jag med i ett reportage i Expressen stort uppslaget med bild och braskande rubrik: Hon vill inte bära hans efternamn. Det var en intervju med mig och min dåvarande sambo om varför vi levde ihop utan att gifta oss - vilket skandaliserade fina faster Elsa.
Stor glad bild på oss två.
Men två år efter det, i juni, var det jag som gifte mig ändå med min nya himlastormande kärlek. Det kändes bara så rätt för oss då att visa hela världen att vi trodde på vår kärlek.

Men hans efternamn bar jag inte heller, mitt eget är det jag vill ha, bara det.

Livet på bryggan

Livet ur nytt perspektiv, Milton i nya barnstolen 

Verandafrukost och sommar, helt enkelt

Tidig frukost på verandan med min franska servis, jag kan inte riktigt berätta hur frukostservisen från Hotel Selcet på Place de la Sorbonne i Paris hamnade på min ö. Men fin är den.

Jag gjorde en båtutflykt idag. Tog Silverö till nästa ö som heter Ramsö där vännen A hyr hus. Att komma iland på Ramsö var som att hamna i femtiotalet. De smala vägarna där inga bilar åker var helt enkelt bara grusvägar, vi såg inte många människor och det var svårt att identifiera tid och plats.
Vi år lunch på A:s veranda och vandrade sedan ner till bryggan och doppade oss i havet. Nu är vattnet badbart. Det är sommar helt enkelt.

Efter Bärböckerna kommer....? Kanske "Rosmarin och rädsla" i Kryddböckerna

M-L kom med en rolig idé... Det är många som suckar över att det inte kommer en femte bärbok. Är verkligen Lingon och lust den sista? frågar de.
Jag vet! sa M-L. Skriv en ny serie, inte en bärserie utan en ört-eller kryddserie...

Timjan och trohet

Basilika och bus

Persilja och pussar

Dill och dramatik

Oregano och otro 

Rosmarin och rädsla

Ja...?

Möblera om och det blir nystädat

Lite molnigt i morse, perfekta dagen att möblera om. Att möblera om är för mig vad storstäda är för andra. Jag älskar att flytta mina möbler och tycker varje gång att nu - nu är det perfekt. Tills nästa gång. Det är ett sätt att städa också, ett mycket roligare sätt!