Gott nytt ändå från en som inte gillar Nyårsafton

Nyårsafton ger mig ångest.  Det finns många orsaker till det men fler till att jag borde vara mitt vanliga lugna tämligen lyckliga jag. Det är jag inte. Jag får panik, jag känner mig ensam och allt blir fel. Så var det inte när jag var liten, vi hade lugna högtidliga nyårsaftnar. Det var också fint när barnen var små och vi hade fester i alla husen på Krokvägen och maskerader.
Sen blev något fel. Kanske det året en smällare exploderade i en marschall och stänkte stearin över hela Elins ansikte. Min panik på SÖS när jag oroligt väntade för att se om något hänt hennes ögon ... det hade det inte. Men brännsåren var hemska. Där nånstans spårade det ur. Det var uppenbart att förväntningarna på nyårsafton var så olika, jag ville ha en lugn kväll, god mat och högtid, inte fest och fylla och gränslöst beteende.
Kanske är det obearbetad ångest från den tiden som sitter kvar.
Nä nyårsafton är ingen bra dag för mig. Den drabbar mig. Men snart stänger vi boken till 2012 som alls inte var ett dåligt år och i morgon bitti när jag vaknar är det 2013.  Då finns alla möjligheter. Igen. Då ....
Och allt är inte elände. Elin och jag gick på champagnebar på eftermiddagen (se bilden)  och hade ett så bra snack. Jag är bara ovan vid att få panik och hamna i detta sorgsna tillstånd.

Böckerna tomten gav mig i år

Men vad fick ni för julklappsböcker av tomten?
Jag älskar både hårda och mjuka paket. Både lyx och lärdom och är så nöjd med mina julklappsböcker. Ni kommer att få höra mer om dem. Nu är läsningen vara påbörjad och jag försöker att inte sluka utan njuta för en gång skull.
Vad jag fick?
Lyckliga i alla sina dagar

av Nina Björk, en bok jag så gärna vill läsa. jag har läst många kloka intervjuer med henne och vill dyka ner i bokens förhoppningsvis kloka tankar.

 

Jag fick också P. D. James När döden kom till Pemberley - som jag längtat så efter att läsa. Deckardrottningen  ger sig på en fortsättning på Jane Austens älskade Stolthet och fördom, och lägger till en  - hoppas jag - väl konstruerad mordgåta i denna historia med Mr Darcy och Elizabeth. Måtte jag inte bli besviken.

 

Den tredje boken i säcken är Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott en prosalyrisk roman av en av våra mest intressanta poeter. Den handlar om otrohet och svartsjuka och är definitivt svårare att läsa. Men jag tycker mycket om intensiteten i Åsa Ericsdotters språk och ser fram emot att ta del av den.

 

Nu vill jag gärna veta: Vilken bok fick du i julklapp?

Vänskap är allt viktigare - vårda den

Det är så viktigt med vänner. Allt viktigare. På annandagen hade vi en fantastisk middag hemma hos mig och Ellen. Hela familjen förstås och även min ungerska vän Hanna.
En gång i tiden, när vi träffades, var vi så unga, så förhoppningsfulla. Hon bodde hos mig ett år, när jag och ex-exmannen bodde i Aspudden. Vi var så nära varandra, hon och jag, som systrar. Sedan flyttade hon tillbaka hem och jag träffade en ny man jag gifte mig med.
Hanna ordnade ett sagobröllop i Ungern. Ett tag var allt som en saga. Men våra liv blev hårdare och tuffare, vi upplevde båda svåra svek som kanske gjorde att vi inte orkade mer än överleva under en tid och på nittiotalet kom vi ifrån varandra. Det har tagit tid att hitta tillbaka.
Men nu har vi gjort det och äntligen var hon och den ene av hennes söner hos oss. Och trots att vi inte träffats med våra barn (exmännen har för länge sedan försvunnit ur våra dagliga liv) på länge var det som att möta gamla kära släktingar. Det var så starkt för mig, så känslomässigt.Jag är så glad att min syster och hennes barn finns i mitt liv igen.
Tänk på det, vill jag bara säga. Låt inte viktig vänskap bara försvinna ur era liv. Återknyt. Tänk inte på skuld och gamla oförrätter. Vänskapen och de trådar bakåt man har tillsammans som knyter ihop ens liv är viktigare än de eventuella missförstånd, till och med svek man utsatt varandra för.
Vänskapen är viktigare än lite futtig stolthet. Så vårda vänskapen.

Hej! Nu är julen över

Klockan är mitt i natten och jag sitter i sängen och begrundar julen. Hela familjen har bott här över juldagarna. Vi älskar julmat, vi älskar gran och gemenskap och klappar väldigt mycket allihopa. Så det blir en bra jul. Tätt tillsammans. Milton sov hos mig två nätter, jag vaknar av en liten röst som säger: Nu är det morgon.
En liten människa så full av förväntan. Han är den som det mesta cirklar omkring när vi träffas, att leva i hans takt så mycket det går, det är fint.
Vi tog pulkan en dag och drog till affären. På vägen hem satt han med nyköpt mjölk i famnen och sjöng högt sina julsånger medan snön föll omkring oss och snön på marken ännu var vit och orörd. Lycka!
Men nu är glada julen slut för denna gång. Och jag sitter i min säng och funderar på vad som väntar.

I kväll ska det rimmas och slås in

Åh, i kväll ska vi klä granen. Vilket pirr jag känner inför det. Klapparna väntar på inslagning och rim, köttbullarna och senapen är ogjorda... men snart ...  och jag hinner idag.
I kväll sänker sig julefriden över hemmet och rimverkstan öppnar.
Och i morgon är det Julafton.
Frid alla!

Inget överflöd men kärleksflöde

Jag är en julperson som njuter av julen, har alltid gjort det. Det var så kärleksfullt under min barndoms jular. Maten lagad med omsorg, snälla släktingar, genomtänkta julklappar gjorda med kärlek.
Inget överflöd för det hade vi inte, men kärleksflöde.
När jag var liten fick jag varje år min docka Lena i julklapp. Hon försvann mystiskt på resa strax före jul, dök upp i paket med nysydda kläder på julafton.
Jag hade bara en docka, Lena hette hon, det har jag berättat tidigare. Jag funderade ibland på att man kanske skulle önska en docka till, men jag insåg att då skulle Lena bli ledsen så jag levde i mitt monogama dockförhållande.
Hon finns kvar, Lena, men celluloiden är lite skadad så hon ligger förpackad i en garderob och får inga nya kläder. Har bara en av de klänningar min mamma Gulli sydde till henne.

Lätt i kroppen lätt i sinnet

Hemma igen, de torra gatorna i Nice utbytta mot modden i Stockholm, Men det är julpirr i luften och det känns så bra att komma hem till mina nära.
Nu har jag fått en dos sol, den finns i mig ett tag.
Sedan har jag ju i höst redan gett mig själv en julklapp, det bästa beslut jag tagit på länge. Jag började på iTrim. Aha, du äter pulver för att gå ner, säger mindre informerade.
Det handlar inte om det utan  om hjälp till livsstilsförändring. På tio veckor har jag gått ner tio förargliga kilon och jag känner mig lätt i kroppen och lätt i sinnet.
Förståndiga tankar om mat kombinerat med snabb rolig träning och gruppsamtal har gett mig energi. Det var inte det minsta plågsamt att äta de soppor och shakes man under en tid ersätter maten med, tvärtom. Nu äter jag vanlig mat igen, men eftertänksamt, och jag rör mig mycket mer.
Det är ett beslut som gör mig glad varje dag. Så onödigt att gå omkring och bära på extrakilon jag inte vill ha!

Hemma där de käraste finns är bäst

Borta bra - i synnerhet med sol och turkost hav och lunch, barärmad, på solig terrass. Men hemma är i alla fall bäst. 
Så nu packar jag väskan och i morgon är jag hemma i snön igen. 
Med sinnet packat med solsken. 
Det är faktiskt så att hemma är bäst. 
Hemma där mina kära finns. 
Det är viktigare än all sol i världen. 
Men det var härligt med en snabbtur till Nice! Och fint att överraska vännen E som inte väntat sig uppvaktning av vänner från Sverige

Hemma är nära när jag är långt borta

Jag älskar att hitta ställen att skriva på där jag känner mig fri. Ni vet, hemma, där sitter jag ofta på Café String, slitet och trasigt men så hemtrevligt.
Nu är jag i Nice. Jag vill ut så klart, vandra längs stranden i solen, men också skriva. Mitt rum på det billiga hotellet är så litet, jag vill ut!
Kanske byta String mot baren på ett lyxhotell som ändå är litet bedagat, tänkte jag? Jag valde Negresco, ett hundra år gammalt pampigt lyxhotell - se mina bilder, ingen dålig miljö eller hur  - och jag satt en hel förmiddag och skrev i de insuttna sammetssofforna i kaféet där det också alltid bor en katt, enligt ägarens beslut. Den ligger här och där i sofforna.
En kaffe kostade 80 kronor, men jag satt länge, ensam i baren, så länge att kyparna kom med fat med små kakor till mig.
Det jag skriver utspelar sig svensk sommartid, i skärgården, det är märkligt så lätt det är att i fantasin förflytta sig. I synnerhet är det lätt att vara hemma borta.
Var gillar du att skriva?

Tröstebild från en solstad

Kanske har jag varit lite stillsam på bloggen några dagar.. det beror på att jag är på rymmen söderut. Anledningen är att vi firar - helt som en överraskning - kära vännen E. Hon visste inte att vi skulle komma men nu är vi här i Nice sedan några dagar.
Jag vill skicka en tröstebild. Det finns en värld utan snö och modd.
Faktiskt med sol.
Så just på denna bild sitter jag på stranden och dricker en kir i solen.
Jag  arbetar också. I morgon ska jag visa var jag sitter med penna och anteckningsblock.






Det fanns faktiskt folk som badade idag! På Promenaden såldes julgranar, i havet tumlade dessa två omkring.
Kändes inte alls fel. Snart är jag tillbaka i modden och kylan igen! Nu njuter jag.

En klart lysande stjärna i mitt liv

Milton, min lille stjärngosse. 
En klart lysande stjärna i mitt liv.

När Milton kom var jag överlycklig så klart. Jag hade längtat efter barnbarn i all tysthet. Ändå anade jag inte vidden av den kärlek jag skulle drabbas av.

Det är samma slags kärlek som jag kände (och känner) för mina barn. En allomfattande oförliknelig kärlek som är så stor och så självklar.

Visar bristerna i vårt ojämställda samhälle i skrattspegeln - det ger insikt

Äntligen läser jag Caitlin Morans bok Konsten att vara Kvinna. Jag vet inte varför det tagit sådan tid. Kanske för att böcker i Sverige ibland blir så hajpade. Det står om exakt samma bok i alla tidningar, samma författare intervjuas i alla teveprogram - det blir tjatigt och ensidigt och jag undrar varför recensenterna springer så i flock? Det kommer ut så många böcker, det skrivs om så få. Det känns som om förlagen styr. De tar hit en författare och vips är denna författare placerad i alla program från Skavlan till Babel och intervjuad i alla tidningar från Femina till DN.
Men det var inte det jag skulle säga utan mer att jag nu har nöje av boken och gärna skulle sätta den i händerna på  personer jag möter som inte alls ser den backlash för jämställdheten vi upplever, som rent av tycker att kvinnorna tagit över i Sverige. Detta i en tid då lönegapet fortfarande är  stort mellan män och kvinnor och kvinnorepresentationen skev. Då utseendefixeringen drabbar unga flickor och även äldre kvinnor med en oanad kraft att jag aldrig skulle ha trott det om jag kunde se in i framtiden. Alla dessa operationer, dessa jättebröst och putläppar.
Ibland längtar jag tillbaka till det hoppfulla sjuttiotalet och den brinnande tro vi hade på att förändring är möjlig. Nåja, det är väl möjligt nu också, men det går med myrsteg. Det är ändå bra att kunna se med humor på eländet, att någon vänder en skrattspegel mot orimligheterna som Moran och får många att se. Skratt med en ton av allvar är förlösande. Nu ska jag krypa ner i sängen och fortsätta läsa!

När jag var nyklippt i trean och tvingades vara stjärngosse

En synnerligen korkad rektor på Enskedefältets skola har förbjudit en flicka att vara stjärngosse. Läs mer här: "Skolan menade att hon får välja på att vara något annat, eller räkna matte istället.- Vi vill ha ett traditionsenligt och vackert luciatåg, detta gör vi för barnens skull, säger skolans rektor Svante Lööf."

Det finns verkligen konservativa stollar! Det var så fint när mina barn gick på dagis (just i Enskede) de fick vara vad de ville, tomtar, stjärngossar eller Lucior, alldeles oberoende av kön. Hen skulle behöva tänka till, den rektorn!

Alldeles osökt minns jag en fasaväckande upplevelse från min barndom. Det var i trean och jag hade just klippt mig. Då meddelade min stränge lärare att han bestämt att jag och pojkarna i klassen skulle vara stjärngossar. Som jag grät. Men det var obevekligt. Det var en fruktansvärd nesa på den tiden, jag gick där bredvid en kille i min fåniga strut medan de andra flickorna hade glitter runt pannan. Det var så oförklarligt dumt av min lärare och jag var förtvivlad. Ingenting hjälpte.
Jag undrar ibland om det är efter den händelsen jag aldrig klippt mig kortare än att håret hänger ner på axlarna?

Miltons snöglädje - Min tröst

Första snöfallet gjorde mig euforisk. Plötsligt tyckte jag det var så vackert med en igensnöad Bondegata och jag pulsade i snö hemåt. Euforin varade en och en halv dag. Nu är jag den gamla vanliga snöhataren igen. Broddarna på mina kängor är utslitna. På gatorna ligger något slags brunt pulver som döljer förrädiska isfläckar. Bussarna kommer inte. Tågen ställs in på grund av halka på spåren (!?).
Ja kort sagt är det vedervärdigt vidrigt väder. Och man vet att det kommer att fortsätta...
En försonande sak finns så länge snön är vit: Man kan tumla om med en glad Milton i den!

Jag älskar att se filmen Hobbit en oväntad resa

Redan första gången jag läste Tolkiens  Bilbo – En hobbits äventyr i översättning  av Britt G. Hallqvist.så älskade jag den. Jag har läst den för mig själv, läst den högt för mina barn. Senaste aha-upplevelsen i läsväg var när bror John en kväll på landet läste nyöversättningen Hobbiten eller bort och hem igen som gjordes av Erik Andersson. Verserna tolkas i denna nya översättning just av min bror John.

Det är klart att jag såg filmen Hobbit en oväntad resa så snabbt jag kunde!
Jag tycker den är alldeles underbar, vill bara säga det, skulle kunna se den om och om igen, denna Bilbos (Martin Freeman)  första resa resa med trollkarlen Gandalf (Ian Mc Kellen) och de tretton dvärgarna, ledda av den legendariske krigaren Thorin Ekensköld (Richard Armitage). Målet för deras äventyrliga färd är att återta dvärgarnas rike Erebor från den skräckinjagande draken Smaug.

Den invändning jag alltid har mot Tolkiens böcker är att det  - suck!! - nästan bara är män med. Det är i sanning brödraskap!! Ja det finns ju Galadriel, spelad av Cate Blanchett. Men en Galadriel i denna manliga krigarvärld. Det är synd! Men så är det.
Jag älskar ändå Bilboboken och hela trilogin. De är riktiga omläsningsböcker. Ja och filmer att se om också. Man kan bli en aning trött på alla orcher som ska dödas, men det är bara en kommentar i marginalen. jag längtar redan efter fortsättningen, men får vänta ett år på den, och ett halvår till sedan på att se hur Smaug besegras. Under tiden kan man se bilder på filmens facebooksida.
(Från den tidigare filmtrilogin återfinns även Ian Holm (den äldre Bilbo), Christopher Lee (Saruman), Hugo Weaving (Elrond), Elijah Wood (Frodo) och Andy Serkis (Gollum).)

Julen med glad förväntan och goda släktträffar

Julstämning i mitt hus. Min adventskalender hänger där på min bokhylla och nedräkningen till jul har börjat med ett paket om dagen.

Jag har Norrlandssläkt på besök och vi hade en glad middag här igår med kusiner och barn och tremänningar, en hel kär släktträff. Precis som det var när jag var liten då hela släkten träffades på julen, fastrar, mostrar och kusiner, farfar och farmor.
Jag minns kärlek och glad förväntan från min barndoms jular.
Just nu är släkten på Skansen på julmarknad, 15 000 personer lär komma dit idag för att fira in julen. Jag är hemma och väntar på Milton som ska vara här i dag och i natt.
Åh vad jag älskar att umgås över generationsgränser i  min stora utvidgade kärleksfulla familj.
Det är något jag önskar alla inför julen!

På bilden Milton med tremänning Emil!

Eva i snö med livet framför sig

Jag var flitig igår. Det gick bra att skriva om sommaren när snön piskade utanför caféfönstret!
Det är bra för fantasin med kontraster.
När jag tog bilden till inlägget igår mindes jag en bild av mig införd i Dagbladet i Sundsvall i ett snöoväder någon gång på sextiotalet. Jag letade upp den.
En yngre Eva i snö!
Jag önskar så jag hade fler bilder från min barn och ungdom. Men man tog verkligen inte bilder då på samma sätt som nu.
Här är i alla fall en ung Eva i snö på Köpmangatan i Sundsvall. Med livet framför sig.

Rödblommig i snöstormen

Men det är galet idag  i Stockholm! Snön vräker ner, gatorna är fyllda av drivor, bussarna går inte. Jag strävade hem genom stora snöhögar. Jag borde vara sur och arg men jag skrattade hela vägen hem. Det var riktig snö att gå i, inte stockholmsis och blask. Snö som hemma i Sundsvall. Jag halkade inte nervöst omkring som jag brukar göra på ishala gator i Stockholm. Jag gick med stadiga snösteg och kom hem och såg ut ungefär så här med rinnande maskara och röda kinder. Sedan kastade jag mig i ett doftande hett bad. Nu sitter jag i stora morgonrocken Ellen tog hem från Dubai och bara trivs.
Hur mår du?
Kolla så fint det ser ut i och utanför mitt fönster. och beundra mitt fantastiska Ödesträd. De blommar bara i glada hem sägs det :)
Och kolla hörnet Bondegatan-Södermannagatan.

Inbäddad i snö

Jag känner mig som ett barn i Sundsvall idag när jag pulsar genom snön. Inte helt dum känsla faktiskt mot alla odds. Men på String  hade de försovit sig eller fastnat i snökaos, de hade inte öppnat. Jag vandrade vidare på Bondegatan till Louie Louie, ett väldigt mysigt fik med perfekta platser att kura ihop med sin Mac. Nu sitter vi här, vännen J och jag, med varsin dator och skriver och pratar. Väldigt härligt är det med dessa fria arbetstider på café, så mycket bättre än en fast arbetsplats. Och utanför fönstret faller snön med tjocka vita flingor. Jag får hemkänsla, det är trivsamt. Jag är inbäddad.

Jag längtade efter mina trälaggar och vit snö

Idag såg vi Lilla Anna och Långa farbrorn lille Milton och jag. En väldigt gullig film om vänskap som han älskade. Perfekt för en tvååring.
En del av filmen beskrev hur Anna lärde Långa farbrorn att åka längdskidor. Jag som kommit ut på bloggen som värsta snöhataren fick plötsligt lust att susa fram på mina Edsbynlaggar mellan granar på mjukt rundade spår. Dricka choklad vid en solig laduvägg och ha en apelsin i ryggsäcken. Hela min barndom tillbringade jag på skidor i skogen upp mot Klisstugan i Sallyhill i Sundsvall. Jag kunde spåren i skogen helt perfekt och  vi levde ett fritt liv på våra skidor.
Varför slutade jag älska det?
Jag tänker att avskyn började när det skulle åkas skidor i grupp i skolan. Då blev det prestation, då var man inte en fri, glad, skidåkande tjej utan en liten plutt längst bak i ledet. Plötsligt blev jag rädd för backar och jag avskydde det prestigefyllda gruppåkandet.
Så kan det vara med tankarna efter en liten barnfilm. Snö är vackert när den 'är nyfallen och mjuk och vit. Men stockholmssnön, den är vidrig.

Kalendrar med innehåll och tid att packa dem

Första december och kalendrarna är klara att öppna och avslöja sitt innehåll av godis eller andra överraskningar för mottagaren. Milton har förstås en paketkalender. Min mamma broderade en gång för så länge sedan en tomte och ett ljus och 24 siffror. Vid varje broderad siffra finns en ring, där fäster man paketen.
Milton fick den igår, ni ser den knappt för paketen hänger för. Hans pappa hade den en gång i tiden. Jag gillar sådana traditioner.
Ellen och jag brukar ha en gemensam chokladkalender men i år är jag restriktiv med chokladen så Ellen fick en egen mera "stylish" :) till ytan, men med ätbart innehåll.

Jag tänker att jag har mera tid. Jag minns hur stressad jag brukade vara, allt till tidningen skulle iväg och hinnas med. All julplanering, tomtedräkter, luciaskjortor. Men ändå vilka kära sysslor.
Nu försöker jag njuta av varje sak och minnas att jag nuförtiden hinner andas, att jag inte rusar genom livet utan går mera eftertänksamt.