Sekwa är ett förlag som är riktigt spännande

Det är inte illa att få en bok hemtransporterad från Frankrike. Tack Annika! Idag kom Igelkottens elegans av Muriel Berbery och jag ser så fram emot att läsa den.
Nästa vecka är det ju Bok& Bibliotek i Göteborg. Den monter som står högst på min lista är Sekwa som enligt sin progamförklaring prioriterar "yngre kvinnliga franska författare". Kvinnliga tycker jag är bra - men skrivandet är ålderslöst och det är inte så att äldre franska författare av kvinnligt kön - vad man nu menar med äldre detta hemska ord - är väl representerade när det gäller översättningar. Eller? Det tycker jag är en plump i protokollet i annars förnämligt tänkt förlag.
Nu är jag nyfiken också på deras Den röda soffan. av Michèle Lesbre. Kul att starta ett förlag när man saknar litteratur från Frankrike. Sånt gillar jag! Men tänk om när det gäller ålderskriteriet. Kvinnlig räcker.

Alla hjälps åt att bära ombord soporna - var och en efter förmåga

En sak jag gillar med vår ö är att vi hjälps åt. Som igår när sopbåten kom igår. Det är sjukt mycket prylar som ska kastas. hela bryggan och vägen upp är fylld av gamla uttjänta möbler, ruggiga madrasser, svarta sopsäckar med oidentifierbart innehåll, mystiska maskiner. Det finns allt och hela öbefolkningen strömmar till när båten kommer. Det är rena folkfesten. Alla bär. Man tar inte sin lilla pinal eller sin egen sopsäck utan man hugger i där man orkar. De som är starkast hugger i med det som är tungt, vi andra bidrar med det vi orkar. Ung som gammal, man som kvinna. Det är fint. Av var och en efter förmåga liksom. För det gemensammas bästa.

Nu ska jag också starta ett förenkla-livet-projekt

Min kära Kerstin pratar så klokt om förenkla-livet-projekt. Själv har hon övergett Stockholm och flyttat upp till ett litet hus i Offerdal. Se hennes kommentar på mitt förra inlägg. Jag tror att jag precis som Kerstin håller på just med att förenkla livet. Gör ni det? Inte äga så många saker. Tomma ytor. Idag rev jag en hel bokhyllevägg och nu ska Nationalencylopedin ner i källaren. Jag plockar och plockar för att det ska bli rent och tomt och försöker lyssna på sonen som säger: Du har så fina saker, mamma, men måste allt stå framme samtidigt?
Just nu är det möblering, skapa ett harmoniskt hem för arbete och vila och lite fest emellanåt. Jag stuvar och och städar och kastar. Måste sortera böcker. Måste inte ha lakan för en trebarnsfamilj och handdukar likaså.
Men så är det det där med de svarta tröjorna, koftorna, klänningarna, skorna... kanske en vacker dag så kommer jag dit också i min förenklalivet-strävan?

Överger den röriga lägenheten för afrikansk dans

Snälla sonen kom och hjälpte mig packa ihop möbler, flytta tunga madrasser och förbereda flytten mellan sovrum och arbetsrum. Jag är så tacksam för det. Det han lätt svingar iväg orkar jag inte lyfta. Nu är min lägenhet ett kaos av nedtagna bokhyllor, konstiga klädhögar, möbler som inte hittat sin plats. Jag flyttar och flyttar på saker, packar och funderar. Men nu tänker jag rymma från denna kaosvärld. Idag har vi anmält oss till ett pass i afrikansk dans på Friskis och Svettis. Det kanske inte alls passar mig men man måste ju testa och det är helt säkert befriande. Jag menar stressbefriande för nu blir jag stressad när jag vadar omkring i prylar som inte hittar sin plats. Mot Skrapan i stället, till afrikansk dans.

Tack för stödet alla ni kloka!

Det är mitt i natten och jag sover ensam i ett litet hus på en ö. Jag är på besök hos gamla vänner och vi har pratat tills timmen blev sen. En sekund fegade jag "Jag sover nog på soffan i vardagsrummet", sa jag med tillkämpat ljus röst. Sedan ångrade jag mig och sa med min vanliga röst: "Eller förresten, Calles hus blir bra." Jag övervann mig själv helt enkelt och nu sitter jag här med min lila mac i värmen i ett fint litet hus.
Jag ville bara säga godnatt och tacka för stöd jag får på min blogg från er kloka kärleksfulla människor som vänligt och bestämt och med med förståelse uppmanar mig att ta itu med mina fobier i stället för att ge efter för dem.
God natt där ute!

De tjocka uppslagsverken som tar sådan plats i mina hyllor - vad ska jag göra med dem?

När Nationalencyklopedin kom med alla sina tjocka band köpte jag dem förstås. Ville att barnen skule ha ordentliga uppslagsverk och det var nog bra, men vad gör jag med dessa hyllmetrar idag? Jag tittar aldrig i dem och de tar upp en väldig plats. Hur gör ni? När jag vill veta något nu kollar jag på nätet, googlar, letar och finner. Sällan slår jag i de tjocka böckerna. Så nu funderar jag på vad som ska bli dessa bands öde? Hamnar de i källaren? Vill mina barn ha dem?

Jag minns dig Victor Jara... te recuerdo - och vi döpte vår dotter efter din sång

Gång på gång kommer den chilenske sångaren Victor Jara i mina tankar dessa dagar, underliga sammanträffande gör att hans namn nämns. Jag älskade att lyssna till hans vackra politiska solidariska sånger, då för länge sen på 70-talet. Jag kan gråta än när jag tänker hur militärjuntans bödel torterade och dödade honom på den Stadion som nu bär hans namn, Stadio Victor Jara i Santiago. Kort efter den USA-stödda kuppen 11 september 1973 arresterades han, torterades och slutligen skjöts han till döds och hans döda kropp kastades ut på gatan.

Det var min vän Javier som själv kommer från Chile som talade om honom häromdagen.
Sedan skrev jag ett blogginlägg om en helt annan junta och bloggkompisen Victor Estby passade påpassligt på att berätta att han faktiskt är döpt efter just denne fantastiske sångare.
Så märkligt: Min dotter Elin har som mellannamn Amanda. Det är ett vackert namn och Victor Jara sjunger så hjärtslitande vackert och vemodigt: Te recuerdo Amanda... jag minns dig Amanda.. så vi ville ge henne det namnet, hennes far och jag som tillsammans lyssnade på Victor Jara.

Juntan ger Nobelpriset till Joyce Carol Oates

Jag kom hem från en pratglad Juntaträff. Enda problemet är väl att alla är så pratglada och associationssnabba att inget samtal avslutas. Det är visserligen en syjunta men det finns inte bara en röd tråd utan i stället en enda härva av tankar och idéer. Det är mycket som ska ventileras efter sommaruppehållet. Om livets trivialiteter pratar vi inte så mycket, ovanligt lite för en junta kanske. Mest om politiken /bekymmersam/ och en hel del om läsande. Vi var väldigt eniga om att nästa Nobelpris ska gå till Joyce Carol Oates.

Jag kanske var alltför glad och upplivad när jag kom hem för nu kan jag inte sova. Varm mjölk med honung och en dutt kanellikör hjälpte inte. Inte spikmattan heller. Tankarna bara snurrar och jag vill att det ska vara morgon. Min lilla varma sängkompis Mac surrar mjukt i mitt knä, dags att sova blinkar batteriet. Okej, ett till försök. Fungerar det inte stiger jag upp och frostar av frysen.

Om du vill skriva så skriv NU - vem vet om det finns ett SEN

Jag har så många vänner med drömmar om skrivande och de har så många hinder att redovisa. Sen ska jag skriva, säger de. När jag får ett annat jobb, när barnen blir större, när jag blir av med den här hopplösa mannen som tar all min kraft, när jag inte är så trött eller när jag pensionerar mig. När livet blir lugnare. Som om det någonsin blir det! Sen - vilket hopplöst ord! När den dagen kommer kanske dina drömmar är kvävda, de har dött av syrebrist.

Jag säger att det där är livslögner och undanflykter. Vill du skriva, känner du ett tvingande behov av att göra det, då skriver du. Många av mina böcker skrev jag när livet var tufft, barnen var små, deras far ständigt undflyende, jag hade heltidsjobb. Men jag kunde inte låta bli. Det var inte för att jag var duktig. Det var för att jag måste. Jag skapade mina världar, skrev tidigt på morgonen, närhelst jag fick en stund över.

Så om du drömmer om att skriva: Gör det. Sätt ord på din dröm. Skriv. Det kanske inte finns något sen.

Jag har ett nytt arbetsrum med ny utsikt

Jag ser på världen ur en ny vinkel. Mannen med starka armar hjälpte mig flytta faster Elsas skrivbord till sovrummet. Det skrivbord som en gång stod i hennes hus på Hovid, sågverket där min pappa föddes, på Alnön. Ett damskrivbord, kallade min mamma det. Det är ett skrivbord att sitta vid och skriva för hand. Att begrunda tillvaron, skriva brev och anteckna i sin dagbok. Det är inte ett datorbord, med sitt fina trä och sina små lådor och det vackra bakstycket som inte ska döljas av sladdar.
Jag glömde be om hjälp med skrivbordet, det moderna IKEA PS-bordet, jag arbetar vid. Så det baxade jag själv in till mitt nya arbetsrum, rev en bokhylla på vägen och konstaterade att bordet är lite för stort för den plats jag tänkte. Men nu står det där. Jag lyckades förflytta hela datorutrustningen och hitta omkopplingsdosan i skåpet i hallen också, inget märkvärdigt, men varje sån praktisk sak känns som en seger för mig. Kan-själv-syndromet ni vet.
Nu återstår att flytta sängarna, det är nästa projekt. Och köpa en liten bäddbar soffa-säng till arbetsrummet som också får bli Ellens egen vrå när hon mellanlandar hos mig, alltid intensivt efterlängtad.
Igår orkade jag skriva igen, det kändes bra.

Jag flyttar alltså skriver jag inte

Jag har utvecklat en enorm förmåga att flytta möbler genom att lägga mattor och handdukar under och dra. Man måste vara uppfinningsrik när man är ensam och inte så stark. OBS jag skriver inte att jag är svag, jag är bara inte så stark! Men nu har jag nått en gräns i lägenheten då det inte funkar. Skrivbord ska flyttas, sängar likaså, bokhyllor ska upp på väggen och en soffa upp ur källaren. Jag önskar att jag vore stark, stark.
Men det blir nog bra. Fast just nu undrar jag om flyttningen bara är procrastination - i stället för att skriva så byter jag skrivhörn, sovplats, bokhyllor. För då kan jag ju inte skriva, när det är så rörigt, för att jag flyttar runt allting. Snart - hoppas jag - kommer någon starkare än jag och hjälper mig flytta. Man kan inte dra upp en soffa ur källaren på en matta, liksom...

Men två sidor blev det i alla fall i morse, bara sådär

Nä, Friskis och Svettis blir nog inget Friskis och Själis som jag hoppades

Jag måste hitta ett nytt ställe att yoga på. I våras tyckte jag att det var okej med Friskis och Svettis yogapass. De lovade dessutom utveckling, många fler pass. Några av ledarna var riktigt bra. Men nu när hösten är här är det ganska få, snabbt fullbokade pass. Och de vi varit på hittills är så mycket sämre än i våras. Det är som om de gymnastikanpassar yogan, det har inte varit några andningsövningar och hur kan man ha yogapass utan att tala om andning? Avslappningen som i våras var bra guidad avslappning inskränker sig nu till lite stretch.
Nä... det är som om dom tappade sugen. Vill jag gympa så går jag på sådana pass. Det här känns inte alls som genomarbetade yogapass längre.
Dessutom är ju filosofin på Friskis sån att man inte får någon respons av ledarna, de gör övningarna, vi gör efter. I stället för att de inte skulle göra varenda solhälsning utan gå runt och korrigera åtminstone de värsta misstagen.
Jag är rejält besviken, jag som trodde att Friskis och Svettis satsade på att bli Friskis och Själis också. Men jag får väl testa några pass till innan jag avger slutomdöme!
Jag tar gärna emot tips på bra yoga i Stockholm, helst på söder!

Att åka eller inte åka till Bok och Bibliotek, det är frågan

Att åka eller inte åka till Bok&Bibliotek, det är frågan. Många av mina författarkompisar verkar backa i år, det blir dyrt med tåg och hotell om man inte har något inbokat uppdrag. Annica och jag ska ha ett litet framträdande på Författarförbundets scen på söndag eftermiddag /ungefär när alla är på väg hem, hoppas några stannar kvar!/ och vi ska prata om vänskap på Nallescenen på söndag eftermiddag.
Jag har varit många gånger på Bok&Bibliotek i olika roller. Det var faktiskt där, i början av nittiotalet, som Annica och jag efter en glad mingelkväll enades om att byta sida. Vi hade sprungit runt på presskonferenser, intervjuat författare... ja allt som hör journalistiken till. Men där och då bestämde vi oss:
Det är författare vi ska vara!
Vi åkte hem och meddelade Maria den glada nyheten, hon var barnledig då och hon sa JA! förstås. Sedan dess har vi arbetat intensivt med vårt författande.
Vi blev kritiserade på vår arbetsplats för att vi åkte till de första bokmässorna. Det brydde vi oss inte om. På en överläggning blev vi åthutade av Kulturombudsmannen: "Bok och bibliotek är ett kommersiellt jippo där ABF inte ska deltaga!" meddelade han oss. Så fel han hade!

Mumin tröst mot mörkret

För några år sedan konstaterade en läkare att jag led av en slags årstidsbetingad mörkerdepression, den yttrade sig i att jag blev trött när det blev mörkt och att jag dessutom blev godisssugen. Diagnosen berättigade mig till rätten att i två veckor sitta i ljuslampans sken i ett vitt rum, iförd en vit kåpa i två timmar varje morgon. Jag kan säga att det berättigade läkaren att ta ut en massa pengar efter de lättvindiga diagnoserna han ställde.
Det satt andra människor där också och tack och lov var det förbjudet att prata för annars hade det blivit sjukdomssnack, tendenserna fanns, men då kunde man vänligt hänvisa till tystnadsregeln. Man skulle inte läsa heller för man skulle inte titta ner utan ta in ljuset. I stället lyssnade jag på en radda Muminböcker i mina hörlurar - åh vad jag älskar Mumin och vad härligt det var att höra en långsam uppläsning eftersom jag alltid läser för fort. Mumin är alltid en tröst mot mörker.
Var ljusterapin bra då? Ja jag tycker det, det var som att bada i ljus och jag kände mig pigg. Jag vet att vännen Maria nu snart tar fram sin ljuslampa. Kanske borde skaffa en?
Snart öppnar nog också Iglo Ljuskafé vid Hornstull.

För elva år sedan föddes en fin liten Erling

Jag var i Paris för elva år sedan och skrev på den bok som skulle bli Mopedsommar. Jag hade alltid vetat att jag skulle skriva om just den sommaren, vi skulle börja sjuan och jag kände mig så vuxen. På bänken nere vid busshållplatsen satt vi, Maggis och jag, och väntade på mopedkillarna. Jag minns den sommaren så väl. En pirrande föraning om vad vuxenlivet skulle bli.
Allt det tänkte jag på i Paris när jag bodde på Centre Culturel Suédois, det fina svenska kulturhuset. Elin var med mig och vi satt och skrev på dagarna. En kväll såg vi Greven av Monte Cristo i teverummet i källaren med Gerard Depardieu. När vi kom upp hade vi fått ett meddelande: Min brorson Erling hade anlänt till världen, pytteliten, många veckor för tidigt.
Idag är Erling en underbar kille på elva år, lika klok som hans pappa var i hans ålder. Ikväll har vi firat hans födelsedag.

Att äta med händerna och att sprita dem

På mina författarresor till Indien var handspritandet nästan en ritual. Min dotter hade varit på filmininspelning i Indien en månad och ingen i teamet blev sjuk. På grund av handspriten, sa hon. Ingen blev sjuk på min författarresa runt om i södra Indien heller, trots att vi åkte runt i buss och oavbrutet hälsade på massor av glada människor som ville ta oss i hand. Men vi spritade på, ordentligt, utvärtes. Det var som en liten ritual före varje måltid och i en massa andra sammanhang, en hel liten trupp av svenska författare lyfte upp sina handspritflaskor och satte igång med spritandet.
Eftersom vi var i Indien åt vi sen med stort välbehag upp vår mat med händerna. Zac O´Yeah instruerade oss hur vi skulle äta med höger hand och svepa in maten i bröd, bestick använde vi inte.
Vi blev så vana vid det efter några veckors resa att vi inte tänkte på det. På författarkonferensen i Bangalore som vi sedan kom till upptäckte vi hur en del av de andra svenska deltagarna med fasa tittade på vårt bordskick. Som var hur prydligt som helst, men vi tog seden dit vi kommit och åt med våra renspritade händer. En dag hörde jag en representant för vårt svenska författarförbund titta på oss och viska, lite för högt, till några nyanlända svenskar som åt med bestick: "Man skäms ju!"
Vi skämdes inte. Indisk mat är godast om man äter med händerna utan bestick.
Handpritflaskan har jag plockat fram ur skåpet igen, förresten. Bra att ha i influensatider!

Det var tyst och svart och jag var ensam

Natten var så svart så svart och det lyste inte i ett enda hus omkring mig på ön. Månen hängde som en stor gul lampa på himlavalvet när Annica och hennes familj vandrade iväg igår kväll. Sen var jag ensam. Och det var tyst. Och svart. Jag trivs inte med det. Jag önskar att jag kunde säga att jag njöt av mörkret, att jag satte mig nere på bryggan och såg ut över det svarta vattnet och tänkte djupa tankar. I stället kröp jag ner i min säng under dubbla täcken med macen som liten värmekudde och livlina i knät och längtade tills det skulle bli morgon.
Jag avskyr denna otrygghet i mig. Varför blir jag så orationellt rädd? Det går säkert tillbaka till tiden på Alnön när jag såg hur rädd mamma var för mörkret på kvällarna, hon sa det inte, hon låtsades vara orädd men jag såg hur rädd hon var.
Jag tycker inte om när jag låter sådana krafter som mörkerrädsla ta över mitt sinne, det är ett svaghetstecken och det hindrar och blockerar härliga upplevelser. Jag jobbar på att komma över det. Några tips?

Det syntes inte utanpå hur livrädd jag var inuti

Lena Cronqvist berättar i en intervju att hon var knäpptyst som ung, att måla var hennes sätt att uttrycka sig för att slippa prata. Min bild av mig själv som mycket ung, nyss anländ till Stockholm, var att jag var tyst och livrädd.

Allt var så annorlunda och så mycket snabbare. Jag hamnade också i en intellektuell miljö där de andra var äldre än jag, det förstärkte min rädsla. Men det syntes inte utanpå att jag var fröken Livrädd.
En gång var vi på fest, min kille och jag. Alla pratade världsvant om saker jag inte kände till och jag kände mig totalt osynlig, kom liksom inte in i samtalet. Men jag var inte så osynlig som jag trodde. Några män pratade med mig, jag uppfattade mest att de försökte vara snälla.
Så såg inte andra det. En då känd journalist och författare väste i mitt öra. "Du ska inte tro att du alltid kommer att vara yngst och sötast på alla fester, du får nog lära dig att prata du också."
Jag förstod inte vad hon menade. Men jag förstod att hon var elak. Orden gick som en tagg in i mig. Så olika kan man uppfattas, hon såg en ung tjej som inte behövde anstränga sig för att få uppmärksamhet. Men hon såg inte hur mitt hjärta bultade av rädsla och hur obetydlig och ensam jag kände mig. De orden har jag aldrig glömt. och inte insikten heller om att det verkligen inte syns utanpå hur man känner inuti.

Dags att krypa in i biografens mörker

Ang Lees filmspråk tycker jag om. Hans filmer är sinsemellan så olika men alltid vackra och berörande där de rör sig över lika genrer, tider och världsdelar. Jag är svag för genreöverskridande konstnärer. Snart ska jag se Taking Woodstock, hans senaste film.
Ikväll såg jag Brokeback Mountain på teve. Jag gillade den inte när jag såg den första gången. Möjligtvis var jag för upptagen av den person jag såg filmen med så att jag inte riktigt uppfattade hur bra den är. Ikväll såg jag om denna kärleksfilm. Den är fin.
Jag har varit så bio-lat ett tag. Nu kommer hösten och lusten att krypa in i biografens mörker. Taking Woodstock vill jag se. Och filmen om Coco Chanel som snart har premiär.

Indisk kultur, musik och mat

För trött att läsa men glad. Jag har tillbringat kvällen på Shanti, en av Stockholms bästa indiska restauranger. Jag var på nya Shanti på Södermalmsallén. Ikväll var det två indiska kvinnor som spelade vilsam musik från Kolkata. Shantis ägare Nahid Hassan sjöng sånger med texter av Tagore - väldigt fint! Dessutom bjöd han på indiska smårätter. Kanske är det inledningen till kulturkvällar på Shanti där svensk och indisk folklig kultur möts? Jag hoppas på det.

Jag bläddrade där i en ny kokbok om indisk mat från Bilda förlag och fick lust att äta indisk mat igen, kanske laga till och med? Jag har en kokbok från Kolkata just som jag fick av min goda vän Moushumi Bhowmik som är både författare och musiker. Dessutom outgrundligt vacker, se själva på bilden jag tog i Goa häromåret!

Konserter med både Ane Brun och Anna Ternheim

Det är är underbart! Jag sitter med bokningar till konserter med två av mina absoluta favoriter: Anna Ternheim som har konsert på Södra teatern i november och Ane Brun på Cirkus i oktober. När jag varit på Madonnakonserten så kände jag att nästa konsert måste bli med någon av dem. Nu har jag knipit biljetter till bådas Stockholmsuppträdanden. Gissa om jag är glad!

Tillit är ett fint ord - jag skulle gärna dela ett löfte om tillit igen, trots allt

Tillit är ett av de finaste ord jag vet. Min uppväxt var fylld av tillit. Jag menar med det att jag kände mig totalt trygg i min familj, jag var älskad för den jag var och jag kände mig tillitsfull. Jag gick ut i livet med denna syn på tillvaron och jag tror aldrig det går över.
Kalla mig naiv - det kanske är en sida av tilliten. Jag vill så gärna tro människor om gott och även om livet ibland fällt mig till marken så tror jag att det är min barndoms grundtillit som gör att jag orkar resa mig igen.
Jag har gått in i förhållanden med en bergfast tro på att löftena om tillit och trohet gällde, eftersom vi lovat det. Men så enkelt är inte livet. Det gör fruktansvärt ont att förlora tilliten till den man älskar. Att inse att verkligheten inte var så som man trodde, att förstå att det jag trodde var tillit och gemenskap dolde de mest fruktansvärda lögner och djupaste svek.
Det är svårt och det gör ont. Ändå är jag inte desillusionerad. Ändå tror jag på ett förhållande där tillit finns. Det gäller bara att hitta den rätte, någon jag kan lita på som litar på mig.
Jag skulle gärna ge ett löfte om tillit igen - trots allt - om jag bara hittade någon jag ville dela det löftet med. Men vem vet...

Läs mer om Smultron och svek

Nu finns Smultron och svek att köpa igen på nätet via Adlibris. Mer om Bärböckerna och nya recept finner ni på vår nya blogg

http://annicaoeva.blogspot.com

Dessutom finns en fin presentation av bärböckerna om ni går in på Adlibris

www.adlibris.com/lastella

Jag rodnar när jag hittar alla mina ursäkter för att skjuta upp saker

Nu har livet i stan börjat. Igår var det ett långt yogapass på Skrapan. Kroppen protesterade, men själen mådde bra. Sedan gick vi till Nem Nem Quan, min favoritvietnames på Åsögatan och åt Banh Xeo och diverse andra goda vietnamesiska rätter. En liten tröst att det finns vietnamesisk mat i alla fall när jag egentligen vill vara med Ellen i Vietnam.
Idag har jag köpt praktiska lådor för diverse papper, nyttiga anteckningsblock, tidskriftssamlare, allt sådant som man tror ska ge ens liv ordning och innehåll. Jag har med andra ord ägnat dagen åt att undvika att skriva medan jag sagt till mig själv att allt detta gör jag för att verkligen komma igång med skrivandet.
Jag har för övrigt nu börjat prenumerera på e-brev från Procrastinating Writers - jag rodnar när jag läser breven därifrån och hittar alla mina ursäkter för att skjuta upp saker jag borde göra.

När jag deltog i en makaber scen vid filminspelning

Maria och jag staterade en iskall dag i en teveserie om Krugerkraschen. Vi var, iförda svarta kläder, hatt och slöjor med mera, med vid en begravning. När inspelningen var över (och Maria nästan förfrusit sina fötter) sa inspelningsledaren: "Ta blommor om ni vill, det är ju synd om de bara ska frysa bort."
Graven var fylld av vackra blommor för inspelningen. Det var Ellens födelsedag så tillsammans med en del andra staister kastade jag mig glatt fram och skördade en hel stor bukett. Maria satt inne i bussen och värmde fötterna och hon säger att det var en helt morbid scen som borde ha filmats när alla vi "begravningsgäster" kastade oss fram och plundrade "graven" på alla vackra blommor. Ellen blev glad över den överdådigt vackra buketten.
I bussen in till stan fick vi hamburgare och varma drycker. Jag minns vid ett rödljus när bussen stannade och häpna människor såg in på oss tungt begravningsklädda men gapskrattande och glupskt vrålätande människor i bussen. Undrar vad de tänkte. Saker är inte alltid vad de synes vara.