Vad är viktigast - minnen eller drömmar?

Sommarblommor men ingen liljekonvalj

När jag skulle se Nyheterna på TV i morse hamnade jag några sekunder i en såpa. En av skådespelarna tittade allvarligt in i rutan och undrade:  Är det ett medelålderstecken när minnena blir viktigare än drömmarna?
Sedan knäppte jag över till Nyheterna men citatet följde mig genom dagen. En dag då jag började gå på en föreläsningsserie om just Minnet. Så oerhört intressant.
Visste ni att när man testade 70-80-åringar och först sa ordet liljekonvalj eller visade en bild av en liljekonvalj och bad dem berätta alla minnen de har av liljekonvaljer så var det främst minnen från åldern 15-25 som dök upp. Nästan inga barnminnen.
Men när de fick känna doften av liljekonvalj handlade de flesta av minnena om barndomen, 4-5-åråldern. Dessutom väldigt emotionella minnen.
Visst är det intressant?
Jag ska lyssna på föreläsningar hela hösten, det blir spännande.

Hur är det då, med mina drömmar och minnen ...
Ja, minnena blir allt viktigare, jag ser mycket tillbaka och minns.
Visst har jag många drömmar också. Men andra drömmar än förr. Drömmar kring mitt eget skrivande har jag så klart nu också,  men inga drömmar om någon ny stor passion.
Mera drömmar om att verkligen få leva och vara frisk och följa mina barn och barnbarn genom livet.

Smartphones och paddor invaderar våra liv - begränsad skärmtid ger utvidgad tanketid

Jag minns  när mina barn var små hur jag blev utskälld av en granne för att barnen tittat på en videofilm inne hos oss. Jag kände det som om det var ett allvarligt brott jag begått.

Jag minns  hur vi i Kvinnoförbundets barnkulturprogram skrev att man adrig skulle låta teven vara barnvakt.

Om man somnat in då i åttiotalets början och vaknat nu skulle man trott att världen blivit en galen plats. Ingen talar med någon i tunnelbanan, läser sällan. Tittar bara ner i smartphones eller paddor, ofta på egna bilder, inne i en egen värld. Ja, jag är inte ett dugg bättre.

Jag läste om hur Steve Jobs inte lät sina  barn använda ipad.  Jag vet att man som vuxen och ansvarig för barn ibland grips av lättja, när barnen fick se teve eller video, när jag inte orkade hålla emot ibland var det så. Men då hade jag ändå kontroll.
Nu är det  läskigt. Små små barn hanterar paddor. Större barn är intensivt upptagna av dem. Jag ser hur vi vuxna är dåliga förebilder. Mobilerna ligger på bordet under måltider, vi tar emot mess, vi tar emot samtal även när vi är mitt uppe i socialt umgänge. Det är ju avskyvärt.

Mobilen är helig, vi är slavar under dess budskap och signal.

Jag tror vi måste tänka om. Ha begränsad skärmtid inte bara för barn utan också för oss själva. Se på varandra i stället för på bilder av oss själva. Prata med varandra!

http://www.nytimes.com/2014/09/11/fashion/steve-jobs-apple-was-a-low-tech-parent.html?_r=1

V som i viktig vuxen i Babel och B som i bortglömt barn i Babel

Idag är det söndag och Babel. Gillar att se Babel även om jag kan irritera mig på att det ofta är väldigt kulturelitintrovert och gullegull bland folk som umgås i samma kretsar hela tiden. Men Jessica Gedin är en intresserad intervjuare och en får väl bara inse att Babel är ett smalt program.

Men jag undrar om det är idag de tänker lansera nyheten att de ska göra ett Barn-Babel en gång i veckan också i veckan  och seriöst behandla barn- och ungdomslitteratur? 

Det är en skandal att det inte finns ett sådant piggt och påkostat program om barn- och ungdomslitteratur utan att de böckerna i stället behandlas så styvmoderligt.
Finns knappt i TVs bevakning.
Ofta glömmer man ju till och med att redovisa vilka barn och ungdomsböcker som nomineras till August. Eller så kommer de i en bisats bakom de VIKTIGA böckerna. Vuxenböckerna, som vi säger, vi som skriver för barn och ungdomar.

V som i viktig vuxen i Babel
B som i bortglömt barn i Babel.

Bra böcker att somna gott till sedan man läst dem, gärna högt och tillsammans

- Ossian, ropviskade Samuel. Det är en tant i trädet. Jag lovar. En med paraply ...
När nannyn Petronella kommer till familjen börjar märkliga saker att hända.

Krimromaner är bra verklighetsflykt för mig, men efter en fasaväckande dröm för ett tag sedan klarar jag bara snälla böcker på kvällskvisten. Böcker att somna gott till sedan man läst dem. Inget är bättre då än bra böcker skrivna för barn och unga. Ni missar mycket fint om ni inte läser den litteraturen för att era barn gått och blivit större och läser på egen hand.

En av min favoriter är Ylva Karlsson som debuterade som väldigt ung och sedan skriver utmärkt fina böcker för barn och ungdomar, i olika genrer, alltid lika genomarbetade och välskrivna. Hon vann en August häromåret  tillsammans med Katarina Kuick med Skriv om och om igen.

Hon har skrivit en förunderligt fin bok som ingår i Mary Poppinstraditionen med fantastiska nannies men med en nutida handling. Här är det Samuel och hans bror Ossian som skildras. De har intensivt arbetade föräldrar som aldrig har tid att vara med dem. Mobilen, jobbet, datorn kommer före de längtande barnen som bara vill bli sedda av sina föräldrar, som helst säkert älskar dem, men bara inte har tid.

I stället har de den magiska fantastiska  finurliga nannyn Petronella. Första boken kom 2012 på fina Hippo förlag, Ossians ovanliga nanny.
2013 kom Samuels sällsamma kalender och det är en utmärkt bok att läsa högt, ett kapitel varje kväll, i december.
Kanske i samband med lucköppning? Risken finns förstås att barnen (och du) längtar ihjäl er efter just en sådan här kalender. Men ta risken!

Ser du på TV? Vilka program följer du?

Vad ser du på TV?
Vilka serier eller program följer du?
Jag har ganska många ensamma kvällar, ibland sitter jag bara och läser, skriver lite. Ibland blir det TV.

Babel ser jag men jag efterlyser intensivt ett Barn-Babel - barn och ungdomsböcker är helt bortglömda.

Nu går fjärde säsongen av Homeland. De första omgångarna var så spännande - nu vet jag inte vad som hänt med serien. Manuset är så tunt så tunt, så utdraget. Jag vill inte förstöra för den som inte sett serien än - men besviken är jag.

Downton Abbey på lördagar - det är som en gosig snuttefilt. Jag blir fridfull av att se detta drama i engelsk slottsmiljö. Innan jag ser Downton ser jag underbara Så mycket bättre. Denna ljuvliga Amanda Jensen!

Skavlan skippar jag helt, han gjorde bra intervjuer en gång, gjorde han inte det? Nu är frågorna mest hopplösa. Hörde t ex intervjun med vår finansminister Magdalena - så föga genomtänkta frågor, rent ut sagt usla!

En lovordad serie som bara gör mig sorgsen är Girls. Jag blir alldeles betryckt av det liv som skildras.

Jag kan inte låta bli att se Bonde söker fru. Det mesta i TV är så genomtänkt, tevevana människor, allt sitter som det ska, smink, kläder och repliker. I Bonde söker fru är det männsikor som är som folk är mest. Jag fattar inte att någon utsätter sig för detta. Men uppenbarligen är längtan efter kärlek större än blygheten.

Nyheter ser jag så klart, i TV1 eller 2 för att slippa reklam. Och en massa annat ...

Nu undrar jag: Vad ser du?

"Jag blir en bubbla" får det att bubbla i oss av skratt och frågor

En alldeles häpnadsväckande bilderbok som får det att bubbla av skratt och tankar i mig när jag läser den för fyraåringen som också han skrattar och häpnar. Vi läser, ser på varandra och skrattar.

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn av Malin Axelsson, i förunderliga lekfulla poetiska texter som gör att man skrattar och undrar och läser. Och Klara Perssons lekfyllda naivistiska bilder, mycket att titta på, mycket att prata om.

Den är nominerad till Augustpriset 2014  och jag håller en tumme för den!

Don´t just do something, sit there!

Det är kväll, stillsam kväll. Vi har läst saga och spelat lite på min pad. Den lille somnade gott.  Jag tänkte att jag skulle skriva eller läsa, men är lite vankelmodig. Vet inte riktigt vad jag vill. Jag bestämmer mig för att helt enkelt inte göra någonting utan bara vara i denna stilla kvällsstund.
På min kudde snusar och sover en liten människa. Vi har skrivit in våra planer för morgondagen i en bok. Vi brukar göra så.

Jag säger till mig själv: Lugn Eva. Ingen kräver att du ska göra något. Kan du inte själv försöka lägga dina eviga krav på dig själv på hyllan. Du behöver inte skriva något just nu, inte läsa heller, inte städa, inte svara på mail. Du behöver faktiskt inte ens tänka.
Dra nu ett djupt andetag. Ett andetag av lycka för att en liten älskad människa är hos dig.

Tänk på vad det stod i din kalender för många år sedan, vänd på begreppen: Don´t just do something, sit there!

En djupdykning i familjeminnen

Den här bilden av min pappas familj togs på Seskarö1913. Pappa Gösta är den lille i knäet på min farfar Axel.

Vilken fantastisk dag vi hade igår. Min kusin Arne hade hittat nya familjebilder och familjehistorik. Vi satt hos mig en hel dag, Arne, bror John och jag och fördjupade oss i släkthistoria.
Nya fakta om hur släkten på pappas sida utvandrade från Värmland till sågverksdistrikten i Medelpad, hur farfar sedan flyttade runt på sågverken från Västervik till Seskarö innan familjen kom tillbaka till Sundsvall igen. Bilden ovan har jag aldrig sett tidigare.
Vi var rörda och omskakade och fyllda av minnen. Jag fick till exempel för första gången se en film från min studentdag som Arnes pappa tagit. Jag fick lyssna till sången Arnes pappa Manfred skrev till min mamma Gulli på hennes födelsedag 1940: "väl vet jag nog, att hyllningen, den djupaste och största, den bringas kan av endast en och dennes namn är Gösta". De älskade varandra genom hela livet mina föräldrar.
Jag fick se mina unga vackra älskade föräldrar, sedan länge döda,vandra omkring alldeles levande på film. Då grät jag.

Jag bryr mig inte ett dugg om vem som tror sig vara Hugo Rask

Ett långt tag har det skvallrats om att Hugo Rask i Lena Anderssons bok egentligen är Roy Andersson. Vaddå är? Han är kanske en förlaga till en litterär gestalt. Men när jag läser hennes bok vill jag varken tänka mig Lena eller Roy i de gestalter som skildras. Så platt det blir. Litteraturen goes Hänt i veckan eller?
Ska nu alla redaktörer slita sitt hår innan de får mannen, den gifte, i hennes nästa roman att erkänna att jo det är han.
Ska Lena och Roy fösas samman i tevesofforna för att prata ut?
Tröttsamt!

Resa bort med manuset Hitta Hem

Snart ska jag åka till en romanverkstad i Las Palmas på Gran Canaria som jag anmälde mig till i somras. En sån där sommarkväll då jag surfade omkring och fastnade och tänkte: Jag ska åka! Anmälde mig innan jag hann räkna de fattiga slantarna. Anmälde mig innan jag ens hann ställa mig några frågor eller  tveka.
Hallå Eva ... det var ju just sådana här snabba beslut du längtade efter att ta när du var anställd och uppbunden av alla krav. Klart du ska slå till, sa jag till mig då.

I slutet av månaden är det dags. Med medföljer ett manus jag inte riktigt fått ordning på. Jag har skrivit om. Många gånger. Har ändrat från nutid till dåtid, från jagform till tredje person, har ändrat namn. Men ändå är grundstoffet detsamma och något är det som inte lossnar.
Kanske ligger händelser i boken för nära mig själv.

Men nu ska jag läsa och tänka och tanka intryck och skriva med god hjälp av kursledare Ann och skrivglada kurskamrater.
Tänk om det inte är varmt och sol, jag flyr ju lite novembermörkret? Då får jag helt enkelt arbeta ännu flitigare! Bild från solen i favoritlandet. Vietnam. Så soligt vill jag det ska vara.

Är samtalen glesare i bloggvärlden, tystnar många?

Jag funderar på bloggandet. Det känns som många av mina vänner skriver alltmer sällan och flera har slutat. För att de känner att formen just nu inte passar dem. Det respekterar jag, så klart, men det är tråkigt när kloka röster tystnar i bloggvärlden.

Har jag rätt i min känsla tycker ni? Har det blivit tystare, är kommentarerna kortare och färre, har samtalen glesnat?

Varför? Tar Twitter och Instagram, kortare kommentarer och bilder, över?

Silverpojken - suveränt skriven spänningsbok för barn,

Suveränt spännande barnbok

Jag hade svårt att sova i natt. Min yngsta steg på ett plan i London igår kväll och färdades hela natten mot Etiopien för att så småningom landa i Kampala i Uganda och arbeta där i två veckor. Jag är van vid att hon reser runt i världen, ändå är jag alltid pirrig. Det var skönt att hon nyss ringde från Etiopien.
Så märkligt det är förresten med hur man kan ha kontakt nu.
När jag var ung och reste till Frankrike fick mina föräldrar nöja sig med några vykort på en månad, att ringa var det inte frågan om. Jag kan bara ana hur oroliga de var ibland, men samtidigt så tillitsfulla, det har jag nog burit med mig. De bara litade på att jag skulle klara mig - och så känner jag också inför mina barns resor. Men samtidigt är världen grymmare och farligare än under mina resor med helt andra hot om sjukdom och terror.

När jag inte sover läser jag. I natt den perfekta sträckläsningsboken för barn omkring tioårsåldern och personer i alla åldrar med barnsligt sinne som jag.
Det är Kristina Ohlssons Silverpojken.
Så kusligt bra berättad i precis perfekt lagom spänningston. Samtidigt  insiktsfulla betraktelser om barns villkor idag. Huvudpersonen Aladdin som är rädd för att hans föräldrar ska flytta tillbaka till Turkiet, de ensamma flyktingbarnen. Kristina Ohlsson väver så skickligt ihop spökskrönor från förr med dagens verklighet och spännande upplevelser i ett mystiskt torn.
Där finns en silverskatt.
Kanske ett spökbarn?
Det finns fint skildrad kamratskap mellan Aladdin och hans två tjejkompisar Billie och Simona.


Det här är verkligen en underbar bok att läsa högt i familjen eller sätta i händerna på lässugna barn.  Boken är en fortsättning på  Glasbarnen som mycket rättmätigt vann Barnens Romanpris 2013.
Sätt den överst på julklappslistan!
(Och ja, ni har rätt, det är Kristina Ohlsson som skrivit thrillern jag inte är särskilt förtjust i som jag skrev om igår, mångsidig och flitig författare med olika sidor!)

Hjälten är stilig, kåt och förutsägbar i Kristina Ohlssons nya thriller

Mitt i natten, kan inte sova. Det man kan göra är läsa. Så jag läser.
I natt Kristina Ohlssons nya thriller Lotus Blues. Hon kastar sig in i en ny spänningsgenre. De tidigare böckerna har varit väl vävda kriminalromaner med ett persongalleri som utvecklades från bok till bok och som jag verkligen gillade. Lite tilltufsade själar med spännande relationer till sig själva, varandra och i privatlivet, oförutsägbara. Gillar alla hennes böcker utom Davidsstjärnor

Så det var med förväntan jag öppnade boken. Men jag är besviken. Visst är hon duktig på att skapa bladvändare. Men det är ändå inte så kul att läsa en thriller med så sanslöst grunda personporträtt och så konventionell story.
Huvudpersonerna, Martin Benner och Lucy, det otroligt tjusiga framgångsrika juristparet som inte är ett par men får till det så totalt lyckat i sängen hela tiden. När han inte lätt som en plätt raggar upp en eller annan villig blondin på Pressklubben och drar över henne.
Thomas  är stilig och kåt, Lucy kastar med sitt fantastiska röda hår och stöttar honom. Framgångsrika vackra jurister. De bor flott, äter tjusiga bruncher. Så drabbar ödet  -  eller vad det nu är - hjälten som  dras in i en härva jag inte tror på. Han kan ju nämligen inte heller, helt enligt thrillerschablonen, stå emot utmaningar.
Genren hårdkokta thriller kunde väl må bra av att en duktig författare vänder på rollerna? Att alla personer inte är så förbaskat förutsägbart beskrivna: Ryskmaffia-Boris, de lite träiga svenska poliserna, de korrupta amerikanska. Klichéhjälten, den stöttande kvinnan, det bedårande hotade barnet ....

När min lilla ängel fick spöka

En liten röst i min telefon: Vill du hämta mig idag och får jag sova över?
Min älskling. Mina favoritdagar.

Idag var vi på Livrustkammaren, erkännas bör att jag aldrig varit där tidigare. Men vi läser ofta böckerna om spöket Laban, den lille och jag. Nu såg jag att de hade en Laban-utställning. Så vi drog dit.
Det var iskallt ute idag så vi gick först till Chokladkoppen i gamla stan. Gamla stan är för mig på något sätt varm choklad med vispgrädde och kanelbulle. Var jag nu fått det ifrån.

Utställningen började så bra, man, det vill säga mitt lilla spöke, fick låna en spökdräkt och klä ut sig till Laban med kedja och allt. Det är märkligt hur väl de håller, Laban-böckerna. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken om när Labans pappa fick olika färgsjukor och Laban och Bus måste spöka i hans ställe.

Matporren gör mig ohungrig

Jag funderar vidare på mitt förra inlägg om hur tråkigt det blivit att laga mat. En tanke jag har är att alla matlagningsprogram i TV förstört en del av nöjet. Jag tittar själv flitigt på Masterchef och en massa kockprogram och tycker det är jättekul. Även om jag irriterar mig sjukt mycket på den totala manliga dominansen bland alla kockjurymedlemmar och den ofta grabbiga jargongen..

Men det är en annan effekt alla dessa kompetenta program har på mig, tror jag. Det är i takt med att jag tittat på dem som jag slutat laga mat. Jag ser hur de lagar till och visar fram sina perfekta piffiga pyntade måltider och hur Gordon Ramsay rynkar på näsan och kastar mat i soptunnan som inte duger att äta. Ibland när jag lagat märker jag att jag tänker, oj det här var inte så vackert, det skulle inte få många poäng.
Min vanliga gamla mat duger inte riktigt. Det känns som en inre jury jämför mig med alla de otroliga rätter som lagas i teve oavbrutet, kaktävlingar, mattävlingar, midddagstips, masterchef ... varje dag nya matprogram. Jag blir alltför mätt! Ohungrig!

Jag vet att jag ibland funderat på vad allt exponerande av kroppar, allt överdrivet detaljerat sexsnack, gjort med människors samliv. Jag kan tänka mig att porren kan ha samma effekt för den  som konsumerar den för flitigt. Övermättnad.

När jag tänker efter är det ju MATPORR vi ser i våra teveapparater. På våra skärmar. Undra på att vi lessnar på att laga när vi översköljs av alla dessa matprogram.
All denna mat i TV...
Jag blir övermätt bara av att tänka på den.
Eller vad tror du?

Mätt på matlagning

Jag kommer ihåg att min lilla mamma tröttnade på matlagning. Hon hade alltid lagat så mycket god mat med mycket kärlek. Men så småningom var det som om hon tappade energin och lusten till matlagningen. När vi barn och barnbarn kom lagade hon förstår men inte var det just med samma glädje och själv åt hon knappt någonting.

Jag känner att det kommer smygande. Det är faktiskt otroligt tråkigt att laga vardagsmat, säger jag som lagat så otroligt mycket mat till tre barn och icke matlagningsintresserad man. Jag tyckte det var kul, oftast i alla fall.

Men nu! Det är tråkigt att laga. Jag är oinspirerad. Det är trevligt att bli bjuden på god mat och att äta ute ibland, men inte det heller lockar mig lika mycket som förut.

Fortfarande är det kul att bjuda in till fest med mycket folk och mycket god mat. Då är jag mitt gamla jag. Men annars tycker jag det är ett himmelrike med Picard som just har små perfekta vällagade rätter - som lagat dem åt mig. Jag värmer och äter och det är perfekt.

Någon som känner igen sig eller är det bara jag som blivit mätt på matlagning?

Att sträcka ut sin hand, att inte vända bort huvudet, är att visa mänsklighet

Jag lider så av att se alla tiggarna på våra gator. Det är svårt att förstå och svårt att veta vad man ska göra. Jag har känt mig maktlös. Minns hur stolt jag var över mitt land i Frankrike, hur jag berättade att på våra gator finns inga tiggare.
Nu finns det och det är svårt att hantera. Man ger lite pengar, men min känsla av skuld, av att inte räcka till, den finns.
Självklart är det stora politiska lösningar som sträcker sig genom Europapolitiken som måste till.

Men vi behöver ju inte bara se undan  i väntan på detta.

Man kan göra som Elin till exempel. Hon brukar tala med en ung kvinna som sitter vid vårt Konsum. handla lite åt henne, ge henne pengar.  En ung kvinna med barn hemma i Rumänien, med sjukdom, utan någonting. De kan kommunicera genom hennes bror på italienska.

I helgen hade polisen rivit lägret där de bodde, slitit iväg tältet och deras få saker. Nu hade de ingenting. Elins upprop på Facebook gav kläder, gav ett nytt tält.
Visst känns det fruktansvärt. Vi sover i våra varma hem, de är lyckliga över ett tält och de varma kläder vi skänker av vårt överflöd.

Ändå är det  en utsträckt hand. Det är att visa mänsklighet, det hon gör.
I stället för att vända bort huvudet.
I stället för att låtsas icke-se gör man det lilla man kan i sin egen närhet.
Åtminstone det.
Det är medmänniskor det handlar om.
Människor som vi, men människor som saknar allt.

Jag älskar att läsa mina dagstidningar, trist morgon utan dem

Härligt uppslag ur DN

Dagens fundering, eller EVA-ngelium:
Jag älskar dagstidningar.
Jag växte upp i en tidningsfamilj, min pappa arbetade på Nya Norrland i Sollefteå, sedan Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall.
Läsning av morgontidning var helig. Vi hade två. Jag var rasande över att ingen fick läsa förrän pappa läst båda.
Nu läser jag mina morgontidningar i lugn och ro. Under många år med mina barn längtade jag så efter det, jag hann bara ta in tidningen men aldrig läsa den.

Papperstidningen, all min kärlek till den.
Så mycket information man får, så många kloka tankar, så djupsinniga artiklar och så roliga kommentarer!

Ensamsak: Fin kommentar av Per Holknekt i DN

I morse till exempel: I Svenska dagbladet det mest fantastiska resereportage av min vän Evelyn Pesikan. Läs det och ni vill omedelbart packa ner skrivväskan och dra till slottet i Frankrike. Här är en länk: http://www.svd.se/resor/vidden-av-frihet_4000993.svd

Adma Svanell är rolig i SvD

Igår var det massor av initierade artiklar, recensioner, intervjuer med Nobelpristagaren i litteratur Patrick Modiano. Jag längtar så efter att läsa honom. Tror att det är böcker helt i min smak. Jag tittar på bilder av honom från Paris 68-69 i DN och tänker: Synd att jag inte träffade denne vackre man då. Men nu kan jag i alla fall läsa honom.

Just nu har jag ETC, DN och Svd. Det skiftar lite. Ibland har jag inte råd. Det är jobbigt.
Något som jag nästan aldrig läser är ledarsidorna i DN och SvD - så ohyggligt förutsägbara. Och Namn och Nytt-sidan i DN som var så bra en gång är nu bara så uselt tråkig och platt, antik. Men annars massor av bra kultur, debatt, analys, intervjuer, roliga kommentarer.
Tänk en morgon utan morgontidning - Bra trist!!!

Idag är det Det Totala Lättsinnets Dag

Idag är det totala lättsinnets dag. Först ska jag fika med exmannen. Därefter lunch med vännen A. Vi är båda så trötta på att laga mat att vi bunkrar våra goda lunch på Picard och värmer i mikron. Häpnadsväckande nog blir det jättegott. Vi hade planerat ett glas vin till, men jag knaprar så mycket Alvedon för att jag har så ont i armen (ja tyvärr, det släpper inte) att jag måste avstå från vin.

Kanske lika bra för sedan ska jag hämta Milton på hans dagis, det har han bestämt. Han har också bestämt att han ska sova här.
Vi har en ny bok av Johanna Westman: Vi gör efterrätt
Den ska vi läsa från pärm till pärm för att sedan bestämma vilken efterrätt vi ska laga till eller vad vi ska baka.
Hon skriver trevligt och har bra recept, i somras ägnade vi mycket tid åt hennes spel Kakjakten. Testa det! Drömmarna är drömgoda.

Längtar efter att läsa Patrick Modiano årets Nobelpristagare i litteratur

Jag vet precis vad jag skulle vilja göra just nu. Nämligen snabbt förflytta mig till Paris, sitta på ett café i Montparnasse eller kanske uppåt Bastiljen, smutta på något och läsa Patrick Modiano på franska.
Vill vill vill!!!
Är man frankofil så är man.
Jag hade ju hoppats på Assia Djebar eller Nina Bouraoui (NB utkommer också på det förnämliga Elisabeth Grate förlag - en stor eloge till den förläggaren!

Men det är heller inte så dumt att snabbt beställa böckerna från adlibris och se fram emot att läsa de tydligen briljanta översättningarna här hemma. Smutta kan jag ju göra här också.  Och lyssna på min franska Spotifylista.

Allvar, färg, egensinne - Vera Nilsson på Liljevalchs i generös utställning

Pojke med blå mössa. Öland 1918.
Foto: Jönköpings läns museum

Hur skildrar man barn i konsten? Jag tänker på Vera Nilsson . Hennes tavlor som så väl beskriver barn i rörelse, barn som läser, lär sig skriva, det är inga gulliga tillrättalagda barn, men man får verkligen känslan av ett barn när man ser dem. Hennes dotter var modell för de flesta av hennes många barnmålningar.
Nu har Liljevalchs i Stockholm en alldeles remarkabel utställning av Vera Nilsson. Jag kom ihåg att jag såg mycket av henne på sjuttiotalet, kanske ännu tidigare,.'

Vilken spännande kvinna och konstnär. Nära vän med Mollie Faustmann och Siri Derkert. En resande konstnär, hennes hemvist var mest Öland men även Stockholm och på västkusten. Hon var i Paris, i Senegal. Ständigt målande med en fantastisk färgskala som gör i alla fall mig alldeles uppiggad!

Många av verken är i privat ägo, det mesta har jag aldrig tidigare sett. Det är en generös hängning av över 140 verk i många salar. Jag stannar oupphörligen till, njuter av bilden, läser var den är målad och förundras över denna radikala skapande kvinna.

Lillan skriver., 1925-25.  Olja på duk. Privat ägo.
Foto: Göteborgs konstmuseum

"Vera Nilsson kan aldrig bli sönderälskad eftersom konstnärskapet är totalt renons på insmickrande stråk," skriver Mårten Castenfors, museichef  som hoppas att hennes allvar och egensinne nu ska fånga en större publik.
Ja, jag blev fångad! Tyvärr hade jag inte råd att köpa katalogen men jag bläddrade längtansfullt i den, fina bilder, nyskrivna dikter av Ann Jäderlund och intressanta essäer.

Efter en lång rundvandring - försök hinna uppleva denna utställning! - är det alldeles underbart att äta på Blå Porten intill.

På terrassen, Rom 1927. Olja på duk,
Foto: Eskilstuna konstmuseum.

Vem får Nobelpriset i litteratur? Kanske Assia Djebar?

13 kvinnor har fått Nobelpriset i litteratur. Av 113 pristagare.

Sammanlagt har endast 45 kvinnor belönats med Nobelpris.
15 kvinnor har fått fredspris av 101.

Lite statistik hämtad från min dagstidning ETC.

I år tycker jag Assia Djebar vore en värdig pristagare. Hon skriver detaljrika inkännande romaner som utspelar sig i Algeriet. Själv lever hon i exil i Frankrike. Häromåret hörde jag en uppläsning i radio av  Ingenstans i min fars hus - en fantastisk roman om en ung kvinna i Algeriet. På svenska finns också Ett fängelse så stort  både fiktion och självbiografi. Om hur det hennes land Algeriet är ett fängelse för män och kvinnor, ett fängelse skapat av patriarkala traditioner och kolonialt övervåld. Hon skriver så starkt och vackert.

Vem tycker du är värd ett Nobelpris?

De medelålders vita manliga författarna som så självklart tar platsen i media

Det här tycker jag är roligt idag i SvD.  
Adam Svanell skriver:  
Är det något höstens bokskörd visar oss är det hur författare kan blända oss med sin fantasi. Se bara Ulf Lundell, den ensamme författaren på Österlen, som i sin nya roman berättar den osannolika historien om en ensam författare på Österlen. Twist av den 59-årige Klas Östergren handlar om en författare runt 60. Ernst Brunner "Där går han" är första delen i en trilogi om författaren Ernst Brunner, medan Björn Ranelid låtit sin aktuella bok kretsa kring en författare som heter Björn Ranelid."

Det tycker jag var roligt skrivet och jag kan inte säga att det är böcker jag suktar efter att läsa.
Tänk er motsvarande gäng kvinnor som skriver om sig själva. Skulle inte tro att de lika lätt blir utgivna, omskrivna och bugade för. Mest av kulturmän i media.

Piggar upp mig själv med att läsa en bra artikel i ETC av Laurie Penny: Det politiska är personligt: "jag bara skrev den bok jag hade behövt läsa när jag var 17. Det jag mest av allt ville säga, till alla trassliga tonåringar och arga vuxna där ute, är att din kamp för att överleva är politisk. Kampen för att äga dina egna känslor, din vrede och smärta och lust och rädsla, alla de onämnbara hemligheter som vi inte delar med oss av eftersom vi är oroliga för att andra ska såra eller undvika oss, den är djupt politisk. Den kampen spelar roll och du kan klara det, som så många andra före dig.
Det är de hemligheterna som avskrivs som ”bekännelse” när det inte är en vit, strejt man som uttalar dem. Att balansera det personliga och det politiska utan att bli avfärdad är ett i det närmaste omöjligt projekt."

Ja det är väl bra bilder av den verklighet i alla fall jag ständigt kämpar med, eller mot, om ni så vill.

Minnen bubblade upp av en svår ensam tid i mitt liv - när vänner försvann

Gamla minnen kom tillbaka till mig de senaste dagarna av en svår period i mitt liv.
En journalist ville prata med mig om något jag skrivit, det var ett bra tag sedan, men det handlade om hur vänner sviker och försvinner när man skiljer sig. Det var väldigt plågsamt för mig under flera år efter skilsmässan.

Plötsligt var jag ersatt på de fester jag brukade vara bjuden till av min exmans nya kvinna. Det var om om jag upphörde att finnas för en del människor i min omgivning som jag räknat som mina nära vänner. Det var en hemsk och märklig upplevelse som jag tyvärr delar med många av mina frånskilda väninnor. Som om vi var farliga, som om skilsmässor smittade. Som om jag blivit en kvinna på jakt efter nya man. Det var jag inte, jag var mest på jakt efter mig själv.

Allt var förvirrande, tur att jag hade mina närmaste vänner och min familj och snälla grannar. Det var jobbigt nog ändå att  hitta nya sätt att leva, att efter många år som del i ett vi  vara ett jag.

Nåväl, nu har jag det på distans och kan prata om det. Men minnena bubblade upp idag när vi tog bilder och pratade om det

En feel-good som fick mig att må bra: 100 steg från Bombay till Paris

Vi måste bara koppla av efter några tuffa upplevelser, vännen K och jag. Vi valde en feel-good film och sannerligen. Vi mådde bra efteråt.
Filmen vi såg var Lasse Hallströms nya, Hundra steg från Bombay till Paris.
En ljuvlig film om en indisk familj som tvingas bryta upp från sin restaurang i Indien för att i stället flytta till Frankrike. Just där deras bil går sönder känner de att de ska starta sin färgstarka indiska restaurang.
Det är bara det att mittemot ligger en stilig fransk restaurang som har en stjärna i Guide Michelin.

Det är underbara scener i kontrasterna mellan det franska och det indiska köket, både lika stolta över sina kulinariska traditioner.
Helen Mirren är superb förstås. Likaså  Om Puri och  Manish Dayal.
Filmen är en lovsång till sammanhållning, arbetsglädje, kärlek och naturligtvis vällagad mat.
För en person som jag som älskar lyckliga slut och indisk och fransk mat är den här filmen en fullträff.
Se den om du vill piggas upp, men se den inte på hungrig mage!