Men vad tråkigt med alla dessa orch-alv-dvärgmän och deras svärd och arméer

Jag älskade verkligen Bilbo en hobbitts äventyr av Tolkien, läste den själv och för mina barn. Jag har läst Ringen-trilogin många gånger. Varje gång lite mer irriterad över frånvaron av kvinnor för övrigt. Men det är ändå spännande.

Filmerna har jag sett, jo de är sådär, men de går inte upp mot de bilder jag får i mitt huvud när jag läser.
Nu har tredje filmen av Peter Jackson, byggd på barnboken Bilbo, premiär: Femhäraslaget.
Jag såg den och blev outsägligt less. Den är ett riktigt pekoral.
Har man sett de andra filmerna så har man sett orchernas huvuden trilla, man har sett de fåniga orchmonstren ... många gånger.
I denna film krigas det. Och huvudena rullar. Det är outsägligt tråkigt. Män av alv- dvärg- hob-människo- och orch-sort är ömsom ädla ömsom brutala. Svärd har de och uppfyller alla schablonföreställningar om manliga hjältar.
De få kvinnor som finns, bland annat en nyuppfunnen alvflicka är förstås outsägligt vackra. Man har kastat till någon människokvinna en replik om att kvinnorna ska väl vara med också. Men det får de inte vara ändå.
Och huvudena rullar.
I två timmar och 24 minuter. Träaktigt tråkigt.

Sagolilleputtelandet Sverige

Jag tittar på Nobelfesten, tradition. Klänningarna ser ut som de jag ritade till mina pappersdockor som barn. Men visst är det märkligt 2014 om man ser den Sverigebild det ger - totalt fokus på kung, drottning, prinsessor och prins. Nog steg förresten Victoria fram och såg ut som en snart blivande drottning i sin röda blåsa? Mina pappersdockor hade älskat den klänningen.

Men visst ger allt detta fokus på en kungafamilj bilden av Sverige som ett märkligt sagolilleputteland.

Men pristagarna var intressanta, allt detta tal om minne som är ett ämne som fascinerar mig just nu.
Och jag måste säga att jag förälskar mig i Modianos blyga anspråkslösa personlighet och vänliga framtoning. Jag har sådan respekt för hans syn på författande. Försök gärna lyssna på hans tacktal. Det var fint!

Den blyge Modiano fascinerar trots att hans undflyende minnen irriterar

En blyg Modiano som aldrig talat i en sådan stor församling höll igår sin Nobelföreläsning, jag lyssnade på hans fina tal i natt, framfört med osäker röst men säkert innehåll.
Jag känner mig besläktad med hans syn på författaren som den tyste iakttagaren. Det är så långt från dagens verklighet där författaren först ska skriva sin bok sedan piggt marknadsföra både den och sig själv i olika media och tevesoffor.
Jag tycker om hans beskrivning av författaren: "En  romanförfattare har ofta svårt att handskas med det talade ordet, han har större talang för det skrivna", sa han. "En romanförfattare tiger för det mesta och om han vill låta sig genomsyra av en stämning måste han smälta in i mängden. Han lyssnar utan att märkas på människors samtal." Lite snabböversatt för jag lyssnade på franska men hela talet finns säkert att läsa på nätet.

Jag tycker om denne anspråkslöse besjälade man, besjälad av att skriva fram sina undflyende minnen i ett detaljrikt redovisat Paris.

Böckerna är jag - som jag skrev igår - inte helt förtjust i, de är för vaga för mig. För undflyende. Men jag läste ut de sista sidorna i boken med det vackra namnet i natt: På den förlorade ungdomens kafé, Dans le café de la jeunesse perdue och den sitter kvar i mig på något sätt. Hans sätt att återskapa människorna, framför allt en kvinna. Vem var hon, kvinnan vars röst han tycker sig höra ropa Roland efter honom. Han som inte längre är Roland, utan en skugga på jakt efter drömska dagar i sin ungdom, och minnet av den där kvinnan.
Jag blir motvilligt fascinerad - vem var hon - trots att jag blir irriterad. Det är nog ett bra betyg ändå. Så kände jag inte för de andra böckerna.

Ville så gärna tycka mycket om Modiano men förblir ganska likgiltig

Snart dags för Nobelpriset i litteratur. Jag blev otroligt fascinerad när jag läste intervjuerna med  Patrick Modiano. Detta sökande bakåt, de fragmentariska minnena han är på jakt efter under vandringar i Paris. De lockade mig mycket.
Nu har jag läst några böcker.
Lilla smycket /Elisabeth Grate bokförlag. Dans le café de la jeunesse perdue (På den förlorade ungdomens kafé), en så vacker titel. 

På Norstedts har man återutgivit De yttre boulevarderna som gavs ut här 1974 och  De dunkla butikernas gata från 1978. Efter det släppte man där  Modiano och det är det engagerade  franskinriktade förlaget Elisabeth Grate som nu ger ut denne Nobelpristagare.

Böckernas namn är gåtfulla och innehållet i romanerna likaså. Trots att jag fascineras så av detta sökande i minnen och av hans vackra språk så öppnar sig inte Modianos romaner för mig. De drar inte med mig utan jag vandrar väl sida vid sida med Modiano. Men bryr jag mig? Nej inte särskilt mycket. Allt är så vagt, mer vagt än drömskt. Det är också ett perspektiv som jag verkligen upplever vara en mans.
Jag kommer inga personers tankar nära.

Ja, vad ska jag säga? Ett gott försök att läsa honom. Kanske jag återkommer till Modiano. Kanske inte. Känns inte som om böckerna hamnar på favoritplatsen i min bokhylla trots att jag så gärna ville det.

Min familj, det är min största lycka

Min familj är viktigast i världen för mig. Mår de bra, då mår jag bra och tvärtom.
Den här helgen har varit så fin. Jag kom hem sent igår med planet från Las Palmas. En fin sak med min exman var att han alltid stod där och väntade på mig när jag kom hem. Därför känns det lite ödsligt nu att landa och inte bli mött av någon. Igår bet jag ihop, tog mina tunga kassar och gick mot utgången, det får bli taxi, tänkte jag. Då rusar Elin fram och kramar om mig och hon och hennes Fredrik överraskar och möter mig, skjutsar mig hem. Vilken lycka.

Jag steg in i lägenheten och slänger väskorna på min säng, men vänta ... vad har hänt med mina tavlor ovanför sängen? Jag tittar en gång till och där är tre nya stora förstoringar av familjebilder vi tog förra sommaren. De mest fantastiska glada bilder från sommarön. Emil, Marie-Louise, Eira och Milton hade smugit in när jag var borta och satt dit dem. Vilken lycka.

Jag vaknar tidigt, och Ellen har kommit hem. Vi tassar upp och kramas och Ellen har köpt allt jag älskar till frukost. Vi pratar och äter och fikar i en fem timmar lång frukost.
Vilken lycka.

På em är det Miltons gymnastikuppvisning som vi är med om. Han är så glad och fylld av energi och jag blir varm om hjärtat. Nu sover den lille pojken i min säng. Vi har adventspyntat hela kvällen.
Lycka.
Och snart är det jul .

Nu stänger vi romanverkstaden för denna gång och ger plats åt julen

Så var det slut på romanverkstaden jag deltagit i. Fantasiska texter har jag fått höra och underbara människor har jag mött under denna intensiva verkstad,  ledd av Ann Ljungberg. Att vi så fort kan komma andra människor nära genom att dela varandras texter, det är fint. Att vi vågar släppa in okända människor i sina innersta tankar, det är också ett litet under.
Sista kvällen satt vi alla tio i Jessicas enkelrum. Delade på en flaska gin och läste våra tyngsta texter, djupt gripande. Samtidigt var skratten många. Så ska det vara.
Att verkstaden stänger betyder inte att vi släpper kontakten med varandra, det känns fint att veta.

Nu är det december och jag längtar efter att "jula". Barnbarnets adventskalender levererades redan innan jag for och han öppnar ett litet paket varje morgon och är så förväntansfull. Jag hann inte adventsfixa så nu är det dags, upp med glitter, lampor och stjärnor som ska leda oss tillbaka till ljuset.

Att dela med sig av sin inre människa, våga vara ärlig

Intensiv manusdiskussion i Las Palmas

Man kommer med en roman i väskan. Man har fastnat i  texten, det var vi flera som gjort. Så fantastiskt det då är att blicken ser hur fyra magra rader i ett kapitel kan omvandlas till en hel historia, hur materialet finns där om man har ögon att se med och vågar öppna en kanal till känslor och minnen i sitt inre. Då flödar det och texten vaknar till liv i den romanverkstad där vi är deltagare.

Ibland hör jag också att det är så svårt att få nya vänner när man blir äldre. Så behöver det inte vara. I den här öppna och skapande processen har det varit möjligt och känts riktigt att också öppna sig för varandra. Terapi nästan säger någon. Kanske det.

Är inte

vänskap just detta, att våga vara ärliga, att dela av sig av sin inre människa. Att våga mötas.

Idag grät vi hela förmiddagen

Idag grät vi hela förmiddagen i min romanverkstad i Las Palmas.
Tio gråtande deltagare och en gråtande kursledare.
Det var helt frivilligt.
Gör mig rörd med er text, uppmanade Ann Ljungberg.
Vi satte igång.
Sedan läste vi efter 25 minuter upp texterna.
Disa började. Jag fick be om lån av näsduk, maskaran rann och jag blev så berörd.
Så fortsatte det. Jessica höll oss gastkramande tysta. Ewa i skräckslagen oro. Camilla i chockad förlamning. De är fantastiskt hur texter kan beröra.
Vi vet nu lite mer om varandras romaner, börjar tränga in i handlingen och lära känna personerna. Jag vill  veta mer och jag vill se alla dessa romaner, just nu under skapande, utgivna.

Ibland är skrivande ren magi

Ann Ljungberg

Jag blir varje gång lika förundrad över vilken magi som uppstår i ett rum där människor skriver tillsammans. Vår utmärkta ledare Ann Ljungberg ber oss i litterär form beskriva en känsla  i den unika roman var och en av oss just nu arbetar med. Eller att fördjupa en dialog och verkligen lyssna till tonfallen i vad som sägs.

Och vi tystnar. Och skriver. Intensiteten kan förmärkas i rummet. Koncentrationen är total. Först tanken ... vad ska jag skriva. Sedan inspirationen eller vad det nu är som gör att jag fångar upp en scen i mitt manus och gör den annorlunda, bättre, djupare med just den känslan som inspiration.

Sedan läser i upp våra så olika texter. Inspirerade av ett och samma ord. Så olika. Och så bra, rörande, hotfulla, intresseväckande.
Det är ren magi med skrivande ibland.

En orolig själ. Har JAG blivit det?

På den tiden jag reste oförskräckt och inte var rädd för någonting Foto: Bengt af Geijerstam

Jag tänker på hur glatt och oförskräckt jag reste förr. Packade ner det lilla jag hade i klädväg, sov gott i bagagenätet till Paris och var inte rädd för någonting. Delade glatt rum på usla hotell och tyckte det mesta var underbart.
Till skillnad från idag. Rädd för att flyga. Orolig för vad som kan hända. Vill ha eget rum.
En massa ångestpirr i kroppen inför även små tripper.
Har för mycket kläder, för många väskor. Väljer och ångrar mig.
Stoppar ner ett halvt bibliotek i väskan och frågar mig varför jag med min dåliga axel inte laddat ner dem på padden.
En orolig själ. Har jag blivit det?

Två böcker med magi vann Augustpriset: Lars Lerin och Jacob Wegelius

Jag såg en intervju med Augustpristagarna Jacob Wegelius och Lars Lerin i morse i Gomorron. Två så otroligt försynta, anspråkslösa, härliga och skickliga pristagare.
Lars Lerins Naturlära ser jag fram emot att läsa. Jag älskar hans vackra bilder och hans härliga personlighet.
Jacob Wegelius har jag skrivit om tidigare: En egensinnigt påhittad blivande klassiker skrev jag i somras. Legenden om Sally Jones var den första boken och nu belönas boken om den ensamma gorillan i Portugal, Mördarens apa. En bok som är så helt egen och originell.
En barn och ungdomsbok som kan vara givande för alla att läsa, vill Jacob Wegelius skriva. Jag läste den för mig själv i somras och hade stort utbyte av den. Denna ensamma gorilla  kan man känna igen sig i.
"Vi är väl alla ensamma", säger Lars Lerin.
Försök se detta fina klipp av två så anspråkslösa och skickliga författare. Väl värda sina priser.
"Jag illustrerar, Lars är magiker!" sa Jacob Wegelius.
Men nog finns det magi i båda böckerna!

Så oväntat fint att höra Orup sjunga Främling för Carola

Om någon sagt för några år sedan att jag skulle se på ett program med Carola som huvudperson och älska det hade jag nog tvivlande skakat på huvudet. Men jag säger bara det: Så mycket bättre! Ser ni det programmet?
Igår var det Carolas dag och jag måste erkänna att Orups version av Främling gav mig tårar i ögonen. Och att se Amanda Jensen, Ola Salo, och de andra sjunga gospel i en kyrka iförda blåa kåpor ...  har ni inte sett det programmet så gör det.
Plötsligt minns jag hur Ellen var med i en kör i Globen med just Carola, och hur hon var gulligare mot barnen än alla de andra artisterna. Hon såg dem verkligen.
Den Carola syntes i programmet igår också.
Och Orup... och Ola Salo. Och Amanda Jensen. Vilket fint program.

Sextiotalsnostalgi med psykedeliska affischer

Lennart Wretlind på Rönnells

Lördag i Stockholm, det är härligt. Så mycket händer. Idag valde jag bland mycket att gå till Rönnells förnämliga antikvariat. Där var det en härlig vernissage av psykedeliska affischer från sextiotalet. Radiorösten Lennart Wretlind var där IRL. Så fin och anspråkslös att lyssna till när han berättade att han jobbat i en skivaffär i San Francisco 1967, där annonserade man alla konserter med alla band varje vecka. När konserten var över skulle de slängas, men Lennart, han plockade ihop dem, alla affischer, alla flyers. Idag är de värda mycket men framför allt är de ju underbara.
Han berättade så fint om alla konserter, Janis Joplin, okänd då, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane - åh vad jag älskade Jefferson Airplane.
Lennart rapporterade hem till Sveriges Radio, många i publiken mindes honom. Du spelade Doors, sa en man, det var första gången jag hörde dem!
Lennart berättade att i skivaffären köpte man Satie, Doors, Ravi Shankar, Den bulgariska kvinnokören. Samtidigt.
Samma dag kunde han lyssna till dem alla från samma scen, The Mamas and the Papas, The Who, Grateful Dead, Jimi Hendrix, Buffalo Springfield, och hans budskap nu är: Var inte så smal! Blanda musik.
Om du nu inte var på Rönnells så kan du ändå lyssna till Lennart på Spotify: www.lennartwretlind.com
Han har så mycket att berätta och så mycket musik att spela.
Jag ska lyssna i kväll, när jag sett Downton Abbey. Den här omgången av serien är så bra. Tycker jag!
Utställningen pågår till julafton.

Berörande vackra böcker som talar till mitt inre barn

Stjärnenatt, mitt inre barn bläddrar och njuter

Jag var så laddad idag, skulle se på Beatrice Alemagnas bilder på Italienska Kulturinstitiutet. I stället sitter jag hemma och knaprar på penicillin.
Men jag kan titta på nätet och läsa mer om det fina förlaget Mirando Bok som ger ut henne. Jag vet inte mycket om det, bara att de ger ut så magiska bilderböcker och jag känner att det drivs av en brinnande entusiast.

Erkänner att jag inte ens kände till förlaget innan den Internationella Barnboksveckan ägde rum. Då gick jag och lyssnade på min vän Paro Anand som var inbjuden. På seminariet medverkade också den taiwanesiske illustratören och författaren Jimmy Liao, en av Asiens mest populära bilderboksförfattare. Hans berättelser är mångbottnade, vemodiga.
Själv var han en glad inspirerande berättare. Nu har jag läst två av hans böcker, verkligen allåldersböcker. Jag försjunker helt i Stjärnenatt, (översättning Anna Gustafsson Chen) en bok om utanförskap och magisk vänskap. Blir helt förtrollad. Har inte läst med något barn än, vill jag säga, bara med barnet i mig och hon blev berörd.

Också Skogens hemligheter finns översatt ((Anna Gustafsson Chen). Också den illustrerad, inte färgstark som Stjärnenatt  utan i vackra i gråblå svarta toner och också den med fantasi och vänskap som tema.
Så kolla in Mirando Boks utgivning och läs Jimmy Liao.

Behöver en ensam kvinna fjorton kastruller och pasta för ett kompani?

Programledarna i SVTs Sveriges Städmästare, ett märkligt program

Alltså i kväll ... ni skulle se mitt hem.
Igår såg jag ett fruktansvärt hysteriskt program på TV, Sveriges Städmästare. Man tror inte att det är sant att det är SVT som producerar detta märkliga program där man tävlar i städning - och så klart som i alla program nu - ska rösta ut några varje gång.
Jag halkade in i programmet och såg förundrad på detta spektakel.
Sedan fann jag mig, fann fjärrkontrollen rättare sagt och stängde av.
Men plötsligt fann jag mig själv skrubbande kylskåpet. Märkliga saker återfanns där. Jag slängde - massor och gnuggade blänkande rent. Jag har ju inte kunnat använda högerarmen på länge och det är knepigt att städa med vänster.

Idag? Jo, jag såg detta märkliga Bonde söker fru där något hänt, damerna finner sig inte alls längre i att sitta och vänta på att bli uppbjudna eller bortröstade av blyga bönder, de drar, tar sin väska och åker hem.
Jag såg på detta.
Sedan sneglade jag på skafferiet. Jag har mat som om jag fortfarande drev en familj med man och tre hungriga barn. Så det blir trångt. Ut med allting. Jag har pasta för ett kompani. Och så vidare.
Jag sorterade bort nästan allting, en massa konstiga skålar mm åkte med av bara farten och inte måste en ensam kvinna ha fjorton (!!!) kastruller. I synnerhet som jag tröttnat på att laga mat.
Nu har jag putsat så armen värker så nu lägger jag av.
Vilken känsla att titta in i det tömda skåpet.
Gör ni likadant, ni fd familjeöverhuvuden, lagrar ni också skåpen fulla?
Jag vill gärna veta?

Roy Anderssons nya dystra film gör mig betryckt

Jag såg en märklig film i helgen. Kanske är det att svära i kyrkan att säga att jag inte alls tycker om Roy Anderssons nya kritikerrosade och belönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Men jag tycker inte om den.
Den är dyster och kärlekslös och gör mig väldigt betryckt.
Kanske är det meningen, inte vet jag.
Men jag vet att när jag ser en film så sitter jag inte och analyserar med huvudet: Vad betyder det till exempel att Karl XII plötsligt obegripligt tågar in i handlingen?
Jag vet inte det och begriper det inte.
Men jag vet att jag vill förstå en film med hjärtat såväl som med hjärnan. Och mitt hjärta säger denna film ingenting. Jag tycker det är en ganska grym skildring, och ganska poänglös, av två otroligt sorgliga män som säljer skämtartiklar. Jag ogillar scenen med de handikappade barnen. Jag blir helt dyster av den urblekta gröna och gråa färgerna och jag ser inget ljus någonstans i denna obegripliga film.
Så vad jag undrar mest av allt just nu är: Vad såg juryn i Venedig när de belönade filmen? Jag är säker på att det var något fantastiskt och nyskapande de såg eftersom de gav honom priset.
Men jag vet också att jag tycker att det är en märklig film som inte ger mig några tankar om framtiden, eller dåtiden, eller säger mig någonting. Den är bara dyster.
När jag såg filmen var det flera i publiken som skrattade högt. De hade definitivt inte samma humor som jag.
Men jag är nu väldigt öppen för invändningar!

... bland det värsta du kan göra mot en medmänniska

När jag var liten hade jag en docka. Lena hette hon. En enda. Jag var så rädd för att Lena skulle bli olycklig om jag skaffade flera dockor.
Snacka om att vara monogam.
Det finns ett ämne jag har så svårt att släppa: Otrohet.
Antagligen är jag av någon anledning väldigt monogam för jag kan inte riktigt förstå hur man kan svika någon man lovat älska och hur man kan leva med den lögnen.

Så här skrev Annika Borg, den kloka prästen, en gång:
"Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt ansvaret hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."

De orden hade jag flera år på en lapp i min plånbok. Inte nu sedan länge. Behöver inte orden. Har bara kvar ett ärr i mitt hjärta. Det blöder inte längre. Men jag lider av svår tillitsbrist.

Häromdagen, när jag väntade på att få klippa håret, läste jag några  ord i en intervju med Per Holknekt som jag skrev upp på en ny lapp och la i väskan:

"Jag har bedragit min fru, vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam jag inte kommer ifrån hur jag än försöker."

Protest mot den snuttifierade tidsandan som inte vill ta sig tid, bara skynda

Stilla lördagsmorgon med kaffe och morgontidning i sängen. Jag läste en otroligt spännande brevväxling mellan Eva Beckman och Richard Ford i DN. Mycket att begrunda om skrivande! Många tankar jag vill spinna vidare på.
Först fick jag impulsen att lägga tidningen åt sida, intressant, jag läser sen ... Jag är rädd för att jag gripits av tidsandan, den snuttifierade, den snabba, den som inte tar sig tid. Om jag har något så är det väl tid! Så jag läste och njöt.

Nu ska jag iväg och hämta min bästa kompis i hela världen.
– Du får inte dricka kaffe med mina föräldrar när du kommer, sa han. Vi går direkt.
Vi ska till Hemliga Kaféet. Bokslukaren med barnböcker vid Mariatorget. Äta goda kakor och läsa böcker. Sedan vet jag inte riktigt. Vi låter dagen flyta. Jag hittade en leksaksspis i grovsoprummet. Kanske lagar vi något gott på den?

Vilken bra start på en mysig helg. Hoppas ni haft det lika fint vid uppvaknandet denna gråmulna men härliga lördag.
Vad gör du?

Gränslöst projekt gav vänner för livet

Helen, Paro och jag träffas igen

Det här är en glad historia! Vi fick en idé, Helen Rundgren och jag, efter en studieresa till Indien. Varför ordnar vi inte en workshop där indiska och svenska författare träffas, utbyter erfarenheter och skriver en bok tillsammans?
Galen idé tyckte många men Helen Sigeland på SI satsade på oss.
2007, efter mycket planerande, åkte vi iväg till Goa med ett gäng svenska författare och under två veckor hade vi magiska möten med indiska författare. Vi berättade hur vi arbetade, vad som var tabu i respektive länder. Vi hade uppläsningar, träffade engagerade läsfrämjare.
De fantastiska var att det var mycket som var sig likt mellan oss som författare och illustratörer.
Vi fick vänner för livet.
Blev det några böcker?  Ja det blev det. Projektet utmynnade i flera utgivna böcker.
Och nu, sju år efter detta, kom en av författarna, Paro Anand, på besök till Sverige. Inbjuden av Internationella biblioteket. Med sig i väskan hade hon utkastet till den bok hon och Örjan Persson påbörjade i Goa för sju år sedan. Nu utkommer den äntligen i Indien och vi hoppas ett svenska förlag också ska nappa.
Igår var Paro och Helen hemma hos mig tillsammans med Kenneth Andersson och Jonathan Lindström som också var med de där förtrollade dagarna i Goa.
Det finns inga gränser när barnboksförfattare från Sverige och Indien möts.

Vänta inte på att bli uppbjuden, då händer ingenting, ta för dig av livet

"Min" MorgonBris, det var en rolig tid!

MorgonBris drev kampanj för framtiden

Men varför blir du så lätt uttråkad, undrar döttrarna. Du gör ju massor.
Problemet är att jag inte gör massor. Alltså inte jämfört med livet som det var när de var små med livet som en karusell som snurrade i väldig fart.
Då tänkte jag: Vilken lyx att få läsa morgontidningen i lugn och ro. Nu: För mycket lugn och ro och jag hinner läsa två tidningar. Det tar tid att ställa om. Sakta ner på takten.

Men den här veckan, den är bra. Igår ett roligt seminarium med internationella författare. Jag träffade min gamla vän Paro Anand från Indien. Idag rolig middag. Sedan hela veckan fylld med möten och firande.
På fredag fyller Morgonbris 110 år. En gång var jag redaktör där, det var tider det. Nu inser jag att alla redaktörer före mig är döda ... Kaj, Anna m fl kloka kvinnor. Vilken konstig känsla.
Jag var så ung när jag tog över tidningen, gjorde om den så den blev mer uppkäftig och feministisk - och så hoppet till nu där jag plötsligt är ... veteranen. Eller?
Det lustiga är att mitt sinne känns ungefär likadant som det alltid gjort. Lika fullt av längtan efter händelser, överraskningar, nyheter.
Livets läxa är att en får se till själv att något händer! Inte vänta på att bli uppbjuden

Och plötsligt öppnar sig livet igen

I kväll firar jag med ett glas vin igen

Jag har alltid sagt att man måste vara ganska frisk om man ska klara av att vara sjuk. Till exempel: i sex veckor efter operationen har jag haft ont som tandvärk i axeln. Jag fick bara mediciner som inte fungerade av läkarna. Till slut tog jag kontakt med en läkare jag hade för många år sedan, då jag var sjuk och opererade bort min mjälte. I samband med det sa någon att jag skulle undvika vissa preparat, typ ipren mm. Just sådant jag behöver nu.
Till slut tröttnade jag på att ha så ont. Träffade den snälle läkaren som sa: Nej du kan lugnt ta de medicinerna, du  har ju bra värden nu.
Så det gjorde jag. Efter två dagar var jag mitt vanliga jag, armen känns men det gör inte ont och jag är fylld av glad energi.
Om jag inte gått till läkaren, om jag fortsatt att ha så ont ... Det tar på krafterna, på fantasin, på entusiasmen i livet. Jag som oftast är så glad blev nästan dyster.
Nu känns allt så mycket bättre.
Jag startade dagen med en underbar klädrea klockan sju på morgonen - det om något visar väl att jag är pigg igen. Vackra kläder är en härlig last.
Nu ska jag iväg och äta middag med mina barn och ta mitt första glas vin på många veckor.
Glad helg på er alla!

Vad är viktigast - minnen eller drömmar?

Sommarblommor men ingen liljekonvalj

När jag skulle se Nyheterna på TV i morse hamnade jag några sekunder i en såpa. En av skådespelarna tittade allvarligt in i rutan och undrade:  Är det ett medelålderstecken när minnena blir viktigare än drömmarna?
Sedan knäppte jag över till Nyheterna men citatet följde mig genom dagen. En dag då jag började gå på en föreläsningsserie om just Minnet. Så oerhört intressant.
Visste ni att när man testade 70-80-åringar och först sa ordet liljekonvalj eller visade en bild av en liljekonvalj och bad dem berätta alla minnen de har av liljekonvaljer så var det främst minnen från åldern 15-25 som dök upp. Nästan inga barnminnen.
Men när de fick känna doften av liljekonvalj handlade de flesta av minnena om barndomen, 4-5-åråldern. Dessutom väldigt emotionella minnen.
Visst är det intressant?
Jag ska lyssna på föreläsningar hela hösten, det blir spännande.

Hur är det då, med mina drömmar och minnen ...
Ja, minnena blir allt viktigare, jag ser mycket tillbaka och minns.
Visst har jag många drömmar också. Men andra drömmar än förr. Drömmar kring mitt eget skrivande har jag så klart nu också,  men inga drömmar om någon ny stor passion.
Mera drömmar om att verkligen få leva och vara frisk och följa mina barn och barnbarn genom livet.

Smartphones och paddor invaderar våra liv - begränsad skärmtid ger utvidgad tanketid

Jag minns  när mina barn var små hur jag blev utskälld av en granne för att barnen tittat på en videofilm inne hos oss. Jag kände det som om det var ett allvarligt brott jag begått.

Jag minns  hur vi i Kvinnoförbundets barnkulturprogram skrev att man adrig skulle låta teven vara barnvakt.

Om man somnat in då i åttiotalets början och vaknat nu skulle man trott att världen blivit en galen plats. Ingen talar med någon i tunnelbanan, läser sällan. Tittar bara ner i smartphones eller paddor, ofta på egna bilder, inne i en egen värld. Ja, jag är inte ett dugg bättre.

Jag läste om hur Steve Jobs inte lät sina  barn använda ipad.  Jag vet att man som vuxen och ansvarig för barn ibland grips av lättja, när barnen fick se teve eller video, när jag inte orkade hålla emot ibland var det så. Men då hade jag ändå kontroll.
Nu är det  läskigt. Små små barn hanterar paddor. Större barn är intensivt upptagna av dem. Jag ser hur vi vuxna är dåliga förebilder. Mobilerna ligger på bordet under måltider, vi tar emot mess, vi tar emot samtal även när vi är mitt uppe i socialt umgänge. Det är ju avskyvärt.

Mobilen är helig, vi är slavar under dess budskap och signal.

Jag tror vi måste tänka om. Ha begränsad skärmtid inte bara för barn utan också för oss själva. Se på varandra i stället för på bilder av oss själva. Prata med varandra!

http://www.nytimes.com/2014/09/11/fashion/steve-jobs-apple-was-a-low-tech-parent.html?_r=1

V som i viktig vuxen i Babel och B som i bortglömt barn i Babel

Idag är det söndag och Babel. Gillar att se Babel även om jag kan irritera mig på att det ofta är väldigt kulturelitintrovert och gullegull bland folk som umgås i samma kretsar hela tiden. Men Jessica Gedin är en intresserad intervjuare och en får väl bara inse att Babel är ett smalt program.

Men jag undrar om det är idag de tänker lansera nyheten att de ska göra ett Barn-Babel en gång i veckan också i veckan  och seriöst behandla barn- och ungdomslitteratur? 

Det är en skandal att det inte finns ett sådant piggt och påkostat program om barn- och ungdomslitteratur utan att de böckerna i stället behandlas så styvmoderligt.
Finns knappt i TVs bevakning.
Ofta glömmer man ju till och med att redovisa vilka barn och ungdomsböcker som nomineras till August. Eller så kommer de i en bisats bakom de VIKTIGA böckerna. Vuxenböckerna, som vi säger, vi som skriver för barn och ungdomar.

V som i viktig vuxen i Babel
B som i bortglömt barn i Babel.

Bra böcker att somna gott till sedan man läst dem, gärna högt och tillsammans

- Ossian, ropviskade Samuel. Det är en tant i trädet. Jag lovar. En med paraply ...
När nannyn Petronella kommer till familjen börjar märkliga saker att hända.

Krimromaner är bra verklighetsflykt för mig, men efter en fasaväckande dröm för ett tag sedan klarar jag bara snälla böcker på kvällskvisten. Böcker att somna gott till sedan man läst dem. Inget är bättre då än bra böcker skrivna för barn och unga. Ni missar mycket fint om ni inte läser den litteraturen för att era barn gått och blivit större och läser på egen hand.

En av min favoriter är Ylva Karlsson som debuterade som väldigt ung och sedan skriver utmärkt fina böcker för barn och ungdomar, i olika genrer, alltid lika genomarbetade och välskrivna. Hon vann en August häromåret  tillsammans med Katarina Kuick med Skriv om och om igen.

Hon har skrivit en förunderligt fin bok som ingår i Mary Poppinstraditionen med fantastiska nannies men med en nutida handling. Här är det Samuel och hans bror Ossian som skildras. De har intensivt arbetade föräldrar som aldrig har tid att vara med dem. Mobilen, jobbet, datorn kommer före de längtande barnen som bara vill bli sedda av sina föräldrar, som helst säkert älskar dem, men bara inte har tid.

I stället har de den magiska fantastiska  finurliga nannyn Petronella. Första boken kom 2012 på fina Hippo förlag, Ossians ovanliga nanny.
2013 kom Samuels sällsamma kalender och det är en utmärkt bok att läsa högt, ett kapitel varje kväll, i december.
Kanske i samband med lucköppning? Risken finns förstås att barnen (och du) längtar ihjäl er efter just en sådan här kalender. Men ta risken!